Resan från öst

Han kunde ha promenerat ut till EM-premiären mot Sverige som hemmanationen Ukrainas förbundskapten. Men det blev inte så. Nu berättar AIK-legendaren Vadim Jevtushenko om ett liv och ett land som aldrig riktigt hittat sin plats.

Irina Yevtushenko har en vit NK-kasse i famnen för att jag ska kunna urskilja henne i folkvimlet på Kievs järnvägsstation.

– Välkommen till Ukraina! säger hon när jag ger mig till känna. Är du hungrig? Har resan gått bra?

Irina, klädd i skimrande paljettblus och med solglasögonen chict uppfällda på hjässan, överräcker tågbiljetterna och visar mig till min plats på tåg 166. Jag tackar henne för att hon hjälper mig tillrätta.

Annons

– Vi ses på matchen, säger hon innan hon skuttar ner på perrongen.

Tåget stånkar igång. Den skälvande färden över rälsskarvarna tvingar mina skinkor att bekanta sig med det hårda sätet. Jag lämnar EM-förberedelserna i Ukrainas huvudstad och tuffar vidare österut, mot Kirovograd där Irinas man Vadim Jevtushenko bor och verkar sedan i januari. I Kiev har han sin fru och sina kompisar: hans goda vän Alexej Michailitjenko är sportchef i Dynamo Kiev som spurtar för guld i ligan, hans gamla lagkamrat Oleg Blochin är förbundskapten för det landslag som hamnar i blickfånget så snart ligan tar slut. Själv tränar Vadim Jevtushenko ett bottenlag i landets andraliga.

Nästan fyra timmar senare möter Vadim upp på perrongen tillsammans med sin bästa vän, FC Zirkas assisterande tränare Slavik Babenko. Båda är klädda i klubbens rödgula träningsoverall. De kör mig till hotellet där vi äter grillspett i ett av restaurangens knallröda läderbås. Här lever de under hela säsongen tillsammans med spelarna, till och med de som är uppvuxna och har familj i Kirovograd tvingas bo på hotellet.

Det känns som ett fängelse. Jag undrar varför Vadim Jevtushenko – före detta sovjetisk landslagsman, Cupvinnarcupvinnare med Dynamo Kiev och svensk mästare med AIK – väljer att stanna här frivilligt. 30 mil från sin hustru och ännu längre från sönerna Slavik och Vadim junior, som är kvar och spelar fotboll i Sverige. Vadim svarar med en axelryckning. Under Sovjettiden levde han på Dynamo Kievs träningsanläggning i åtta år, berättar han. Irina och barnen fick bo själva i en annan del av staden.

Vadim Jevtushenko

Född: 1 januari 1958

Klubbar som spelare: FC Zirka 1979, FK Dynamo Kiev 1980–1987, FK Dnipro Dnepropetrovsk 1988, FK Dynamo Kiev 1988, AIK 1989–1993, IK Sirius 1994–1995

Meriter som spelare: 5 sovjetiska ligaguld (1980, 1981, 1985, 1986, 1988), 3 sovjetiska cupguld (1981, 1982, 1985), 1 Cupvinnarcuptitel (1986)

Klubbar som tränare: Reymersholms IK 1996, Hammarby IF (ass.) 1997–1999, FC Järfälla 2000, Valsta Syrianska 2001–2008, Ukraina (ass.) 2008–2009

Landskamper: 12 A (1 mål)

Nästa morgon står jag på löparbanan intill en stekhet fotbollsplan och ser Vadim vråla direktiv till sina svettiga spelare. Vänsterhanden kramar ett tidtagarur, högern en visselpipa. Zirka är fortfarande ett utpräglat kontringslag; en kvarleva från den förra tränaren. Alla som sett Vadim Jevtushenko spela vet att han föredrar ett spelförande, bollägande och kreativt lag. Han vill se förändring redan till morgondagens hemmamatch mot FC Gelios.

På de asfalterade löparbanorna står fyra Zirkasupportrar. En äldre herre med grånad sidbena följer övningarna med händerna knäppta bakom ryggen. En betydligt yngre trio följer skeendet från avbytarbåset en bit därifrån.

We are hooligans, förklarar 18-årige Roman Tkalitj när jag slår mig ner.

Hans limegröna pikétröja är knäppt ända upp i halsen, på sant casual-manér.

– Oj! Då ska jag kanske inte prata med er, säger jag.

Annons

– Nej alltså… vänliga huliganer, förtydligar Aleksander Austjievitj.

20-årige Peter Poliak förklarar att han tillhör Zirkafalangen Howl Volcano Firm.

It’s just us two, säger han och pekar på Roman. Vi står på sektion 13. Med trummor och flaggor och allt.

De frågar vad som har fått mig att åka till Kirovograd. Jag förklarar.

Our coach is famous? I didn’t know, säger Roman.

– Men ni måste ju känna till Vadim, försöker jag. Han avgjorde ju Cupvinnarcupen mot Atlético Madrid 1986.

– Cupvinnarcupen?

Jag inser att killarna är för unga. De var inte ens på plats när FC Zirka slog Dynamo Kiev under de gyllene Premyer Liha-åren på 90-talet.

Vadim blåser av passet och lufsar mot sidlinjen. Gångarten påminner en aning om Tommy Söderbergs. Kaggen putar betänkligt under den vita t-shirten som är strimmig av svett.

– Det är svårt att få killarna att förstå nyttan med öppnande löpningar, att man måste springa även om man inte får bollen, förklarar Vadim. Som man brukar säga: »Den som är född till att krypa kan inte flyga.«

På taket till det inglasade vip-båset på långsidan svetsar en arbetare fast en rälsstump som TV-kameran ska kunna glida på, Vadim får prata högt för att överrösta oväsendet. Morgondagens match ska visas på rikstäckande Kanal Futbol, berättar han. Förhoppningsvis motiverar det spelarna. Förra gången en av lagets matcher TV-sändes slog man tabelltvåan med 4–0. Det var en prestation som fick Kirovogradborna att börja hoppas på stordåd. Men efter tre raka förluster har FC Zirka rasat ner mot nedflyttningsstrecket. Nu måste de bevisa att presidentens dröm om Premyer Liha inte är helt befängd. Än så länge är satsningen bara påbörjad. Klubben gick i konkurs för sex år sedan och startade sedan om från grunden. Det krävs nya träningsanläggningar, en uppfräschning av arenan och en ungdomsakademi.

