Ur askan i elden

Efter nedflyttning, ekonomisk kollaps och en fascisthälsning befann sig AEK Aten i kris. Nu har klubben rest sig, med siktet inställt på att peta ner Olympiakos från fotbollstronen. Frågan är: Går det att utmana en grekisk kung med schysta metoder?

AEK Atens 67-årige sportdirektör Dušan Bajević har för länge sedan tappat räkningen på hur många Aten-derbyn han har upplevt. Men han minns sitt första, 1977.

– Då gjorde jag mål, säger han.

Han sitter vid sitt skrivbord på kontoret i den väldiga Olympiastadions innandöme. Spikrak i ryggen. Allvarlig, nästan misstänksam, blick. Han bär mörk kostym, blåvitrandig skjorta, ett flott armbandsur och svarta, nyputsade skor. På bordet framför honom ligger två telefoner som sällan får vila särskilt länge mellan samtalen. Särskilt inte den här veckan då AEK ska ta emot Olympiakos.

Annons

– Vi har inte besegrat dem på fem år, säger Bajević. Nu vill fansen ha en present.

Som spelare i AEK gjorde Dušan Bajević, född i Mostar i nuvarande Bosnien-Hercegovina, 65 mål utspridda på fem säsonger. Två gånger räckte det till mästartiteln. Han har också tränat laget i tre olika omgångar och har som tränare i Grekland vunnit ligan åtta gånger. Han har gott om pengar och inget att bevisa. Han skulle kunna leva ett lugnt och behagligt pensionärsliv. Sitta på en soldränkt terrass och kasta i sig oliver, kanske medverka som fotbollsexpert i TV då och då, prata om den gamla goda tiden. Istället jobbar han för att få ordning på den nya.

När han återvände till AEK sommaren 2013 befann sig klubben på botten – utsparkade från högstadivisionen och med mångmiljonskulder. Andra svarta rubriker den säsongen handlade om läktarbråk och om spelaren Giorgos Katidis som firade ett mål mot Veria med en fascisthälsning framför kamerorna. Händelsen var extra pinsam för en klubb som en gång bildades av flyktingar från Konstantinopel och vars supportrar har starka vänskapsband till vänsterklubbar som St. Pauli och Livorno.

– Varför jag kom tillbaka? säger Dušan Bajević. Det är enkelt att svara på. Jag ville göra nytta. Jag älskar den här klubben.

När Bajević säger att han »älskar den här klubben« kan det vara på sin plats att påminna om några saker. Första gången han lämnade AEK, 1996, var det för att träna ärkefienden Olympiakos. De arga supportrarna svor över hans girighet och lät trycka upp låtsassedlar med Bajević ansikte på. De riktigt arga supportrarna kastade ägg, apelsiner och yoghurt på honom när han för första gången återvände till deras arena som motståndare. De riktigt, riktigt arga supportrarna hotade honom till livet. På en känsloladdad presskonferens menade Bajević att han inte gjort något fel och lovade att döda den person som vågade attackera honom och hans familj. När han 2002 återvände till de gulsvarta hade en del fans fortfarande inte förlåtit honom. Han häcklades från läktaren och under en match mot Iraklis fick han nog. Mitt under pågående spel lämnade han tränarbänken och försvann ner i spelargången. Innan domaren hunnit blåsa av matchen hade han sagt upp sig. Trots det kom han tillbaka som tränare ytterligare en gång, fem år senare. Även den sejouren slutade i kaos när en missnöjd AEK-publik stormade planen under en träningsmatch. I tumultet slogs Dušan Bajević till marken. En polis räddade honom från ytterligare smällar. Några månader senare lämnade han in sin avskedsansökan.

AEK ATEN

Grundad: 1924

Tränare: Gus Poyet

Arena: Atens Olympia­stadion (74 767)

Meriter: 11 grekiska ligaguld, 14 titlar i grekiska cupen, kvartsfinal i Europa­cupen 1968/1969

Och nu sitter han alltså här igen. Visserligen i en annan roll, men med stort ansvar för att ta AEK tillbaka till toppen. Hur fungerar en sådan människa?

Sportdirektören verkar inte riktigt förstå frågan. Han lutar sig fram över skrivbordet och knäpper händerna.

– När AEK kallar, då kommer jag. Du måste förstå att det här är en mycket speciell klubb.

