Reportaget om Patrick »Patata« Gustafsson finns med i kommande Offside 3/2025.
En förmiddag i februari slöskrollade jag på Facebook och möttes av en rubrik från sydöstra Värmlands lokaltidning KT-Kuriren. »Sköna fotbollsflytten – från Bråten till Kroatien.« Ord som borde väcka de flestas uppmärksamhet, men det var bilden som fick mig att studsa till. »Patata«? Kunde det verkligen vara han?
Patata heter egentligen Patrick Gustafsson och det var han som hade delat artikeln. Där stod min gamla lagkompis iklädd en blå fotbollströja, med svart getskägg och halvblonderad kalufs uppsatt i en tofs. Han var lätt att känna igen, trots att det säkert gått fem år sedan vi sågs. Det senaste jag hörde var att han hade blivit ihop med en tjej från Degerfors och flyttat dit.
Jag klickade på länken och fick veta att Patrick Gustafsson i fjol var med och förde upp Karlskogaklubben Bråten till division fem och att han nu hade flyttat till Kroatien för att spela i NK Borac Drenovci. »De spelar i femteligan tror jag«, sade Patata i artikeln och förklarade att han länge siktat högre än svenska division fem:
»Det har alltid varit bra i Bråten. Men jag visste väl någonstans att det inte riktigt var min nivå om man säger så.«
Tankarna snurrade i mitt huvud. Patata proffs i Kroatien? Jag var tvungen att höra av mig till vänsterbacken i vårt gamla pojklag. Han fick läsa artikeln och reagerade med en förvåning så stark att den angränsade till ilska: »Vad fan! Han var ju sämst av oss alla!«
Första gången jag träffade Jan Patrick Coyoca Gustafsson var vårvintern 2016. Jag gick i nian på högstadiet och hade startat en Facebookgrupp tillsammans med andra bollsugna killar som var för talanglösa, osäkra, oseriösa eller sena i växten för att ta plats i Motala AIF:s hårdsatsande akademi eller det sedan knatteåldern samspelta Borens IK. De flesta av oss var gamla spelare från BK Zeros 00-lag, som hade lagts ner några år tidigare. Vissa hade bara spelat i trädgården sedan dess, andra testat lyckan – och blivit olyckliga – i Maif eller Boren. Zeros styrelse gav oss en nyckel, bollar, koner och västar så att vi kunde träna två gånger i veckan, men eftersom laget saknade en vuxen tränare fick vi inte anmäla oss till någon serie.
Du har väl inte missat?