– Vi får se hur det blir. Men det verkar lovande. Än så länge betalas löner och matchpremier ut som de ska, säger Vadim.

Den gängliga herren med grånad sidbena och mörkblå kavaj väger på hälarna bakom oss. Han väntar på en chans att ta sig in i samtalet.

– Vadim, säger han med en rosslig röst. Dobre.

De skakar hand. Mannen börjar prata minnen från Dynamo Kiev-åren. I vad som förefaller vara en avledningsmanöver förklarar Vadim att jag är på besök från Sverige.

Svezia!?

Mannens ögon spärras upp. Han vänder sig mot mig och ökar tempot i berättelsen.

Jag slår ut med händerna:

English?

Gentlemannen tar ingen notis och pladdrar på tills Vadim påpekar att jag inte förstår ett ord. Mannen nickar ivrigt och börjar prata långsammare och högre – men fortfarande på ryska. Vadim översätter höjdpunkterna: mannen har varit Zirkasupporter under 70 av klubbens totalt 90 år, han har träffat Nikita Chrusjtjov, Stalins efterträdare och Sovjetunionens ledare under elva år… Sedan trollar mannen fram ett matchprogram från kvartsfinalen mot Sverige i EM 1964 i Moskva. Efter 1–1 på Råsunda två veckor tidigare vann Sovjetunionen med 3–1 i returen inför 103 000 åskådare och gick sedan ända fram till finalen, som de förlorade mot Spanien.

Vadim himlar med ögonen när vi går därifrån:

– Gamla människor… de tycker alltid att de har en massa saker att berätta.

Jag tittar på den 54-åriga före detta sovjetiska VM-spelaren och säger:

– Ibland har de väl det också.

Streckstrid. Oligarkernas pengar har ännu inte nått andraligan där Vadim Jevtushenkos lag FC Zirka spelar. Sidlinjerna målas för hand av en ung man som regelbundet kliver upp på läktaren för att kontrollera symmetrin.
Toppjobb. FC Zirka är Vadim Jevtushenkos hittills viktigaste jobb som huvudtränare. Trots ansedd tränarutbildning och en diger m­eritlista. »Jag har aldrig nätverkat eller brytt mig om att skaffa någon agent, det har kanske varit till min nackdel.«

Vadim Jevtushenko letade tidigt efter en väg ut. Han växte upp i Dnipropetrovsk, en stängd stad under Sovjettiden eftersom industrierna tillverkade militärfordon och topphemliga raketmotorer. För att få resa in eller ut ur staden krävdes specialtillstånd. Vadim sökte till idrottshögskolan i Kiev men ratades eftersom han inte ansågs tillräckligt lovande. Han kom istället in i Kirovograd, en sömnig ort i centrala Ukraina som stod för merparten av Sovjetunionens tillverkning av jordbruksmaskiner. Vadim började spela för det lokala laget FC Zirka i den sovjetiska andraligan och redan året efter upptäcktes den lille liraren av storlaget Dynamo Kievs scouter.

Plötsligt stretchade Vadim tillsammans med idolen och Ballon d’Or-vinnaren Oleg Blochin och tog order av demontränaren Valerij Lobanovskij. Vadim, som var ödmjuk på gränsen till försynt, hade inga problem att underordna sig tränarens auktoritet. Förutom en gång.

– Vi hade en övning där jag förväntades finnas inne i boxen för att försvara. Jag hade gjort en glidtackling på andra planhalvan och hann inte jobba tillbaka, vilket jag försökte förklara för honom. Han bara skakade på huvudet. Vi spelare brukade skämta om det där. Regel ett: tränaren har alltid rätt. Regel två: om tränaren har fel – läs om regel ett.

Lobanovskijs strikta men innovativa träningsmetoder, framplockade i samråd med professorn Anatolij Zelentsov, gav Dynamo ett lag i Europatoppen och rejält försprång gentemot andra Sovjetklubbar. Spelarna drillades i att behärska alla sorters spel, en nödvändighet för att bemästra den totalfotboll »Loba« förespråkade.

Höll man sig väl med Lobanovskij var man per automatik landslagsaktuell. Det sovjetiska fotbollsförbundet hade för vana att ge förbundskaptensuppdraget till tränaren för det dominerande klubblaget – vilket oftast var Dynamo Kiev.

Vadim insåg att han fick fler fördelar av att spela med Dynamo. Som aktiv i en militärklubb kringgick han den obligatoriska tvååriga värnplikten och fick göra militärtjänst som fotbollsspelare.

Annons

– Jag gjorde lumpen på tio timmar, sedan var jag högsta löjtnant. Det innebar ett lönetillägg, och ville man fortsätta som militär efter fotbollen stod dörren öppen.

– Men den där förmånen kunde slå tillbaka på oss om vi inte skötte oss. Odisciplinerade spelare fick göra lumpen på riktigt. Hittade man på någon skit skickades man till Tadzjikistan vid kinesiska gränsen. Jag klarade mig, tack och lov.

Vadim blev en nyckelpjäs i det Dynamo som dominerade 80-talet. Han vann fem ligatitlar och tre inhemska cupguld med klubben. I maj 1986 avgjorde han Cup-vinnarcupfinalen mot Atlético Madrid med ett mål och en assist, och en månad senare spelade han Mexiko-VM.

Inför säsongen 1988 värvade Lobanovskij två spelare från Dnipro Dnipropetrovsk. En av dem var innermittfältare. Och yngre. 30-årige Vadim insåg att hans plats i startelvan var hotad, både vad gällde klubb- och landslag. Han ville absolut vara med i EM där Sovjet skulle ta revansch för debaclet i VM. Därför lämnade han Dynamo och lyckades mot alla odds vinna ligan med Dnipro Dnipropetrovsk. Trots det fick han ingen plats i det EM-lag som tog sig ända till final.

