Les enfants terribles

Det franska fotbollslandslaget har gått från att vara eleganta vinnare till att gång på gång skämma ut sig i världens ögon. Offside begav sig till ett slott djupt inne i skogen, till den plats där framgångarna började, för att undersöka vad som har hänt.

Gröna fält, fotbollsmål och en fem meter hög replika av VM-pokalen. Dessutom ett slott. Det är vad som är insprängt i Rambouilletskogen, fem mil utanför Paris. Inifrån ett av rummen på slottet hörs gälla tonårsskrik. Och ett taktfast, klickande ljud:

Ta-dac. Ta-dac. Ta-dac.

Det är åtta förstaårselever på Frankrikes mest prestigefyllda fotbollsinternat, Clairefontaine, som spelar pingis i elevhemmets sällskapsrum. 13-åringarna är de mest lovande spelarna i landet och har genom en årslång utslagningsprocess blivit utvalda bland 2 000 jämnåriga. En av dem, mittfältaren Yassine Benrahou, ställde för några minuter sedan ihop två bord. På skarven lade han en petflaska som han plockat med sig från matsalen. Nu står han vid ena änden, med ett pingisracket i handen. Han möter sin klasskamrat Befe. Övriga sex har format en ring runt dem.

Annons

Spelarnas blickar är fästa på bollen, som studsar ett tjugotal gånger fram och tillbaka över flaskan. Men så slarvar Befe, bollen flyger iväg flera meter utanför bordskanten.

Oooh! Incroyable! Hur kan du vara så dålig? skriker den minste av pojkarna, 130 centimeter korte Jordan.

Killarna skrattar.

Ljudnivån i rummet är på gränsen till outhärdlig. Mängder med pojkar springer in och ut genom dörrarna. Sammanlagt är de femtio stycken som bor och tränar på slottet. I vanliga fall hänger inramade fotbollströjor på väggarna i elevhemmet, men de har inte blivit upphängda sedan rummet målades om i klinikvitt. Det doftar fortfarande av målarfärg.

– Det är synd att tröjorna är borta precis när du är här, säger Yassine till mig. Du skulle se vilka det är! Henry, Ben Arfa, Gallas, alla som har gått här.

Pingismatchen fortsätter och åskådarantalet växer. Plötsligt rusar en pojke in i rummet och vrålar:

DIRECTEUR!

Ordet hinner inte sjunga ut mellan väggarna innan Yassine har fångat bollen i handen. Jordan drar isär borden samtidigt som Befe plockar upp flaskan som ramlat ner på golvet. Samarbetet är perfekt. På mindre än tio sekunder är alla inne på sina rum och dörrarna är stängda.

Jag står ensam kvar i rummet, det enda som hörs är rektorns fotsteg mot rampen utanför dörren. Gérard Précheur har till uppgift att fostra framtidens landslagsmän. Men han har också makten att skicka hem dem från Clairefontaine för gott – och därmed krossa deras drömmar.

Dörrhandtaget trycks ner från utsidan. När rektorn kliver in i elevhemmet är det så tyst att man hade kunnat höra en nål falla mot det kalla betonggolvet.

Guldkant. Efter VM-guldet 1998 fick samtliga sovrum på Clairefontaine namn efter någon av de nya världsmästarna.
Det stora sällskapsrummet uppkallades efter förbundskaptenen och heter numera Salon Aimé Jacquet.
Chansningen. Jordan väger minst av alla pojkar i klassen, 33 kilo, och oroar sig för att bli relegerad. Han vet att skolledningen ofta väntar till ett lov med att skicka hem elever. »Det är för att man ska få en vecka på sig att hitta en ny skola«, berättar han.
Stjärnklart. När A-landslaget bor på Clairefontaine slutar pojkarnas träningar tidigare så att de hinner titta på landslaget. Men det är sällan de får komma riktigt nära sina idoler. »När de är här blir det oftast bara kaos«, säger Yassine.

Sommaren 1998 samlades en miljon människor på Champs-Élysées för att fira sina hjältar. Zinedine Zidane och Laurent Blanc fick sina ansikten projicerade på Triumfbågen och president Jacques Chirac tackade spelarna för »den lektion i vilja och mod som landslaget givit omvärlden«. Under VM-turneringen hade landslagets traditionella smeknamn bleu, blanc, rouge i folkmun bytts ut mot blanc, black, beurre (vit, svart, mulatt) och spelarna hade blivit en symbol för det moderna, multikulturella Frankrike. Röster höjdes till och med för att landet skulle byta nationaldag – från den 14 till den 12 juli – och därmed börja fira VM-guldet istället för stormningen av Bastiljen. Två år senare vann fransmännen också EM.

Förklaringen bakom succén stavades la formation – den franska spelarutbildningen – och experterna var ense om att de franska spelarnas individuella skicklighet hade lagt grunden till framgångarna. Det franska fotbollsförbundet fick beröm för sin satsning på teknik och spelförståelse, en filosofi som förkroppsligades av internatskolan Institut National du Football i den lilla byn Clairefontaine, fem mil sydväst om Paris. Där hade förbundet 1986 köpt upp en gammal slottsruin, renoverat den och byggt till en påkostad träningsanläggning. Under VM på hemmaplan 1998 fungerade slottet som boende för landslaget, men det var också på Clairefontaine som landets bästa spelare hade fostrats.

