Lejonet i Essex

I många år var Billericay Town som vilken engelsk gärdsgårdsklubb som helst: sliten arena, trassliga finanser, ett hundratal ­trofasta supportrar. Så talade Jesus till en lokal stålmiljonär och ingenting blev sig längre likt.

Regnet vräker ner över grevskapet Essex. I den sömniga småstaden Billericay, drygt fem mil utanför London, letar Nicky Hayes förgäves efter nyckeln till sitt arbetsrum på fotbollsarenan.

– Den brukar hänga här. 

Han pekar på en guldfärgad spik på väggen i klubbstugan.

Annons

– Äsch, det är väl bara jag som är en idiot som vanligt. Ska vi titta på omklädningsrummet så länge?

Han passerar den nybyggda baren och stannar till när han når fram till omklädningsrummet. Dörren pryds av en meterhög örn med ondsint blick. »No chickens allowed« står skrivet under fågeln. 

– Är du beredd? frågar Nicky och flinar. Du har inte sett ett liknande omklädningsrum tidigare. Där gästerna byter om är det bara vanliga vita väggar. Men det här!

Han skjuter upp dörren till hemmalagets hjärta. Där inne väntar fler sprejmålade örnar. Och lejon. Massor av rytande lejon. Mellan djuren syns diverse citat som ägaren Glenn Tamplin låtit skriva dit i syfte att inspirera spelarna inför matcherna. 

»The only thing standing between you and your goal is the bullshit story you keep telling yourself as to why you can’t achive it.« 

»Mindset is everything!«

»To be the best you must be able to handle the worst.«

Nicky nickar gillande medan jag läser de svulstiga orden.

– Ägaren anser att han är en fenomenal inspiratör. Psykologisk krigföring är en av hans specialiteter. Vänta, jag ska visa spelartunneln också.

Stjärnan. Billericayfansen chockades när förre Tottenhamspelaren Jamie O’Hara (till höger) skrev på för klubben. »Jag spelar tills de slutar betala mig«, säger han.

Vid spelartunneln väntar en ny djurmålning. Här har lejonen bytts ut mot hajar som simmar omkring i ett stormigt hav.

– Tanken är att motståndarna ska bli skräckslagna när de står här före matchen, säger Nicky.

Jag får inte ihop det. I så fall borde väl rovdjuren även synas i bortalagets omklädningsrum? Och ärligt talat: Vem sjutton blir rädd för en målad haj? 

– De ska bli skräckslagna, upprepar Nicky.

Det är svårt att avgöra om han är allvarlig eller ironisk. Innan Nicky Hayes fick uppdraget som Billericay Towns fotograf och presskontakt arbetade han i många år på The Sun. Han är full av garviga murvelanekdoter från tabloidjättens glansdagar. Han har »sett så mycket konstigt« i sitt yrkesliv att det krävs mycket för att ögonbrynen ska höjas. 18 månader i Billericay har också lärt honom att ingen dag här är den andra lik. 

– Du har säkert redan märkt att det här är en ganska knasig klubb, säger han. Just nu är jag till exempel inte säker på vem som är tränare. Det verkar som om Harry Wheeler kanske fick sparken i går. 

Annons

Nickys telefon ringer.

– Om du ursäktar mig en stund så ska jag försöka ta reda på mer. Och hitta den där satans nyckeln. 

 

Långsamt klarnar bilden. Billericay, nykomlingar i National League South (sjättedivisionen i England), spelade borta mot Chippenham dagen innan. På ytan såg allt utmärkt ut inför matchen. Det var seriens sjätte omgång och Billericay toppade tabellen. Den 30-årige managern Harry Wheeler hade överhuvudtaget inte förlorat sedan han tog över laget i våras. På väg till Chippenham fick han höra att ägaren Glenn Tamplin ändå var missnöjd. Exakt med vad var oklart, men ett SMS från Glenn fick Harry att förstå att han gjorde bäst i att hålla den förlustfria sviten intakt. 

Men mot Chippenham hackade spelet. Hemmalaget gick ifrån till en tvåmålsledning och med fem minuter kvar surrade det till i Harry Wheelers ficka: nytt SMS från Glenn. Medan spelarna jagade ett reduceringsmål på planen läste Harry Wheeler att han inte längre skulle få fortsätta som manager för Billericay Town.

Sparkad. Mitt under pågående match.