– Jag ångrar klubbytet. Att lämna Dynamo var att avskriva sig från landslagsspel, men det förstod jag först senare.

1988 beslutade det sovjetiska sportministeriet att idrottsmän över 28 års ålder skulle få pröva lyckan utomlands, efter ansökan hos det statliga organet Sovintersport. För Vadim var tajmingen perfekt. Han ringde Lobanovskij och bad om att få återvända till klubben på ett korttidskontrakt. Trots att hans tränare ratat honom ville Vadim ge något tillbaka till klubben.

– Dynamo höll på att omvandlas till en professionell klubb och kunde därför få pengarna från min övergångssumma själva. Jag såg hellre att pengarna hamnade där än hos sportministeriet.

Lobanovskij sade ja och efter en tid fick Vadim veta att han skulle läkarundersökas i Mexiko – vilken klubb det handlade om meddelades dock inte. Några dagar före avfärd ringde så en rysktalande kvinna, Olga, från Sverige för Hammarby IF:s räkning. Vore det intressant för Vadim att spela för Hammarby? Vadim hade aldrig hört talas om klubben men försökte låta som om han hade det – Sverige låg trots allt närmare Sovjet än Mexiko. Han skrev ett brev till ministeriet och bad om att få flytta till Sverige istället. När förhandlingarna sedan strandade tipsade Hammarby generöst nog AIK om Vadim. SVT:s Bosse Hansson visade en video med Vadims insats i Cupvinnarcupfinalen för Solnaklubbens tränare Sanny Åslund. Efter den titten skickade Åslund snabbt iväg AIK:s fotbollskonsulent Tomas Eriksson till Stuttgart, där Dynamo låg på träningsläger.

– Jag hade med mig några nummer av AIK-nytt och lite vimplar, minns Eriksson. Det verkade räcka för att deras klubbledning skulle tycka att AIK var ett seriöst alternativ. Jag fick en lista med fyra spelare som de kunde tänka sig att släppa, inklusive »Vadde«.

Några veckor senare åkte Eriksson och AIK:s vice fotbollsordförande Owe Olsson till Kiev:

– Alla spelare på listan var landslagsspelare men Vadde var den som var i bäst form, dessutom hade han knappt haft en skada under hela sin karriär. Owe och jag var väldigt överens om att det var honom vi skulle ha. Jag hade fått med mig amerikanska dollar av AIK och jag lyckades så bra i förhandlingarna att jag fick pengar över. Så här i efterhand kan jag säga att Vadde är den bästa internationella spelaren som spelat i Allsvenskan. Någonsin.

 

Den 12 mars 1989 såg Vadim sin nya klubb förlora en träningsmatch mot rivalen Djurgården med 5–1 på en vattensjuk plan i Stadshagen, året före hade AIK inte slutat bättre än tia i Allsvenskan. Den låga nivån förvånade Vadim. Det var ingen som hade förklarat för honom att klubben bara var halvprofessionell. Han var van vid två intensiva träningspass om dagen. I AIK tränade man en gång om dagen, med vilodag varje onsdag och efter varje match. När Kim Bergstrand och ett par andra spelare gled in i omklädningsrummet iförda brandmannakläder trodde Vadim att det rörde sig om ett practical joke.

Samtidigt gjorde Tomas Eriksson sitt bästa för att Vadim skulle känna sig välkommen. Han ordnade lägenhet, köpte tapeter och arrangerade Vadims inkilningsfest.

– Jag grejade en buffé och köpte lite pilsner. Lagkompisarna var nyfikna, de visste ju att han varit med i VM och vunnit Cupvinnarcupen, men det var svårt att ställa frågor. Det blev mest teckenspråk.

För att mildra kulturkrocken agerade Tomas Eriksson guide i den lokala Icabutiken.

– Jag förklarade vad allt var för något. »Mu-mu« sa jag och pekade på nötköttet, »nöff-nöff« när vi gick förbi fläskfilén. Vadde var tagen av hur många sorters frukt det fanns. Och kattmaten. I Sovjet fick katterna klara sig bäst de ville, här fanns det ju 49 olika sorter.

Vadim fyllde fritiden med att skjutsa sina söner Slavik (döpt efter Zirkakollegan Slavik Babenko) och Vadim junior till skolan på sovjetiska ambassaden. När han kom hem pluggade han svenska. Redan på det första träningslägret på Cypern fick han en rysk-svensk ordbok av rumskamraten Mats Rhodin. Högerbacken Thomas Bodström kom på ett annat sätt att komma runt språkförbistringen – schack. De spelade i bussen på väg till matcherna men också om kvällarna i Thomas Bodströms lägenhet i Vasastan.

Från första matchen blev Vadim given på mittfältet. Thomas Bodström minns:

– Han var en fantastisk spelare. Vi var ett fysiskt lag på den tiden så vi var verkligen i behov av någon som Vadim. Han spelade mjukt och tekniskt. Han hade ju spelat VM i ett jättebra lag, men han var väldigt ödmjuk.

Vadim:

– Dynamo var oerhört taktiskt drillat, eftersom vi mötte lag från hela Sovjetunionen hade vi i stort sett ett spelsätt för varje lag. I Sverige körde man en taktik hela säsongen, oavsett motstånd. Det var svårt för mig i början. Jag ville gärna spela på ett, två tillslag och sedan snabbt få tillbaka bollen. Det fortsatte jag med i AIK. Men det kunde dröja innan jag fick tillbaka bollen…

Vadim trivdes ändå i Sverige. Enda gången han härsknade till var när han upptäckte att Erik Fredriksson skulle döma AIK:s match. Med egna ögon hade Vadim sett hur Fredriksson släppte igenom Jan Ceulemans offsidemål när Belgien slog ut hans Sovjet i åttondelsfinalen i VM 1986 – trots att Vadims lagkamrat och Dynamos andra Ballon d’Or-vinnare, Igor Belanov, gjorde ett hattrick.

– Sedan fick vi ju Fredriksson igen mot Argentina i VM 1990, minns Vadim. Alla tänkte: »Bra, han är skyldig oss något.« Och så missade han när Maradona räddade ett givet mål med armen. Det var bara för mycket.