Den förre förbundsordföranden Fernand Sastre hade drivit igenom att en internatskola skulle ingå i bygget av den nya jätteanläggningen och hans mål var glasklart – Clairefontaine skulle forma framtidens franska landslagsspelare. När de första fotbollsstudenterna lämnade skolan 1994 stod Thierry Henrys namn på klasslistan.

Men tiderna har förändrats för det franska fotbollslandslaget. Resultaten har uteblivit sedan millennieskiftet och jämförelsen med hjältarna från 1998 har blivit tyngre att bära för varje ny generation landslagsspelare. Under VM i Sydafrika 2010 briserade bomben.

I halvtid under VM-matchen mot Mexiko utbröt ett bråk mellan anfallsstjärnan Nicolas Anelka och förbundskaptenen Raymond Domenech, som inte var nöjd med hur spelaren rörde sig på planen. När Domenech hotade med att byta ut Anelka fick han sig en rejäl avhyvling: »Dra åt helvete, din jävla horunge!« Anelka byttes ut, Frankrike förlorade och när en journalist ville intervjua mittbacken William Gallas efter matchen fick han ett långfinger som enda svar. Dagen efter skickades Anelka hem från VM och medierna rapporterade om ett öppet slagsmål mellan spelarna Ribéry och Gourcuff. På eftermiddagen vägrade hela laget träna, som en protest mot behandlingen av Anelka. Lagledaren Jean-Louis Valentin blev så upprörd att han avgick på plats och sade sig vara »äcklad« av spelarnas beteende. Fotbollsförbundet gav Anelka historiens dittills hårdaste straff: 18 matchers avstängning.

Annons

President Sarkozy beskrev landslagsspelarnas uppträdande som »en katastrof för bilden av Frankrike«, och Nationella frontens Marine Le Pen gick steget längre när hon hävdade att laget inte gav någon bild av Frankrike överhuvudtaget, eftersom »det knappt består av fransmän längre«.

När Laurent Blanc – guldhjälten från 1998 – utsågs till ny förbundskapten hoppades många att det skulle bli annorlunda. Till en början såg det också bra ut för Blanc: Frankrike besegrade Tyskland, England och Brasilien i träningsmatcher. Men under ett möte hösten 2010 diskuterade Blanc och den övriga förbundsledningen vilka åtgärder som skulle vidtas för att få den franska fotbollen på rätt köl igen. Någon spelade i hemlighet in samtalet och det framkom bland annat att Blanc hade åsikter om antagningsprocessen på Clairefontaine. Svarta spelare var tidigare utvecklade och konkurrenskraftigare i lägre åldrar, menade Blanc, vilket gjorde att vita sorterades bort. Därför ställde sig Blanc positiv till att införa »raskvoter« på internatet. »Vi måste ha andra antagningskrav, så att de passar vår kultur. Spanjorerna har sagt till mig: ›Vi har inga problem, hos oss finns det inga blacks‹«, säger Blanc på inspelningen.

Kritiken haglade, men Blanc hade förbundets fortsatta förtroende och fick leda laget i fjolårets EM. Under mästerskapet flöt nya skandaler upp till ytan och efter turneringen stängdes återigen spelare av från landslaget på grund av dåligt uppförande. Ännu en gång hade Frankrike misslyckats och ännu en gång var några av de värsta syndarna före detta elever från Clairefontaine.

Internatskolans rektor, Directeur Gérard Précheur, agerade i medierna. Han dundrade ut budskapet att eleverna på Clairefontaine nu hade en ännu större uppgift framför sig än tidigare – att återställa förtroendet för den franska fotbollen – och försäkrade att skolan infört stenhårda disciplinkrav.

 

Tränaren Philippe Bretaud är dyblöt i håret när han sätter igång förstaårselevernas träning på en av de sex fullstora gräsplanerna. I dag går uppvärmningen ut på att lära sig vända snabbare med bollen.

– Vi försöker att aldrig belasta pojkarna med onödig träning, säger Philippe. Vi måste värma upp, men då gör vi en övning som vi har nytta av. På det sättet sparar vi både tid och energi, pojkarna orkar behålla fokus genom hela träningspasset.

Han går igenom dagens huvudövning med pojkarna, som är helt genomregnade redan efter uppvärmningen. Övningen är komplicerad, pojkarna ska springa hit och dit, i cirklar och diagonalt, och genomgången sker i högt tempo. Men ingen av pojkarna ställer några frågor utan sätter igång direkt, trots att det är första gången de gör övningen. När övningen är igång är det svårt att tro att spelarna verkligen är 13 år, snarare påminner det om en allsvensk A-lagsträning. Det smäller i duellerna och pojkarna skjuter iväg varje passning med all kraft de kan frambringa. Philippe förklarar:

– Tekniskt sett är det inte så stor skillnad mellan det du ser nu och elitnivån. Givetvis är det skillnad på fysiken, men det vi framför allt fokuserar på är speluppfattning och värdering av situationer. Om dagens spelare måste kunna hantera fem informationskällor samtidigt på planen, så kommer morgondagens att behöva ha koll på sju eller åtta.

Yassine, som anses vara en av de största talangerna, spelar mitt på planen och har total kontroll på sin omgivning. Han vänder bort motspelare, hjälper sina lagkamrater med snack och pekar hur de ska springa, samtidigt som han har bollen vid fötterna. Han vet precis vem som finns både framför och bakom honom, och när anfallsspelet går i stå spelar han ut sitt ädlaste kort – ett stenhårt vänsterskott.

90 minuter senare är träningen över. Medan Yassines klasskamrater traskar av planen stannar han kvar och gör balansövningar med fystränaren. Därefter skjuter han några frisparkar. Han lämnar planen 45 minuter efter de andra pojkarna.