Trots allt genomförde han den obligatoriska presskonferensen efter matchen, utan att säga något om vad som precis hade hänt. Spelarna märkte ändå att »något störde Harry« och noterade att han inte fanns ombord på bussen hem. Nu, ett dygn senare, vet ingen vad som gäller. En ny seriematch väntar redan i morgon då St. Albans kommer på besök. 

– Det troliga är att Glenn Tamplin själv kliver in som manager, säger Nicky Hayes. Han lär vara väldigt arg.

Jag ber honom hjälpa mig att förstå. Hur kan 85 svaga minuter räcka för att ge en succétränare sparken? Och dessutom på ett minst sagt förnedrande sätt? Nicky bara rycker på axlarna.

– Det är ingen idé att försöka förstå. Det är bara sådan Glenn är. Men den goda nyheten är att du nu kommer att kunna träffa honom i morgon. Jag gissar att det blir livat.

Nickys telefon ringer igen.

– Rykten sprids snabbt, säger han. Nu måste jag försöka begrava den här SMS-storyn. Det skulle inte se bra ut om den kom ut.

Efter att ha pratat med fler människor runt klubben förstår jag att den troligaste förklaringen till ägarens beteende är ett sårat ego. Harry Wheeler har fått mycket beröm av supportrar och journalister för sitt arbete som tränare i Billericay. Glenn, vars pengar ligger bakom uppryckningen, påstås helt enkelt vara avundsjuk. Och nu uppges han alltså vilja ta över laget själv tills vidare. Spelarna lär vara informerade genom en chattgrupp på WhatsApp.

Kanske är de inte ens förvånade. 18 månader med Glenn Tamplin har lärt dem att vad som helst kan hända. När han köpte klubben i december 2016 tog det inte lång tid innan han installerade sig själv som manager. Han lovade att gå igenom serien utan förlust och – det får man ge honom – sparkade sig själv när så inte skedde. Fyra dagar senare var han dock tillbaka på tränarbänken. Anledningen var, menade han, att spelarna saknade honom så mycket. När han så hoppade av en andra gång och lämnade över till Harry Wheeler presenterade han nyheten genom en 15 minuter lång monolog på Youtube med rubriken »Glenn Tamplin – Understanding me«. 

Vad som nu väntar kan spelarna bara gissa. Under sin förra tid som manager lade Glenn Tamplin mindre tid på taktik och mer på salivfrustande brandtal i omklädningsrummet. Inför en särskilt viktig match tvingade han spelarna att gemensamt sjunga R Kellys låt The World’s Greatest så högt de bara kunde. En del gillade det, andra tyckte mest att det var pinsamt och log snett medan Glenn likt en väckelsepredikant gastade »louder!«, »believe!« och »close your eyes!« mellan verserna. De flesta spelade med för att göra honom nöjd.

Glenn själv tycktes inte spela teater. Samtidigt var den annorlunda uppladdningen också en del av en offensiv PR-plan. Det var ingen slump att R Kelly-spektaklet filmades och lades ut på Youtube. 

 

Egentligen räcker det med att titta på Billericays arena för att inse att det här inte är en småklubb i mängden. Det första som möter en när man knallar in på Blunts Wall Road är en 55 meter lång väggmålning (»The mural«, som ägaren föredrar att kalla den) vars syfte är att avspegla klubbens 138-åriga historia. Vem som har bestämt hur den ska presenteras råder det ingen tvekan om. De första 136 åren avverkas snabbt, och knappt halvvägs in i målningen syns en irriterad supporter som kastar sin blåvita halsduk i marken. Under supportern står det: »Frustration och förtvivlan bland fansen som hoppas på en ljusare framtid …« Nästa bild visar en sovande Glenn Tamplin i sängen bredvid sin hustru Bliss. Ovanför dem sträcker Jesus ner sina stora händer och för att ingen ska missa budskapet står det också: »Glenn får meddelandet.« Historien på väggen går vidare. Efter att Jesus har berättat för Glenn att han ska köpa en fotbollsklubb får betraktaren på 13 vita moln ta del av den blivande ägarens framtidsdrömmar. Förutom det förväntade – »bygg ett vinnande lag«, »avancera till proffsligorna«, »vinn titlar« – får vi även veta att Glenn ämnar hjälpa handikappade barn och bli »en helande kraft« i samhället. Att han före övertagandet av Billericay Town gjorde tre misslyckade köpförsök med andra småklubbar är förstås inget som får plats i målningen. Med tanke på vilken enmansshow detta är blir det också svårt att inte se humorn i rubriken för hela härligheten: »Together we shall sail as one.«

Frälsare? »Don’t let any cunts in your jungle!« skrek ägaren Glenn Tamplin till spelarna inför en match mot Kingstonian. »We’re the cunts in your jungle!« sjöng bortafansen i triumf efter att ha besegrat Billericay. Sedan fotade de sig själva vid väggmålningen.

