De såg ut som om de förberedde sig för krig.
Händerna som dunkade i takt mot väggarna, hårt. Och så stridsropen, allihop på samma tema:
»Come on fuck!«
»Fuck you guys!«
»Fuck! Fuck! Fuck!«
Geflespelarna sneglade på killarna i röda tröjor, och på varandra. Högerbacken Daniel Bernhardsson tänkte att det var så konstigt alltihop. Orden hängde liksom inte ihop. »Come on fuck« – så finns det väl inget som heter?
När de stod där bredvid varandra i Råsundas spelargång, minuterna före avspark i Gefle IF:s första kvalmatch till Uefacupen, kändes det som att möta varelser från en annan planet.
Ute på planen fortsatte det i samma stil. Walesarna var fula i mun, de filmade, de maskade, de skällde på domaren. De betedde sig som om matchen spelades på deras hemmaplan, som om de ägde Råsunda.
Daniel Bernhardssons fru Elin satt nära planen och hörde orden eka över arenan. Det lät som om de var ovänner, varenda en av rödtröjorna, tyckte hon. Minst vartannat ord var en svordom. Så lät det aldrig under matcherna hemma på Strömvallen i Gefle. Där var det mest »kom igen, gubbar«, om ens det. Förra tränaren Kenneth Rosén sa en gång att han aldrig varit med om ett tystare fotbollslag.
På Råsunda tänkte Daniel Bernhardsson att det skulle vara en häftig grej om lilla Gefle lyckades kvala in till Uefacupens huvudturnering. Men att få spela ett par internationella matcher var stort bara det, »en livserfarenhet«.
Till skillnad från serietvåan IFK Göteborg och cupfinalisten Åtvidaberg hade Gefle inte kvalificerat sig på de vanliga sportsliga meriterna. Europabiljetten var en present från Uefa. I början av sommaren stod det nämligen klart att Sverige toppade fair play-statistiken för hela Europa 2005/06. Gefle vann i sin tur fair play-ligan som det minst varnade laget i Allsvenskan 2005. Det började bli en tradition i klubben, tidigare var Gefle det schysstaste laget i Superettan.
På förhand såg inte Llanelli AFC ut som någon skräckmotståndare. Bara chansen att få kvala till Uefacupen slog allt som tidigare hänt i klubbens drygt hundraåriga historia. I Wales krävs heller inte mycket för att göra fotbollspubliken nöjd; man talar fortfarande om hur Barry Town lyckades ta sig ända till Uefacupens första omgång 1996.
»Hur är det förresten med maten? Jag skulle vilja att vi äter lunch klockan tre matchdagen, men man vet ju inte hur engelsmännen beter sig. Serverar de lunch efter två?«
2004, när Sverige senast fick en Uefacupkvalplats på fair play-kvoten, var motståndet också walesiskt i första omgången. Öster, som låg i Superettan och slutade femma den säsongen, besegrade enkelt Total Network Solutions med 2-0 hemma och 2-1 borta.
Allsvenskan har tappat mark sedan dess och är numera rankad som nummer 26 av alla förstaligor runt om i Europa. Men Welsh Premier League återfinns på 47:e plats – endast före Färöarna, Luxemburg, Malta, San Marino och Andorra.
Efter en spionresa till Wales rapporterade Gefles kanslichef Anders Berg om ett lag som spelade typiskt brittiskt, med mycket glöd och långa bollar. Hemmamatchen på Råsunda – den spelades där eftersom Strömvallen inte uppfyller Uefas krav – började också som förväntat. Walesarna hade bara varit igång i några veckor efter sitt speluppehåll och såg tröga ut. Spelarna i Llanellis backlinje kämpade och slet var och en för sig, men uppträdde aldrig som en enhet. De försökte i stället vinna mark genom att spela fult och skrika på domaren. Gefle hade inte stött på ett sämre organiserat lag i vare sig Allsvenskan eller Superettan.
När Kristen Viikmäe gav hemmalaget ledningen med 1-0 efter 24 minuter såg Gefle ut att vara på väg mot en komfortabel seger. De fortsatte satsa framåt för att få ett ännu bättre resultat med sig till returen, mittfältaren Mathias Woxlin var närmast 2-0 med en nick i ribban.
Sedan hände allt mycket snabbt.
Åtta minuter före slutet kom målvakten Mattias Hugosson ut fel på ett inlägg. Rhys Griffiths vann duellen och nickade in kvitteringen.
När Gefle sedan tryckte på för att återta ledningen fick Llanelli läge att kontra efter en hörna. Jacob Mingograce fintade bort Patrik Karlsson och slog in bollen i bortre burgaveln.
Efteråt grämde sig Daniel Bernhardsson över sin nick i stolpen på övertid, men ännu mer över matchen som helhet. Visst var det kul att få spela kval till Uefacupen men det walesiska laget kändes inte som någon riktig värdemätare. Llanelli var ett lag som Gefle borde slå med minst ett par mål.
Mathias Woxlin tänkte att han borde ha gett Llanellis målvakt en knuff i ryggen i situationen före kontringen; då hade domaren blåst frispark och Gefle hade fått tid att samla laget. En sådan grej skulle han aldrig göra i Allsvenskan, men mot fult spelande britter gällde det nog att svara med samma mynt.
Peter Nicholas upplevde en av sina största kvällar som fotbollstränare. Han försökte låta försiktig och saklig – »det här var bara första halvlek…« – men leendet sa annat. Bredvid honom satt Pelle Olsson, sammanbiten med tom blick. Han hade tagit plats uppe på podiet där Lars Lagerbäck och Roland Andersson brukar tala till journalisterna. Nedanför honom satt reportrar från Wales, Gävle och Stockholm och väntade på att höra honom analysera matchen på engelska. Gefletränaren såg plågad ut.
Han räknade till åtta bra målchanser för sitt lag, mot fyra för motståndarna. Förlusten kändes snöplig, men inte oförklarlig.
Redan dagen innan, vid en mindre välbesökt presskonferens, hade han talat om nackdelen med att spela på Råsunda.
– The stadium is… vad säger man på svenska? Överdimensionerad?
Styrelseledamoten Peter Hessel försökte tolka:
– Overkill.
Nationalarenans fotbollsplan mäter 68 meter på bredden. 68 meter mot Strömvallens 65, det blir mycket yta till ingen nytta. Dessutom ekade det ödsligt där ute, trots elva tillresta bussar från Gävle.
