»Jag är ingen jävla cirkusapa«

IFK Göteborgs Sam Larsson vill trixa sig igenom Allsvenskan. Men vilken framtid väntar egentligen den svenske dribblaren?

Det är dagen före midsommarafton och under ett parasoll i den västsvenska sommarorten Grebbestad radar en äldre kvinna upp Kexchoklad till försäljning på ett bord. Hembakade kärleksmums ligger i en korg och bredvid en kaffetermos står ett kassaskrin och en trave med pappmuggar. Runt hennes provisoriska kiosk cirkulerar ett par hundra Grebbestadsbor som har valt bort VM-sofforna för en träningsmatch mellan IFK Göteborg och Strömsgodset på Siljevi. Idrottsplatsen är vackert insprängd mellan björkar och bohuslänska granitklippor.

När domaren blåser igång matchen har publiken i den soldränkta grässlänten möjligheten att få se spelarna på nära håll, bara ett tunt snöre markerar var planen slutar och var läktaren börjar. Det är också perfekta förutsättningar för dem som vill studera spelaren som stuckit ut mest i IFK Göteborg under vårsäsongen: vänstermittfältaren Sam Larsson. Som vanligt när IFK Göteborg ställer upp med sitt starkaste lag spelar 21-åringen från start.

Inför sommaruppehållet var Sam Larsson en av tre spelare i laget som startat samtliga matcher i Allsvenskan, och med två mål och fyra målgivande passningar är han lagets bästa poängplockare. Två av framspelningarna har dessutom låtit tala om sig mer än övriga. Mot Åtvidaberg fick Sam bollen i straffområdet, svepte den sedan i en halvcirkel runt sitt eget stödjeben och spelade fram Lasse Vibe som gjorde mål. Och mot Norrköping tog han sig förbi på vänsterkanten med hjälp av en »Hassefint« – han slog först till bollen med utsidan och sedan med insidan av samma fot inom loppet av någon tiondels sekund – innan han spelade fram Jakob Johansson som kunde stöta bollen i mål. Den första framspelningen har över 30 000 personer sett på Youtube, och i TV-studion efter matchen fick Sam Larsson förklara på vilket sätt han påminner om Lionel Messi. Efter den andra framspelningen utbrast C Mores expert Jon Persson att han inte sett något liknande »sedan Ronaldinhos stordagar på Camp Nou«. Hyllningskören tog i för kung och fosterland.

Annons

Ändå spelar Sam Larsson fortfarande fotboll på en bohuslänsk gräsplätt inför ett par hundra åskådare. Trots Messi och Ronaldinholiknelserna har han inte haft ett enda utlandsbud att ta ställning till. Och skulle någon scout ha tagit sig till Siljevi denna sommarkväll lär inte intresset öka. Gång på gång går Sam bet mot norrmännens högerback. Strömsgodset ger honom ingen tid att vända upp, och med ryggen mot mål kan han inte dribbla. När en-mot-en-läget väl dyker upp under en kontring väljer han att slå en djupledsboll som blir misslyckad och rinner ut över kortlinjen. Sam Larsson byts ut efter 45 minuter. Ska det inte bli roligare än så här för en av Allsvenskans mest spännande dribblare?

 

När Sam var liten följde han ofta med sina föräldrar när de skjutsade hans äldre bror Daniel till matcherna med Göteborgslaget IK Zenith. Medan mamma och pappa tittade på när den äldste sonen spelade match ställde sig den yngste vid sidlinjen och trixade. Några år senare var Sam Zeniths spjutspets och när han fyllde 16 år kunde IFK Göteborg inte längre hålla fingrarna borta.

– Jag har väl egentligen alltid dribblat, säger Sam. Men sedan jag flyttades upp i Blåvitts A-lag [inför säsongen 2013] har det verkligen blivit mer. Dels för att jag har blivit bättre på det, men också för att jag flyttat ut på kanten och fått en mer renodlad en-mot-en-roll.