Det är som om en nyfrälst David Brent från The Office hade gett sig in i fotbollsbranschen. Samtidigt går det inte att blunda för förbättringarna som Billericays supportrar har fått se under den korta men händelserika tiden med Glenn. Bland det första han gjorde var att rekrytera tre spelare med Premier League-meriter: Paul Konchesky, Jermaine Pennant och Jamie O’Hara. Det gav rubriker även i de stora tidningarna, och Glenns pengar gjorde att exstjärnorna lätt stod ut med omgivningens hånfulla kommentarer om att de inte längre höll för annat än division sju-fotboll. Sedan dess har klubben klättrat en division med siktet inställt på League Two, serien som i England räknas som den lägsta riktiga proffsligan. Den tidigare slitna arenan har byggts om så att den numera har tak över samtliga läktare. En heltidsanställd planskötare ser till att gräset håller toppklass. Publiksnittet har gått från några hundra till drygt tusen åskådare. Kanske är det då värt att ha en ägare med Messiaskomplex?

Happy days. Glenn Tamplin (till höger) med managern Harry Wheeler innan relationen brakade samman.

Av motståndarna får varken han eller klubben någon respekt. Trots att Billericay är nykomling i serien är det laget alla vill slå. Rivaliserande supportrar klagar på ekonomisk dopning och flera av dem har egna erfarenheter av Glenns lynniga humör. Ett fan som på Twitter raljerade över lejonmålningarna fick svaret: »Höghus eller snabbtåg, kompis … bara att hoppa om du har fått nog.« Vanligast är annars att han avfärdar alla kritiker som »haters«. De är bara avundsjuka på honom och laget, menar han och blockar friskt så att hans flöde i de sociala medierna blir mer uppmuntrande. 

 

Medan regnet tilltar i Billericay kliver klubbens damlag ut på gräset för att spela mot Stevenage. Där herrarna tjänar 600 till 2 500 pund i veckan får damlagets spelare inte en penny för sin fotboll, trots att nivån är motsvarande. Glenn Tamplins satsning är helt reserverad för herrlaget.

En av de 60 åskådarna på läktaren är klubbens 36-årige ordförande Danny Groves. Eller »Glenns högra hand«, som han själv kallar sig. 

– Vad tycker du om arenan? frågar Danny och ler. Visst har vi fantastiska faciliteter?  

Leendet försvinner när jag frågar vem som kommer att leda laget i morgondagens herrmatch mot St. Albans.

– Det är nog bäst att jag inte säger något om det. 

– Men Harry Wheeler är sparkad?

– Kan vara så, säger Danny. Eller inte. Det är bättre att du tar det med Glenn i morgon.

– Du är ju ordförande, invänder jag. Hur kan man sparka tränaren på grund av en enda förlust?

Annons

Danny Groves skruvar på sig. Tittar ut över planen där Billericays damlag precis har gjort 2–0 mot Stevenage.

– Glenn strävar alltid efter perfektion. Och det finns alltid utrymme för förbättringar. Men vi får se vad som händer. Vi har inte kommunicerat något än. 

Det är tydligt att Danny Groves hellre talar om andra saker. Han berättar att en av spelarna i damlaget har en popkarriär vid sidan av fotbollen och föreslår att jag ska intervjua henne.

– Should be a great story for you.

Jag nickar artigt och frågar hur han träffade den tio år äldre Glenn Tamplin. Danny säger att deras familjer känner varandra sedan länge och att Glenn gav honom »en chans när livet var tufft«.

– Jag hade det jobbigt både privat och ekonomiskt, säger han. I det läget vågade Glenn satsa på mig. Han gav mig ett jobb på sitt stålföretag. 

På AGP Steel, som också är klubbens största sponsor och vars namn syns i arenanamnet, arbetade sig Danny uppåt. I dag är han Glenns högra hand även där och missar ingen möjlighet att tacka sin chef.

– Vi är väldigt olika, säger Danny. Han älskar strålkastarljuset, jag är mer av en bakgrundskille. Det är Glenn som bestämmer, men jag behövs här eftersom han ofta är iväg både i jobbet och privat. Han lever ett mycket flärdfullt liv: snabba bilar, exotiska semestrar. Hela paketet. 