Aftonbladets utsände undrade nu om inte Geflespelarna borde ha blivit inspirerade av att spela på Råsunda. Han ställde sina frågor med ett hånleende, tyckte Pelle Olsson, som redan kunde se artikeln framför sig: något om att Gefles tränare kommer med billiga bortförklaringar. När reportern fortsatte på samma tema fick han nog och sa:
– Det där kan du hålla på och flejpa med hur mycket du vill.
Den största skillnaden mot en vanlig match i Allsvenskan var inte att den spelats inför 839 åskådare på en överdimensionerad plan, utan att samtliga fotbollens naturlagar tycktes upphävda där ute.
Motståndarna hade förmodligen inte orkat sig igenom ens första sidan i hans svarta taktikbok, eller någon annan bok heller för den delen, men det saknade betydelse. Att äta eller ätas verkade vara det enda som gällde ute i Europa.
Pelle Olsson suckade:
– Laget vi möter består av streetsmarta proffs, medan vi är fina grabbar från Gävle.
På väggen i hans arbetsrum hänger en målning som föreställer en arbetare med en spade.
Pelle Olsson tycker att det är en bra symbol för vad det innebär att vara både sportchef och tränare i klubben med Allsvenskans minsta budget. Inget för latmaskar.
I bokhyllan ligger små högar med fotbollstidningar: Svensk fotboll, norska Fotballtreneren och engelska Fourfourtwo. Videon är laddad med Malmö FF:s senaste match.
En vecka har gått sedan mötet med Llanelli på Råsunda. Pelle Olsson är fortfarande sur på reportern som han tyckte raljerade och hånlog när han försökte förklara vad det betydde att tvingas spela på nationalarenan.
Rubriken blev »Gefles fiasko«. Texten började: »Vilket bottennapp, Gefle. Stryk 1-2 mot AFC Llanelli från Wales. Och efteråt skyllde tränare Per Olsson på Råsunda.«
När samma reporter ringde i veckan och ville ställa en enkätfråga var Pelle Olsson ganska kort mot honom. Det kändes bra.
Alla dessa telefonsamtal är nog den största skillnaden mot hur det var i början av hans tränarkarriär. Är det inte journalister som ringer och frågar om Lars Lagerbäck borde få sparken – »Jag svarade nej, vad annars?« – är det agenter som kommer med olika erbjudanden. Under veckorna då transferfönstret varit öppet har det blivit uppemot tio samtal och mejl per dag.
Häromdagen gällde det en ung spelare som är fast på bänken i en storstadsklubb och nu behövde lånas ut. Även om det handlade om en intressant talang hade Pelle Olsson inga problem att hålla sig kall.
– Jag tycker det är bättre att arbeta hårt med de spelare man har.
Pelle Olssons enda tidigare erfarenhet av Wales är filmen Mannen som gick uppför en kulle och kom ner från ett berg med Hugh Grant. Men en sak vet han: allt kan hända. Returmötet med Llanelli är så mycket mer än bara en fotbollsmatch – det är en fyra dagar lång resa som måste planeras i detalj, timme för timme.
Det blir en ganska dyr tripp, 250 000 kronor, men det spelar ingen roll. Uefa ger 70 000 euro i bidrag till samtliga klubbar i den första kvalomgången. Dessutom räknar Pelle Olsson med att få en rejäl slant från SEF, Svensk Elitfotboll. Totalt sett kalkylerar han med att Uefacupspelet ska sluta plus minus noll.
Kanslichefen Anders Berg tittar in. Det är han som sköter kontakten med Llanelli AFC via e-post. Fortfarande finns flera frågetecken, bland annat vad som gäller dagen före match.
– Det är nån jävla kutym att bortalaget får träna på matcharenan samma tid som matchen ska gå. Det är för att man ska se hur ljusförhållandena är, säger Berg.
– Hm, jag hade tänkt tidigare träning, svarar Olsson. Det blir så sen middag annars. Vi får skriva och fråga.
– Äh, det löser sig när vi kommer dit, säger Berg. Det finns väl så mycket träningstider.
– Nej, vi gör klart det nu, bestämmer Olsson. När vi kommer dit ska vi ha så lite som möjligt med dem att göra. Och jag vill ha ett schema som gäller.
– Hur är det förresten med maten? Jag skulle vilja att vi äter lunch klockan tre matchdagen, men man vet ju inte hur engelsmännen beter sig. Serverar de lunch efter två?
Anders Berg lovar att reda ut även matfrågan. Inför Gefles Europaäventyr har både Berg och Olsson ringt Halmstads klubbdirektör Mikael Kaller och frågat om råd. HBK må ha ett välfyllt prisskåp, men är ändå en småstadsklubb som Gefle kan identifiera sig med. Kallers viktigaste lärdom av alla cupresor var att det är värt att åka två dagar i förväg. Då hinner man träna på matcharenan kvällen före, även om flyget blir försenat eller bussen får punktering.
Pelle Olsson ringde vidare till sitt nätverk av svenska elittränare. Stefan Lundin varnade för det mentala spelet.
– Ni kommer att möta spelare med krigarattityd. Dessutom kan de förmodligen alla fula knep, de kommer att dra nytta av varje situation, sa Lundin.
Jörgen Lennartsson betonade att erfarenheten spelar större roll än många tror. Det brukar krävas minst 10-20 matcher för ett lag att etablera sig på elitnivå. När det gäller internationell fotboll krävs mer än så.
– Även etablerade allsvenska spelare gör märkliga misstag i sina första matcher mot utländskt motstånd, sa Lennartsson.
Det där sista kan bli ett problem, inser Pelle Olsson. Han förfogar visserligen över tre landslagsmän – kongoleserna Makondele och Bapupa samt estländaren Viikmäe – men majoriteten av Geflespelarna har haft fullt upp med att anpassa sig till Allsvenskan.
På frukostbordet står en kanna med färsk mjölk.
Klockan är halv nio och Daniel Bernhardsson slår sig ner tillsammans med Elin och döttrarna Emelie och Ida. Han har varit igång i ladugården sedan sex.
På kylskåpsdörren sitter en magnet i form av en ko.
På bordet står salt- och pepparströare – två kor till.
Ovanför spisen blänker en samling prydnadsföremål: kossor på rad.
– Det är mina föräldrars grejer. Vi ska göra om här sen, när de flyttat, säger Daniel Bernhardsson ursäktande.
Han tog över familjegården Sörby 191 i fjol, och vid årsskiftet flyttade han och familjen hit från radhuset i Gävle. Föräldrarna bygger nytt på tomten intill, och i väntan på att det ska bli klart bor de kvar i bottenvåningen. Storasyster Lena jobbar halvtid på gården och lägger sitt schema efter Gefle IF:s program.