Upptagen. Sportdirektören Dušan Bajević har andra bekymmer än att bara förstärka AEK Atens trupp. För att kunna utmana Olympiakos hoppas han också se »fler hederliga personer« inom den grekiska fotbollseliten, och syftar på valet till förbundsstyrelsen i oktober.

På vägen ner till hamnen i Glyfada söder om Aten blir Jakob Johansson stoppad av en kypare på en uteservering. Kyparen greppar tag i den svenska mittfältarens hand och frågar glatt hur läget är. Sedan tittar han på Jakob med allvarlig blick och sänker rösten.

Saturday. You must fuck them.

Annons

Jakob ler och ser generad ut.

Yeah, okay …

Fuck them, säger mannen igen. Promise you fuck them.

Efter ett drygt år i Grekland har Jakob Johansson vant sig vid både kraftuttryck och Olympiakoshat. Det är två dagar kvar till derbyt. När han anslöt till AEK förra säsongen låg laget i andradivisionen men hade i princip redan säkrat uppflyttningen. Det stora mötet den våren var istället kvartsfinalen mot Olympiakos i grekiska cupen. AEK klarade 1–1 borta och såg länge ut att gå vidare på bortamål, när gästerna plötsligt gjorde 1–0 i returmatchens 89:e spelminut. Då brakade det loss på Olympiastadion. Flera AEK-supportrar tog sig in på planen, stämningen bedömdes som hotfull och Olympiakosspelarna flydde in i omklädningsrummet. Matchen återupptogs aldrig.

– Förhoppningsvis blir det inte lika hätskt på lördag, säger Jakob. Men vi får väl se. Vi förlorade mot Atromitos i helgen och då blev det stökigt, det kastades in grejer och så där. Då ligger vi ändå tvåa i ligan och hade fem raka segrar före den matchen.

Han slår sig ner på en bänk vid strandpromenaden och konstaterar att han ändå »mest har fått positiv respons« och att det personligen nog har gått »lite bättre än vad man vågat hoppas på«. Jakob Johansson är inte en man av stora ord. Han är arbetsvillig och intelligent (parallellt med tonårsspelet i IFK Göteborg gick han ut gymnasiet med MVG i nästan alla ämnen och förmodligen är han i dag vårt enda utlandsproffs som också samtidigt är inskriven som distansstudent på ett svenskt universitet), men han funderar mer än vad han pratar.

De stora orden får andra stå för. AEK:s tränare Gustavo Poyet har hyllat svensken flera gånger och tar ut honom i startelvan i match efter match. Supportrarna förundras över att han aldrig filmar, och fotbollsjournalisterna spekulerar om huruvida han snart kommer att säljas till en bättre liga.

– Jag vet inte om en del tyckte att det var konstigt att jag valde att gå till en klubb i andraligan säger Jakob. Men jag visste att AEK var på väg uppåt igen, och att jag skulle kunna utvecklas här. Och så har det blivit.

Skarp. IFK Göteborgs förre sportchef Håkan Mild kallade Jakob Johansson för »den smartaste spelaren i Blåvitt«. Parallellt med spelet i Allsvenskan pluggade han historia och han har även studerat på distans från Aten.

Han var bara 17 år när han vann SM-guld med IFK Göteborg 2007. Samma säsong blev han historisk som den förste 90-talisten som spelade allsvensk fotboll. Sedan följde några sämre år för klubben, och Jakob hade svårt att ta en helt ordinarie plats på mittfältet. 2011, då Blåvitt slutade sjua i Allsvenskan, var han stundtals en hackkyckling för publiken på Gamla Ullevi. En supporter skrev på ett forum: »Jakob Johansson har nu förlorat sin enda goda egenskap som spelare – att vara ung.«

Till nästa år kom tränaren Mikael Stahre till klubben, liksom en drös spektakulära värvningar. Köpen av Nordin Gerzić och Pontus Farnerud gjorde det trångt på innermittfältet.

– Real Göteborg, säger Jakob och ler. Då var det nog inte många som trodde på mig.

Våren 2012 satt han på bänken. När han väl fick hoppa in var det som mittback och på grund av skador. Men det uppskrivna laget sladdade i tabellen och så småningom fick Jakob chansen på mittfältet. Han släppte aldrig platsen och var till slut en av få blåvita som kunde gå ut ur den säsongen med huvudet högt. Supporterklubben Änglarna tilldelade honom utmärkelsen »Årets ärkeängel«. De jämförde honom med Magnus Erlingmark.