Yassine älskar att drilla sig själv stenhårt, och på Clairefontaine får han fasta rutiner som gör det möjligt att träna mycket. Varje morgon vaknar han klockan sju. Efter frukost och tandborstning går han och ställer sig vid slottsbyggnaden, där skolbussen hämtar upp honom kvart över åtta. Den kör till högstadieskolan i den intilliggande staden Rambouillet, där pojkarna går i skolan tillsammans med »vanliga« barn. Lektionerna slutar halv sex, men redan klockan tre kommer bussen och hämtar Yassine igen. Eleverna från Clairefontaine slutar tidigare för att hinna tillbaka till träningen.

– Ibland får vi en liten stund över när vi kommer från skolan, kanske en kvart, berättar Yassine när vi promenerar till omklädningsrummet. Den försöker jag använda till att sitta på mitt rum och lugna ner mig, tänka på träningen och verkligen koncentrera mig. Men det är inte alltid jag hinner.

För den stora majoriteten av förstaårselever är målet att bli värvad till en av proffsklubbarnas akademier. Men det steget har Yassine redan tagit. I somras hade han erbjudanden från Toulouse, Lille och Monaco. Några veckor innan han började på Clairefontaine valde han Bordeaux, dit han flyttar när tiden på internatet är slut. Enligt rektor Précheur har Yassine en »väldigt bra profil«. Framför allt, säger rektorn, förstår Yassine vilket jobb han behöver lägga ner.

– Jag vill spela i Real Madrid om jag får välja, men jag vet att det krävs väldigt mycket av mig, säger Yassine. Monsieur Précheur har sagt till mig att Ben Arfa kunde varit bättre än Zidane om han bara hade lagt ner lite arbete. Det fick mig att tänka efter. Jag vill verkligen slita för det här, jag tycker det är kul att träna.

Två timmar senare har pojkarna duschat och ätit middag, klockan är nästan åtta på kvällen. Yassine delar rum med lagkamraten Allan och tillsammans brukar de sitta vid sitt skrivbord och läsa läxorna. I kväll ska Yassine analysera en dikt som han har fått av sin fransklärare.

– Det handlar om en tjej som inte får träffa sin pappa, säger han. Än så länge verkar det vara ganska sorgligt.

Rummet är 15 kvadratmeter stort och betongväggarna är målade i ljusblått. Utöver skrivbordet finns det en våningssäng och en garderob i rummet. Det enda som hänger på väggarna är en lapp med ordningsregler och en anslagstavla. Yassine och Allan har dessutom hängt upp en affisch på Robin van Persie.

– Vi gör egentligen inte så mycket här inne, säger Allan. När vi kommer tillbaka är det ofta sent, då hinner vi bara göra läxorna, ringa hem och sova.

Sina mobiltelefoner får pojkarna bara använda en timme per dag, mellan klockan åtta och nio på kvällen. Yassine och Allan ringer hem varje dag, och för att få prata i fred går de oftast ut på den minimala balkongen som hör till rummet.

Ända sedan läxläsningen började har vi hört skrik och springande steg från korridoren utanför. Jag känner igen rösten som hörs högst: Jordan. Sekunden senare slår han upp dörren till Yassines rum och tillsammans med fyra andra pojkar stormar han in i rummet. Yassine skrattar, lägger lappen med dikten i sin franskabok och slår ihop den. Han lyfter upp en liten plastboll med foten och börjar trixa. Jordan, klassens clown, vänder sig mot mig och säger:

– Det gäller att se upp när man är många på samma rum, annars kommer rektorn och skriker.

Jag frågar Yassine vad rektorn säger om att trixa inomhus.

– Det gillar han nog inte, men det är inte så viktigt egentligen. Det enda som är noga är att han inte får reda på det.

Med totalt sex pojkar i rummet ger även Allan upp sin läxläsning. Han smiter ut på balkongen för att ringa hem innan telefontiden går ut. Yassine lägger sig på sin säng och SMS:ar, och på golvet står Jordan och vallar den lilla plastbollen mot väggen samtidigt som han nynnar. Jag frågar honom om han tror att någon i den här klassen kommer att spela i Real Madrid eller för Les Bleus en dag. Utan att släppa blicken från bollen svarar han:

Monsieur! Det är en väldigt dum fråga. Om vi inte trodde det, varför skulle vi då vara här?

Kontroll. För att undvika skador på killarna testar fystränaren Franck Plaine deras fysik en gång i månaden. Han mäter styrkan i benen genom att räkna ihop vikt, längd och spänst. Om någon av pojkarna har för svaga, eller för starka, ben får de ett anpassat träningsprogram.
Vetenskap. På Clairefontaine samlar p­ersonalen in data om sina elever, allt från lårbenets längd till syreupptagningsförmågan mäts. Med jämna mellanrum får pojkarna också dribbla på tid runt en bana med koner. Resultaten förs in i en tabell så att tränarna kan följa den tekniska utvecklingen hos varje elev.
Ljushuvuden. Varje dag har pojkarna en timme avsatt till läxläsning. Då delas de in i tre grupper: några får läsa läxorna på sina rum, några blir övervakade av kvällsvakter och några träffar en lärare som ger dem stödundervisning. Yassine tillhör den första gruppen, Jordan den tredje.

Ovanför kaffemaskinen utanför Gérard Précheurs kontor hänger ett fotografi av Thierry Henry. »Hälsningar från en ›före detta‹«, står det på bilden, följt av Henrys autograf. Précheur trycker på kaffemaskinen och undrar vad som är fel. Hans sekreterare Laurence kommer fram.