Daniel Bernhardsson är inte den enda i truppen som har ett jobb vid sidan av fotbollen – där finns också en försäkringstjänsteman, en fastighetsskötare och en brevbärare – men han lär vara den enda mjölkbonden i Allsvenskan 2006.
Det händer att motståndare skriker »bonnjävel« efter honom. Själv föredrar han att kalla sig djurskötare.
– Det är så mycket snack om att jag är bonde, säger han, men de flesta är okunniga om vad det innebär. Det är faktiskt som vilket jobb som helst.
Under åren på naturbruksgymnasiet spelade han lite med Årsunda IF i division fem, annars blev det mest orientering. Efter den trevande starten på fotbollskarriären avancerade han en division per år och hamnade i Gefle hösten 1999. På den tiden var han bara ett konditionsfenomen som kunde nicka.
Numera är Daniel Bernhardsson ett gott exempel på den strategi som är på väg att etablera Gefle IF i Allsvenskan. Den tajta budgeten tvingar klubbledningen att tänka lokalt, och i första hand dammsuga Gästrikland och de angränsande landskapen på talanger. Åtta av spelarna i truppen har varit med ända nere i division två och vänt. Pelle Olsson kallar dem »kontinuitetsbärare«.
Fast den störste kontinuitetsbäraren av dem alla är nog tränaren själv. Uppväxt i bruksorten Skutskär strax utanför Gävle. Större delen av spelarkarriären i Gefle IF, inklusive de allsvenska säsongerna 1983-84 då han var en av få stjärnor i laget. Och ända sedan första tränaruppdraget 1989 verksam i föreningen, med undantag för två säsonger som assisterande till Stefan Lundin i Örebro.
»Efter en förlust med Djurgården var det tyst i omklädningsrummet, men efter en seger sjöng och dansade vi. I Gefle är det tyst även när vi vunnit.«
I rollen som sportchef har Pelle Olsson fungerat på samma sätt – med långsiktighet som sitt första budord. När klubben gjorde comeback i Allsvenskan var skillnaden mot andra nykomlingar tydlig.
Gefle hade varken spektakulära nyförvärv (som Häcken), fyrverkerier och multikulti (som Assyriska), vild ekonomisk satsning (som Enköping) eller en två meter lång brevbärare (som Ljungskile). Tipsen blev därefter.
I Expressens bilaga inför seriestarten 2005 fick krönikören Mats Olsson frågan om vilken spelare Gefle skulle behöva. Svaret: »Vilken som helst.«
Pelle Olsson gav spelarna rådet att sluta läsa tidningarna. När laget sedan gjorde sensation och hängde kvar var inte heller det bra enligt experterna. Nu var Gefle i stället Sveriges tråkigaste fotbollslag.
Å andra sidan är spelarna inte bortskämda med reaktioner ens på hemmaplan. Hittills har de levt i en annan verklighet än kollegorna i stans hockeystolthet, vars resultat påverkar morgonhumöret på halva Gästriklands befolkning. Efter tre raka förluster för Brynäs kräver fansen att Leif Boork fjättras vid en skampåle på Stortorget. Efter tre raka förluster för Gefle kan Pelle Olsson lugnt fundera vidare på nya taktiska lösningar.
För inte så länge sedan var Gefle känt för att man bara hade en supporter: greken Kostas Zaharias, som en gång körde bil i 16 timmar till Boden bara för att mötas av beskedet att matchen var inställd.
Allsvenskan 2006 innebär möjligen ett trendbrott. Dels för att Kostas slutat gå på matcherna, dels för att Gefles publiksnitt slår Brynäs siffror från den gångna säsongen. Hockeyledarna har samtidigt börjat gnälla över att fotbollen får så mycket positiv uppmärksamhet i lokalpressen.
Ändå: Brynäs budget är fortfarande nästan fyra gånger så stor som Gefles. Brynäs har en nybyggd, modern arena, medan Strömvallen känns som ett museum för svenska fotbollsarenor från förkrigstiden. Så fort ryktet gick om att fotbollen hade en duktig marknadschef blev han snabbt värvad till hockeyn.
Pelle Olsson tröstar sig med att han har en supporter på högsta nivå. När Lars Lagerbäck i Offside hösten 2005 blev tillfrågad om sitt senaste stora glädjerus blev svaret: »När Gefle hängde kvar i Allsvenskan.« Motiveringen: »De har en realistisk syn på fotboll.«
Pelle Olsson är nöjd med omdömet från förbundskaptenen.
– Vackert kortpassningsspel är vi inte så bra på än. Men det är ju inga svenska lag.
Utanför terminal 3 på London Heathrow väntar en buss som ska ta laget de 30 milen till Llanelli. Det är en spelartrupp i harmoni som kliver ombord. De pratar fortfarande om matchen mot Malmö FF två dagar tidigare.
Vid ställningen 0-3 i halvtid hörde de hur Malmöspelarna jublade på väg ut till omklädningsrummet, och när domaren blåste igång matchen igen hade delar av publiken lämnat Strömvallen. 45 minuter senare stod hemmalaget som segrare med 4-3. Mittfältaren Mathias Woxlin – ännu en av kontinuitetsbärarna med över 300 A-lagsmatcher – blev matchvinnare med tre mål.
Det var den största vändningen i Allsvenskan sedan 1959, då Sandviken vände 0-4 till 5-4 mot Helsingborg. För en gångs skull fick Gefle positiv uppmärksamhet. Både Aftonbladet och Expressen hade uppslag på temat Davids kamp mot Goliat, om »budgetlaget« som gjorde det omöjliga mot stenrika Malmö.
Pelle Olsson uppskattar segern men inte rubrikerna. Samtidigt vet han att det för en gångs skull är hans eget fel, och det grämer honom. I en förhandsintervju med Matchbladet noterade han att Malmö värvat fyra spelare för 20 miljoner kronor under sommaren. Pelle Olsson kunde inte motstå frestelsen att nämna att den summan motsvarar hela Gefle IF:s årsomsättning.
– Det var ett misstag, suckar han nu.
Trots segern mot Malmö är både spelarna och ledarna medvetna om vad som väntar vid en förlust i Wales; då kommer lilla Gefle att skrivas in i den stora berättelsen om svensk klubbfotbolls förfall.
– Jag och grabbarna har pratat om det där, säger Pelle Olsson. Vi är överens om att vi inte kan ta på oss ansvaret för Sveriges Uefarankning.
