Luis Figos värsta vecka

I Barcelona ligger den 35 meter långa banderollen klar redan en vecka före match. »Figo, förrädare. Vi har 10 000 miljoner skäl att hata dig.« Samtidigt – i Madrid – bokar Reals klubbledning en pansarbil och två privata livvakter åt Luis Figo. Och på träningen är det ingen som vågar tackla honom. Spanien väntar på Återkomsten.

Rrrrrrr. Det börjar som ett lågt morrande 150 meter bort, vid ingången till Fondo Sur där en del av klacken redan börjat gå in på Santiago Bernabéu… rrrrraaaaAAHH… det sprider sig över gatan, förbi stånden med Raúl-tröjor, Real-tändare och SuperCampeón-halsdukar – vidare in på Calle Marceliano Santa María där barerna ligger lika tätt som i resten av Madrid och där jag och de flesta andra står ute på gatan med våra glas när… RRRRRAAAAAAAA… vrålet kommer som en tryckvåg mellan fasaderna.

Och de som ändå stått inomhus skyndar ut från Bar Osiris och El Paso och Cervecería El Tasco för att kolla vad som är på gång och det skvimpar från enlitersplastmuggarna med öl och det blinkar av blåljus uppe vid stadion och någon pratar om ETA – men ingen har ju hört någon smäll, ingen bilbomb… AAAAAaaahhhh… och så förstår alla – lagom tills att vrålet tonar ut – att det bara var fansens primalhälsning till Deportivo La Coruñas spelarbuss som just körde förbi med poliseskort.

Förra årets spanska ligamästare har, två timmar före avspark, blivit påminda om att de är på väg till en av de svåraste bortamatcherna som bjuds inom världens klubbfotboll.

Annons

 

Santiago Bernabéu är utsålt för första gången sedan 1997. För trots att Real Madrid har vunnit Champions League två gånger på tre år, så har publiken inte varit riktigt nöjd. Förra säsongen slutade laget femma i ligan och de har inte blivit mästare sedan säsongen 96/97.

Men nu är intresset stort, Både Real Madrid och Deportivo har startat utmärkt i såväl Champions League som den spanska ligan. Dessutom räknar Real Madrids ledning med att 5 000 extra åskådare kommer enbart för att se Luis Figo, portugisen som i somras plockades från ärkerivalen Barcelona för 10 000 miljoner pesetas eller en halv miljard kronor.

Utsålt är visserligen inte 102 000 personer som när Real mötte Barcelona strax innan Santiago Bernabéu byggdes om 1997. Men det är fortfarande 76 000 sittplatser – en mäktig arena utan löparbanor, så hög och tät att man från en stor del av sittplatserna inte ser en glimt av natthimlen.

Innan alla har satt sig tillrätta, i den fjärde matchminuten, dribblar Luis Figo bort bevakningen på mittplan och tjurrusar ner mot kortlinjen. Han tittar upp, gör ett snabbt val och spelar snett inåt bakåt till Madridpublikens kelgris Raúl som gör 1-0.

»Efter 412 dagars förnedring i ligatabellen är Real Madrid åter där laget hör hemma – högst upp.«

Det är Figos femte assist på lika många matcher och efter målet kommer både han och vänsterbacken Roberto Carlos fram på kanterna och in i straffområdet gång på gång. Publiken känner vittringen av ännu en målfest på Bernabéu och jublet kommer i vågor, i takt med attackerna.

Stämningen störs bara av det gälla tut som skräller ut över arenan varje gång det blir mål i någon av de andra matcherna. Redan före Madrids första mål har anslagstavlan signalerat »Real Sociedad: 0. FC Barcelona:1«. Sedan fortsätter det, 0-2, 0-3 och 0-4 efter en halvtimme. En reporter från den dagliga spanska sporttidningen Marca böjer sig åt sidan och frågar mig:

– Han är väl svensk, Real Sociedads nya målvakt? Var det inte han som släppte in en massa mål mot Barça?

– Jo, svarar jag.

I 36:e minuten signaleras det för 0-5, samma siffror som AIK och Asper tog med sig hem från fjolårets möte med Barcelona i Champions League.

På pressläktaren minskar intresset för matchen 40 meter ner på Santiago Bernabéu. Journalisterna på Marca och konkurrenttidningen As pratar istället om matchen som ska spelas en vecka senare: Om Giganternas Kamp. Om Figos återkomst till Camp Nou. Om att just i år har Real Madrid verkligen chansen att för första gången på 18 år besegra Barcelona på bortaplan.

Strax före paus fälls Roberto Carlos när han, som vanligt, befinner sig mycket långt från en traditionell vänsterbacksposition. Hierro gör mål på straffen. 2-0.

Anslagstavlan kväker igen. Real Sociedad: 0. FC Barcelona: 6.

 

Annons

I andra halvlek är publiken lite däst och trött trots att Madrid dominerar efter behag. Supportrarna har bjudits på många stora och goda fotbollsmiddagar genom åren, det krävs något extra för att väcka deras aptit. Hemmapubliken hos Barcelona, Sevillalagen och Athletic Bilbao har oftast närmare till känslorna.

Inställningen till Luis Figo har också varit avvaktande i början av säsongen. Figo kommer ju trots allt från Barcelona och alla madridistas vet hur lite av värde som kommer därifrån. Men i den här matchen kan ingen bortse från Figos kvaliteter. Två vassa frisparkar, klackar och annan teknisk briljans. Samtidigt en speed och kraft som varken Deportivos vänsterback Romero eller deras brasilianske landslagsman Mauro Silva kan hantera.