– Jag är lugn och påverkas inte så mycket av det som händer runtomkring, säger Jakob. Det är nog en fördel här nere också, där det ofta är … vilda västern. När det blir bråk eller stök på matcherna är jag alltid den siste som uppfattar vad som har hänt. Ofta lyckas jag aldrig lista ut det överhuvudtaget.

Förväntningarna på AEK har han dock inte kunnat undgå.

– Redan förra säsongen, när vi låg i tvåan, talade alla i och runt klubben bara om nästa säsong. Jag minns inte ens i vilken match vi säkrade uppflyttningen. Det var ingen stor grej. Det enda folk pratade om var att utmana Olympiakos.

Nya vänner. Vänsterbacken Aristidis Soiledis skrev på för AEK ett halvår före Jakob Johansson. Till derbyt mot Olympiakos kommer också en läkare från Trollhättan ner. Jakob: »Han är AEK-supporter och jobbar med min mamma. En dag sa han glatt: ›AEK har värvat en svensk!‹ Mamma svarade: ›Det är min son.‹«

Lördagens derby handlar för AEK framför allt om självkänsla och prestige. Olympiakos har redan avgjort ligan. Efter 21 spelade omgångar har de tappat två poäng: 20 vinster, en oavgjord, ingen förlust. Om några månader kommer de rödvita att lyfta ligapokalen för 43:e gången. Sedan 1997 har de vunnit samtliga ligatitlar utom två, och eftersom de därmed prenumererar på den grekiska Champions League-platsen drar de hela tiden ifrån sina konkurrenter ekonomiskt.

– De har varit kungar länge, säger Jakob.

Han säger det utan ett spår av misstänksamhet i rösten. Kanske har han inte varit i Aten tillräckligt länge för att ha hunnit uppfatta alla teorier som andra klubbar har om »kungarna«, och som på olika sätt går ut på att Olympiakos inte enbart vinner på grund av att de är skickligare än sina rivaler. Kanske har han bara ingen lust att sätta sig in i röran. Det skulle i så fall vara förståeligt. Det är nämligen en ovanligt smutsig röra.

 

Sommaren 2007 lyckades AEK skriva kontrakt med Rivaldo. Den tidigare världsmästaren och Guldbollenvinnaren stod visserligen inte längre på toppen av sin karriär, men han höll fortfarande hög klass och med honom i laget såg AEK ut att gå mot sin första ligatitel på 14 år. När serien var färdigspelad toppade man tabellen, en poäng före Olympiakos. Då meddelade det grekiska fotbollsförbundet att ett annat lag, Apollon Kalamaria, tidigare under säsongen använt sig av en otillåten spelare i en 1–0-vinst mot just Olympiakos. Det flera månader gamla matchresultatet ändrades, Olympiakos fick tre gratispoäng och blev tack vare det mästare än en gång. Såväl AEK som Panathinaikos, den tredje stora Atenklubben, överklagade beslutet men till ingen nytta. Supportrarna protesterade. Rivaldo sade att »ett lag som inte är bra nog att vinna serien förtjänar inte pokalen« och lämnade sedan Grekland för att fortsätta sin fotbollskarriär i Uzbekistan.

 

Detta är bara ett exempel på varför Olympiakos väcker ont blod hos AEK-anhängare. Det finns en utbredd uppfattning om att dominanten får hjälp att vara så överlägsen. Höjdare inom såväl AEK som Panathinaikos talar om det som »Systemet«. Hur mäktiga män i Olympiakos har inflytande i det grekiska fotbollsförbundet, och att de påverkar valen till förbundsstyrelsen och domartillsättningen till ligamatcherna. »Inte ens den som städar golvet på förbundet kan ses som oberoende«, sade AEK-presidenten Evangelos Aslanidis förra året i en intervju med den granskande nättidningen Inside World Football. I samma artikel uttalade sig Panathinaikos ägare, mediemogulen Giannis Alafouzos: »Systemet består av en grupp människor som antingen är styrelsemedlemmar i förbundet eller höga tjänstemän. Tillsammans med en specifik klubb och dess ägare kontrollerar de disciplinärenden, vilka straff som ska delas ut, vilka lag som blir upp- och nedflyttade och vilka domare som ska döma särskilda matcher.« Panathinaikossupportrar är heller inte sena med att påpeka att deras klubb historiskt sett har nått större framgångar än Olympiakos i Europa-cuperna. Deras slutsats: där kan Olympiakos inte skaffa sig samma fördelar.