Flera av spelarna medger, bubblande av självförtroende, att det trots allt ser ganska lovande ut.
Om man lyckats vända 0-3 till seger på en halvlek ska man väl kunna vända 1-2 när man har en hel match på sig? Dessutom – vad är Llanelli AFC mot Malmö FF?
Fast det där sista skulle Pelle Olsson aldrig säga. Det är inte bara synen på fotboll han har gemensam med Lars Lagerbäck.
Efter vändningen mot Malmö nöjde sig Gefletränaren med att konstatera:
– Det var vår bästa andra halvlek i år.
I bussen härskar lugnet. Sömniga ögon, ett stilla sorl.
Någon vädrar sina förväntningar på resan – »de har dålig mat i det här landet, mycket friterat« – men de flesta sitter tysta och vilar. Utöver spelare och ledare består sällskapet av styrelseledamoten Bengt Hedlund med frun Eva samt en reporter och en fotograf som ska rapportera hem till lokaltidningarna i Gävle.
Samtliga resenärer har fått ett papper med schemat för de närmaste dagarna. Det ser ut att spricka direkt, när chauffören meddelar att resan tar minst en timme mer än beräknat.
– Bra att vi lyssnade på Kaller, säger Pelle Olsson nöjt.
Efter en timme öppnar Daniel Bernhardsson en röd sportbag. Han tar fram en smal portfölj i plåt som innehåller olikfärgade plastmarker, värda mellan 1 och 25 kronor. Bakre delen av bussen förvandlas snabbt till spelhåla. En ganska stillsam spelhåla. Det enda som hörs från gänget runt pokerbordet – Bernhardssons plåtportfölj – är enstaka skratt och ljudet av plastmarker som byter ägare.
»TT vill ha kommentarer om läget inför Uefakvalet. Redan efter ett par frågor är vinkeln uppenbar: varför gör svenska lag så usla resultat i Europa?«
Mathias Woxlin beskriver Gefle som »en lugn och trivsam miljö där ingen sticker ut och stör«. Det sägs att de flesta spelare som kommer till Gefle är lugna, stabila, lågmälda. Och de som inte är det från början formas snabbt av gruppen. Det sägs också att klubben bara värvar spelare med rätt karaktär, men det dementeras av Pelle Olsson. En sådan lyx kan inte Gefle IF unna sig.
Några rader framför pokergänget sitter René Makondele tillbakalutad med slutna ögon. I öronen har han kongolesisk musik, artister som Koffi Olomide och Wemba. När han kom från Kinshasa Star till Stockholm och Djurgården i december 2001 var det en stor omställning. Flytten till Gävle förra vintern var också omtumlande.
– Efter en förlust med Djurgården var det tyst i omklädningsrummet, men efter en seger sjöng och dansade vi, säger Makondele. I Gefle är det tyst även när vi vunnit.
Hos Pelle Olsson längst fram i bussen ringer mobilen.
Kanslichefen Anders Berg, som ska ansluta till truppen en dag senare, vill ge senaste nytt om Gefles tvist med Landskrona.
En följd av Europaäventyret är ett näst intill omänskligt spelschema, med åtta tävlingsmatcher på 30 dagar. Därför vill Pelle Olsson flytta cupmatchen mot Landskrona.
Landskrona vägrar, och nu misstänker han att förbundet kommer att gå på motståndarnas linje. I så fall tänker han chartra ett plan för att flyga laget ner till Skåne och hem igen över dagen. Det kommer att kosta 90 000 kronor – mycket pengar för Gefle, som annars åker buss till de flesta bortamatcherna. Inför matchen i Wales valde Pelle Olsson flyg till London i stället för Cardiff eftersom det blev 50 000 kronor billigare.
Telefonen ringer igen. TT vill ha kommentarer om läget inför Uefakvalet. Redan efter ett par frågor är vinkeln uppenbar: varför gör svenska lag så usla resultat i Europa?
Pelle Olsson vädjar till reportern att inte bunta ihop Gefle med storheter som Malmö, Göteborg och Djurgården. Medan de misslyckas på grund av bristande kontinuitet är just kontinuitet Gefles främsta konkurrensmedel, kanske det enda.
David O’Mara vänder sig till Pelle Olsson:
– Ska vi ta en paus snart? Killarna kanske behöver kissa?
Dave är från Cardiff, men inhyrd av Llanelli eftersom Uefas regelverk kräver att hemmalaget bistår gästerna med tolkhjälp.
»Pelle Olsson hinner tänka att varningarna från Stefan Lundin nog var överdrivna. Det är luft i bollarna och gräset är faktiskt nyklippt. Sedan upptäcker han att målen saknar nät.«
Dave sitter i solgasset bredvid chauffören med en tjock frottéhandduk runt nacken. Pannan glänser av svett och han häller oavbrutet i sig vatten. Utomhustemperaturen pendlar mellan 33 och 38 grader.
– Vi kör, säger Pelle Olsson. De här killarna är vana vid långa bussresor.
Dave, som bott i Sverige i flera år och pratar flytande svenska, utvidgar snabbt sitt uppdrag. Han tar på sig rollen som reseledare, med uppgift att höja stämningen i gruppen.
När bussen närmar sig gränsen mellan England och Wales skymtar skyltar med texten »Toll« ett par hundra meter längre fram. Det handlar om en vägtull.
Dave ser sin chans och greppar mikrofonen.
– Passports, please! ropar han.
Längst bak i bussen stannar pokerpartiet upp. Spelarna återvänder till sina platser och gräver i kavajernas innerfickor. Det dröjer inte länge förrän några av dem sitter med passet i näven. Men någon passpolis syns inte till, bara gröna kullar och skyltar som berättar hur många miles det är kvar till Cardiff och Swansea. Efter en stund undrar någon där bak:
– Driver han med oss?
Stebonheath Park är belägen ett stenkast från huvudvägen mot Swansea. Med sin slitna sittplatsläktare i betong skulle den kunna vara hemmaplan för en genomsnittlig svensk division tre-klubb. Bakom ena långsidan ligger en byggnad som rymmer pub, festlokal och ett minimalt kansli.
Första intrycket är ändå bättre än väntat. Pelle Olsson hinner tänka att varningarna från Stefan Lundin nog var överdrivna. Det är luft i bollarna och gräset är faktiskt nyklippt.
Sedan upptäcker han att målen saknar nät.
Vid sidlinjen övervakar Nigel Richards Geflespelarna som springer ut på planen. Han är Llanellis representant och har tidigare hälsat svenskarna välkomna till Wales.