– Har ni hällt på vattnet? undrar hon.

Précheur tittar frågande på maskinen och inser att hon har rätt, vattnet är kvar i kannan. Han skrattar när han häller i det i bryggaren.

Annons

– Ja, det är tur att man har andra expertområden.

Gérard Précheurs expertområde är fotboll. Hans egen spelarkarriär blev inte som han hoppades, meriten är fyra säsonger i den franska andradivisionen. Efter karriären som spelare tränade han ett par damlag och 2000 anställdes han som tränare på Clairefontaine. För två år sedan blev han utnämnd till ny rektor.

Vi sjunker ner med var sin kopp kaffe på hans kontor, där samtliga prydnadssaker har en anknytning till fotboll. På skrivbordet står en vuvuzela och i bokhyllan ligger ett porträtt av Précheur som en tidigare elev har ritat.

– Visst är det likt! säger Précheur och håller upp det bredvid ansiktet. Jag blev förvånad när jag fick det av honom, ingen här visste att han kunde rita så. Det påminner mig om att eleverna är mer än bara framtida fotbollsspelare.

På en annan vägg hänger bilder på alla tidigare avgångsklasser, 25 pojkar står uppställda på varje bild. När jag frågar om det finns några kända spelare där har Précheur först svårt att hitta någon, han går igenom flera klasser innan han till slut pekar ut Newcastles Gabriel Obertan.

– Det är ungefär fyra-fem elever ur varje klass som skriver på ett proffskontrakt på seniornivå. Jag hade en exceptionell kull för några år sedan, åtta spelare fick seniorkontrakt. Men det betyder inte att de faktiskt spelar proffsfotboll, vissa av dem kanske bara kommer att spela en kvart i högsta divisionen. Därför är det svårt att säga exakt hur många som lyckas.

Han berättar att hans avgångselever fortfarande är för unga för att kunna skriva på ett riktigt kontrakt med klubbarnas akademier. Lösningen blir istället att föräldrarna skriver på en så kallad ANS – Accord de non sollicitation – å sina söners vägnar. Med signaturen avsäger sig pojken möjligheten att spela för 39 av de franska proffsklubbarna. Det är samtliga klubbar utom en, den som familjen har valt. ANS-kontraktets utformning gör det så gott som omöjligt att bryta, pojkarnas val av akademi är definitivt.

Det franska fotbollsförbundet har också beslutat att kräva tillbaka hela utbildningskostnaden från de spelare som väljer en utländsk klubb. Syftet är att hålla kvar spelarna i Frankrike längre, men ofta löser utländska klubbar situationen genom att själva betala den extra kostnaden. När Yassine och hans klasskamrater spelar match trängs scouter från hela Europa runt sidlinjerna, senast var både Barcelona och Arsenal på plats. Det är Gérard Précheur som ger scouterna tillstånd att komma in på området och han ser ingen anledning till att hindra dem.

– Varför skulle jag göra det? Vi måste ha en bra dialog med klubbarna, målet är att få ut så många av våra spelare som möjligt. Klubbarna måste veta att de kan komma hit och hitta bra spelare, i förlängningen gör det landslaget bättre, säger Précheur.

Nästan alla som går klart sina två år på Clairefontaine blir värvade till en akademi, men många får inte stanna på internatet tiden ut. Pojkarnas uppförande bokförs enligt ett poängsystem, där bra uppförande ger plus och dåligt ger minus. Ställningen redovisas i en tabell som hänger på insidan av dörren till omklädningsrummet. När terminen är slut bör varje elev vara uppe i minst 99 poäng, annars kontaktas föräldrarna, och i värsta fall sammanträder skolans disciplinnämnd för att diskutera pojkens framtid på skolan. När klassen för pojkar födda 1997 gick ut i våras hade tre av de 24 pojkarna blivit hemskickade innan de slutfört sina två år.

– Det är såklart ett otroligt misslyckande för oss att behöva skicka hem en elev, säger Précheur. Dels för att han tagit någon annans plats, vid de sista uttagningarna står pojkar och gråter, de kunde fått chansen istället. Men det är också ett pedagogiskt misslyckande. Om vi skickar hem någon betyder det att vi inte mäktat med att utbilda den pojken på ett bra sätt.

Han tillägger att personalen på Clairefontaine ofta redan på förhand vet vilka av eleverna som riskerar att inte gå klart sina två år.

– Vi tar in spelare som vi tror kan bli bra om fem till tio år. I vissa fall innebär det att man har svårigheter på några plan, som vi bedömer går att träna eller arbeta bort. Vi har över 2 000 sökande varje år, det hade varit lätt att hitta 25 blyga pojkar som sköter sig. Men jag hoppas att fotbollen ska kunna fortsätta vara en chans för många att ta sig ur sina svårigheter. Sedan är det alltid tragiskt när det inte blir så, för många som blir hemskickade härifrån väntar en tråkig framtid. De får sällan en andra chans.

Gérard Précheur tycker att de franska A-landslagsspelarnas uppförande de senaste åren är en »skandal« som kastar en skugga över hela den franska fotbollen.

– När jag hör att en sådan som Hatem [Ben Arfa] är inblandad blir jag bedrövad. Han har alltid varit en ängel mot mig, när landslaget var här sprang han över hela planen för att ta mig i hand. »Bonjour Monsieur!« Men när spelarna lämnar oss kommer de till en helt annan värld, full med pengar och stora egon. Vad ska jag göra åt det? Vi på Clairefontaine kan bara sätta gränser så länge pojkarna går här, jag kan inte lämna några garantier för framtiden. Men vi gör vårt yttersta.