Thomas Bodström skrattar när han tänker på återträffen i Allsvenskan:

– Vadim blev alldeles vit i ansiktet när han såg Fredriksson. »Han!? Har de släppt ut honom redan?« Det var nog tur att Vadde inte hade hunnit lära sig så bra svenska då.

Resmål? De politiska skandalerna i Ukraina, framför allt fängs­landet av den förra premiärministern Julia Tymosjenko, har fått många ledare att bojkotta sommarens EM. Fredrik Reinfeldt väljer till exempel att följa Sveriges matcher från TV-soffan.

Vadim såg Sverigeflytten som ett äventyr, en möjlighet att tjäna lite pengar under några år så att han, Irina och barnen skulle kunna leva lite bättre i Sovjetunionen efter hans fotbollskarriär. AIK höll honom med lägenhet och bil. Utöver det kvitterade han ut en månadslön på 6 000 kronor från klubben – hur mycket Sovintersport fick från AIK vet han inte.

– Vi Sovjetspelare var okunniga i ekonomiska frågor, säger Vadim. Kontraktet med AIK var väl så där. 6 000 svenska kronor i månaden lät väldigt mycket för mig, men det var det ju inte.

Vadim tyckte ändå att president Gorbatjovs perestrojka verkade bra, det var ju den uppmjukningen av Sovjetsystemet som hade låtit honom flytta utomlands. Men den ökade friheten släppte också loss en nationalistisk yra i republikerna. Plötsligt tycktes Vadims hemland vara på väg att upplösas istället för att reformeras. Efter träningarna åkte han raka vägen hem för att följa utvecklingen via parabol-TV. Den 1 december 1991 såg han och Irina hur 90 procent av befolkningen röstade för att Ukraina skulle bli en självständig stat. Och på nyårsdagen, den 1 januari 1992, stod det klart: Sovjetunionen fanns inte längre.

Samtidigt hade familjen Jevtushenko börjat rota sig i Sverige. Den första tiden hade Slavik och Vadim junior lekt ensamma på gården. Nu hade pojkarna börjat i svensk skola och skaffat svenska kompisar. Irina, som inledningsvis hade flugit i skytteltrafik till Kiev för att dämpa sin hemlängtan, trivdes bättre hon också. Löftet om ett jobb som konferensvärdinna hos Spendrups gjorde att hon såg en framtid i Sverige.

Eftersom Vadim fortfarande kände sig fräsch i kroppen tog han upp frågan om kontraktsförlängning med AIK:s klubbdirektör Stefan Söderberg. Söderberg svarade: »Men du vet väl att vi inte kan erbjuda dig något nytt kontrakt, Vadde?« Klubbdirektören förklarade att utländska idrottsmän bara fick stanna i Sverige i fyra år.

– Det kom som en chock att vi inte skulle få stanna, säger Vadim. Folk blev skjutna på gatorna i Kiev och det var en massa maffia överallt. Jag kunde inte ta min familj till en sådan ovisshet.

AIK kontaktade Vadims gamla lagkamrat Thomas Bodström som nu var färdigutbildad jurist. Tillsammans gick de till polisstationen i Solna och lämnade in en ansökan om uppehållstillstånd. I denna försäkrade Tommy Hägg, ägaren till researrangören Solna Buss, att nyanställda Vadim Jevtushenko var ovärderlig för hans verksamhet.

Med sina prestationer på plan visade Vadim i alla fall att han var ovärderlig för AIK. Lagkamraterna förstod hans fotbollshjärna allt bättre och med Michael Borgqvist som bollvinnande parhäst på innermittfältet kunde Vadim storma framåt. I Mästerskapsserien på hösten 1992 gjorde han åtta mål på tio matcher och spelade fram till de flesta andra. AIK:s supportrar spände upp en banderoll på Råsunda: »Kungen! Ge allt du har, rädda Vadim kvar«.

– Det var väldigt oroliga tider, pengarna jag hade tjänat i Kiev försvann när rubeln devalverades efter Sovjetunionens sammanbrott. Jag hade 70 000 rubel, 700 000 svenska kronor, som förintades på en dag. Vi hade inget att komma hem till. Men jag fick ett väldigt stöd för vår juridiska kamp i Sverige. Det blev en hel folkrörelse. Det kändes fint.

I oktober såg Vadim med sina två mål borta mot Malmö FF till att AIK bärgade sitt första SM-guld på 55 år. Han minns fortfarande känslan på segerfesten på Berns, hur vågorna av glädje och oro sköljde runt i kroppen på honom huller om buller.

Den 4 december kom det förlösande beskedet. Uppehållstillståndet beviljades. Och inte nog med att han skrivit in sig i den svenska fotbollshistorien – Thomas Bodström förklarade att Vadim skrivit in sig även i rättshistorien: Lex Jevtushenko innebär att toppidrottsmän, forskare och andra experter får stanna hur länge som helst i Sverige, förutsatt att de har en anställning.

Säsongen 1993 flyttade tränaren Tommy Söderberg ut Vadim på kanten. De sviktande insatserna på den ovana positionen fick spelaren själv att inse att han närmade sig slutet på karriären. Istället  påbörjade han en tränarutbildning – han gick steg 2 medan han varvade ner som spelare i Uppsalaklubben Sirius, klarade steg 3 då han var assisterande tränare åt Rolf Zetterlund i Hammarby och fullföljde med steg 4 som tränare i Jakobsberg. Som meriterad spelare och välutbildad tränare såg Vadim fram emot att få välja och vraka bland erbjudanden från allsvenska toppklubbar. Men inget kom. Vadim fick nöja sig med att träna division ett-klubben Valsta Syrianska där han basade över sina söner.

– Vi spelade en fin fotboll i Valsta Syrianska som många tyckte om, men det var inget som tog mig vidare i karriären. Det känns som om är man lite rädd för tränare från öst i Sverige. Framför allt är jag besviken på AIK. Det finns en massa gamla spelare som fått chansen där men jag har inte ens blivit tillfrågad, trots att det var en massa snack om att jag skulle ha jobb i klubben till pensionen. På något sätt verkar mitt namn ha blivit borttaget ur klubbens register.