Halvvägs in i andra halvlek är klacken på Fondo Sur slutgiltigt övertygad: Luis Figo är »vit« nu, renad från sina fem år i Barcelona. Även om pressen skriver att hans svenska flickvän Helene längtar tillbaka till Barcelona finns det inget i Figos agerande på planen som tyder på att han vill tillbaka till Camp Nou.

De få gånger som portugisen misslyckas med en dribbling kommer ropen snabbt: »No pasa nada, Figo«. »Det är ingen fara!«. »Försök igen!«. När Guti, egen produkt och årets stora genombrott, nickar in 3-0 i 88:e minuten lossnar allt. Publiken vecklar ut spanska flaggor med tjurar på, spanska flaggor med Real Madrids klubbmärke och en spansk flagga med Raúls ansikte på. Varje lyckad passning ackompanjeras av ett massivt »Olé«.

Efter 412 dagars förnedring i ligatabellen är Real Madrid åter där laget hör hemma – högst upp.

 

Exakt ett år tidigare satt dåvarande tränaren John Toshack på podiet i Bernabéus lilla presshus efter 2-2 mot jumbon Oviedo. Det var sjätte matchen i rad utan seger och statistikletarna på sporttidningarna tvingades gå tio år tillbaka för att hitta en lika dyster svit. Toshack försvarade sig mot frågorna med standardklyschor om tålamod och små marginaler.

Plötsligt växlade Toshack från spanska till engelska, bytte tråd i diskussionen och deklarerade med bred walesisk accent: »As we say in Wales, the champ doesn´t go down for a punch in the jaw. He goes down for too many pats in the back«.

»Vi behöver ett starkt Barcelona. I kväll har de visat sin pondus och vi har visat vår. Allt är i sin ordning.«

De spanska sporttidningarna drog inga växlar på Toshacks gliring om spelarnas slöa inställning. Men några dagar senare avslöjade Marca att fem spelare tränade extra på ett gym för att de tyckte att klubbens fysträning var för dålig. Toshacks anklagelser slog tillbaka mot honom själv och han tvingades lämna klubben.

Sedan dess har Real Madrid vunnit Champions League och nu märks inga konflikter utåt. Till och med skulden på motsvarande 2,4 miljarder kronor – störst i fotbollsvärlden – har nästan försvunnit från dagordningen.

Efter presskonferensen den här kvällen möts spelare och media med ett kravallstaket i mitten. Roberto Carlos är som vanligt pratglad och skiner upp lite extra när han får syn på Deportivos César Sampaio, de känner varandra från brasilianska landslaget och det tidiga 90-talets Palmeiras. Sampaio och Roberto Carlos knappar in varandras mobilnummer.

– Du behöver nog byta nummer oftare än jag, säger Sampaio med ett snett leende.

Mediatrycket är hårt på Real Madrids spelare men efter matchen mot Deportivo tar de sig gott om tid, det är alltid roligare att prata efter en vinst. Flera spelare skänker till och med några välvilliga kommentarer till Barcelona som innan kvällens målfest spelat svagt i både ligan och Europa.

Jorge Valdano – världsmästare bredvid Maradona 1986, tidigare spelare, tränare och sedan i somras sportchef i Real Madrid – säger:

– Vi behöver ett starkt Barcelona. I kväll har de visat sin pondus och vi har visat vår. Allt är i sin ordning.

 

Barcelona har varit den klart mest framgångsrika klubben i spanska ligan det senaste decenniet. De har mer fans runtom i världen än Real Madrid, de har en större arena och fler medlemmar. De har dessutom under snart 30 år bjudit på en stjärnparad som ingen annan klubb i världen kommer i närheten av. Först Cruyff och Neeskens. Sedan Maradona, Laudrup, Koeman, Stoitjkov, Romario, Ronaldo, Kluivert, Figo. Den senast utsedde vinnaren av Guldbollen, Rivaldo, spelar också i Barcelona.

Ändå är Barcelona lillebror. De har inte 27 ligatitlar, de har inte vunnit Europacupen för mästarlag åtta gånger, varav två gånger de senaste tre åren.

Valdanos kommentar efter matchen mot Deportivo La Coruña är vänlig på ytan men undertonen är tydlig: »Ni vann i kväll men ni har varit dåliga tidigare under säsongen. Och även om ni nu verkar starka så kommer vi alltid att vara starkare«.

Barcelonas problem är att rollen som offer – som misshandlad men trotsig lillebror – är en del av klubbens självbild.

Luis Enrique, som har lämnat Real Madrid och numera spelar i Barcelona är inte populär på Bernabéu. Men en spelare som lämnar Barcelona för huvudstaden är en hycklande förrädare, en Judas.

Danske superstjärnan Michael Laudrup var tongivande i Barcelona under den framgångsrika inledningen på 90-talet då laget bland annat vann sin hittills enda Europacuptitel. Efter att ha kommit i onåd hos tränare Cruyff flyttade Laudrup till Madrid. När dansken kom tillbaka till Camp Nou väntade han sig ett kluvet, men ändå respektfullt, mottagande. Han möttes av en visselorkan som aldrig tog slut och förnedrande banderoller. 100 000 människors hat knäckte honom och han blev utbytt i 66:e minuten. »En av de värsta dagarna i mitt liv«, säger Laudrup i dag.