Flest misstankar har riktats mot Evangelos Marinakis, en stenrik redare som sedan 2010 ägt och styrt Olympiakos. Han har flera gånger utretts för korruption och inblandning i matchfixning, men har i slutändan alltid gått fri. Bevisfrågan har varit svår. 2014 argumenterade åklagaren Aristidis Koreas för att Marinakis fått hjälp av förbundsordföranden Giorgos Sarris att utse domare till en rad olika ligamatcher. Han tog också upp en händelse från den grekiska cupfinalen 2013, då Marinakis mot reglerna gjorde ett besök i domarrummet under halvtidsvilan. Ställningen mellan Olympiakos och överraskningslaget Asteras Tripolis var då 1–1. Storfavoriten vann till slut med 3–1 och Marinakis hävdade efteråt att han enbart besökt domarteamet för att »önska dem lycka till« inför andra halvlek. Han friades senare från alla anklagelser.

Själv har Olympiakospresidenten alltid hävdat sin oskuld och beskyllt de andra klubbarna för att vara avundsjuka. Ordbråken i medierna har varit många, de bevisade avslöjandena få.

De flesta grekiska fotbollsreportrar är knutna till en viss klubb. Det är heller inte ovanligt att de utför jobb åt klubben de samtidigt har i uppdrag att bevaka. De är ofta välinformerade, men för en utomstående framstår gränsen mellan deras journalistik och deras supporterskap ibland som luddig. Thanos Blounas är ett undantag. Han är sportredaktör på den stora dagstidningen Kathimerini och syns inte särskilt ofta på arenorna i samband med matcher. Det finns en anledning.

– Vad fotbollen beträffar skriver jag bara om the dark side of the moon, säger han. Och tro mig, den som gör det här vill inte gärna synas för mycket.

Blounas använder ord som »maffia« och »diktatur« när han pratar om grekisk fotboll. Enligt honom började problemen med valet till förbundsstyrelsen 1997, ett val han är säker på var riggat. 1997 markerar också startskottet för Olympiakos ännu pågående gyllene era.

– Vi greker uppfann demokratin, säger Blounas. Men inom fotbollen finns tyvärr ingen demokrati. Det är skamligt.

Thanos Blounas skriverier har gett honom en del problem. Efter att ha rapporterat om korruption inom det grekiska fotbollsförbundet på sin förra arbetsplats förlorade han jobbet.

Annons

– Min chef fick ett samtal från någon på förbundet med stor makt. Så blev jag inkallad till chefens kontor och fick sparken. Bara så där! Lyckligtvis har jag bättre stöd på min nuvarande tidning. Och jag har aldrig blivit fysiskt attackerad. Det finns det andra som har blivit.

Den före detta fotbollsdomaren Petros Konstantineas tror att det var hans eldiga humör – i kombination med ett tjockt, svart skägg och ett ständigt löpande på planen – som gav honom smeknamnet »Galna vargen«. Grekiska elitdomare är vana vid att vara hårt ansatta av publiken på arenorna. Konstantineas skilde sig från sina kollegor på så sätt att han inte accepterade att bli hunsad. När tränarna skrek på honom vrålade han tillbaka. Några gånger i början av sin karriär lämnade han också planen för att slåss mot supportrar som häcklat honom eller kastat saker på honom.

– På den tiden fanns ett uttryck på fotbollsarenorna, säger Konstantineas. Uttrycket löd: »En fotbollsmatch utan ›Galna vargen‹ är bara bortkastad tid.« Jag hade som rutin att alltid värma upp precis framför de mest fanatiska hemmafansen. Du kan tänka dig hur de reagerade … det blev kaos. Men det var mitt sätt att bli stark mentalt.

Konstantineas temperament gjorde honom populär bland kollegorna, då en match tillsammans med honom tycktes garantera ett visst skydd. Med tiden blev »Galna vargen« något lugnare på planen, men han lät sig inte tämjas helt. Petros Konstantineas var fast besluten att bli en toppdomare utan att behöva kompromissa med sin moral. Han hade hört många rykten om hur domare före vissa matcher av förbundets domarkommitté uppmanats att favorisera det ena laget – annars skulle det påverka deras karriär negativt. När han började döma matcher i högstaligan fick han känslan av att »mäktiga män i toppen« ville se honom misslyckas, att de bara väntade på att han skulle göra ett misstag så att de skulle få en anledning att skicka ner honom i lägre divisioner igen. Konstantineas stod pall för pressen. Efter sin debutsäsong i högstaligan utsåg hans kollegor honom till årets bästa domare. Med tiden fick han också Fifastatus, och i januari 2012 väntade en match mellan Xanthi och Olympiakos. Petros Konstantineas påstår att han före den matchen fick order om att favorisera ett av lagen. Han lydde inte. Xanthi vann överraskande med 1–0.