– Men ingen jobbar så hårt som Glenn, lägger han till, till synes orolig för att ha varit på väg att bita den hand som föder honom. 

Glenn Tamplin föddes inte rik. I flera intervjuer har han berättat sin omvälvande livshistoria. Hur han blev mobbad som barn och 13 år gammal fick veta att mannen han dittills kallat »pappa« inte var hans biologiska far. När han träffade sin riktiga pappa första gången blev han imponerad: fadern var lång, muskulös och tatuerad. Folk i hans omgivning tycktes se upp till honom. Två veckor senare meddelade pappan att han inte ville ha med sonen att göra längre.

Glenn ville bli fotbollsspelare. Han provtränade med Leyton Orients ungdomslag men fick inget kontrakt. Längre än till den halvprofessionella klubben Barkingside kom han aldrig. En än värre käftsmäll kom när hans blivande fru dumpade honom två veckor före det planerade bröllopet. Enligt Glenn berodde det på att han inte var tillräckligt förmögen. »Från den stunden blev pengar min drivkraft«, berättade han för tidningen Essex Life förra året.

Efter att ha imponerat som säljare på stålföretaget Rainham Steel lånade Glenn 50 000 pund för att starta egen stålfirma. Med tiden växte företaget och blev branschledande i Essex. Glenn ville att det skulle synas hur framgångsrik han hade blivit. Han köpte en herrgård och fyllde garaget med lyxbilar: en Ferrari, en Bentley. Runt handleden glimmade en Rolexklocka. Så insåg han att han ändå inte var lycklig. Trots materiellt överflöd och trots att han nu också gift sig och fått tre barn fattades, tyckte Glenn, ett högre syfte med hans liv. Han blev deprimerad, hade självmordstankar och skrevs in på Harlows psykiatriska sjukhus. Där drabbades han av en kärlkrampsattack och det var under den som han mötte Jesus. I intervjun med Essex Life berättar Glenn hur han lämnade sin kropp i skenet av ett ultraviolett ljus. Så uppenbarade sig Jesus. »Vill du uppfylla ditt syfte eller vill du lämna nu?« frågade Jesus. »Ja, jag vill uppfylla mitt syfte«, svarade Glenn. Fyra minuter senare var han åter tillbaka i sin kropp.

– En enastående person, säger Danny Groves. Och framgångsrika personer väcker alltid känslor. Vi upplever att många är avundsjuka på det vi gör i Billericay, men de vågar inte säga något direkt till oss. De gömmer sig bakom tangenterna. Skrivbordskrigare, kallar vi dem.

Dammatchen är på väg att ta slut och Danny ska snart gå hem. Han skrattar och skakar på huvudet när jag frågar om han för fem år sedan kunde föreställa sig att han en dag skulle vara ordförande i en fotbollsklubb. Han och Glenn var West Ham-supportrar tidigare, berättar han, men tröttnade när laget flyttade från Boleyn Ground till Olympiastadion.

– Billericay är mer genuint, säger han. Jag hoppas att vår resa bara har börjat. 

 

Rubriken på Sky Sports hemsida är tydlig: »Billericay sparkar managern Harry Wheeler.«

Det är kvällen före St. Albans-matchen och Nicky Hayes har uppenbarligen misslyckats med att hålla avskedet hemligt. Sky Sports rapporterar att Harry Wheeler är ute ur leken och att Glenn Tamplin själv troligen tar över laget. Lokaltidningen Essex Echo är ännu mer välinformerad och kan för läsarna berätta om textmeddelandet från ägaren under mötet med Chippenham. Till skillnad från Sky uppger de också att Glenn inte kommer att leda laget mot St. Albans.

Kommentarsfält och forum fylls av hånfulla och skadeglada kommentarer från rivaliserande supportrar. Billericays egna fans tar Harry Wheeler i försvar och vill veta vad sjutton som pågår. Klubben har fortfarande inte uttalat sig. Sannolikt beror det på att den sparkade tränaren inte vill gå med på att säga att han och Billericay »skiljs i samförstånd«.

Vid frukosten nästa morgon ringer Nicky Hayes med nya besked.

– Rena cirkusen nu, säger han. 

Han berättar att Glenn Tamplin förargats över läckorna och att beslutet att göra sig av med Harry Wheeler tycks ha slagit tillbaka mot honom själv.

– Jag är väldigt ledsen, säger Nicky. Men nu verkar det som om Glenn definitivt inte kommer att dyka upp i dag. 

– Vem ska träna laget, då? frågar jag.