Från konferensrummet på Kamratgårdens övervåning blickar han ut över träningsplanen.

– På min allra första träning med Stahre dök det upp mycket fans, jag var lite chockad. Dessutom inledde han med att skälla ut mig för att jag inte var tillräckligt koncentrerad. Men jag skärpte mig och ända sedan dess har jag känt att Stahre verkligen vill att jag ska dribbla, och att mina lagkamrater passar bollen till mig just för att jag ska dribbla. Nu har det gått bra för mig också, då blir det att jag försöker ännu mer.

Är det viktigt för dig att det ser snyggt ut när du spelar?

– Folk betalar ändå mycket pengar för att se en match. Om jag kan vara den man minns efteråt är jag jävligt nöjd. Självklart vill jag vinna, men jag försöker också vara underhållande.

Får du mycket uppskattning för dina dribblingar?

– När jag hade gjort den där finten mot Norrköping kom det fram väldigt mycket folk när jag gick på stan. De sa att det var häftigt gjort. Jag fick faktiskt ett SMS från Pontus Farnerud också, han hade varit på gymmet på Rivieran i Frankrike. Där hade de visat en av mina finter på TV. Han var chockad och tyckte det var coolt. Det visar ändå att det är ganska viktigt hur det ser ut när man spelar.

Hur blir man bra på att dribbla?

– Det enda sättet är att träna under matchsituationer, när man kan dribbla mot en annan spelare. Att testa nya finter och skojiga klackar, det gör alla varje dag. Men egentligen är det mest en massa löjliga grejer som man innerst inne vet aldrig kommer att fungera i matchtempo. De mest effektiva dribblingarna är ofta de enklaste – överstegsfinten, kroppsfinten – och de går bara att träna på i situationer som liknar match.

Varför blev just du en duktig dribblare?

– Jag dribblar mycket för att jag tycker det är kul, så har det alltid varit. Det är det roligaste jag vet när det handlar om fotboll. Det viktigaste är varken snabbhet eller bollkontroll – utan självförtroende. Det finns matcher när jag inte lyckas med en enda dragning, då gäller det att ändå orka fortsätta försöka. Jag vill sätta mig i situationer där jag får bra flow. Känna att motståndarbacken har det jobbigt och höra min tokiga tränare stå och skrika: »Kör på honom!« Det är i sådana situationer mitt självförtroende växer.

Sam Larsson

Annons

Född: 10 april 1993

Längd: 179 centimeter

Klubbar: IK Zenith –2009, IFK Göteborg 2010–

Landskamper: 3 U21

Meriter: Svenska cupen 2013

Finns det ingen risk att du blir övermodig?

– Det fanns en period förra året när jag stod och stampade lite väl mycket på bollen på egen planhalva, då blev det några dumma bolltapp. Å andra sidan syns det väldigt mycket när en dribbler tappar bollen, oftast är det för att man försökt sig på något svårt och misslyckats. Då tänker åskådarna: »Men, spela bara enkelt istället … «

De finter som fått mest uppmärksamhet gör du när du nästan är helt stillastående. Är det inte bättre att komma med fart?

– Vissa saker går inte att göra i hög fart, och om jag stannar betyder det också att backen måste stanna. Vi börjar båda på noll. Och eftersom det är jag som vet var bollen kommer att hamna är det enklare för mig att hinna dit först. Det handlar nog oftare om att jag vill få honom att stanna upp.

Går dribblandet ut över försvarsspelet?

– Det finns säkert folk som tycker att jag går runt och ser ut som någon Allan Ballan-typ. Men med all respekt – de som inte tycker att jag jobbar hem tillräckligt kan ingenting om fotboll. Jämför det hemjobb jag gör med vilken annan ytter som helst i Allsvenskan, det är minst likvärdigt. Om jag inte hade gjort det hade det blivit vidöppet på min kant. Alla hade märkt det direkt.