Tyske Bernd Schuster gick samma väg efter åtta säsonger i Barcelona och inför Figos återkomst säger han: »Jag gjorde aldrig någon bra match med Real Madrid på Camp Nou. Var man älskad av publiken, som både Figo och jag var, blir mottagandet ännu värre än om det gäller en spelare vilken som helst.«

Kraven på lojalitet och »klubben framför allt« är så starka i Barcelona att många stjärnor lämnat klubben mer eller mindre i vredesmod. Maradona, Ronaldo och Romario är tre exempel.

 

Relationerna mellan Real Madrid och Barcelona präglas inte bara av kampen mellan Spaniens två bästa klubbar, kampen mellan huvudstad och andrastad. Här finns också djupa historiska konflikter, både på och utanför banan.

För 75 år sedan, 1925, blev Josep Sunyol medlem i FC Barcelona. Två år tidigare hade General Primo de Rivera tagit makten i Spanien och, liksom senare Franco, klämt åt alla katalanska ambitioner och känsloyttringar. För FC Barcelona innebar det förbud för katalanska flaggor på arenan, parallellregistrering hos polisen av alla medlemmar och bannlysning av all användning av det katalanska språket i klubbens annonser och offentliga uttalanden.

Sunyol föddes in i en stolt katalansk överklass. Han började tidigt plädera i tidningskrönikor för att FC Barcelona skulle fungera som bas för en folklig katalansk demokratirörelse. 1935 valdes han till president för klubben och fick möjlighet att realisera sina idéer. Men ett år senare började det spanska inbördeskriget och Sunyol greps och avrättades av Francos fascistiska styrkor.

Mordet bidrog till att FC Barcelona blev en självklar samlingspunkt för antifrankister. Men det betydde inte att Real Madrid automatiskt var ett fascisttillhåll. Tvärtom var klubben en av de sista som togs över av Francotrogna. Real ansökte till och med om att få spela i den katalanska ligan. Förslaget avvisades av Barcelona.

Annons

Lika lite kan man säga att klubben FC Barcelona kämpade mot Franco under diktaturen, det kunde inte någon klubbledning göra.

Franco hade ändå goda anledningar att gynna Real Madrid framför de andra storklubbarna Athletic Bilbao och Barcelona; han ville centralisera makten och kväsa alla försök till självbestämmande i de ekonomiskt starka regionerna Baskien och Katalonien. På slutet av 50-talet blev Real Madrid – genom sina fem raka titlar i Europacupen – också en av Francos få möjligheter att visa världen något framgångsrikt från diktaturens Spanien.

»Ni bör inte glömma att några av er spelar här enbart på grund av regimens generositet och överseende med er brist på patriotiska känslor.«

Det är inte svårt att hitta skandaler kring fotbollsplanen, händelser som blivit centrala i konflikten mellan Real och Barça. Här finns till exempel semifinalerna i spanska cupen 1943. Real Madrid förlorade klart i Barcelona och Madridspelarna blev för första gången utvisslade och hånade av den katalanska publiken. Regimen reagerade snabbt och straffade Barcelona genom att skicka in chefen för Francos säkerhetstjänst i Barças omklädningsrum strax före returmötets avspark. Mannen påkallade spelarnas uppmärksamhet och sade: »Ni bör inte glömma att några av er spelar här enbart på grund av regimens generositet och överseende med er brist på patriotiska känslor«. Strax därefter lät domaren meddela att allt »odisciplinerat spel« skulle straffas hårt.

Väl ute på arenan möttes Barcelona av en ännu hätskare publik än den som Real Madrid konfronterats med i Barcelona. Projektilerna mot Barcelonas målvakt haglade under hela matchen och bakom Barcelonas bänk satt en man i militäruniform och skrek: »Döda de röda katalanerna! Döda de katalanska hundarna!«

Barcelona förlorade med 11-1 och nuvarande ordföranden i Internationella Olympiska Kommittén, Juan Antonio Samaranch, rapporterade från matchen för tidningen La Prensa: »Om slutresultatet hade blivit 4-0 hade det kanske varit möjligt att lägga skulden på den eller den spelaren. Men en skillnad på tio mål är för mycket för att det inte ska finnas en alternativ förklaring.«

Det faktum att Samaranch var den ende reportern som gjorde ett sakligt referat – samtidigt som tidningen tillhörde de mest Francotrogna – visar hur slingrigt de ideologiska och historiska trådarna går under Francotiden. En annan paradox är att Samaranch under sin tid som IOK-ordförande ständigt har fått klä skott för sitt samröre med Franco. Trots detta är han hedersmedlem i FC Barcelona, den klubb som mest av alla kopplas ihop med motstånd mot diktatorn.

»Casillas bil står helt still och någon har placerat två stora plastglas med öl på hans kylare. Kör han därifrån kommer han att få öl över halva bilen.«

Under vissa perioder av Francos styre gynnades Real Madrid också konsekvent av domarna. Uppfattningen att det bruket inte tog slut med diktatorns död förs fortfarande fram – så sent som efter förra säsongens möte mellan Barcelona och Madrid sade en missnöjd Luis Figo – då i Barçatröja – att han »anser att domarna har olika bedömningsnivåer för Barça och Real Madrid«.