– Jag vet inte! Som jag säger, det är en cirkus. Kanske kommer Harry Wheeler tillbaka. Kanske blir det hans assistent Tristan Lewis som leder laget. Men Tristan är lojal med Harry så … vem vet? Jag är på väg till arenan nu.

Närmast sörjande. Billericay har 27 000 invånare men ingen av spelarna bor här. Laget tränar i London och kommer bara till staden på matchdagar.

När jag själv anländer till arenan några timmar senare är allt som vanligt på ytan. Parkeringsvolontärerna kränger på sig sina neonvästar och masar sig bort till grusplanen bakom den västra läktaren. I klubbstugans bar fylls ölfaten på. Souvenirshoppen tar emot dagens första besökare. Men med två timmar kvar till avspark vet fortfarande ingen något mer om tränarfrågan. Ordföranden Danny Groves har tydligen flugit till Spanien och Nicky misstänker att Glenn »kan ha flugit med«. I ett försök att flytta fokus erbjuder han sig att fixa en pratstund med mittfältaren Jamie O’Hara.

– Han kanske ber mig att dra åt helvete, men det är värt ett försök.

Till skillnad från Jermaine Pennant och Paul Konchesky har Jamie O’Hara blivit kvar i Billericay efter den inledande uppståndelsen. Han har utvecklat en vänskapsrelation med Glenn Tamplin och är i dag truppens överlägset mest meriterade spelare. Han debuterade för Tottenham som 21-åring 2007 och kan skryta med totalt 93 framträdanden i Premier League. Utöver det har han sju gånger representerat England på U21-nivå. Men glansdagarna ligger långt bak i tiden nu. När den i dag 31-årige O’Hara skrev på för Billericay Town i mars 2017 hade han precis tävlat klart i Celebrity Big Brother, säsong 19. Extrakilona han lade på sig i kändishuset fettsög han bort på en klinik i Turkiet. Matchvikten är fortfarande högre än under Tottenhamtiden, men när han lunkar fram till mig bredvid den hajmålade spelartunneln säger han att »formen är rätt bra«. 

– Första säsongen här kämpade jag en del med skador och så. Nu känner jag att jag kan bidra mer och hjälpa laget. 

Jag frågar hur han trivs med livet i de lägre divisionerna. Han svarar att det inte är så dumt som man kan tro. Pengarna han får motsvarar en allsvensk topplön och för den behöver han bara träna två gånger i veckan, plus en match på helgen. 

– Fast vi spelar ändå med stor press på oss, säger han. I och med Glenns entré och framtoning vill alla andra knäppa oss på näsan. Men jag gillar pressen. Den håller mig på tå. 

– Matchen börjar snart, säger jag. Vem ska träna er?

Jamie O’Hara rycker på axlarna.

– Vi får se.

– Känns det inte märkligt att inte veta det?

– Vi spelare kan bara försöka göra vårt bästa och vinna matchen. Jag har inte hunnit prata med Glenn än. Jag litar på honom. 

Jamie O’Hara vaggar otåligt på stället och verkar inte särskilt sugen på att prata mer. Innan han försvinner in i omklädningsrummet frågar jag vad han gör på all sin lediga tid i veckorna.

– Håller mig frisk, säger han.

När jag ställer samma fråga till Jake Robinson, som just nu toppar skytteligan i National League South, känns svaret ärligare.

Mate, jag gör faktiskt ingenting. Så tekniskt sett kan jag kalla mig fulltidsproffs!

»Det som händer nu är galet. Men jag vill vara försiktig med att uttala mig.«

En av ledarna för damlaget som jag pratade med dagen innan sade att Jake Robinson »faktiskt är en bra kille, en av få som inte bara är i Billericay för att hämta lite lätta pengar«. Även Nicky Hayes berömde anfallaren:

– Jake är en fotbollsspelare som, hör och häpna, kan prata i fullständiga meningar.

Han är också artigare än Jamie O’Hara. När vi snackar bredvid planen undrar han om inte musiken från högtalarna stör min inspelning. 

– Vi går in i klubbstugan istället. Så kan du sitta bekvämt också.

Get in there! På flera ställen i England växer intresset för non league football. I Salford United heter några av klubbens ägare Paul Scholes, Ryan Giggs och Gary Neville.

Jake Robinson kommer från kuststaden Brighton och bor fortfarande kvar där. Billericay köpte honom för 24 000 pund av Hemel Hampstead Town för ett och ett halvt år sedan. 

– Precis efter att Glenn tog över, säger han och ler. 

