Det vore fel att kalla tränarkontoret i Vänersborgs klubbstuga för mysigt. En stol, ett skrivbord, en röd papperskorg. Ett linoleumgolv som väntar på att moppas. Vid det persienntäckta fönstret kämpar två spretiga palmväxter för sitt liv. De fyra väggarna är kala så när som på en whiteboard där spelarnas efternamn står uppskrivna.
– Mysigt? säger Lennart Andersson. Jag vet inte. Det är väl fint att få vara i ett rum?
Mannen de kallar »Kral« har sällan prioriterat egen bekvämlighet. Han har tränat 18 olika klubbar mellan division fem och Superettan och alltid pendlat från gården i Dalsland. De nio milen längs med Vänerns sydvästra sida har han kört många gånger tidigare. 2012 hjälpte han Vänersborgs IF upp i trean parallellt med sitt uppdrag som assisterande förbundskapten för Sierra Leone. I Krals mun låter det inte som en udda kombination.
– Intressanta lag bägge två, säger han.
Medan Kral efter det gasade vidare mellan andra klubbar närmade sig Vänersborg eliten. Som bäst var de uppe i Ettan, men förra säsongen åkte de ur. 18 spelare lämnade laget och i tvåan fortsatte VIF att förlora. Efter 3–5 mot Kongahälla den 14 september och en negativ kvalplats med fem omgångar kvar fick tränarduon gå. Kral var redan kontaktad och egentligen hade han fullt upp. Han jobbade halvtid som kanslist i den lilla dalsländska föreningen Fengersfors IK, han var engagerad i hockeyklubben Åmåls SK där han bland annat satt i styrelsen och ingick dessutom i sportgruppen för IFK Vänersborgs bandylag i högsta serien. Gården i skogen tog heller inte hand om sig själv. Sitt långa tränarliv betraktade han som avslutat. Förutom en kort hjälpinsats i division fem-laget Tösse IF hade han inte lett ett fotbollslag på över fyra år.
»Det fanns också en viss nyfikenhet: Kunde hans gamla ideal fortfarande ge nya segrar?«
Ändå står hans röda Opel Astra nu åter parkerad utanför Vänersborgs klubbstuga. Dalsländskan blir ännu lite kraftigare när han kommenterar sina många roller.
– Di kallar mig tusenkönstnärn, säger han. Men bandyhallen är ju bara hundra meter härifrån, i Fengersfors är jag på förmiddagarna och hockeyn hinner jag också med. Jag har årskort på Färjestad också.
Egentligen var han aldrig särskilt svårövertalad när VIF hörde av sig. Han hade fortfarande kompisar i föreningen som han led med och ville hjälpa. Det fanns också en viss nyfikenhet: Kunde hans gamla ideal fortfarande ge nya segrar? I ett stukat lag där stämningen inte tycktes vara den bästa? Redan i Krals andra match med VIF hörde han en utbytt och ilsken spelare kommentera sin ersättares missade målchans med orden: »Hade jag varit på plan hade jag gjort mål där!«