– Under själva matchen var jag inte rädd. Men efteråt, när jag förstod vad jag hade gjort, kände jag skräck.

Efter slutsignalen sökte flera ledare i Olympiakos upp Konstantineas. De menade att han missat tre solklara straffar och att hans domarkarriär nu var över. Några dagar senare, när Olympiakos förlust och domarinsatsen fortfarande var hett stoff i tidningarna, kastade någon in en sten genom rutan på det bageri han ägde i sin hemstad. Den pressade domaren ställde sig framför TV-kamerorna och svor att »hugga av benen« på den som skadade honom. Kort därefter detonerade en bomb på bageriet. Varken Konstantineas eller någon annan befann sig i lokalen när det smällde, tjugo över ett på natten, men bageriet förstördes. Liksom tio bilar som stod parkerade utanför.

När bombattentatet blev känt för allmänheten upplevde Petros Konstantineas för första gången ett brett stöd. I mångas ögon blev hans ansikte synonymt med någon som vågade stå upp mot korruption och maktmissbruk. Stödet han fick var så stort att han bestämde sig för att ge sig in i politiken. I dag är han ledamot i det grekiska parlamentet. Sin sista fotbollsmatch, ett möte mellan Atromitos och PAOK, dömde han för tre år sedan. Det är också hans käraste minne från tiden som domare.

– När jag stegade ut på planen blev jag applåderad av båda lagens supportrar – det ovanligaste fenomenet man kan tänka sig på en grekisk arena. Då fick jag ett bevis på att min karriär var byggd på rättvisa och opartiskhet.

Konstantineas följer fortfarande de grekiska toppmatcherna, framför TV:n med ljudet avstängt. Han står inte ut med de i hans ögon partiska kommentatorerna. De gånger han saknar hettan från planen påminner han sig själv om varför han slutade.

– Om proffsfotbollen blev så som jag en gång drömde om att den skulle vara, då skulle jag vilja börja om från början igen. Men så länge den ser ut som den gör i dag kommer jag aldrig mer att döma en match.

 

Fredag i Aten. Sol och 15 grader, en dag kvar till derbyt. Det snurrar i skallen. Efter alla eländesrapporter och konspirationsteorier har det uppstått ett starkt behov av att lyssna på någon som vet ett och annat om grekisk fotboll men som också har distans till den. Någon som till och med kan garva åt den.

Micke Nilsson kommer körande i sin svarta Lexus och parkerar mot färdriktningen på en gata i Voula, området söder om Aten där han bor tillsammans med sin fru och sina två barn. Sedan i maj förra året jobbar han som scout för Panathinaikos, klubben han tidigare spelade för under fem säsonger. Micke trivs med jobbet. Oftast sitter han framför datorn och studerar spelare i andra lag som Panathinaikos skulle kunna vara intresserade av att värva.

– Tidigare satt man ju med en öl och en påse chips när man kollade fotboll, säger han. Det kan jag inte göra nu. Men det är okej, det är spännande på ett annat sätt.

Senaste tiden på jobbet har dock inte varit lika kul. För en dryg vecka sedan fick både Panathinaikos sportchef och hans närmaste medarbetare sparken. De var personerna som Micke och hans scoutkollega rapporterade till. Nu vet de inte riktigt vart de ska vända sig, och de får inga direktiv uppifrån. De senaste dagarna har Micke mest suttit och plöjt försäsongsmatcher med allsvenska lag utan att riktigt veta vad han letar efter. Han berättar att han och kollegan nyligen konfronterade klubbledningen i förhoppningen om att få en ny person att rapportera till. Till slut pekades en man ut. Micke steg in på hans kontor och sade: »Det är tydligen dig vi ska rapportera till.« Mannen svarade förvånat: »Jaså?«

Micke Nilsson skakar på huvudet.

– Efter många år här har man blivit rätt bra på att gilla läget. I dag har jag haft en jävla dag också. Orkar du lyssna eller?