– Hur var han som manager? frågar jag.

– Annorlunda. Glenn är en motivationskille och en del spelare gillar att pumpas upp med stora ord och så där. Själv föredrar jag att ladda i lugn och ro för att istället explodera på planen. Samma med omklädningsrummen. Blir man taggad av att se målade rovdjur och blodstänk på väggarna är väl det jättebra. Men för mig är det bara ett ställe där jag byter om.  

Jag ber honom beskriva situationen som råder just nu.

– Det är alltid drama här, så man borde inte vara förvånad. Jag känner inte till hela storyn med Harry. Jag antar att det händer saker bakom kulisserna mellan honom och ägaren. Att han skulle få gå på grund av resultaten kan jag i alla fall inte tänka mig, vi har ju gått hur bra som helst under Harry.

– Ni spelare gillade honom? 

– Verkligen. Han är klok och driven, en av de yngsta tränarna med Uefa Pro License. Han hade allas respekt i omklädningsrummet. Personligen hoppas jag att den här röran reds ut och att han dyker upp här snart igen.

Jake är lika gammal som Jamie O’Hara och inser att tåget till de stora ligorna redan har gått. Men kanske kan han ändå nå åtminstone en nivå till, antingen om Billericay vinner serien den här säsongen också eller om en klubb från divisionen ovanför köper honom.

– En bra sak med uppmärksamheten klubben får genom Glenn är att folk håller koll på våra resultat. Och jag gör rätt många mål. Jag hoppas kunna sätta något i dag också. 

 

Medan spelarna värmer upp börjar den ena långsidans läktare att fyllas. Det tisslas och tasslas bland publiken. Få har missat de senaste skriverierna.

– Läste ni The Echo? Glenn sparkade tydligen Harry med ett SMS!

– Sky påstod att Glenn skulle ta över, men det verkar inte stämma. Enligt Echo är Tristan Lewis manager i dag.

– Stackars Tristan. Vilken svår situation det här måste vara för honom. Är inte han rätt nära vän med Harry?

Som anhängare till en brittisk klubb vet de att förutsättningarna kan ändras snabbt. I England finns ingen 51-procentsregel och särskilt i de lägre divisionerna finns gott om exempel på hur förmögna män köpt nedgångna fotbollsklubbar. Likt Glenn Tamplin pumpar de in pengar och målar upp en ljus framtid för lagets luttrade supportrar. Kursen sätts genast mot ligapyramidens övre skikt och ofta får fansen inledningsvis vara med om en uppryckning. Men ägarsystemet är bräckligt. Får investeraren problem med sin egen ekonomi drabbar det också fotbollsklubben. Eller – vanligare – så upptäcker han att det här med att driva fotbollsklubb varken var lika roligt eller enkelt som han trodde innan, och avbryter satsningen. Inte sällan är klubben i fråga då i sämre skick än när frälsaren anlände. Skräckexemplet är Hornchurch FC, som med den nye ägaren Karl Williams pengar plötsligt kunde betala en enda spelare mer än vad seriekonkurrenterna i åttondedivisionen förmådde lägga på hela truppen. Hornchurch lyckades vinna en runda i FA-cupen och medierna fascinerades av »The Essex Abramovich«, som till skillnad från Glenn Tamplin föredrog att verka i det tysta. Året efter framkom det att Karl Williams bolag var bankrutt och hade skulder på över sju miljoner pund. Hornchurch FC lämnades åt sitt öde och gick omkull kort därefter.

»Vi hade inga pengar och kunde bara få spelare från ännu lägre divisioner. Kolla på oss nu.«

Så finns det en annan aspekt också. För alla som följer non league football är uppflyttningar och spel i högre divisioner inte nödvändigtvis det viktigaste. Supportrar till klubbar som Chelsford City, Welling United eller St. Albans City vill självfallet se sina lag vinna på helgerna – men inte till vilket pris som helst. Här finns gott om folk som äcklas av pengarullningen i Premier League och som prioriterar andra värden framför fotboll på högsta nivå: vänskapen på läktaren, närheten till spelarna, billiga biljetter. En känsla av genuinitet. Därför väcker en person som Glenn Templin ont blod i många supporterådror. Hans egofixerade jakt på titlar och berömmelse står i kontrast till vad de tycker att non league football borde handla om. 

En kvart före avspark möter jag upp Ian Rogers, ordförande i St. Albans supporterförening. Han är en senig man i 50-årsåldern med smalt ansikte och nikotingula tänder. 