Vadims gamle parhäst Michael Borgqvist förvånas också över att Vadim aldrig har nått högre i Sverige än ett par år som assisterande tränare i Hammarby.

– Han var verkligen värd något bättre, för han kan sin fotboll. Det tänkte jag på när jag hade Zoran Lukic i Djurgården också, att folk från gamla Jugoslavien och Sovjet verkligen har ett annat taktiskt kunnande. De suger i sig instruktioner redan som unga spelare, för de förstår att den kunskapen är ett konkurrensmedel. Men det är svårt att få in en fot i Sverige, både inom fotboll och ishockey. Här går man runt på samma tränare.

I januari 2008 åkte Vadim hem till Kiev för att fira sin 50-årsdag. Stora delar av det gamla Dynamogardet kom på festen. Framåt småtimmarna tog Alexej Michailitjenko honom åt sidan och frågade hur hans kontraktssituation i Valsta Syrianska såg ut. »Det finns en chans att jag blir förbundskapten och då vill jag ha dig som min andreman«, sade Michailitjenko.

Elva dagar senare kom samtalet. Michailitjenko tog över landslaget och Vadim Jevtushenko utsågs till assisterande. Vadim gick in till sportchefen Suleyman Messos kontor och tackade för sig, packade en väska och flög till Ukraina.

 

På det solstekta torget i Kirovograd smäller hantverkare med bar överkropp upp ett enormt scenbygge. Tältduken som ramar in scenen gör reklam för det stundande mästerskapet; 2004 års Eurovision-vinnare, Ruslana, är på väg till stan för att sjunga EM-låten Davaj graj.

Vi tvärsar torget och slinker in på Primo Violino, en italiensk restaurang som ägs av FC Zirkas president Maxim Byrioskin. Vi sätter oss på den inglasade innergården där några fågelburar med slött kvittrande kakaduor och kanariefåglar hänger från innertaket.

– Det är nog inte som i Sverige där man faktiskt får italiensk mat, förvarnar Vadim.

Han verkar ha rätt. Primo Violinos meny pryds av två makirullar bredvid en violin. Vi nöjer oss med varsin öl.

– Åh, det satt bra, säger Vadim efter att ha smakat en första klunk.

Han har egentligen slutat dricka öl, för att minska midjemåttet, men en sådan här dag är det svårt att låta bli. Vi kommer in på sommarens mästerskap. Hur det lika gärna kunde ha varit han som lett Ukraina mot Sverige i Kiev.

Efter att Ukraina slutat fyra i sin kvalgrupp till EM 2008 fanns det ingen som på allvar trodde att landslaget skulle ha chans att nå Sydafrika-VM. Att kvalgruppen innehöll både England och Kroatien spädde inte direkt på folkets optimism. Inte tränarnamnet Vadim Jevtushenko heller.

– Jag är ju känd som spelare men min tränarkarriär var det ingen här som hade koll på. Vissa journalister skrev att jag hade tränat någon svensk division två-klubb, andra att jag jobbat i trean. Vår främsta uppgift var att generationsväxla och det trodde man väl i alla fall att jag och Michailitjenko skulle klara av.

När Michailitjenko sade att Ukraina skulle gå vidare var det ingen som trodde på honom, men han och Vadim fick ihop ett bra lag som luggade de båda gruppfavoriterna på poäng. Det ukrainska folket reagerade på de oväntat goda resultaten… genom att klaga på spelsättet.

– Vi lyckades över all förväntan men då klagade folk på att vi inte spelade tillräckligt snyggt, inte alls som Spanien till exempel. Det är som man brukar säga: aptiten växer medan man äter.

Ukraina nådde playoff, där man ställdes mot Grekland. Efter 0–0 borta hade Vadims lag ett kalasläge att säkra VM-avancemang på Donbass Arena, hemmaplan för Dynamo Kievs stora konkurrent under 00-talet: Sjaktar Donetsk.

Matchuppladdningen stördes av skador och formdippar. Andrij Voronin var petad i Liverpool. På Chelseas bänk satt spillrorna av Andrij Sjevtjenko. Och några dagar tidigare hade Inter slagit ut Dynamo Kiev ur Champions League. Landslaget hade verkligen behövt en formtoppad tolfte spelare men publikens entusiasm hämmades av konflikter. Folk klagade över de höga biljettpriserna och många Sjaktarfans hävdade att förbundets ordförande Grigorij Surkis, Dynamopresidenten Igors bror, medvetet trissat upp priserna för att irritera rivalens fans.

Ukraina förlorade matchen mot grekerna med 1–0 och missade VM. Vadim och Michailitjenko fick lämna sina poster i november då kontrakten gick ut.

– Det är kring en sådan match nationen ska förenas, men det blev inte så, säger Vadim. Vår uppladdning stördes av all skit som var kring matchen. Alltid är det något bråk i Ukraina. Alltid.

Husarrest. Isoleringen på Hotel Zirka är inget nytt för Vadim Jevtushenko. Under sina glansdagar på 80-talet tillbringade han 260 dagar om året på Dynamo Kievs träningsanläggning.

Den nuvarande förbundskaptenen Oleg Blochin har snarlika bekymmer inför sommarens EM. Skadeläget är dystert. Landets tre bästa målvakter missar EM, mittbacken Dimitrij Tjigrinskij är skadad och veteranen och nationalidolen Sjevtjenko har bara nyligen repat sig efter en längre tids skadefrånvaro.

Det största orosmomentet gäller dock den ständiga konflikten mellan Dynamo och Sjaktar och hur denna ska påverka harmonin i truppen. Sjaktaranhängare anser att fotbollsförbundets övergripande mål är att upprätthålla Dynamo Kievs dominans inom ukrainsk fotboll. Dynamofansen kontrar med att påpeka hur märkligt det är att Donetsk, en industristad med usel turistpotential, tilldelats så många EM-matcher. Kan det möjligen bero på klubbens ägare Rinat Achmetov, landets rikaste man och ledamot i det ukrainska parlamentet?

