Kvartersupproret

I skuggan av Madrids jättar finns Rayo Vallecano. Bohemklubben med det vänsterlutande följet borde uppleva en underbar tid – i stället råder splittring och öppet krig mot ledningen.

Offside tumlar runt bland stridslystna supportrar och ledsna spelare för att undersöka: Vad är en framgång värd om man inte känner igen sig i den?

Mitt i glädjeyran som översvämmade gatan kom jag på mig själv med att tänka på spelarna som stereotyper. Längst fram i den öppna bussen framför oss stod den ordningsamme lagkaptenen Óscar Valentín och höll om sin namne Óscar Trejo, som själv var kapten fram till 2023. I mitten hoppade den unge anfallaren Sergio Camello runt med viftande armar och längst bak satt den argentinske målvakten Augusto Batalla med en bengal i munnen. Med benen dinglande ner över bakrutan tog Batalla ut bengalen från munnen och gastade mot folkmassan:

– Alla i Vallecas ska bli dyngfulla!

Med ett stort leende tittade målvakten ner på publikhavet som stämde upp i den alkoholstinna ramsan. Belåten med gensvaret tackade han genom att kasta ut bengalen i den jublande folkmassan som om den vore en bukett rosor. Framför mig dök en äldre kvinna upp på en mobilskärm. Hon var i ett videosamtal och mannen hon pratade med lyfte telefonen högt över sitt huvud för att även kvinnan skulle kunna se de fyrverkerier som lyste upp den mörka majhimlen bakom bussen. 

Klockan närmade sig ett på natten men firandet visade inga tecken på att mattas av. Anledningen till festen var att Rayo Vallecano några timmar tidigare, i den sista La Liga-omgången, säkrat den åttondeplats som betydde Europacupspel för första gången på ett kvarts sekel. Denna sportsliga framgång hade nåtts knappt 14 år efter att klubben varit konkursmässig i andradivisionen och mannen som lett Rayo från ruinens brant till de stora scenerna var ägaren Raúl Martín Presa. 

Trots det förändrades stämningen i publiken direkt när den kostymklädde klubbpresidenten visade sig på bussen. Hyllningssångerna till laget byttes genast ut mot ett ilsket och taktfast skanderande:

– Presa, försvinn! Presa, försvinn! Presa, försvinn!

Vad var det egentligen som pågick här?

 

Att ett lag firar en åttondeplacering med en nattlig bussparad kan för en utomstående tyckas konstigt, liksom att supportrarna mitt i jublet ber ägaren fara åt helvete. Så är Rayo Vallecano heller ingen vanlig, lättbegriplig klubb. Det var heller inte bara den och dess anhängare som festade den där sena majnatten, utan hela Vallecas.

Fortsätt läsa
– gratis i en månad

Därefter 69:-/månad.

Testa nu

Har du redan ett konto? här.

Publicerad 2025-12-2 och uppdaterad 2025-12-17 Artikeln är skriven av .