Nu gastar han åt dem att de bara får använda delar av planen.
– Ni får inte använda straffområdena. Gräset där är känsligt och måste vila.
Vid straffområdeslinjerna står brandgula käppar som är tänkta att fungera som provisoriska mål.
Det märks att Nigel Richards är van vid att få som han vill. Han har precis den typ av pondus man förväntar sig av en man som omgivningen presenterar som »före detta internationell domare«. I klartext betyder det att han dömt Arsenals och Tottenhams reserver.
När Nigel Richards försvunnit säger Mathias Woxlin:
– Vad sa han? Inte använda hela planen? Det kan han glömma.
Pelle Olsson ler för sig själv. Det här är precis den typ av psykning han hade väntat sig. Men det blir ändå som Nigel Richards sagt. Gefle genomför träningen på ytan mellan straffområdena. Syftet med passet är ändå mest att skaka loss reströtta ben. Varför reta upp de walesiska värdarna i onödan?
Vid frukosten nästa morgon berättar Dave att han haft en dröm.
Han har sett Gefle vända underläget mot Llanelli och gå vidare till andra kvalomgången. Och eftersom det blir brittiskt motstånd igen – storlaget Newcastle – får Dave fortsätta resa med Gefle.
Matchen mot Newcastle blir en uppvisning i effektiv svensk kontringsfotboll, och Gefle vinner med 3-0.
Efteråt är Newcastles manager Glenn Roeder hårt pressad. Han klagar högljutt över att samtliga Gefles mål var offside.
En stund senare ryker han ihop med Pelle Olsson ute på parkeringen. Det blir ett våldsamt slagsmål där Dave känner sig tvingad att gå emellan. Det går sådär. Det sista som händer innan han vaknar är att Pelle Olsson skriker »fuck off« till Glenn Roeder och »dra åt helvete« till Dave.
När Pelle Olsson får drömmen återberättad för sig kan han inte låta bli att skratta. Ett sånt språk skulle han aldrig använda.
Onsdag morgon, ett och ett halvt dygn till match och gott om tid att slå ihjäl.
Dave är ivrig att visa upp allt vad hans landsända har att erbjuda. Han föreslår en utflykt till stranden som ska vara en av de finaste i södra Wales och därmed en av de finaste i hela världen.
Pelle Olsson är lite orolig för att spelarna ska slöa till – »det får inte bli en pressardag« – men inser samtidigt att det nog är bra att komma ut och se något annat än hotellet.
Nere vid havet är det blåsigt, folktomt och ebb. Ute på den leriga havsbotten kör ett par bilar omkring. Badhanddukarna ligger kvar på bussätena medan spelarna spanar ut genom fönstren. René Makondele försöker få någon att följa med honom ut. Ingen nappar.
Till slut ger sig en grupp bestående av ledarstaben och journalisterna från Gävle ut för att ta en närmare titt. När de vänder och går tillbaka mot bussen ropar spelarna:
– Kör! Kör! Kör!
Gefle Dagblads Daniel Sandström recenserar:
– Den värsta strand jag sett.
I stället går färden vidare till Swansea, den större staden som ligger bara en halvtimme bort. När chauffören svänger vänster direkt efter nybyggda fotbollsarenan Liberty Stadium går ett förvirrat sus genom bussen. Det här är inte vad spelarna tänkt sig. De vill se centrala Swansea, inte ett köpcenter utslängt på en ödslig parkeringsplats.
– Ett sånt här har vi ju hemma i Valbo, muttrar någon.
Dave greppar mikrofonen.
– Det här är ett fantastiskt ställe. Här hittar ni designerbutiker, sportaffärer – allt!
Muttrandet fortsätter, men eftersom ingen säger ifrån på allvar parkerar chauffören. Pelle Olsson bestämmer att man ska ses igen knappt två timmar senare.
Tillbaka i bussen håller Mattias Hugosson upp ett par målvaktshandskar av minimodell, en present till hans snart treårige son.
Efter lunch får spelarna göra vad de vill i några timmar. Plåtportföljen åker fram igen, och snart är det fullsatt under ett av parasollen på hotellets terrass. Lågmälda röster blandas med klirrandet av plastmarker. Mathias Woxlin är inte mycket för poker, utan väljer att ta en promenad. När han är tillbaka har Daniel Bernhardsson döpts om till »pokerkungen« och sitter med en hög av marker framför sig på bordet.
Woxlin går upp till sitt rum för att läsa Klockan 10.31 på morgonen i Khao Lak, boken om hur Pigge Werkelin förlorade hela sin familj i tsunamin.
Llanelli AFC meddelar att tränaren Peter Nicholas håller presskonferens klockan fem på Stebonheath Park.
– På Råsunda var ju båda tränarna med på presskonferensen. Ska inte Pelle vara med? undrar styrelseledamoten Bengt Hedlund.
– Han vill inte. Och ingen har frågat efter honom, svarar Dave.
För Pelle Olsson har det blivit tid att ta fram sin svarta bok, tid att dra upp riktlinjerna inför matchen.
Intresset för taktik var främsta skälet till att han blev sugen på att testa tränaryrket i mitten av 80-talet. Hans tid som spelare i Malmö och Halmstad var kanske inte så framgångsrik, men han fick i alla fall förmånen att studera tunga tränarnamn som Roy Hodgson och Stuart Baxter på nära håll. Och långt tidigare, 1978, hade han »Svennis« som instruktör på Elitpojklägret.
Under stunderna med den svarta boken vill Pelle Olsson helst vara ensam. Han sitter vid skrivbordet på sitt rum och plitar ner vad han ska säga på matchgenomgången nästa dag och vilka övningar som gäller vid kvällens träning på matcharenan. I boken har varje match under säsongen sin egen avdelning: en sida försvarsspel, en sida anfallsspel, en sida fasta situationer och en sida övrigt (som tänkbara byten). Nu återstår att se hur avgörande taktiken blir den här gången, och hur väl spelarna klarar att följa den.
– Vi vet att Llanelli kommer att spela på gränsen. De kommer att dra nytta av olika situationer. Det kan vi inte acceptera. Vi måste visa att vi lärt oss något sen senast, säger Pelle Olsson den här gången.
– Vi lär låta höra av oss.
Nigel Richards tar emot i klubbhuset på Stebonheath Park och leder in svenskarna till en samlingssal. Han tar i hand och frågar om allt är okej. Efter en stund dyker Peter Nicholas upp. Han är trevlig på samma formella sätt.