Anledningarna till en relegering från Clairefontaine kan vara många: dåligt uppförande, skolkning eller utebliven utveckling på planen. För några veckor sedan blev en andraårselev hemskickad för att ha kastat en frusen kotte mot huvudet på en klasskamrat. Den träffade under ögat och »det blev ett märke«.

– Du måste förstå sammanhanget, säger Précheur till mig. Se på den franska fotbollen, vart är den på väg? Vi kommer från två turneringar där spelarnas uppförande har varit en katastrof. Men jag har bestämt mig. Det får inte förekomma pennalism på den här skolan. Och jag är beredd att gå väldigt långt för att upprätthålla den regeln.

Han tystnar för ett ögonblick innan han säger:

– Det är inte klokt att det har blivit såhär! Men nu, nu är det slut med sånt beteende!

I Yassines klass har ingen blivit hemskickad ännu, men nästa fredag ska disciplinnämnden samlas för att diskutera framtiden för en av skolans elever. För Gérard Précheur kommer sällan mötena som en överraskning, inte den här gången heller.

– Vi visste att det kunde bli problem, det brukar vara en eller två chansningar från vår sida varje år. I den här klassen var chansningen Jordan.   

Filosofi. När eleverna börjar på Clairefontaine får de var sin boll som de behåller under sina två år på internatet. Någon konditions­träning får de däremot inte alls. »Kondition är en färskvara, men tekniken kommer varje spelare att ha med sig under hela sin k­arriär«, förklarar rektorn Gérard Précheur.
Bortvald. Fabien Paul lärde sig att vara disciplinerad och målmedveten under sin tid på Clairefontaine. Men när han lämnade skolan hade han svårt att hitta »någonstans där man kunde fortsätta utveckla sitt spel och ta sig till nästa nivå«.

Jag har bott på Clairefontaine i tre dygn när det slår mig: det påminner om lumpen. Under den tredje identiska frukosten sitter en pluton av 13-åringar runt mig i likadana kläder, inte för att de vill, utan för att de måste. Om de bär kläder från andra märken än huvudsponsorn Nike får de minus i poängsystemet.

Men varje dag får de under några timmar chansen att vara klädda som vilka 13-åringar som helst. Efter frukosten byter pojkarna om till civila kläder och lunkar ner mot skolbussen. Yassine har tajta, sportiga jeans och en grå t-shirt som framhäver hans vältränade rygg. Jordan har en skinnjacka och stora hörlurar. De ser ut som nya människor, flera år äldre än dem som satt i träningsoverall vid frukostbordet.

Sedan jag kom till Clairefontaine har pojkarna varit övervakade av vuxna hela tiden. Av tränare på fotbollsplanen, nattvakter i elevhemmet och lärare i skolan. Under dygnet har de bara en enda stund som är fri från övervakning – i skolbussen.

Det är som om bussdörrarna är en magisk grind, där Yassine och hans klasskamrater förvandlas från interner i likadana kläder till franska tonåringar med attityd och personliga stilar. Fastän klockan bara är strax efter åtta på morgonen hinner bussen knappt rulla ut genom Clairefontaines grindar innan mittgången har förvandlats till ett dansgolv. Jordan moonwalkar till de andra pojkarnas sång och jubel. En andraårselev lägger armarna i kors och börjar jucka med höfterna: »När jag dansar, då är det där nere det händer«, skriker han. Hela bussen gapskrattar.

Resan till högstadieskolan i Rambouillet tar en dryg kvart och när vi är framme sugs pojkarna in i massan av övriga elever. Inom loppet av några sekunder har jag tappat bort varenda en. Jag pratar med skolans rektor, Monsieur Beuf, som också har svårt att skilja ut eleverna från Clairefontaine.

– Betygsmässigt sticker de inte ut, vare sig uppåt eller nedåt. Den enda stora skillnaden är väl att dessa pojkar inte har något socialt liv.

Pojkarnas hela liv pekar mot ett slutgiltigt mål, som ligger långt fram i tiden. Det är svårt att inte tänka att det måste vara jobbigt för dem. En vardag fylld av stenhård disciplin, en nation som lägger sina förhoppningar på dem och olika proffsklubbar som lockar med stora pengapåsar.

När eleverna på Clairefontaine skriver på för en akademi är de fria att förhandla om kontraktet, oftast handlar det om en klumpsumma vid påskriften och därefter en månadslön under kontraktstiden. När Jordan börjar på Caens akademi nästa höst får han en lön på 1 120 euro i månaden, men den kommer att höjas under de tre år som kontraktet gäller. Yassines rumskompis sade till mig att klumpsumman vid påskriften »alltid är minst 10 000 euro«, och när jag frågade Jordan vad han fick när han skrev på för Caen sade han att det står i kontraktet att han inte får berätta det. Sedan gick han runt problemet genom att säga att summan bestod av »två siffror, och tre nollor efter det«.

Yassines kontrakt med Bordeaux förhandlades fram mellan klubben och Yassines pappa, Nabil. Vid träningen häromdagen berättade han för mig om sin taktik vid förhandlingarna. Istället för pengar försökte han få in saker som gynnar Yassine och resten av familjen. Till exempel betalar klubben resor mellan Bordeaux och Paris för både familjen och Yassine. Men Nabil sade också att han hade svårt för att »sälja sitt barn« och att han tror att det finns de som gör det bättre. Han har hört om föräldrar som bett om att få sitt kök renoverat för att skriva på, eller plötsligt kommit i en ny bil veckan efter att sonen blivit värvad av en klubb.