– Det var sex år sedan jag var här senast, säger han medan han promenerar längs med Glenn Tamplins enorma skrytmålning.   

– Stället har förändrats. För att uttrycka sig försiktigt. 

Han kliver in i baren för att morsa på andra bortasupportrar som tagit sig till Billericay i dag. I sorlet berättar de att deras favoritlag har sett bättre dagar. Arenan är mer än lovligt sjavig, finanserna är trassliga och St. Albans förlorar för det mesta. Att locka yngre supportrar blir svårare och svårare. Till den senaste hemmamatchen dök bara 500 personer upp.

– Men vi är ett gäng som skulle komma och stötta laget om det så spelade i en park utan riktiga linjer, säger Ian och får medhåll av sin kompis Michael.

– Jag skulle inte applådera om en snubbe som Mr Tamplin tog över St. Albans. Vi får förmodligen stryk i dag, men jag är inte avundsjuk på Billericay. 

Han lägger ena armen mot bröstkorgen.

– Jag vill kunna känna det jag hejar på här inne.

De avslutar sina öl och beger sig mot bortaläktaren på ena kortsidan. På den motsatta läktaren har hemmaklacken börjat sjunga: »Harry Wheeler’s blue white army! Harry Wheeler’s blue white army!«

Mannen de hyllar är inte på plats. Istället är det hans tidigare assistent Tristan Lewis som oroligt trampar runt framför tränarbänken. 

 

Första halvlek gör bra reklam för de lägre divisionernas charm. Det är chansrikt, tacklingstätt och spelare med dålig impulskontroll. Tristan Lewis tvingas till två tidiga byten på grund av skador. Jamie O’Haras bollbehandling står i en klass för sig, men när St. Albans får chansen att kontra flåsar han ordentligt i löpningarna. Bortalaget tar ledningen och Billericays fans riktar sig mot den arme Tristan Lewis: 

Sacked in the morning! You’re getting sacked in the morning! När så bortalaget strax därpå utökar ledningen kommer någon på en fyndigare variant: 

Text in a minute! You’ll get a text in a minute!

Tristan Lewis skriker på både domare och spelare så att spottet flyger ur käften på honom. Och det är inget fel på inställningen hos Billericay. Spelarna sliter i varje närkamp och fem minuter före paus får Scott Doe in reduceringen. I firandet efter målet blir en hemmaspelare nedslagen och den här gången kan domaren inte undvika det röda kortet. Det är bara en av många stökiga situationer i första halvlek och sju tilläggsminuter aviseras. Under en av dessa får Billericay frispark utanför St. Albans straffområde. Jake Robinson stegar fram. 2–2.

Välstöttade. Publiksnittet i ligan ligger på drygt 700 personer. Billericay lockar nästan ­dubbelt så många till matchen mot St. Albans.

 

När domaren blåser för paus ägnar hemmaklacken fem minuter åt att sjunga om Harry Wheeler igen. Sedan är det dags att byta kortsida med St. Albans supportrar, så att de får se sina respektive lag anfalla mot det närmaste målet i båda halvlekarna. Under promenaden bort mot den motsatta läktaren rycker jag tag i en av männen som skrålade allra högst om Harry Wheeler. Han presenterar sig som Richard och går med på att växla några ord i farten.

– Det som händer nu är galet, säger han. Men jag vill vara försiktig med att uttala mig. Harry är kanske tillbaka nästa vecka? Det är Glenns klubb. Han gör vad han vill med den.

Till skillnad från spelarna och de flesta av ledarna bor Richard i Billericay. Han har följt sitt lokala fotbollslag i snart 20 år och påpekar hur illa ställt det var innan Glenn Tamplin dundrade in.

– Vi var skit före honom, säger han. Vi spelade på en skitplan på en skitarena. Vi hade inga pengar och kunde bara få spelare från ännu lägre divisioner. Kolla på oss nu.

»Det enda jag vet är att jag ska ta en öl när jag kommer hem i kväll. Och att den kommer att smaka underbart.«

Jag frågar om han inte är rädd att den irrationelle ägaren ska tröttna på Billericay Town och lämna klubben åt sitt öde. Vem vill kliva in i en lågt rankad klubb med extrema lönekostnader? 

– Lyssna nu, säger Richard. Vi vet nog alla innerst inne att han kommer att få nog av Billericay en dag. Men den dagen, den sorgen. Jag försöker bara njuta medan det varar. 