Klockan har passerat midnatt efter matchen mot Deportivo La Coruña. Järngrindarna utanför ett underjordiskt garage bevakas av fyra väktare. Omkring 150 killar och tjejer i de sena tonåren trycker på mot grinden. Deportivos spelarbuss har redan åkt iväg liksom Real Madrids avbytare och mer anonyma spelare. Storstjärnorna hålls kvar längst av media och därför är det också de som kommer ut sist från Bernabéu.

Xavi Muñoz, 18, står allra längst fram vid grinden:

– De flesta spelarna har tonade rutor och därför är det svårt att se vem som kör innan de är riktigt nära. Men jag känner igen deras bilar.

En låg sportbil morrar uppför backen från garaget.

– Ferrari, säger Xavi lågt för sig själv.

Men det är många spelare som har Ferrari. Efter några sekunder ser han något specifikt kännetecken. Han vänder sig om mot resten av skocken och ropar:

– Es Roberto Carlos!

Grindarna öppnas och kropparna trycker på mot bilen. Roberto Carlos flinar, greppar ett par utsträckta supporterhänder genom den öppna sidorutan och låter motorn rusa så att hela skocken tar ett steg tillbaka. Luckan räcker för att han ska kunna ta fart ut på gatan och köra iväg med skrikande däck.

Grindarna öppnas igen. Raúl!

– Du är en av oss!, ropar Ana, 16. Och visst, Raúl kommer från enkla förhållanden i Madrid och har aldrig spelat A-lagsfotboll någon annanstans än i Real. Men alla 23-åringar har inte en prislapp på motsvarande 1 500 miljoner kronor hängande runt halsen.

Raúl ser besvärad ut men sitter ganska skyddad i sin höga stadsjeep som sakta tar sig ut mot gatan. Han släpps iväg när en annan jeep rullar upp från garaget.

– Iker! Iker! Iker!

Skocken ropar i kör. Det här är verkligen en av dem. Iker Casillas, landslagsman, förstemålvakt i Real Madrid och en av de stora hjältarna när klubben vann Champions League förra året. En kille som spelat i Real Madrid sedan han var åtta år och som fortfarande i våras levde gymnasieliv och åkte tunnelbana till träningarna. Nu har han körkort sedan några månader och en fin bil. Men han gör misstaget att stanna jeepen när skocken trycker på framför kylaren.

»Iker! Iker!«. 15-20 personer står framför bilen, de lyfter armarna mot himlen och böjer sig mot marken i takt med ropen. »Iker! Iker!«. De tillber sin jämnåriga målvaktsgud.

Casillas bil står helt still och någon har placerat två stora plastglas med öl på hans kylare. Kör han därifrån kommer han att få öl över halva bilen och ner i gliporna vid motorhuven. Casillas slår ut med händerna inne i bilen. Till slut öppnar två väktare en passage och målvakten kan rulla iväg.

Sedan händer ingenting. Det dröjer tio minuter, femton. Halva skocken droppar av. Xavi stannar.

– Väktarna är kvar, säger han. De får walkietalkie-meddelanden när alla spelarna har åkt. Innan dess får de inte gå härifrån.

Och så kommer han. Figo. I en svart Porsche Carrera. Skocken skriker inte lika mycket som på Raúl och Casillas. Vördnaden är större.

Någon upptäcker att flickvännen Helene sitter i passagerarsätet. Trycket mot bilen ökar, folk hänger över taket och ner över vindrutan. Figo ser de uppochnedvända ansiktena framför sig och tvingas själv luta sig över ratten och vinkla upp huvudet för att se vad som händer ovanför honom. Samtidigt måste han hålla Porschen rullande utan att köra på någon. 180 centimeter Luis Figo sitter ihopknycklad några decimeter ovanför vägbanan och ser ganska värnlös ut. Bilrutorna är hermetiskt tillslutna.

Men stämningen är varken hysterisk eller hotfull, och Figo släpps snart iväg. Klockan är kvart i ett på lördagsnatten.

 

En intervju med Alfredo di Stefano fryser inne, han ska flyga till Budapest för att besöka sin svårt sjuke vän och lagkamrat Puskas.

Fotbollshistoriens vingslag fläktar runt mitt huvud. I Spanien vårdar man sina gamla stjärnor. di Stefano var förmodligen den viktigaste spelaren när Real Madrid tog sina fem raka europacuptitlar 1956-1960. Nu är han hederspresident i Real Madrid och hans färska självbiografi syns i fönstret hos varje bokhandlare.

di Stefano var också föremål för den innan Figo mest omdebatterade värvningskampen mellan Real Madrid och Barcelona. Argentinaren var några år in på 50-talet knuten till två olika klubbar i Sydamerika. Real Madrid och Barcelona förhandlade med var sin klubb. Spelet bakom kulisserna blev komplicerat med kodade telegram och buggade telefoner. Till slut pekade det mesta på att di Stefano skulle hamna i Barcelona. Men plötsligt gick förhandlingarna i stå – enligt dagens historieskrivning på grund av att Francos finansministerium hotade att granska räkenskaperna hos den textilindustri FC Barcelonas president ägde. Efter att Barcelona avvisat ett förslag om att di Stefano skulle spela en period för vardera klubben, landade argentinaren i Madrid.

Nästan ett halvsekel senare upprepas historien. Redan 1995 var Luis Figo inblandad i kontraktsbråk, både Juventus och Parma ansåg sig ha bundit upp honom. Medan Fifa skulle avgöra tvisten gjorde Barcelona en kupp och slöt ett avtal med Figos klubb Sporting Lissabon.