Efter några minuters intetsägande frågestund spänner Llanellis tränare blicken i reportrarna:
– Okej grabbar, är ni nöjda?
Han har hunnit säga några artigheter om Gefle, som att han är »otroligt imponerad« av deras vändning mot Malmö och att »vi har den största respekt för dem«. Vad han egentligen tycker och tänker är svårt att veta. Dave säger:
– Enligt folk i klubben som jag pratat med tyckte han att Geflespelarna var rädda i den första matchen. De vågade inte tackla.
Väggfärgen har börjat flagna, i taket syns stora fuktfläckar och vattenledningarna är bruna av rost.
Pelle Olsson kollar in det slitna omklädningsrummet och vänder sig mot sina tränarkollegor:
– Hur många gånger tror ni att det sagts »fuck« här inne?
Eftersom Stebonheath Park liksom Strömvallen inte är godkänd för internationell fotboll har Llanelli AFC tvingats flytta matchen till Stradey Park. Den uppfyller egentligen inte heller Uefas krav, men är i alla fall något större.
Det enda som känns modernt på matcharenan är gymmet. Fysioterapeuten Johan Holmström är uppspelt efter att ha tagit en titt.
– Deras minsta hantlar väger 38 kilo, lika mycket som våra största.
Vikterna har sin förklaring. Precis som Gefle är Llanelli AFC tvåa i sin stad. Här handlar det om rugby. Det är Llanelli Scarlets som är stadens stolthet, som har sponsorer och supportrar.
»I slutet av säsongen åkte Llanelli ur förstaligan. Vid den tiden gick rykten om att filmstjärnan Catherine Zeta-Jones, vars farbror ägde klubben, planerade att ta över.«
Llanelli AFC har fått slåss för sin existens. En av få kända spelarprofiler i klubbens historia är Jock Stein, senare legendarisk tränare i Celtic. Han vantrivdes i Llanelli och tjatade om att få slippa därifrån.
2002 var klubben i kris. När endast 127 åskådare löste entré till en seriematch initierade tidningen Llanelli Star en kampanj för att få ortsbefolkningen att sluta upp bakom laget. Ansträngningarna blev resulatlösa, och i slutet av säsongen åkte Llanelli ur förstaligan. Vid den tiden gick rykten om att filmstjärnan Catherine Zeta-Jones, vars farbror ägde klubben, planerade att ta över.
I stället kom vändningen när affärsmannen Nittin Parekh köpte klubben och pumpade in friska pengar. Sedan ett år tillbaka är hälften av spelarna helproffs, men ännu återstår en del när det gäller supporterstöd. Publikrekordet på Stebonheath Park är 1 400 åskådare från en seriematch mot Barry Town år 2000.
Inte heller inför kvalet till Uefacupen råder fotbollsfeber i stan, fast å andra sidan verkar det vara den typ av stad där det sällan råder feber överhuvudtaget. Gefle Dagblad tar tillfället att håna Llanelli och dess 47 000 invånare i en rubrik: »En håla med 220 pubar«.
I Gävle kommun bor 92 000 personer.
Till middagen senare på kvällen vill Dave liva upp stämningen. Kvällen innan Gefle kom ägnade han åt att ladda ner svensk musik från nätet och bränna en CD. Snart har han övertalat personalen att ersätta den lågmälda, klassiska bakgrundsmusiken med svenska 90-talshits.
– Undrar om de andra gästerna uppskattar Orup, säger Anders Wikström med ett snett leende.
Fotboll och musik är Daves liv. Han har jobbat med radio i Sverige, Polen och Ryssland, och han har rest över stora delar av världen. Han kan sitta i timmar och berätta om alla människor han mött. Dave betraktar Anders Limpar som »en god vän«. Ronnie Hellström beskriver han som »quite a character«. Han frågar Pelle Olsson om han möjligen sett dokumentären Abba – The Movie.
– Titta noga nästa gång. En bit in i filmen dyker en jonglerande man upp på scenen. Det är jag.
Redan efter ett par dagar har Dave tagit Gefle IF till sitt hjärta. Han gillar den vänliga atmosfären och konstaterar att det är »a family club«. Det är ett omdöme i Bengt Hedlunds smak.
– Vi har väldigt bra stämning, säger han. Man undrar ju vad som händer när en klubb blir för stor. Tänk hur det var på Råsunda, där ägdes AIK:s restaurang av ett separat bolag.
Medan Sommaren är kort strömmar ur högtalarna påpekar någon för Dave att Tomas Ledin kommer från Sandviken, som ligger bara två mil från Gävle.
– Oh, I know Tomas. Vi har jobbat ihop, svarar Dave.
Efter frukost försöker Lars Sandberg samla in spelarnas pass.
Den här gången är det inget skämt.
Klockan tio är det möte med Uefas matchdelegat vid Stradey Park. Om han är petig kan han begära att få se passen.
– Senast halv tio i receptionen, hojtar »Sassa«.
När klockan blivit halv står materialförvaltaren i receptionen med uppgiven min. I ena handen har han en bunt med tolv pass.
– Va fan, ska jag behöva gå upp och tjata på dem…
Samtidigt samlas spelarna utanför hotellet. Promenaden på matchdagens förmiddag är en av Gefles stående rutiner. Det är bra att röra lite på sig, men framför allt är det nog ett sätt att få tiden att gå lite snabbare.
Pelle Olsson passar på att prata lite extra med René Makondele, Patrik Karlsson, Magnus Wikström och några till. Framför allt spelarna på vänsterkanten måste sätta högre press än vanligt. Han slår högerhanden hårt i vänstra handflatan för att visa vilken attityd som gäller i kvällens match.
Hotellpersonalen är van vid att ha idrottsmän bland gästerna.
Llanelli Scarlets motståndare bor alltid på det fyrstjärniga hotellet med samma namn som arenan Stradey Park. De brittiska rugbystjärnorna är krävande gäster som vill ha dubbla uppsättningar av handdukar och särskild uppassning. Fotbollsspelarna från Sverige har en ödmjukare attityd.
När Robert Stridh, assisterande tränaren, bad om lämplig mat för matchdagen fanns redan ett färdigt alternativ: den så kallade »rugbymenyn«, som domineras av olika pastarätter. Eftersom det inte är avspark förrän halv åtta äter Gefle lunch två gånger, klockan elva och klockan tre.
Allteftersom dagen går blir stämningen mer och mer laddad. Efter att ha serverat laget den andra måltiden kommer Kath Jones ut från restaurangen. Hon verkar smått chockad.