En fyra år gammal läggmatch har skapat ytterligare sprickor i landslaget. 2008 avslöjades att Metalist Charkiv–Karpaty Lviv var uppgjord på förhand. I augusti 2010 utdömde det ukrainska fotbollsförbundet böter och nio poängs avdrag till de båda lagen inför säsongen 2011/2012. Poängavdragen har fortfarande inte genomförts eftersom klubbarna överklagat domen till idrottens skiljedomstol i Lausanne, men fallet har komplicerat Ukrainas EM-uppladdning. Dåvarande förbundskaptenen Myron Markevitj, som också tränar Metalist, avgick i solidaritet med sin klubb när domen meddelades. Metalist, som de senaste fem åren varit landets tredje lag efter Dynamo och Sjaktar Donetsk, anser att domen är ett sätt att gynna Dynamo Kiev. Sjaktarklanen instämmer.

När de båda storlagen möttes förra gången blev det bråk också på planen. Efter matchen sade Sjaktars landslagsback Jaroslav Rakitskij vad han tyckte om Dynamos målvakt Oleksandr Sjovkovskij: »Han förolämpade allt jag älskar: min stad, min klubb, presidenten, tränaren, mina lagkamrater, allt. Och nu ska vi spela tillsammans i landslaget och försvara landets ära? Hur ska han kunna se Sjaktarspelarna i ögonen?«

Det är på många sätt symptomatiskt att det är Vadims gamla lagkamrat, den förra storspelaren Oleg Blochin, som åter leder det ukrainska landslaget.

– Han är av den gamla Sovjetskolan, säger Vadim. Han förenar alla krafter, är rak och oberoende, en tränartyp som vissa tycker är omodern. Jag tycker att det är en bra lösning, i alla fall i dagsläget. Blochin är trots allt den mest framgångsrika förbundskaptenen i Ukrainas korta historia.

 

Hotellet där Vadim och spelarna bor heter samma sak som klubben – Zirka. Det betyder stjärna och hotellets logotyp pryds också av en knallröd sådan. Stjärnan i klubbens emblem har däremot tömts på röd färg. Det framstår som en talande kompromiss i ett Ukraina som fortfarande, 20 år efter Sovjetunionens sammanbrott, inte riktigt vet hur det ska förhålla sig till sin kommunistiska historia.

Vadim och jag vandrar genom den evighetslånga korridoren på andra våningen, där FC Zirkas tränare och spelare bor. I ena änden står en massagebänk. Lite varstans ligger riskuddar i form av fotbollar. Vadim tillbringar större delen av sitt liv på rum 206 och protesterar inte när jag föreslår en biltur runt stan.

– Trafikkulturen i Sverige imponerade på mig, berättar han när vi rullar ut från hotellparkeringen. Det var inga idiotiska omkörningar och bussarna hade egna filer. Jag blev stående en gång i rusningstrafiken i Jakobsberg. Bussfilen var ledig men ingen tog den, det förvånade mig.

Jag frågar honom om han kände sig lurad när han kom till AIK.

– Den första kullen som stack var alla 30 år eller äldre. Jag drog till AIK. Blochin, som ändå hade vunnit Ballon d’Or, gick till Steyr, en österrikisk klubb som jag inte ens vet om den finns kvar i dag. Några försvann till Israel. Det var nästa generation som hamnade i riktigt bra lag. Fast jag klagar inte. Först fick jag ont i musklerna av att träna så lite som vi gjorde i AIK, men jag inser ju att det förlängde min karriär.

Vi skumpar fram på en bulig väg utanför stan. Vadim kisar nostalgiskt mot gatuskyltarna.

– Jag spelade för Zirka i ett år innan Dynamo upptäckte mig. Alla gator har bytt namn sedan dess, konstaterar han och styr bort till Arsenij Tarkovskijgatan där han stänger av motorn.

På målade bildäck som är nedkörda i marken utanför ett slitet hus i rött tegel sitter två tonårstjejer och röker. För 33 år sedan var Vadim på fest i huset. En kursare som också pluggade till idrottslärare skulle rycka in i lumpen och bjöd in till avskedsfest. Vadim fick syn på en söt tjej som han började prata med. Han följde henne hem och frågade om han fick hennes telefonnummer. Ett halvår senare gifte han sig med Irina.

– Som man brukar säga: det var kärlek vid första ögonkastet, säger Vadim. Det är faktiskt vår bröllopsdag i dag, den 26 april.

Leendet lägger sig snabbt.

– Det är årsdagen för Tjernobyl också.

Han startar bilen igen och säger att hans första lägenhet i Kirovograd låg på Kommunisticheskij Prospekt. Så heter gatan definitivt inte i dag.

Vi kör bort till huset där Irina är uppvuxen.

– Här brukade Slavik och Vadim leka när de hälsade på mormor och morfar, berättar Vadim.

På innergården småpratar tre äldre män kring ett träbord. Jag märker att Vadim avsiktligt ställer sig med ryggen mot männen. Han förklarar att han inte vill bli igenkänd. Han tar sig alltid tid för folk som kommer fram för att prata om den gamla goda tiden, men för tillfället är han trött på nostalgin.

– Folk är väldigt besvikna på dagens Dynamo. Arvet från Lobanovskij är borta, de senaste åren har det varit tränare från Moskva som velat spela en helt annan fotboll. Då blir det lätt att folk fokuserar på det som varit.

Vid VM 1986 var det Ukraina och framför allt Dynamo Kiev som var stommen i det sovjetiska laget. När regimen föll plockade OSS åt sig de bästa ukrainska spelarna och det nyblivna landet Ukraina förlorade en hel generation. Det dröjde till 1997, då Sergej Rebrov och Andrij Sjevtjenko kom fram i Dynamo Kiev, innan landslaget blev att räkna med.

Jag säger att det måste kännas som poetisk rättvisa att Ukraina fick ett stort mästerskap före Ryssland.

– Jo, det är lite kul. Men det är bra att Ryssland fick VM 2018, de har inga bra arenor där. Vår infrastruktur är mycket bättre.

Han grimaserar.

– Den där fiendskapen mellan oss och ryssarna är lite överdriven. Väst vill ha oss som en motpol till Ryssland, men samtidigt gör de inte mycket för att släppa in oss i gemenskapen.

Vadim berättar att det han reagerade mest på efter 20 års exil var alla nya ukrainska ord.