Efter fem framgångsrika år i Barcelona och ett lyckat EM 2000, anser sig Figo vara värd en löneökning. Den förste juli träffar han en hemlig överenskommelse med Florentino Pérez, utmanare i det stundande presidentvalet hos Real Madrid. Med kontraktet i bakfickan säger Pérez att om han blir president så lovar han att Luis Figo kommer till Real Madrid. Eftersom kontraktet med Figo rymmer en klausul där Figo ska betala motsvarande 200 miljoner kronor om han inte fullföljer överenskommelsen, kan Pérez kosta på sig löftet att betala årskortskostnaden för alla medlemmar om Figo skulle vägra att komma till Real Madrid.

»Från Barcelona och flera andra håll i Spanien kommer tidningsrapporter om offentliga bokbål med en biografi om Figo som bränsle.«

Lorenzo Sanz, som kallat till val i tron att han satt säkert efter två Champions League-vinster, förlorar rösträkningen och överenskommelsen mellan Pérez och Figo realiseras. Den allmänna uppfattningen är att Figo blev tagen på sängen, att han inte trodde på seger för Pérez i valet utan bara ville använda Real Madrids intresse som argument för ett bättre kontrakt med Barcelona.

Den 24 juli är Figo på plats i den spanska huvudstaden. Vid välkomstceremonin får han sin vita matchtröja av – Alfredo di Stefano.

 

I Barcelona har känslostormarna avlöst varandra sedan det blev klart att Figo skulle lämna klubben. Redan någon vecka efter övergången erbjöd sig Barcelona att gratis ersätta Figos namn och nummer på supportrarnas tröjor. Och nu, en knapp vecka innan Figos återkomst till Camp Nou, uppmuntrar de regionala radiokanalerna lyssnarna att ringa in med förslag på hur Figo ska »välkomnas« till Barcelona. TV-bilderna där en segerrusig Figo efter en av Barças ligatitlar skriker: »Vittröjor! Kom och hylla mästarna, era lipsillar!« vevas om och om igen.

Megafoner och hatiska banderoller har redan upptäckts på Camp Nou, undangömda för att inte fastna i den rigorösa säkerhetskontrollen som planeras för matchen mot Real Madrid. Från Barcelona och flera andra håll i Spanien kommer tidningsrapporter om offentliga bokbål med en biografi om Figo som bränsle. Och Manuel Omar, president för den radikala supportergruppen Boixos Nois med 1 000 medlemmar lovar: »Varje gång Figo ska slå en hörna kommer jag att dra ner byxorna och visa honom mitt vackra rövhål«.

Högre upp på samhällsstegen säger FC Barcelonas president Joan Gaspart att han »kommer att vara den ende på Camp Nou som inte får göra det som kroppen ber mig om». Klubbens säkerhetschef lovar att alla hatiska banderoller kommer att plockas bort under matchen, »men dit räknas inte ord som förrädare, skurk och girigbuk«.

 

Tio timmar efter att Luis Figo tagit sig förbi fansen utanför Santiago Bernabéu är han tillbaka igen. Han har tjänat ungefär 50 000 kronor under mellantiden.

Solen lyser från en hög blå himmel. Ett 50-tal journalister sitter utspridda på läktaren bland pappmuggar, cigarettpaket och sporttidningar från dagen innan. Tränaren Vicente Del Bosque ropar ut kommandon från gräsmattan och hammarslagen ekar ödsligt runt Santiago Bernabéu när Champions League-rallarna spikar fast turneringens logga och sponsorskyltar på avsedda platser. Det är två dagar till matchen mot Bayer Leverkusen.

»Spelartruppen kostar Real Madrid mer än en miljon kronor om dagen i lön. Bara hälften av dem kan vara på planen samtidigt.«

Luis Figo joggar runt planen, Raúl sitter på gräset och tänjer ljumskarna. Roberto Carlos syns inte till överhuvudtaget. Träningen är framför allt till för att drilla gårdagens avbytare och de som inte ens var kallade till match.

Spelarna är uppdelade i sjumannalag på krympt plan. Del Bosque varvar matchspel med nötning av crossbollar och överlappningar. Målvakt i laget med orange västar är Bodo Illgner, 54 landskamper för Tyskland men bara tredjemålvakt i Real Madrid. Backar är Geremi – afrikansk mästare med Kamerun och nyss hemkommen från Sydney med ett OS-guld – och Sanchis, lagkaptenen som har spelat flest Europacupmatcher i världen och flest klubblagsmatcher i Real Madrids historia. Längre fram springer brasilianske landslagsmannen Savio och engelske Steve McManaman som avgjorde Champions League-finalen i våras.

Spelartruppen kostar Real Madrid mer än en miljon kronor om dagen i lön. Bara hälften av dem kan vara på planen samtidigt. Och är man inte på planen så är man inte en god investering. I Real Madrid lever ingen på gamla meriter.

Nicolas Anelka avgjorde semifinalmatcherna mot Bayern München men kom varken överens med Madridspelarna eller ledningen och spelar numera i Paris St Germain. Argentinaren Redondo – mannen bakom förra säsongens kanske snyggaste mål, mot Manchester United på Old Trafford – avpolletterades till Milan för att bereda plats för Figo. Och presidenten Lorenzo Sanz röstades alltså bort när Florentino Pérez lockade med Luis Figo.