Den jävliga dagen visar sig ha präglats av en försenad elräkning som var tvungen att betalas kontant, vilket var omöjligt då summan (700 euro) översteg den som varje kontoinnehavare i Grekland max får ta ut varje vecka (400 euro) enligt de nya bankreglerna. Utöver det har Micke tjafsat med en kassörska som krävde att få se hans pass före en annan betalning. Han har dessutom blivit utelåst från sitt eget hus.

– Ja, det sista hade ju inget med den grekiska byråkratin att göra. Men det var ändå typiskt på något sätt!

Han beställer en apelsinjuice och sätter sig på en av uteserveringarna nära havet.

– Man är lite hycklare också, säger han. Jag gnäller ofta på hur det funkar här, samtidigt utnyttjar jag det. Du såg hur knäppt jag parkerade bilen? Jag vet att jag inte kommer att få en bot för den. Lite så är det med fotbollen också. Man får ta det onda med det goda.

Som knuten till Panathinaikos har Micke hört de flesta anklagelser som riktats mot Olympiakos. Han har aldrig riktigt vetat vad han ska tycka om dem. Det enda han vet säkert är att han själv aldrig »upplevt något riktigt skumt«.

– Man har hört allt möjligt: »De ber lag lägga sig, de ber lag spara de bästa spelarna, de fifflar med domarna …« Men jag vet inte. Det har säkert förekommit skit, men hur mycket? Man måste ta allt med en näve salt här.

Jag frågar hur han menar.

– Jamen alltså. Om någon till exempel har haft inbrott här så börjar det snackas, och snart är storyn att alla blev bakbundna och hotade med kalasjnikovs. Så får man reda på att tjuven i själva verket bara gått in genom en bakdörr och sedan gått ut igen.

Han kliar sig i sin något grånade kalufs.

– Efter ett tag blir man kanske lite för cynisk. Tonläget är så högt att det blir svårt att avgöra när något är riktigt allvarligt och när det bara är en skitgrej. Men visst har man funderat ibland. Som när AEK torskade den där ligatiteln 2008 för att Olympiakos fick tre extrapoäng i efterhand. Den otillåtna spelaren hade ju spelat i en match flera månader tidigare, förbundet kände till det. Det var precis som om de väntade för att se om straffet skulle behöva delas ut eller inte.

Gravplats. På ett vildbevuxet område i stadsdelen Nea Filadelfia låg AEK:s tidigare arena, som revs 2003. Det är också här som klubben vill bygga sitt nya stadion. »Arenafrågan är nyckeln till vår framtida styrka«, säger sportdirektören Dušan Bajević.

När Micke Nilsson flyttade till Grekland 2005 var fortfarande bortafans välkomna till de stora matcherna. Men under hans debutsäsong blev en AEK-supporter dödad i tunnelbanan före ett derby. Efter det bestämdes att högriskmatcherna hädanefter skulle spelas inför en publik som uteslutande bestod av anhängare till hemmalaget. Men stökigt är det fortfarande. I mars förra året blev Panathinaikos fråntagna segern mot Olympiakos efter att deras fans kastat bengaler och stormat planen. Och när samma lag skulle mötas i höstas kom derbyt aldrig ens igång. Olympiakos isländske anfallare Alfreð Finnbogason fick en bengal kastad mot sig, och domaren bedömde att stämningen var för hotfull för att matchen skulle kunna genomföras. Dagen efter skrev Panathinaikos Marcus Berg ett långt inlägg på sitt Instagramkonto. Landslagsanfallaren vädjade till bråkstakarna: »Det finns inga ursäkter för att korsa gränsen så att människor blir rädda för att gå på fotboll, att ta med sina barn eller stoppa barnen från att gå. Rädslan för att råka illa ut när man är på en arena och ser en match borde inte vara en anledning att stanna hemma år 2015.«

Nu är det 2016. Micke Nilsson säger:

– Jag skulle aldrig ta med mina barn på ett Atenderby. Aldrig.

Han har funderat mycket på varför det aldrig tycks bli bättre. Resonemangen slutar alltid i samma slutsats: Så länge hatet är så starkt kommer incidenterna aldrig att upphöra, oavsett hur hårt ordningsreglerna skärps eller hur mycket spelare som Marcus Berg än vädjar om förståelse.