Förbundskapten Håkan Ericson motiverade din petning i U21-landslaget med att han ville se ett »större defensivt ansvar«. 

– Mot Malta i våras tyckte jag verkligen att jag skulle vara med, där var vi inte överens. Men egentligen har jag aldrig varit med i några ungdomslandslag, eller ens i stadslaget. Jag har aldrig haft några problem med att respektera sådana beslut och har aldrig tagit illa upp. Jag vill inte gråta i media, det är nog mina lagkamrater som kommenterat det där mest. Utan att vara ofin tycker jag att det är ganska skönt att vara hemma och träna under landslagssamlingarna, när jag ändå inte blir uttagen. Nu senast, mot Island och Slovakien, var det dessutom mitt beslut att inte följa med, jag kände mig sliten och behövde vila.

Stahre är missnöjd med ditt kroppsspråk, han vill att du ska se mer »dominant« ut. Har han fel?

– Det är han och min mamma som kritiserar mig på den punkten. Jag vet inte riktigt om de har pratat med varandra om det. Grejen är att de som känner mig vet att jag ser ut på precis samma sätt utanför planen.

Hur ser du ut då?

– De tycker att jag ser loj ut. Men alltså, jag har alltid sett ut så. I min värld handlar det mer om antalet löpmeter än om hur man ser ut. Dessutom är mitt utseende inte direkt skräckinjagande. I vissa matcher har jag haft ett nästan löjligt övertag mot ytterbacken, inte misslyckats med en enda dribbling. I det läget är jag säker på att min motståndare tänker »fan« varenda gång jag får bollen, oavsett hur jag ser ut. Min mamma har i alla fall sagt att min utstrålning har blivit bättre. Det känns skönt.

»I nästan varje match byter motståndarlagen laguppställning för att bli lite starkare defensivt på vår kant. Det är smickrande på ett sätt.«

Många svenska fotbollsspelare har försökt dribbla sig hela vägen till toppen – få har lyckats. För att hitta riktigt stora svenska bolltrollare behöver man gå många år bakåt i arkiven. För 64 år sedan klev »Nacka« Skoglund på en DC-6:a i Stockholm och flög ner till Milano för att skriva kontrakt med Inter. Under nästan 300 ligamatcher virvlade han sedan runt på italienska vänsterkanter. Han vann Serie A två gånger, fick med sig två VM-medaljer från landslagsspel och innan karriären var över hade han belönats med en plakett på dörren till sitt barndomshem med inskriptionen »I detta hus föddes Sveriges bästa lirare, dribbler och fintare«. Men sedan dess har den svenske dribblaren lyst med sin frånvaro bland den yttersta eliten. Visserligen har det med jämna mellanrum dykt upp begåvade bollkonstnärer, men en sista pusselbit har nästan alltid saknats för att de ska nå hela vägen. På den franska sydkusten kallas Roger Magnusson än i dag för »Sveriges Garrincha«, efter den brasilianske dribblingskungen. Men när hans framgångar i Marseille skulle överföras till 70-talets svenska landslag kom det alltid något emellan. Två decennier senare blev kantspringaren Anders Limpar ligamästare med Arsenal, men när landslagskarriärens stora chans dök upp sommaren 1994 fick han bara spela tolv minuter VM-fotboll eftersom Tommy Svensson ansåg att han inte var tillräckligt bra i försvarsspelet. På senare år har också Christian Wilhelmsson trixat sig in i landslagets startelva, dit han – likt Magnusson – tog sig utan att ha spelat en enda allsvensk minut. Men så fort »Chippen« fick chansen i de stora ligorna började det ta emot, varken i Nantes, Roma eller Bolton lämnade han något bestående intryck. Hans dribblingar i Förenade Arabemiraten går oss obemärkta förbi.