Så gott som alla elever på Clairefontaine kommer någon gång att tjäna pengar på sin fotboll, ofta stora summor sett till deras ålder. Men i proffsklubbarna kommer de till ett nytt internat, de får 24 nya klasskamrater att leva med fram till 18-årsåldern. Det är först då som de kommer fram till »foten av berget«, som Gérard Précheur förklarade för mig. »Det är i den åldern som den stora utgallringen sker och det är omöjligt att säga vem som tar sig över«, sade han.

Det är då Précheurs underordnade, lärarna och tränarna, måste ha satt ett så starkt avtryck på sina elever att de inte blir nya Anelkas, Ribérys eller Ben Arfas.

 

En av dem som stod där vid bergets fot är Fabien Paul. Kvällen innan jag flyttade in på Clairefontaine träffade jag honom i Parisförorten Le Blanc Mesnil. Han såg ut som stereotypen av ett fotbollsproffs när han klev ur sin minimala sportbil: omsorgsfullt figurrakade polisonger, ett diamantörhänge i vardera örsnibben och svarta blänkande sneakers. Fabien visade mig runt på sin hemmaplan, Stade Jean Bouin, en liten arena av grånad, sprucken betong med plats för ett tusental åskådare.

– Det ser kanske inte så charmigt ut nu, sade han. Men du skulle sett när vi spelade seriefinal förra våren, då var det så mycket publik att de var tvungna att kalla in två väktare.

Fabien Paul är vänsterback i Le Blanc Mesnils lokala lag, som spelar i den franska sjättedivisionen. Han var sju år när han kom till Claire-fontaine för första gången. Det franska A-landslaget bodde på Clairefontaines slott och Fabien åkte dit med sina föräldrar för att hälsa på sin morbror, Jocelyn Angloma, som var högerback i landslaget. Då kände inte Fabien till internatskolan som fanns på Clairefontaine, men fyra år senare anmälde hans tränare honom till den första antagningsrundan. Fabien lyckades ta sig igenom alla utslagningar och den 29 augusti 1999 infann han sig för sin första skoldag.

– Som jag minns det var jag inte alls ledsen att lämna min familj, vi var mer glada att jag hade fått en chans.

På Clairefontaine delade Fabien rum med Abou Diaby, och när den sista våren kom hörde Strasbourg av sig för att värva honom till sin akademi. Men efter tre år valde klubben att inte erbjuda Fabien något proffskontrakt och han flyttade hem till Paris igen. Han spelade under några år för lag i tredje- och fjärdedivisionen, men skador gjorde att Fabien inte fick regelbunden speltid. När en av hans gamla tränare ringde för att erbjuda honom att komma till Le Blanc Mesnil tyckte Fabien att det lät som ett bra alternativ. Han skaffade sig ett jobb i en Adidasbutik nära arenan och blev samtidigt lovad en liten summa för varje match han spelade med laget.

– Fotbollspengarna jag får nu är absolut inte tillräckliga att leva på, jag vill inte ens kalla det för lön. Det blir mer som ett extraknäck vid sidan om, berättade han för mig.

Många av namnen på Fabiens gamla klasslista från Clairefontaine var lätta att känna igen för en fotbollsintresserad. Arsenals Abou Diaby, Newcastles Hatem Ben Arfa. Andra spelar i Freiburg, Ajaccio och Montpellier. Någon spelar i tjeckiska andraligan och någon i Malaysia. Vissa namn hade jag svårt att spåra överhuvudtaget. Jag ringde runt till småklubbar, fick nummer av tränare, letade upp någon på Facebook, och till slut hade jag fått reda på vart nästan alla tagit vägen. Jonathan är ungdomstränare i Belgien och Bastien spelar i den franska tredjedivisionen. Nästan alla spelar fortfarande fotboll på hög nivå, men vissa får inte betalt och lever på arbetslöshetsersättning. Stephen har lagt av och blivit busschaufför i Paris, och Sébastien har utbildat sig till sportentreprenör och jobbar med Tour de France.

– När vi gick på Clairefontaine var vi 13 år, då tänkte man inte i sådana banor, berättade Fabien. Det fanns ingen alternativ framtid för oss, alla bara drömde om att springa ut på en gräsmatta i Ligue 1.

Fabien såg glad ut när jag berättade vart hans klasskamrater från Clairefontaine tagit vägen. Han hade nästan inte haft någon kontakt med dem, även om han var vän med några på Facebook. De flesta visste han ingenting om förrän jag berättade, inte ens rumskompisen Abou hade han hört av på länge.

– Du vet, det blir svårt när alla växer upp. Jag vill inte vara efterhängsen, om jag skulle ringa nu skulle det inte kännas bra. Det blir som om jag hör av mig bara för att han har blivit en världsstjärna, det ser inte bra ut. Självklart har jag tänkt att jag också kunde varit där han är, med honom. Men jag är inte en avundsjuk person, och det är tur. Annars hade jag nog blivit galen.

När han satsade på fotbollen fullt ut kom skolan i andra hand. Först i höstas blev han helt klar med studierna, 26 år gammal.

– Det var ett medvetet val jag gjorde. Jag hade hamnat i ett läge där möjligheterna att bli proffs var väldigt goda, så jag valde bort skolan för att verkligen hålla fast vid drömmen så länge det gick.