 

Att Real Madrid är en av världens köpgladaste klubbar hindrar inte att man – liksom Barcelona – har en mycket väl fungerande ungdomsverksamhet. Halva det framgångsrika 80-talslaget, med bland andra Michel och Butragueño, var egna produkter och i dagens lag har tre unga, ordinarie spelare – Raúl, Guti och Casillas – skolats i de egna leden. Fler löften är på väg in i förstauppställningen och dagens klubbledning kommer inte att tveka inför att ge dem chansen. Del Bosque har följt Casillas sedan 10-årsåldern och sportchefen Valdano släppte som tränare fram Raúl redan som 17-åring.

Santiago Segurola, fotbollsanalytiker på dagstidningen El País och redaktör för boken Fútbol y pasiones políticas, menar att just ungdomssatsningarna har varit den viktigaste anledningen till den spanska fotbollens framgångar på senare år.

– Varje framgångsperiod för de stora lagen har sammanfallit med att man släppt fram lokala talanger som brinner för klubben och som publiken kan identifiera sig med, säger Segurola.

– Så är det i Real Madrid i dag och så var det när Cruyff släppte fram Guardiola, Sergi och Ferrer i Barcelona. Det är också viktigt att några av de inköpta stjärnorna stannar länge och blir en del av klubben.

Den funktionen har Roberto Carlos i Real Madrid. Det hade också Figo i Barcelona tills han kom på kant med ledningen.

– Cruyff förstod den här dynamiken och han hade katalanernas förtroende ända sedan han själv spelade och döpte sin son till Jordi, ett katalanskt namn som fortfarande var förbjudet på den tiden. Han fick också bukt med klubbens offermentalitet, säger Segurola.

Cruyffs landsman Van Gaal som ledde klubben fram till i somras förskingrade arvet. Istället använde Van Gaal upp till sju holländare på planen samtidigt. Nye tränaren Serra Ferrer aviserar däremot nio spelare från de egna leden i 18-mannatruppen mot Real Madrid. Några har aldrig spelat i någon annan klubb medan andra har kommit till Barça i tonåren.

 

Den spanska fotbollens självförtroende har ökat markant de senaste åren. Tre av fyra semifinalister i fjolårets Champions League kom från Spanien och även i år är Spanien bästa land efter de första omgångarna i de europeiska cuperna.

Den spanska fotbollen har övervunnit flera gamla spöken. Det mentala underläget mot storebror Italien är borta. Valencia utklassade Lazio i Champions League förra året, lilla Celta Vigo sparkade bort Juventus från Europa med 4-0. I Sydney besegrade spanjorerna Italien på vägen till OS-finalen.

»Vem vill se en match med 7-åringar på TV? Det kan ju inte vara något vidare spel även om det är Real Madrids 7-åringar.«

Real Madrid har också blivit av med ett eget komplex, laget hade aldrig vunnit på bortaplan i Tyskland tills de besegrade Bayer Leverkusen i inledningen av årets Champions League.

Men viktigast är kanske att spanjorerna nu litar på sina inhemska tränare. Traditionellt har storlagen alltid haft tränare från Italien, England, Holland och Argentina.

I dag har Real Madrid, Barcelona och Deportivo La Coruña spanska tränare och chanserna för de inhemska spelarna har blivit betydligt flera. Kvaliteten på de unga spelarna är hög, spanska ungdomslandslag har radat upp titlar det senaste decenniet. På sikt lär de framgångarna krympa storklubbarnas kostnader och samtidigt ge ett slagkraftigare landslag.

Just landslaget är den spanska fotbollens stora återstående problem. När Spanien spelade kvartsfinal i sommarens EM signalerades det för byte mot slutet av matchen. Många förvånades över att det var superstjärnan Raúl som gick mot sidlinjen. Men – det var inte Raúl som skulle byta. Han hade bara ryggradsmässigt trott så när fjärdedomaren signalerade att nummer »7« skulle byta. Den siffran har Raúl inte i landslaget – men alltid i Real Madrid.

»Medvetet eller omedvetet, ingen vill sabba menisken på en lagkamrat som är världens dyraste fotbollsspelare.«

Landslaget engagerar inte det spanska folket. Landslaget spelar de flesta matcherna i Sevilla eftersom kampen mellan Katalonien, Baskien och Madrid omöjliggjort kontinuerligt spel på de arenor där landslaget borde spela. Däremot sägs landslaget inte längre rymma några personmotsättningar mellan spelarna från Barcelona och Madrid – ändå har ingen förbundskapten lyckats skapa en fungerande enhet av landslagsspelarna från de två storklubbarna.

 

Vem vill se en match med 7-åringar på TV? Det kan ju inte vara något vidare spel även om det är Real Madrids 7-åringar.

Juan Carlos Soriano, producent på Real Madrid Televisión skrattar:

– Det är roligare än du tror. Öppet spel och så härmar killarna alltid A-lagsspelarnas målgester. Raúls kyss på ringen, du vet.

14 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. Bara Real Madrid. Drygt 50 000 abonnenter kan följa professionellt filmade ungdomsmatcher ner till sjuårsåldern. Ett nyhetsmagasin på en timme om dagen, hemma hos-reportage om stjärnorna i A-laget, ändlösa debatter…

– Nu inför helgen visar vi förstås de bästa matcherna genom åren mot Barcelona, säger Soriano.

Även sådana matcher som Madrid förlorade?