 

Ett hemmamål i andra halvlek räcker för att ge Billericay segern. När slutsignalen ljuder kramar Tristan Lewis om kollegan Danny Hazle, tittar upp mot himlen och suckar högt. 

– What a fucking day.

Jag går fram och presenterar mig. Han skrattar när jag berättar att jag håller på med ett reportage om klubben.

– En journalist vill väl att det ska hända grejer, säger han. Du valde rätt jävla dagar att komma hit på. Har du tillräckligt med pennor med dig?

Problemet är bara att Tristan Lewis själv inte har så många svar att ge. Han ville aldrig se sin kompis Harry Wheeler sparkad. Han förstår fortfarande inte varför så skedde. Eller om beslutet fortfarande gäller. Just nu ligger Billericay tvåa i tabellen. Nästa helg möter laget serieledaren Woking på bortaplan. Om Tristan ska träna laget även då har han inte en aning om. 

– Det enda jag vet är att jag ska ta en öl när jag kommer hem i kväll. Och att den kommer att smaka underbart.

Segermål. Callum Kennedys frispark ger 3–2 till Billericay, vinst mot St. Albans och en andraplats i tabellen. Bara seriesegraren flyttas upp direkt.

Han beskriver de senaste dagarna som en »emotionell bergochdalbana« och hyllar spelarnas inställning. Sedan lunkar han ut på planen och ringer till Harry. I över en halvtimme går han runt med telefonen tryckt mot örat. Sedan sätter han sig på den bortre läktaren och fortsätter prata. 

– Det här påverkar oss alla, säger assistenten Danny Hazle medan han väntar på Tristan. Själv kämpar jag med näbbar och klor för att få Harry tillbaka. 

Uppe i pressrummet sitter Nicky Hayes och tankar in sina bilder från matchen. Matchrapporten ska upp på hemsidan, men inga nyheter om tränarfrågan planeras. När jag frågar om klubben ändå inte måste kommunicera något utåt bryter Rob Swaine, klubbens andra mediekontakt, in:

– Vad ska vi kommunicera!? Vi vet ju ingenting själva. 

Från den enda personen som kan tänkas veta är det tyst. Glenn Tamplin har inte meddelat sig och heller inte twittrat på snart två veckor. Mycket ovanligt för att vara honom. Några supportrar spekulerar om att han själv är på väg att lämna klubben.

 

En vecka går utan att något nytt kommer fram. Tristan Lewis får leda laget även i bortamötet med Woking, och den här gången tar sig även Glenn Tamplin till matchen. Han får se Billericay förlora med 2–1 och låter sig efter slutsignalen intervjuas kort av en ligarepresentant. Ägaren säger att Harry Wheeler »sannolikt inte« kommer tillbaka men kan inte svara på vem som tar över. Han försäkrar dock att han själv inte har några planer på att trappa ner engagemanget för Billericay Town: »Det är tufft just nu, men jag är inte på väg någonstans. Jag blir kvar.«

På väg hem från arenan stoppas han av polisen. Ordningsmakten säger att de av en supporter har fått uppgifter om att Glenn ska ha varit kokainpåverkad under matchen. Efter några minuters diskussion får han ändå köra därifrån, men miljonären är skakad av händelsen. Två av hans barn gråter i baksätet. Han ringer till Nicky Hayes, som även han är på väg från matchen, och ber presskontakten att omedelbart köra hem till hans herrgård. Väl där hjälper Nicky sin chef att författa ett personligt brev, och dagen efter kommer så äntligen ett officiellt uttalande på klubbens hemsida.

Glenn Tamplin meddelar att han lämnar Billericay Town och att klubben är till salu. 

Många frågor återstår. Var polisincidenten den enda anledningen till att Glenn fick nog? Vem vill köpa en klubb i sjättedivisionen med höga driftskostnader och generösa spelarlöner? Kommer Harry Wheeler tillbaka? Ska väggmålningen förstöras? 

Men det är ingen idé längre. När jag får tag på Nicky hälsar han att »Glenn har talat om Billericay för sista gången«.

– Nu vill han bara lämna Billericay och gå vidare i livet.

Jag frågar hur han själv mår. Utan ägare är även Nickys framtid i klubben osäker.

– Åh, det är okej, säger han. Lite rörigt bara. Ring i morgon så har det säkert hänt något nytt.

BILLERICAY TOWN FC

Bildad: 1880

Liga: National League South (sjätte­divisionen)

Meriter: Trefaldiga vinnare av FA Vase (cupen för lag under League Two).

Manager: Oklart

Ägare: Vakant

Ordförande: Oklart