Jag frågade om det inte kändes deppigt att hans fotbollsspel inte tagit honom längre än till Le Blanc Mesnil.

– Det är fotbollens lag, vi som blev antagna på Clairefontaine kunde inte alla lyckas, svarade han. Jag fick förutsättningarna att lyckas. Men vi är alla olika, jag tog inte min chans. Jag vet inte varför, det bara blev så.

 

På torsdagarna kommer en hjälplärare till Clairefontaine, i en timme hjälper Madame Lyons fyra av pojkarna som har svårt med engelskan. Jordan är en av dem. I går gömde han sig på toaletten under läxläsningstimmen och under hela veckan har han varit stökig. Han har förstört spelövningar på träningen, skolkat från genomgångar och struntat i att fylla i träningsutvärderingen. Skolgången följer samma mönster och just nu har Jordan knappt godkända betyg, vilket han ser som ett bra resultat med tanke på att han »inte anstränger sig alls«.

Men under timmen med Madame Lyons sitter han långa stunder helt tyst och slår upp engelska ord i en ordbok. När stödundervisningen är slut följer jag med till hans rum. Han är den ende av de 25 pojkarna som bor själv.

– Det är ganska praktiskt egentligen, jag somnar nog tidigare än de flesta andra, säger han.

Jag får känslan av att Jordan har saknat någon att prata med; nu när vi är ensamma väller berättelserna ur honom. Jag får veta att hans mamma är från Amerika och döpte honom till Jordan efter sin stora basketidol. Men också att hon bor ensam med hans syskon i förorten Drancy och att hans pappa har barn med tre andra kvinnor. Jordan berättar att han kan tycka att det är jobbigt att åka hem på helgerna, han har inte träffat sin pappa på ett halvår.

Samtidigt som vi pratar passar Jordan på att städa sitt rum. Han plockar upp några t-shirtar från golvet, viker ihop dem och bygger en hög i garderoben. Han hänger en träningsjacka över skrivbordsstolens ryggstöd.

När Jordan hör steg i korridoren blir han stirrig, han småspringer till sängen och tar tag i en fotbollstidning som ligger på nattduksbordet. Sedan lägger han sig – avslappnat – på sängen och låtsas läsa den. Utan att knacka slår nattvakterna upp dörren till rummet.

Contrôle! Har du städat ditt rum?

Två vakter i 25-årsåldern stövlar in i rummet. Den ene stoppar in armen i garderoben och vräker ut en hög med kläder. T-shirtarna som Jordan precis vikt hamnar på golvet igen.

– För dåligt vikta kläder!

Den andre nattvakten går fram till skrivbordsstolen och tar tag i träningsjackan. Han nyper fast den mellan tummen och pekfingret och håller upp den mot Jordan.

– Du vet väl att träningskläderna ska hänga i garderoben? Ska jag behöva tvinga dig att läsa från din lapp igen?

Jordan ligger helt stilla på sängen, han möter nattvaktens blick men svarar ingenting. Nattvakten släpper demonstrativt ner träningsjackan på golvet och de båda lämnar rummet. På vägen ut kliver de över högen med Jordans kläder som ligger utspridda på golvet. Sammanlagt är de inne i rummet i tio sekunder.

Jordan kryper ner på golvet, sätter sig bland t-shirtarna och viker dem på exakt samma sätt som han gjorde för en kort stund sedan.

– Det är alltid såhär, jag tror inte de har varit nöjda med min städning en enda gång hittills, säger han.

Jordan tar fram en galge ur garderoben och hämtar sin träningsjacka. Jag frågar vad det var för lapp som nattvakten pratade om.

– Den skrev jag en gång när jag hade gjort något dumt. Vill du se den?

Han öppnar skrivbordslådan och tar fram en sida som är utriven ur ett block. Han räcker över den till mig. Överst på lappen läser jag: »Vad jag behöver göra för att få stanna«, skrivet med spretig barnhandstil. Under den rubriken följer en lista. »Lugna ner mig« är den första punkten.

– Jag skrev listan en gång när jag hade skolkat. Jag försöker titta på den ibland och tänka på vad jag måste ändra på. Du förstår, det ser inte så bra ut för mig. Jag kanske inte får vara kvar här.

Clairefontaine har kontaktat Jordans mamma flera gånger, hon har till och med varit inne på samtal hos Gérard Précheur. Men de vuxna på skolan tycker inte att situationen har förbättrats tillräckligt. Nu riskerar han att bli hemskickad för gott. Blir det så måste han hitta en ny skola och kanske ryker också hans kontrakt med Caens akademi. Jordan tar tillbaka lappen och lägger varsamt ner den i lådan igen. Jag frågar om han är rädd för vad som ska hända med honom. När han tittar upp på mig finns det inget lustigt i hans blick.

Monsieur, jag är livrädd för det.

Hemmaplan. På sitt rum har Yassine gömt undan sina fotbollspriser i bokhyllan. Istället är det ett diplom som hänger på väggen bakom honom och brodern Ilyess. »Det visar att jag kan läsa och skriva på arabiska«, säger han.

Trots att en isande kyla har lagt sig över Rambouilletskogen har nästan alla pojkarna en förälder som kommit för att titta på träningen. Med kollektivtrafik är det så gott som omöjligt att ta sig till Clairefontaine, så på fredagarna får föräldrarna lov att komma och hämta sina söner med bil. Många kommer tidigare för att se sina barn spela fotboll.