– De kommer från västra Ukraina, där folk är mer nationalister. Själv pratar jag ryska. Men som ung nation måste Ukraina anstränga sig för att skapa en identitet. I skolan får barnen lära sig ukrainska och vår premiärminister tvingas göra sina framträdanden på ukrainska.

Vadim skrattar:

– Det är löjligt. Vår premiärminister pratar ukrainska men betonar som en ryss. Det är tacksamt för komikerna, alla härmar honom. Och på bio är filmerna dubbade till ukrainska men textade på ryska så att vi ukrainare ska förstå.

Jag frågar om folket har fått det bättre sedan självständigheten.

– Man saknar Sovjet. Då var huvuddevisen jämlikhet. Nu är det stora klyftor. Man är rik eller fattig, det finns ingen stor medelklass som i Sverige. Folk är dessutom fattigare än de ser ut, en stor del av lönen går åt till att sminka över problemen.

På väg tillbaka kör vi förbi ett fabriksområde. Blå anläggningar i korrugerad plåt, silos, skorstenar.

– Vår presidents företag, Kreativ, säger Vadim. De gör olivolja och majonnäs och sånt. Jag borde ta med killarna hit!

Jag påpekar att om en sådan utflykt framstår som spännande för hans spelare, då är man kanske inte van vid att roa sig. Vadim rycker på axlarna.

– Händer det att spelarna smiter ut och festar till? frågar jag.

Vadim ser på mig genom backspegeln:

– Dagens ungdomar… de kan varken spela eller dricka.

Utsiktslöst. De ständiga politiska striderna har hämmat Ukrainas u­tveckling. Vadims äldste son, Brages lagkapten Slavik Jevtushenko, har en k­luven inställning till sin fars hemland. »Dessa politiker med sina märkliga a­gendor… Jag tycker genuint synd om ukrainarna. Allt de vill ha är lite lugn och ro.«
Barskrapat. På FC Zirkas hemmamöte med Gelios syns bara bringor och piratkopior av Ronaldinhos, Messis och Sjaktarstjärnan Dario Srnas matchtröjor – men inte en enda Zirkatröja. Klubbens president Maxim Byrienko har planer på att öppna en första souvenirbutik under året.

När vi är tillbaka på hotellet kallar Vadim in spelarna på rum 206 för enskilda snack inför nästa dags ligamatch mot FC Gelios. Efteråt sätter Vadim och jag oss i matsalen och pratar ledarstil.

– I Sverige var tränarna nästan som kompisar, det kändes lite konstigt, säger han. Rolf Zetterlund och Tommy Söderberg kunde visserligen hålla distansen till spelarna men inte ens de tuffaste var i närheten av »Loba«. För honom existerade inte sentimentalitet, du kunde inte övertyga honom om någonting.

Jag frågar hur svensk han är i sin ledarstil. Vadim knackar hotellnyckeln mot bordsduken.

– Här är jag tuffare än vad jag var i Sverige, ukrainska killar är uppfostrade på ett annat sätt. De gillar, eller inte gillar… men de är vana vid auktoritet. De vill ha tränare som svär och skriker. När man pratar till dem som normala människor tar de en inte på allvar. Jag försöker köra ett mellanting. Och än så länge har jag lyckats utan att använda hårda tag. Jag övertalar hellre än att böta. Jag vill inte att killarnas familjer ska drabbas ekonomiskt. Sverige har haft stor inverkan på mig, jag vill inte vara någon diktator. Men när storklubbarna här letar efter utländska tränare med moderna grepp tittar de inte på mig.

Vadim Jevtushenko har på något sätt alltid hamnat mittemellan. Sovjetsystemet hindrade honom från att tjäna några större pengar på sin fotboll, och sedan raderade systemets sammanbrott ut de besparingar han ändå hade. I Sverige har han aldrig riktigt fått chansen eftersom han ses som en öststatstränare, och i Ukraina känner man inte till hans gedigna svenska tränarutbildning.

Därmed sitter han där han sitter, i den ukrainska andraligan och med en splittrad familj – hustrun Irina i Kiev och sönerna i Sverige. Slavik, som är lagkapten för Brage i Superettan, säger att pappa blev AIK-hjälte vid fel tidpunkt:

– Den skillnaden pappa gjorde för klubben, det är inte så ofta det har hänt i ett allsvenskt lag. Hade han spelat i dag, då det är mer medialt, så hade han haft en helt annan status. Det hade hjälpt tränarkarriären också. När man ställer pappas meriter mot dem som tränarna i Superettan och Allsvenskan har att komma med… ja, då blir det faktiskt konstigt.

 

En timme före avspark mot Gelios är det helt dött kring Zirkas hemmaarena. Två kvinnor i hucklen säljer plastmuggar med solrosfrön utanför entrén. Jag springer på klubbpresidenten, 32-årige Maxim Byrienko.

– Vadim var mitt förstaval, säger han. För mig är han en gammal storspelare i Dynamo, det gamla gardet, men efter att ha suttit ner och pratat med honom så visste jag att han var rätt. Han är inte som ukrainska tränare, de kan bara det ukrainska sättet. Vadim har en european style of mind.

Han rättar till de tonade pilotbrillorna.

– Nästa säsong ska vi bli fyra som sämst. Om två år är vi redo för högstadivisionen. Målet är att bli en av de största klubbarna i Ukraina.

FC Zirka har en lång väg att vandra. Ute i Carlsbergtältet beställer jag en öl och en påse handgjorda potatischips. 15 hryvna. Jag räcker över en hundring och får en besvärad grimas tillbaka – »no change«. Inte heller det lilla ståndet som säljer vimplar, tändare och halsdukar har någon växel.

Men arenan fylls på. 95 procent är män och merparten av dem är äldre, solrosfrötuggande farbröder med gubbkeps och garvade ansikten. Jag knallar upp till min plats på läktaren där Irina Jevtushenko sitter och tar sig åt tinningarna. Hon grimaserar när högtalarna nedanför oss gnisslar igång. Speakern inleder en högljudd och pampig presentation: startelvorna räknas upp, sedan avbytarna, sedan de assisterande tränarna, sedan tränarna, sedan presidenterna… Det har hunnit gå fem minuter av matchen innan speakern tystnar.