– Nej. Det vill abonnenterna inte se.

Grupo Prisa, en av Spaniens största mediegrupper, äger kanalen och Real Madrid får betalt för att klubben ställer upp på arrangemanget och för att spelarna prioriterar intervjuer med Real Madrid Televisión. Många av de 54 anställda är journalister, alla är madridistas.

– Något annat skulle knappast fungera, menar Soriano.

Det är supporterjournalistik och fans-TV, ett sätt att krama ut ytterligare lite inkomster ur laget och varumärket Real Madrid.

Naturligtvis finns det en Canal Barça också.

 

Jag traskar ut från TV-kanalens enkla byggnad som ligger mitt i Ciudad Deportiva, Real Madrids enorma träningsanläggning som nyss har utökats med tre konstgräsplaner. Det är dessa 110 000 kvadratmeter som ska säljas om amorteringarna på klubbens miljardskulder blir för betungande.

Klockan är strax före lunch. Jag har ingenting att göra på ett par timmar och letar efter ett ungdomslag att titta på. Men träningsplanerna ligger öde – killarna är väl i skolan – och jag går upp mot utgången. På avstånd ser jag att det faktiskt spelas fotboll på gräsplanen närmast grindarna.

När jag kommer närmare ser jag att det är A-laget som tränar, förvånansvärt hårt med tanke på Champions League-matchen nästa dag mot Bayer Leverkusen. Raúl haltar ut över sidlinjen efter en glidtackling av Salgado. Roberto Carlos fälls när han viner fram längs sidlinjen. Men ingen rör Figo. Så fort han får bollen stannar försvaret upp, de behandlar honom som en Mingvas i fotbollsskor.

Medvetet eller omedvetet, ingen vill sabba menisken på en lagkamrat som är världens dyraste fotbollsspelare. Som ska spela huvudrollen på ett fullsatt Camp Nou om fem dagar.

En väktare kommer skyndande från vaktkuren vid grindarna. Han har en batong i handen. Kan man kan bli gripen för att ha tjuvtittat på en stängd träning?

 

Uefa vill att en Champions League-match alltid ska vara en »special occasion«. För Madridpubliken är de inledande matcherna snarast en transportsträcka. Real Madrid har gett Uefa skrämselhicka vid ett par tillfällen genom att rapportera publiksiffror på under 10 000 mot bland annat norskt motstånd.

Men nu är fotbollen het och tre dagar efter matchen mot Deportivo La Coruña är Santiago Bernabéu nästan fullsatt igen. Stämningen är mera uppsluppen och okoncentrerad den här kvällen. På pressläktaren snaskar journalisterna pistagenötter i rasande tempo samtidigt som de levererar yviga spekulationer om matchen mot Barcelona.

Real Madrid börjar matchen på samma sätt som tre dagar tidigare. Figo slår ett inlägg efter fyra minuter och Real Madrid tar ledningen, denna gång genom Guti. 20 minuter senare kommer ett nytt Figoinlägg som svar på Leverkusens kvittering. 2-1.

Hawaiifotbollen tar över. Roberto Carlos är oftare i Leverkusens straffområde än på den egna planhalvan. Figo gör vad han vill på både vänster- och högerkanten. Det blir två mål till framåt, ett bakåt. Efter 77 minuter reducerar Leverkusen igen, till 4-3. Fansen på Fondo Sur blir nervösa. När tyskarna kommer i en ny attack i 86:e minuten haglar uppmaningarna: »Tillbaka, Roberto! Tillbaka, Figo!«. Ingen av spelarna lyssnar och istället hamnar bollen åter hos Figo. I full fart bryter han in i straffområdet och görs ner av Leverkusens Reeb. Straff.

Hierro är utbytt och därför plockar Real Madrids andrestraffläggare Raúl upp bollen. Men runt omkring mig på Fondo Sur reser sig tusentals personer:

– Figo! Figo! Figo!

Snart rullar kören runt Santiago Bernabéu-stadion. 65 000 åskådare tömmer lungorna:

– Figo! Fiiiigo! FIIIIGO!

Klacken lyfter armarna mot himlen och böjer sig mot marken i takt med ropen. Samma dyrkan som Iker Casillas mötte häromkvällen.

Raúl skrattar och lämnar bollen till Figo som placerar den på straffpunkten, lurar målvakten åt fel håll och gör Real Madrids femte mål för kvällen.

 

Utanför Bernabéugaragets järngrindar är folksamlingen större än förra gången. När Leverkusen åker iväg dansar Madridfansen runt spelarbussen med åtta fingrar i luften, så många mål har tyskarna släppt in på två matcher mot Real. Några fans gör en kokaingest med fingret under näsan mot Leverkusens manager Cristoph Daum. Några dagar senare sparkas han från både klubb- och landslagsuppdrag efter ett positivt drogtest.

Stämningen är elakt uppsluppen. Steve McManaman har anklagats för att vara dåligt tränad och när engelsmannen, bänkad också denna kväll, åker iväg med sin bil ropar fansen »McMenú! McMenú«, efter det spanska namnet på McDonald’s värdemenyer.

»I Madrid öppnar telefonlinjen ›Stöd åt Luis Figo‹ på telefonnummer 906 420 505. I Barcelona läggs den proffsigt designade hemsidan www.antifigo.com ut på nätet.«

Spelare efter spelare ger sig av och får tummen upp och glada klappar på bilen. Återigen är det bara Figo kvar.