Inför föräldrarnas ögon dominerar Yassine återigen träningen, han gör flest mål av alla och avslutar passet med ett mäktigt skott i nättaket. Jag står med hans pappa Nabil och några andra föräldrar. När Yassine kommer fram går han artigt runt och tar alla i hand. Sedan går han upp på sitt rum och packar en väska, som i princip bara består av en stor klump smutstvätt. Strax före klockan åtta rullar Yassine och Nabil ut genom Clairefontaines grindar.

Det är så mycket trafik att det nästan tar en och en halv timme att köra de åtta milen hem. Nabil berättar för mig att Yassine hade tur som kom in på Clairefontaine överhuvudtaget. Under uttagningarna förra året spelade han i Paris Saint-Germain, den enda klubben som inte tillåter sina spelare att gå på Clairefontaine. PSG utbildar hellre sina spelare själva. När det stod klart att Yassine gått vidare till den sista uttagningsrundan, där 50 pojkar blir 25, kallade PSG honom och Nabil till ett möte. Där fick Yassine två alternativ: antingen valde han PSG, eller så var han inte välkommen på träningen dagen därpå.

– För en sådan som Yassine finns det bättre alternativ än PSG, säger Nabil. Dels håller inte spelarutbildningen samma kvalitet som Clairefontaines, och dels är inte klubbens strategi att flytta upp unga spelare i A-laget. Problemet för Yassine var om han inte kom in på Clairefontaine, då skulle han stå utan klubb. Men när vi kom hem den kvällen sa han: »Pappa, var inte orolig. Du vet att jag kommer in.«

I samma stund som Yassine bestämde sig för Clairefontaine blev han klubblös. Månaden före den sista uttagningen fick han träna på egen hand, utan tränare och utan kamrater.

– Om jag någonsin blir proffs tänker jag aldrig spela där! Även om de ger mig alla pengar i världen kommer jag inte att spela för PSG, säger Yassine.

Klockan är halv tio när vi kommer fram till familjen Benrahous hus i Parisförorten Aulnay-sous-Bois. Yassine hinner inte fram till dörren innan hans mamma Nawel öppnar, hon ger honom en kindpuss och tar hans väska. Det första Yassine gör är att plocka upp sin femåriga lillasyster Maïssa från golvet. Det andra han gör är att slå på TV:n för att se om det visas någon fotboll. Nawel öppnar fönstret och visar familjens trädgård, en minimal gräsplätt mellan husen.

– Det är här han har lärt sig det mesta. Men det är också här han sköt sönder trädgårdskranen så att det läckte ner i hela källaren, säger hon och skrattar.

Yassine smiter upp på sitt rum för att vila, familjen ska snart äta middag och Nawel har dukat fram tilltugg. Jag sätter mig med Nabil i familjens marockanska soffgrupp.

– Yassine är väldigt trött när han kommer hem, det är hårda veckor, säger Nabil. Han vet också att vad som helst kan hända: han kan skada sig, han kan träffa en tjej. Att komma in på Clairefontaine betyder ingenting, det är bara ett steg på vägen. Vi försöker att inte lägga extra press på honom.

Nawel sätter sig i en fåtölj och jag frågar henne om det har blivit tomt i huset sedan Yassine flyttade ut. Hon säger att det mest är Nabil som längtar.

– Vi har bestämt att dörren till hans rum ska vara stängd under veckorna. Nabil tycker att det är jobbigt att gå förbi och se rummet tomt.

Yassine kommer springande nedför trappan. I handen har han en tröja. Tröjan är precis likadan som den Bordeauxs A-lag spelar i, mörkblå med ett vitt V över bröstet. På ryggen har den nummer tio och ovanför står det »Yassine«.

– Det är precis som Zidane, han spelade i Bordeaux och hade nummer tio, säger han.

Nabil berättar mer om hur det gick till när han skrev på kontraktet med Bordeaux. Yassines familj får ingen klumpsumma, istället förhandlade Nabil fram att klubben ska betala hela Yassines eventuella universitetsutbildning. Han säger att det kan handla om väldigt mycket pengar, beroende på vad Yassine väljer.

– Jag hade förstås försökt göra den investeringen i alla fall, men det känns skönt att det blev såhär, säger Nabil. Även om det inte blir fotboll för Yassine är jag ganska säker på att allt det här kommer att ha varit positivt för oss när vi ser tillbaka på det. Han blir inte bara en bättre spelare av att gå på Clairefontaine, han får också en uppfostran. Han lär sig respekt, regler – saker han kommer att ha nytta av oavsett hur det går med fotbollen.

Innan jag lämnar deras hus skojar både Nabil och Yassine om att jag är välkommen till Madrid om några år. När dörren slår igen bakom mig får familjen Benrahou en liten stund för sig själva. I morgon är Yassine ledig, men på söndag eftermiddag åker han tillbaka till sitt internat.

När jag svänger runt gatuhörnet inser jag att det inte är mitt första besök i de här kvarteren. Bara någon kilometer längre bort ligger Stade Jean Bouin, Fabien Pauls hemmaplan, och en stund senare åker jag förbi en vägskylt mot Drancy, grannstadsdelen där Jordan bor med sin mamma.

I en stad med över tio miljoner invånare bor tre elever från Clairefontaine inom en radie av ungefär en kilometer. Just nu äter en av dem middag med sin familj. På måndag går en annan till sitt jobb i en Adidasbutik. Och några veckor senare får den tredje reda på disciplinnämndens beslut: han är aldrig mer välkommen tillbaka till Clairefontaine.