– Åh, mitt huvud.

Irina firade sin och Vadims bröllopsdag i går, med sin syster. Nu har hon färdats sex timmar på en kvav buss för att heja fram makens lag. Direkt efter matchen väntar återfärd till Kiev. Men huvudvärken hindrar henne inte från att vara läktarens mest engagerade supporter; så fort FC Gelios närmar sig ropar hon »njet« med förfäran i rösten. Möjligtvis matchas hennes engagemang av de barbröstade, hoppande männen på sektion 13. Jag urskiljer Roman, den 18-årige huliganen, i sin limegröna pikétröja. Jag frågar Irina vad killarna sjunger.

– Något om att vara tillsammans, säger hon. Enade.

Spelet på planen är överraskande dåligt. Dynamo och Sjaktar är långt starkare än de allsvenska topplagen, men här i andraligan är kvaliteten lägre än i Superettan. Jevtushenkos ambition att lansera en Dynamo Kiev-inspirerad totalfotboll är fortfarande en hägring vid horisonten. Zirka snor i alla fall åt sig en halvtidsledning med 2–1.

Nervositeten stegras i den andra halvleken. Vadim blir alltmer uppjagad vid sidlinjen. I 84:e minuten, när en av hans spelare kapas brutalt, måste den assisterande domaren hålla tillbaka honom för att han inte ska ta sig in på plan.

Först när slutsignalen går lugnar han ner sig. Zirka vinner och en belåten Vadim försvinner in i omklädningsrummet för att göra en variant av raketen med spelarna.

Efter att han gett intervjuer och skrivit autografer hoppar vi in i bilen.

– Du började skrika i dag, säger Irina. Inte bra.

– Jag blev så nervös. Men nu känns det bra att köra till Kiev. Allt är roligt när man har vunnit.

Vi stannar vid en mack och tankar. Vadim köper varmkorv till sig själv och Irina. Och alla får varsin öl.

– Skål, säger Irina. Skål för segern!

Jag ser några av de nyduschade Zirkaspelarna släntra in på macken. Segerrusiga och med en fridag hägrande börjar de plocka åt sig öl och cigaretter. De noterar inte att mannen som står med ryggen mot dem vid kassan är deras tränare. Irina uppfattar situationen, tassar fram och säger till killarna att i alla fall gömma cigaretterna.

Snart rullar vi ut genom Kirovograd. Från torget hörs musik. Ruslana har börjat spela. När EM-låten släpptes förklarade sångerskan att den skulle »förena folket i rytm, ljud och takt«.

Vadim säger att han hoppas att EM ska ena det ukrainska folket men att han är rädd för att mästerskapet kan bli en ödesdiger skamfläck för hans land. För några månader sedan beordrade Uefapresidenten Michel Platini vice premiärministern Valerij Chorosjkovskij att göra något åt de ukrainska hotellens ockerpriser. Men medan hotellens försök att göra sig en snabb hacka kan rubriceras som en pinsam rövare så är behandlingen av den förra premiärministern, den fängslade Julia Tymosjenko, desto allvarligare. Många menar att Tymosjenkos sjuåriga fängelsestraff är ett hån mot rättssäkerheten. Anklagelserna om att Tymosjenko ska ha blivit misshandlad i fängelset har fått EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso och Viviane Reding i Rättvisekommissionen att bojkotta EM. Några timmar före Zirkas match detonerade fyra bomber i Dnipropetrovsk, där Tymosjenko hålls fängslad.

Irina skakar på huvudet och säger att det var lugnare förr. Jag frågar henne vad hon saknar mest från Sovjettiden.

– Sin ungdom, flinar Vadim.

– Just nu är det nya ändringar varje dag, säger Irina. En regering kommer och gör på sitt sätt, sen gör nästa på ett annat. De försöker skapa ett europeiskt land men det går inte. Det är jättekorrumperat i Ukraina.

Vadim fortsätter:

– Jag gillade att känna mig hemma i Georgien, i Asien, i Leningrad… Folk tyckte om oss från Dynamo Kiev var vi än kom. Och Ukraina, Vitryssland och Ryssland är så historiskt bundna till varandra att det var konstigt när allt bara löstes upp. Just nu står allt och väger. Nästa generation får bestämma vart vi ska gå. Ska vi bli självständiga eller alliera oss med ryssarna igen?

Plötsligt övergår den håliga vägen i slät asfalt. Till höger uppenbarar sig Tjervona Ruta, det flotta hotell där de svenska spelarna ska bo under EM.

– I det här området bor ministrarna i regeringen, säger Irina. Varje hus är ett slott.

– Det är därför vägen är så fin, politikerna kör till jobbet på den varje dag, säger Vadim.

Vi passerar Dynamo Kievs träningsanläggning där Vadim bodde i åtta år. Irina skrattar till.

– Vet du vad folk brukar fråga? säger hon. De frågar: Hur gick det till när ni fick barn egentligen?

Vadim möter hennes blick och ler.

– Jag kom på en annan grej jag saknar med Sovjet, fortsätter Vadim. Nationalsången, det är en faktiskt en jättebra låt.

Jag frågar vad han tycker om Ukrainas nationalsång, Shche ne vmerla Ukraina – »Än har Ukrainas ära inte dött«. Vadim berättar att han inte kan texten men att han minns när han hörde hymnen på plats i Lviv. Det var när EM-arenan invigdes i en vänskapsmatch mot Österrike den 15 november 2011. Ukraina vann med 2–1.

– Det finns en massa ramsor som publiken brukar köra. När folk istället började sjunga nationalsången i första halvlek, då…

Han stryker med handflatan längs överarmen.

– Jag är ingen sentimental person och inte speciellt nationalistisk heller, men då fick jag gåshud. Då visade vi för första gången att vi är ukrainare.

På Offside.org bjuder vi på minneskavalkad från
Jevtushenkos karriär. Se målet i Cupvinnarcupfinalen 1986, den allsvenska debuten 1989 och AIK:arens kamp för uppehållstillstånd i Sverige 1992.