En renhållningsarbetare i neongrön uniform åker förbi på sin gatsopningsmaskin med kepsen nedtryckt över ögonen.

– Es Figo! ropar Xavi Muñoz. Men, nej – det var inte en förklädd Figo. Portugisen har smugits iväg på något annat sätt.

Väktarna stänger av sina walkietalkies och går hem.

 

Hysterin börjar kännas otäck. I Spanien kan det regionala engagemanget lätt slå över, senast vid matchen mot Leverkusen hölls en tyst minut för en överste som dödats av den baskiska separatistorganisationen ETA dagen innan.

Säkerhetsåtgärderna inför matchen mot Barcelona trappas upp. Real Madrids ledning meddelar att Figo kommer att ha två personliga livvakter med sig till Barcelona och att han förmodligen kommer att åka pansarbil till hotellet direkt från landningsbanan. Luis Figo själv har tagit bort de Barcelonaskyltade nummerplåtarna på sin Porsche och ersatt dem med plåtar som inte är kopplade till någon stad.

I Madrid öppnar telefonlinjen »Stöd åt Luis Figo« på telefonnummer 906 420 505. I Barcelona läggs den proffsigt designade hemsidan www.antifigo.com ut på nätet, med faksimil på Figo-uttalanden som »jag hör till Barça och min ambition och önskan är att stanna här«.

»Om publiken på Nou Camp fäster upp banderoller mot mig så är det OK. Om de inte gör det – desto bättre. Jag känner mig inte som någon Judas.«

I Barcelona anklagas den portugisiske stjärnan för alla möjliga sorters svek och förräderi. Några kvinnor i den numera omdöpta supporterklubben »Luis Figo« anklagar honom för att ha blåst dem på motsvarande 5 000 kronor. Kvinnorna säger sig ha betalat en resa för Figos mamma till Barcelona och sedan lagt ut pengar när de guidade mamman runt i staden. »Han sade inte ens tack. Men han borde ju ha pengar så det räcker till att betala oss«, menar supporterklubbens ledare.

När Figo efter några dagars tystnad kallar till presskonferens är varje svar väl övervägt. På frågan om han nu känner sig som en madridista svarar han:

– Jag är portugis.

Han säger att han är väl förberedd och att han inte kan säga om pressen påverkat honom förrän efter matchen mot Barcelona.

– Men, säger han, det finns folk som av egenintresse stimulerar våldsamheter kring fotbollen. Vem tar ansvaret om det händer något?

– Om publiken på Nou Camp fäster upp banderoller mot mig så är det OK. Om de inte gör det – desto bättre. Jag känner mig inte som någon Judas.

 

Till slut beslutar sig Real Madrid för att Figo inte ska åka pansarbil från Barcelonas flygplats utan buss tillsammans med de andra spelarna. Klubben har nyss investerat i en ny spelarbuss med dubbla pansarrutor men har ändå valt att hyra en buss eftersom spelarbussens Real Madrid-smyckning ansågs alltför provocerande för Barcelonas fans.

Den första konfrontationen sker redan när Madrids spelare ska ta sig från bussen till hotellentrén. »Ese portugués, hijo puta es«, vrålar 400 fans. »Den där portugisen är en horunge«. Många av supportrarna håller upp mittuppslaget från samma dags Sport, en Barcelonabaserad sporttidning som konstruerat en 10 000-miljonerpesetassedel med Figos ansikte på.

 

När laguppställningarna presenteras på Camp Nou gör speakern ett uppehåll efter »Luis Figo«. Vrålet från 100 000 Barçafans är enligt de äldre katalanska journalisterna det mest öronbedövande som hörts på Camp Nou sedan arenan byggdes för 40 år sedan.

Figo sätter händerna för öronen men han kan inte blunda. Läktarna är tapetserade med 300-400 banderoller med hatiska budskap, tusentals åskådare viftar föraktfullt med vita näsdukar, minst lika många falska pesetassedlar regnar ner mot planen och talkörerna avlöser varandra. Den starkaste och flitigast använda: »Rivaldo, vi älskar dig. Figo, gå och dö!«. Andra ramsor har ett mer sofistikerat innehåll: »Förr var du kung. Nu återvänder du som slav!«.

Real Madrid får en tidig hörna, men det är inte Luis Figo som slår den. Tränaren Del Bosque har förbjudit Figo att slå hörnor av säkerhetsskäl.

Barcelona gör 1-0 i 27:e minuten, genom förre Real Madrid-spelaren Luis Enrique. Figoförföljelsen minskar något, det positiva stödet för Barça ökar. Inte bara Figo utan även Raúl och Roberto Carlos verkar förlamade av inramningen.

2-0 kommer i 80:e minuten och efter det dör matchen. Vicente Del Bosque rankar matchen som Real Madrids sämsta under säsongen.

Barcelonas president Joan Gaspart summerar kvällen:

– Barças supportrar tog emot Luis Figo på ett fantastiskt sätt. Fantastiskt. Publiken visade sina sanna känslor. Jag har förvisso varken sett rosor eller nejlikor; men att det kastades några flaskor ska inte skyla det faktum att publiken uppförde sig utmärkt.

I sin matchrapport skriver huvuddomaren Pérez Burrull: »Under matchen kastades alla sorters saker, framför allt från kortsidorna. Bland annat plastflaskor och cigarettändare. Samt två mobiltelefoner.«