Emir Bajrami må ha dansat omkring på sin kant under ett par säsonger, men har på sistone försvunnit bland Europas bänkar. Till och med för Zlatan Ibrahimović kom de riktigt stora framgångarna först när han bytte ut de långa dribblingsräderna mot fysik, kanonskott och artisteri från en stillastående position.

Också i Sam Larssons IFK Göteborg har det varit ont om dribblare. Mellan 2000-talets början, då Hasse Blomqvist – mannen bakom »Hassefinten«– tråcklade sig igenom motståndarförsvaren, och 2010-talets första år, då Tobias Sana stundtals glänste från sin ytterposition, har det inte funnits en enda nämnvärd dribblare i IFK Göteborgs A-lag. Istället har de spelare som slagit igenom och lämnat IFK Göteborg varit bra på annat. Antingen har de varit defensiva grovjobbare med spelförståelse som spetskompetens, som Gustav Svensson, Mattias Bjärsmyr eller Pontus Wernbloom, eller rena målskyttar, som Marcus Berg. Också på Kamratgården känner man till förutsättningarna: det är svårare att lyckas i Europa för en dribblare.

– Där ute skriker man efter balansspelare med attityd, det finns ett underskott av Håkan Mild-typer, säger IFK Göteborgs U17-tränare Eilert Björkman som tidigare tränat Sam. Spanien och Italien kryllar redan av spelare som kan hota med sin teknik. På det sättet blir det hårdare konkurrens för den spelartypen.

För Sams del hjälper det inte heller att han inte spelat kontinuerligt i U21-landslaget. Om en utländsk klubb ska betala flera miljoner kronor vill de gärna veta hur spelaren står sig i internationell konkurrens. Elfsborgs klubbchef Stefan Andreasson, som ligger bakom den senaste spelarexporten av karaktären »svensk yttermittfältare« i form av Niklas Hult (som bytte Borås mot franska Nice), menar att prislappen styrs av positionen:

– Det finns ett ungefärligt utgångspris för alla spelare, säger han. Om jag säljer en anfallare som ska gå in som startspelare siktar jag på att få ungefär tio procent av den köpande klubbens omsättning. För en yttermittfältare siktar jag på sju procent, en försvarare tre och en målvakt två. Sedan finns det hundratals andra faktorer som givetvis också påverkar. Om Hult till exempel hade varit återkommande i A-landslaget hade vi nog kunnat få dubbelt så bra betalt [Elfsborg sägs ha fått drygt sju miljoner kronor för Hult].

Om Sam vill höra från en som vet vad som krävs för att dels nå de större ligorna, dels också vad som krävs för att lyckas hålla sig kvar i Europa, räcker det att han frågar sin storebror Daniel. Efter en säsong med fyra allsvenska mål lämnade han Malmö FF när kontraktet gick ut 2012 och skrev på för La Liga-klubben Real Valladolid. Därmed gick han direkt från Allsvenskan till en klubb i världens högst rankade liga.

– Jag tror att en klubb kommer att köpa Sam, säger Daniel, som i somras bytte till Granada FC. Och klubben kommer att göra det för att de uppskattar vad han gjort i Blåvitt. De kommer absolut inte vilja att han ändrar på sig. Snarare tvärtom, att han ska göra ännu mer av det han är bra på.

I den spanska ligan ställs Daniel, som är en renodlad forward, mot betydligt skickligare backar än i Allsvenskan. Samtidigt har han avsevärt bättre medspelare runt sig som oftare hittar fram med framspelningar. För Sam, om han kommer ut i Europa, är det annorlunda. Som en utpräglad en-mot-en-spelare kommer den största utmaningen fortfarande att vara att själv ta sig förbi på kanten, med skillnaden att motståndarna blivit betydligt bättre.