– Mycket handlar också om att många supportrar inte ser ligan som rättvis, säger Micke. När matchen stoppades på vår hemmaarena i höstas blev fansen ännu argare, eftersom det hade varit minst lika oroligt på Olympiakos hemmaplan i ett tidigare derby. Den gången spelades matchen färdigt. Så supportrarna menade: »Samma regler gäller inte för dem!«

Micke Nilsson ser fortfarande sitt Panathinaikos som Olympiakos främsta utmanare, trots att tabellen i år säger något annat. Nykomlingen AEK ligger tvåa och överraskade alla genom att bara värva två nya spelare under transferfönstret i januari. I Grekland brukar det vara ett tecken på en klubb i harmoni.

Micke:

– När jag kom till Panathinaikos 2005 var jag ett av 16 nyförvärv inför säsongen. Fatta! 16 nya gubbar. Klart som fan att vi inte vann ligan då. Så vad gjorde klubbledningen till nästa säsong? Jo, de tog in tio nya spelare och höll tummarna.

Han rycker på axlarna och sörplar i sig den sista apelsinjuicen.

– Vi får väl se hur AEK utvecklas framöver, säger han. Poyet balanserar sitt lag på ett sjukt offensivt sätt, det kan inte vara lätt för Jakob att täcka de där ytorna som uppstår. Han har gjort det jäkligt bra. Men att möta Olympiakos är något annat än att möta Iraklis.

Hyresgäster. I väntan på bygglov får AEK spela sina matcher på Atens Olympiastadion. Renoveringen inför OS 2004 översågs av den spanske arkitekten Santiago Calatrava, som också ligger bakom Turning Torso i Malmö.

AEK:s stora nackdel jämfört med de andra Atenklubbarna är att de saknar en egen arena. Eller som sportdirektören Dušan Bajević uttrycker saken:

– Vi är hemlösa, och den som är hemlös kan aldrig må riktigt bra.

Klubbens gamla arena, Nikos Goumas Stadium, låg i Nea Filadelfia – området där AEK en gång bildades 1924. 1999 skadades arenan i en jordbävning och några år senare bestämde den dåvarande klubbpresidenten att det var lika bra att riva den. Nu väntar klubben på bygglov för en ny arena i Nea Filadelfia. Tills vidare får de hålla till på Atens Olympiastadion.

Att promenera runt i det enorma område som 2004 höll OS-fest känns tolv år senare som att befinna sig i en spökstad. Ogräs växer överallt och många av de då nybyggda hallarna och arenorna har nu börjat förfalla. Den största kolossen, själva Olympiastadion med plats för drygt 70 000 åskådare, är i någorlunda hyfsat skick – även om friidrottsbanorna där Stefan Holm, Christian Olsson och Carolina Klüft en gång firade triumfer knappast skulle godkännas för en tävling i dag.

AEK:s provisoriska huvudkontor är inhyst i en korridor nära omklädningsrummen. Presschefen Giannis Bilios har mycket att göra inför morgondagens derby – 300 journalister väntas – och stressar fram och tillbaka i den stökiga lokalen. Efter en stund tar han en paus och sjunker ner framför sin dator. Han klickar fram en bild från 1985 och får något drömskt i blicken.

– Titta här, Håkan Sandberg, säger han. Sandberg var vår första svensk. Väldigt vacker pojke. Långt, ljust hår. Det var många kvinnor på läktaren när Sandberg var här. Jakob Johansson är en annan typ av människa. Lågmäld, professionell, väldigt professionell. Jag tror att vi säljer honom för en rekordsumma den dagen han lämnar AEK.

Sportdirektören Dušan Bajević har ett privat arbetsrum några dörrar bort från klubbkontoret. När Jakob Johansson kommer på tal spricker han upp i ett för honom mycket ovanligt leende.

– Jag önskar att vi hade fler Johansson, säger Bajević. Han är en bra symbol för det nya AEK.

Jag frågar den tidigare tränaren om han på derbydagar kan bli avundsjuk på Gustavo Poyet, och om han saknar intensiteten vid sidlinjen. Han skakar långsamt på huvudet.

– Jag föredrar de derbyminnen jag har som spelare, säger han. Att vara tränare i ett derby … för många känslor. För stor press.

– Vad förväntar du dig av matchen mot Olympiakos?

– Jag förväntar mig ett stort stöd, ett starkt AEK och att vi vågar spela vårt eget spel. Lyckas vi med det tror jag faktiskt att vi vinner.