– Vad har hänt med killarna? Det var fruktansvärt där inne, alldeles tyst. Jag tänkte: »Har någon dött?«
Några våningar upp samlar Pelle Olsson spelarna i ett konferensrum. Han går igenom det han skrivit i sin svarta bok, och betonar särskilt att Geflespelarna måste ta för sig mer. Det gäller även snacket.
– Ni avgör själva hur, säger han. Det är ni som vet hur atmosfären är där ute. Det är viktigt att ni visar dem att ni lärt er något av första matchen.
Pelle Olsson avslutar matchgenomgången med sin vanliga uppmaning:
– Fokus på prestationen, inte på resultatet.
Dave träffar Nigel Richards för att få sin lön. Han lägger ner fem dagars jobb, inklusive resa i egen bil från Cardiff till Heathrow och tillbaka.
Nigel Richards överlämnar några skrynkliga sedlar till ett värde av 50 pund och tackar för hans insats. Dave får lika mycket till för sina utlägg, bensin och parkering på Heathrow.
Han tog jobbet för att han verkligen behövde dra in pengar, men glömde förhandla om ersättningen i förväg. Llanelli är inte sena att dra nytta av situationen.
Sedan blir han uppläxad för att han under dagarna med Gefle haft på sig en blå Cardifftröja. Det passar sig inte när man representerar Llanelli, tycker Nigel Richards som beordrar en lämpligare klädsel till matchen.
Efteråt sjunker Dave ner i en soffa i hotellobbyn. Han är nära att börja gråta.
– Vad tar de mig för? En idiot!?
Dessutom är Bengt Hedlund sur på Dave för att han lovat bort fribiljetter till hotellpersonalen. För det första har Dave ingenting med biljetterna att göra, för det andra ska de gå till folk med koppling till Gefle. Annars är det bättre att de inte utnyttjas alls, resonerar Bengt Hedlund.
När Pelle Olsson och spelarna är klara med matchgenomgången får Dave upprättelse. Gefletränaren tackar honom för hans insats och överlämnar en matchtröja med samtliga spelares autografer.
– Jag ska rama in den, säger Dave.
Hela gänget är uppklätt i mörk kostym och ljusblå piké. Två timmar återstår till avspark och alla är samlade utanför bussen, med ett undantag: Steve, chauffören. Han har inte synts till på hela dagen.
– Han har bara haft en tid att passa i dag, säger Pelle Olsson. Han borde haft gott om tid att återhämta sig efter de fyra ölen han drack i går kväll.
Minuterna tickar iväg, irritationen stiger. Dave tar fram sin mobil och börjar ringa. Till slut dyker Steve upp – tio minuter sen, yrvaken. Medan spelarna äntrar bussen går Pelle Olsson fram till Dave. Rösten är skarp.
– I morgon ska han vara i tid. Vi ska åka klockan åtta, inte en minut senare.
Dave lovar att stiga upp klockan sex och väcka Steve personligen.
»Sassa« och hans kollega Ronnie Pyykkö har lämnat hotellet ett par timmar tidigare och promenerat till matcharenan. När laget äntligen anländer till Stradey Park går Ronnie ut i korridoren och langar in en laddning Ettan under läppen.
På ett bord mitt i omklädningsrummet står en liten buffé uppdukad; vattenflaskor, ett par bananklasar, några paket druvsocker och en dunk sportdryck. På bänkarna ligger matchtröjor, shorts och strumpor prydligt ihopvikta. Några spelare börjar byta om direkt, men de flesta tar sig tid att studera matchprogrammet först. René Makondele kan notera att han är uppsatt som tredjemålvakt.
Pelle Olsson tejpar upp några A4-ark på väggen intill dörren. Det är skisser av olika uppställningar vid fasta situationer som spelarna ska repetera innan de går ut till planen. Sedan går han ut i korridoren, där assisterande tränaren Robert Stridh och målvaktstränaren Urban Oscarsson väntar.
De synkar sina armbandsur – en timme och nitton minuter till avspark.
I spelargången står återigen två led – det ena sammanbitet, det andra brölande stridsrop. När lagen står uppställda ute på planen strax före avspark ropar en av Llanellispelarna:
– The winners will fuck!
Redan i första anfallet blir Mathias Woxlin kapad av Llanellis lagkapten Gary Lloyd. När domaren blåser frispark gör Lloyd tecken för filmning. Samtidigt vänder han sig mot Woxlin och skriker:
– Stand up, chicken!
Woxlin reser sig upp och skriker en ramsa i ansiktet på Lloyd. Han visar att han i alla fall har anammat Pelle Olssons uppmaning om att Geflespelarna ska »låta höra av sig«.
Lite senare delar både Woxlin och Daniel Bernhardsson ut rejäla knuffar efter att ha blivit fällda. Man måste markera, resonerar Bernhardsson, för domaren verkar inte ha koll.
Eftersom även motståndarna blivit ett snäpp aggressivare sedan sist – både fysiskt och verbalt – är kampen om initiativet fortfarande ojämn. Llanelli satsar konstant på vårdslösa tacklingar. Det gör Geflespelarna stressade eftersom de vet att de när som helst kan åka på en smäll bakifrån.
»Pelle Olsson tror inte sina öron. Tror de att han tänker skåla med Peter Nicholas, mannen som ett par timmar gjort allt för att psyka domaren, Geflespelarna och honom själv?«
Llanellis tränare håller samma nivå som sina spelare. Peter Nicholas för sitt eget privata krig vid sidlinjen. Varje gång Pelle Olsson reser sig upp från bänken skriker Nicholas åt hans håll:
– Sit down!
Vid ett tillfälle kastar han till och med en vattenflaska i riktning mot sin svenska kollega. Så här gör de väl inte ens i Premier League nuförtiden? tänker Pelle Olsson. Svenska coacher brukar visserligen skrika på domaren, men aldrig på varandra.
Eftersom Gefle måste göra minst två mål har Pelle Olsson valt att överge sina taktiska principer. Han väljer att chansa, något han menar sällan lönar sig.
Backlinjen ligger något högre än vanligt för att skapa tryck framåt, och Gefle skapar ett par halvchanser i början av matchen. Samtidigt blir man sårbara för kontringar. Llanelli utnyttjar situationen. Så fort de får möjlighet skickar de långa bollar från backlinjen upp mot jagande anfallare. Mattias Hugosson tvingas till flera svåra räddningar.
Efter en halvtimme fäller mittbacken Thomas Hedlund en fri Llanellispelare. Domaren tar fram det röda kortet utan att tveka.