– Jag tror inte att Sam har hittat sin bästa position ännu, säger Daniel. Om han spelade centralt, framför två defensiva mittfältare, hade han kunnat göra ännu större skada och fler poäng. Att ta sig förbi i mitten är värt mer än att ta sig förbi på kanten. I min värld är hans spelstil inget hinder för att han ska lyckas i en större liga. Det finns oändligt med tekniska spelare i Spanien, men ofta är det spelare som mest ser bra ut. När man tänker efter händer det ingenting. Det är just poängen som gör skillnad.

Samarbete. På vänsterkanten bildar Sam Larsson (till vänster) och Ludwig Augustinsson (till höger) en fruktad duo under resten 2014. Därefter flyttar Augustinsson till Köpenhamn. »Det hade känts bra om Blåvitt fick pengar för mig också, men i slutändan måste man tänka på sig själv«, säger Sam.

Hittills under karriären har Sam också gjort poäng, framför allt målgivande passningar. I fjol gjorde han åtta assist, flest i IFK Göteborg, och han är på god väg att återupprepa bedriften i år. Även om många försöker hindra honom:

Annons

– Ofta är det mycket fokus från motståndarlaget på »Ludde« [vänsterbacken Ludwig Augustinsson] och mig. I nästan varje match byter motståndarlagen laguppställning för att bli lite starkare defensivt på vår kant. Det är smickrande på ett sätt. Men också lite trist. Allsvenskan är väldigt destruktiv. Det finns många som bara vill förstöra, spela fysiskt försvarsspel och sedan sparka undan bollen. Samtidigt, om jag någon gång vill komma vidare måste jag kunna spela mot backar som är minst så här bra defensivt.

Kan det inte vara utvecklande för en dribblare att vara omringad av destruktiva spelare?

– Jo, på det sättet är Allsvenskan väldigt bra för mig. Som vänsterytter i Blåvitt har jag en perfekt träningssituation, vi har Emil Salomonsson och Adam Johansson i truppen, två av seriens bästa högerbackar. Jag möter någon av dem i en-mot-en-lägen på varenda träning. Här får jag chansen att dribbla mot väldigt duktiga spelare. Utan att veta vem som är högerback i Gefle så hade jag nog inte fått samma motstånd på träningen varje dag om jag spelat där. Egentligen tycker jag att jag passar perfekt in i Blåvitt.

Ändå uppfyller du inte bilden av en typisk IFK Göteborgspelare.

– Min klubb har inget uttalat mål att utveckla bara en viss spelartyp, men ryktet säger att vi bara har fysiska spelare. Visst kan man konstatera att de spelare från Blåvitt som kommit ut i Europa har varit mer fysiska i sitt spelsätt än vad jag är, men de har haft annat gemensamt också. Till exempel att de utvecklat sina svaga sidor väldigt mycket, där har jag samma utmaning som de.

Vilka är dina svaga sidor?

– Mycket inom dagens fotboll handlar om beslutsfattande, det gäller att prioritera rätt. Hittills har alla tränare jag haft velat att jag ska utmana och spela med mindre marginaler, samtidigt blir tränarna lite skitnödiga om jag gör någonting på »fel« ställe på planen. Jag har försökt bli bättre på att prioritera, men jag har fortfarande en bit kvar.

Betyder det att du i framtiden kommer att bjuda publiken på färre dribblingar?

– Jag bryr mig om att det ska vara roligt att kolla på mig, men samtidigt är jag ingen jävla cirkusapa. Jag vill göra poäng och vinna matcher. Det finns tillfällen när Stahre har sagt till mig att det räcker: »Tänk efter, nu har det varit en klack för mycket!« Mitt största förbättringsområde är att jag behöver förstå att när något inte fungerar, då fungerar det inte. Lite mer sunt förnuft.

Din förre tränare, Eilert Björkman, säger att det är hårdare konkurrens för dig än för Håkan Mild-typer. Vad tror du om det?