Gefle ska nu försöka göra två mål med tio man på planen.
På pressläktaren håller någon upp sex fingrar – så många mål kunde Llanelli ha gjort i första halvlek.
De walesiska journalisterna är förbryllade.
– Brukar inte Sverige, med lag som Norrköping och Göteborg, göra bra ifrån sig i Europa?
Llanelli är inte ens det stora laget i den här delen av Wales. Det är Swansea, topplag i engelska tredjeligan. En normal dag skulle Llanelli få stryk av Swansea med 3-0, menar Michael Reeves på lokaltidningen Evening Post.
Andra halvlek blir fattigare på chanser, men det är ingen tvekan om vilket lag som styr händelseutveckligen. Daniel Bernhardsson kan ta de vårdslösa tacklingarna och att han blir kallad »chicken«, men det är plågsamt att se hur motståndarna maskar. Vid varje avblåsning frågar de domaren:
– Är det okej att bollen ligger här?
I Geflelägret stiger irritationen. Ledarna tycker att domaren tillåter för mycket från både ledare och spelare i hemmalaget.
I Allsvenskan är domarna stenhårda när det gäller skadade spelare; de får inte släppas in på planen igen utan klartecken och det ska alltid ske vid mittlinjen. På Stradey Park kastar Llanelli in en skadad försvarare utan att be om domarens tillstånd. Dessutom korsar han sidlinjen mitt på egen planhalva, samtidigt som Gefle anfaller.
Fysioterapeuten Johan Holmström reser sig och ropar till den assisterande domaren att Llanelli bryter mot reglerna. Efteråt sparkar han till en vattenflaska i frustration.
Delar av publiken riktar nu hela sin uppmärksamhet på Holmström. De hånskrattar, pekar finger och skriker att han är en »wanker«. Holmström svarar med att göra tummen upp mot publiken. Sedan går han tillbaka till sin plats.
Slutminuterna blir en obehaglig väntan på att domaren ska blåsa av. Om någon i publiken får för sig att kasta något mot de svenska ledarna är de helt oskyddade, för avbytarbänken är bara just en bänk utan tak över.
Matchen förblir mållös, och efteråt lämnar Geflespelarna snabbt planen. Materialaren Ronnie slänger igen dörren till omklädningsrummet med en smäll. Eftersnacket där inne handlar om britternas störiga attityd och allt den vitryska domaren valde att inte blåsa för.
– Med en svensk domare hade de fått hur många röda kort som helst, säger Mathias Woxlin. Ta bara deras språk, det var otroligt fult. Du får inte använda ett sånt språk på planen. Det var ju »fuck« hela tiden.
Pelle Olsson har också gått av planen direkt. Han kände inget behov av att tacka Peter Nicholas för matchen.
Där ute kramas en klunga med spelare i röda tröjor. Publiken står upp och applåderar. Det sista som hörs utifrån planen är refrängen i Llanellispelarnas segersång:
»Let’s go fucking mental!«
Utanför arenan, på väg till bussen, stöter Mathias Woxlin ihop med motståndarnas högerback. Efren Fernandez, en av fem spanjorer i Llanelli, är nedstämd trots segern.
– Jag förstår inte hur de tänker här i Llanelli. Det är aldrig nåt snack om taktik före matcherna. »Fuck« och fula tacklingar, det är vad fotbollen verkar gå ut på här, säger Fernandez.
Anders Berg söker upp Uefas matchdelegat, belgaren Robert Sterckx. Han klagar på hur walesarna uppträtt under matchen. Framför allt är han kritisk mot att domaren lät tränaren Peter Nicholas bete sig som en grottmänniska vid sidlinjen. Medan Berg talar med Sterckx står domarkontrollanten Urs Meier bredvid. Den före detta stjärndomaren från Schweiz skakar på huvudet när han hör Bergs berättelse, vilket Berg tolkar som att Meier håller med.
Tillbaka på hotellet äter Geflegänget middag under tystnad. Dave blir uppringd av Nigel Richards, som ber honom framföra en hälsning till de svenska gästerna.
– Llanelli har segerfest i sin pub. Ni är bjudna, allihop.
Pelle Olsson tror inte sina öron. Tror de att han tänker skåla med Peter Nicholas, mannen som ett par timmar gjort allt för att psyka domaren, Geflespelarna och honom själv?
När han tänker tillbaka på allt som hänt under kvällen känns det som om han varit med i en film. Inte en Hugh Grant-film, utan något mer surrealistiskt.
Värst av allt var nog hans brittiska kollegas sätt att veva med armarna och skrika för att hetsa publiken.
– Tänk om jag hade gjort så i Allsvenskan, säger Pelle Olsson. Då hade det inte blivit något fair play-pris.
Daniel Bernhardsson drar sig tillbaka till sitt rum för att ringa hem till Elin.
Ett par timmar efter matchen börjar den värsta besvikelsen att lägga sig. Allsvenskan är ändå viktigast, och det är ny match redan på måndag. Om Gefle hänger kvar blir nästa säsong den tredje i rad i högsta serien, lika med klubbrekord.
För Elin berättar Daniel Bernhardsson att det var svårt att få hål på walesarna och att stämningen var ännu otrevligare än på Råsunda.
– Det var mycket »fuck« den här gången också.
När han lagt på tar rumskamraten, den utvisade Thomas Hedlund, fram sin dator och trycker igång en film. Wallanderdeckaren Steget efter.
En vecka senare dimper Robert Sterckx matchrapport ner på Gefles kansli.
Sterckx är nöjd med det mesta han sett.
I kolumnerna för »organisation«, »lagens uppträdande, »publikens uppträdande« och »press« har han fyllt i »normal«. På »säkerhet« har han fyllt i »bra«.
Inte ett ord om att Llanelli uppträdde osportsligt, att laget tilläts bryta fritt mot grundläggande regler eller att tränaren hetsade publiken – inget av det som Anders Berg klagade på efter matchen.
I stället riktar Uefas matchdelegat kritik mot Gefle. Under rubriken »incidenter« skriver Robert Sterckx:
»Just before the end of the game one of the officials on the substitute bench of the visiting team first kicked on the waterbottles lying on the ground for refreshment of the players which created a disapproval reaction from the public. The same person reacted with showing the middle finger of both hands to the public which causes a new reaction of the public. After the game one of the supporters acted a complaint against the behaviour with the authorities.«
Pelle Olsson suckar tungt. Han bryr sig inte ens om att skicka in ett svar till Uefa.
Det hade bara blivit ännu en match som Gefle inte kan vinna.