– Han har säkert rätt på ett sätt, men jag tror också att tekniska spelare sticker ut mer i Allsvenskan. Det är en fördel för mig, jag syns mycket här. Det finns också många exempel på spelare som är lika mig som gått utomlands, jag tänker till exempel på Emir Bajrami och Guillermo Molins.

Du har sagt att du aldrig kommer att ta dig till Real Madrid. Varför inte?

– Det finns spelare som har mer råtalang än vad jag har. Det är jävligt svårt att komma till den nivån utan en otrolig talang. Snart kommer en ny Cristiano Ronaldo och i så fall är det honom man ska peta. Med all respekt för mig, men jag har bara inte vad som krävs. Jag tror aldrig att en svensk kommer att spela vänsterytter i Real Madrid.

Varför inte?

– Jag kan bara inte se hur det skulle hända. I så fall måste vi lägga om grunden i svensk fotboll: tränarutbildningar, filosofier, sättet vi tränar på. Om man tittar på landslaget är det ganska tydligt att vi ligger efter på vissa plan. De spelare från Sverige som är bäst, förutom Zlatan, är Wernbloom-typer. Och Wernbloom kan inte spela vänsterytter. Sedan får vi fram kantspelare också, men där handlar det ofta om spelare på en lägre nivå. Det finns helt enkelt alldeles för många bra vänsteryttrar i världen för att en svensk någonsin ska kunna peta den som Real Madrid har valt.

Om Madrid är omöjligt, vad är möjligt?

– Det blir halvlöjligt att snacka om vilken liga som är möjlig att nå. Då kommer alla att tänka: »Åh, vilken diva som tror att han ska till La Liga.« När jag ser min bror spela tänker jag att det finns en chans för mig också. Jag känner ett sug efter att bli bättre, men också ett sug efter att göra min framtid säker. Många tycker att mitt jobb är väldigt slappt. Om de ens tycker att det är ett jobb. Men faktum är att jag redan spelar fotboll för pengar. Och jag hoppas kunna göra det så bra att jag inte behöver jobba lika hårt med någonting annat när den här karriären är över.

»Jag spelar redan fotboll för pengar. Och jag hoppas kunna göra det så bra att jag inte behöver jobba lika hårt med någonting annat när karriären är över.«

Två veckor efter midsommar dribblar Sam återigen runt på en gräsplätt. Den här gången är det inne på Gamla Ullevi – och den här gången dominerar han. Mot Helsingborgs IF hamnar visserligen IFK Göteborg tidigt i underläge efter att 34-årige Mattias Lindström gjort 1–0, men i den 16:e minuten når ett inlägg ut på vänsterkanten. När Sam tar emot bollen stannar han upp och låtsas klacka den bakom sitt stödjeben, men drar istället kvickt med sig bollen framåt. Genom att väggspela med Jakob Johansson tar han sig ner mot kortlinjen där han dribblar förbi Helsingborgsbacken Gustaf Jarl, först en gång och sedan en gång till. Till slut sticker han in bollen till Lasse Vibe som skjuter den i mål från nära håll.

Också 2–1 och 3–1 kommer efter anfall som startar på Sams vänsterkant. På tio minuter har IFK Göteborg vänt matchen och strax före halvtid byter Helsingborg plats på sina ytterbackar. Sam och Ludwig Augustinsson sneglar på varandra och ler, precis som de brukar göra när de inser att de har vunnit matchen på sin kant.

Efter en timmes spel visar fjärdedomarens skylt nummer 17 i röda siffror, Sam ska bytas ut på grund av en ömmande ljumske. Han har gjort det som enligt storebror Daniel leder ut i Europa – poäng. Dessutom har han till Blåvittsupportrarnas förtjusning klackat igång en frispark på egen planhalva, skjutit ett långskott som ven förbi kryssribban och slagit en tunnel på veteranen Mattias Lindström. När han haltar ut mot avbytarbåset reser sig många av de 10 202 åskådarna för att applådera hans insats. Det är en perfekt dag på jobbet för Sam Larsson.