 

Att AEK åter är en klubb att räkna med beror till stor del på Dmitris Melissanidis. I Grekland är han ett känt ansikte som gjort sig en förmögenhet som både redare och oljebaron. När AEK mellan 1992 och 1994 tog tre raka ligatitlar var Melissanidis klubbens president. Utan honom gick det betydligt sämre och på våren 2013 handlade det mesta om skulder, dåliga resultat och förbannade supportrar. Den 14 april var man piskade att vinna hemmamatchen mot Panthrakikos. När så AEK-backen Mavroudis Bougaidis i den 87:e spelminuten gjorde matchens första mål genom att olyckligt stöta in bollen i egen bur stormades planen av hundratals supportrar med rånarluvor. Bougaidis och hans lagkamrater sprang allt vad de kunde mot omklädningsrummet för att komma undan mobben. Ligans disciplinkommitté gav AEK tre minuspoäng som straff för händelsen, vilket betydde att klubben för första gången åkte ur högstadivisionen.

Beredda. Varje Atenderby innebär en massiv polisbevakning. Före Panathinaikos–Olympiakos i höstas attackerade en grupp supportrar polisen med stenar. Ordningsmakten svarade med tårgas och omhändertog mer än 50 personer.

Det stannade inte där. Klubben hade skatteskulder på runt 170 miljoner euro och försattes under sommaren i konkurs. Då klev Dmitris Melissanidis in. Hans lösning på problemen var att självmant flytta ner AEK ytterligare en serie. Eftersom enbart de två högsta divisionerna i Grekland räknas som proffsligor betraktas alla lag från trean och neråt som amatörklubbar. Genom att lyda under amatörreglerna förlorade AEK:s aktieägare sina andelar, men det betydde också att 90 procent av skulderna försvann. Tillsammans med en grupp andra inflytelserika personer bildade Melissanidis den ideella organisationen »Förenade AEK-vänner« och tog i och med det kontrollen över den ombildade klubben. Samtidigt garanterade hans pengar stabilitet. Genom sina kontakter lyckades han snabbt underteckna flera lukrativa sponsoravtal, och när AEK väl började spela fotboll igen gick laget utan problem genom två divisioner på två år.

Dmitris Melissanidis har i dag ingen formell titel i AEK. Kanske för att han också är en mycket kontroversiell figur.

För några år sedan publicerade den grekiska tidskriften Unfollow en artikel om oljesmuggling. I texten stod det bland annat att Melissanidis bolag Aegean Oil inte kunnat förklara hur stora mängder olja vid flera tillfällen försvunnit från transporternas last. Dagen efter att tidningen gick till tryck fick artikelförfattaren ett samtal från en man som påstod sig vara Melissanidis. Uppringaren hotade reportern till livet och sade bland annat: »Jag kan döda dig, din fru, dina barn, allt du har.«

Unfollows nummerpresentatör visade att samtalet kom från ett nummer som tillhörde Aegean Oil och publicerade hotet på sin hemsida. Melissanidis förnekade att han överhuvudtaget varit i kontakt med någon reporter, och det kunde heller inte bevisas att det verkligen var han som hade ringt.

Sedan Melissanidis återvände till AEK har han ägnat en hel del tid åt att bråka med Evangelos Marinakis. Bland annat har han anklagat Olympiakospresidenten för att ha riggat matcher. Marinakis har i vanlig ordning slagit ifrån sig anklagelserna och i sin tur påstått att Melissanidis legat bakom en uppmärksammad misshandel av en domare.

Vem kan man lita på i denna röra? Kanske är det som Thanos Blounas, den undersökande reportern på dagstidningen Kathimerini, sade till mig när vi träffades: man gör bäst i att vara misstänksam mot det mesta.

– Många tror att det skulle bli samma situation som nu om Melissanidis får makten – fast med AEK istället för Olympiakos i förarsätet. Det är en riktigt deppig tanke. Men personligen vill jag inte spekulera om ett sådant scenario. Jag konstaterar bara att läget just nu inte är sunt.

 

Derbydag. Vid Syntagmatorget i centrala Aten är det protester. Ett hundratal lantbrukare har kört sina traktorer till huvudstadens kärna för att protestera mot de höjda spannmålsskatterna. De viftar med påkar och högafflar. Polisen har spärrat av flera vägar i centrum och i luften hovrar en helikopter.

Det andra stora polispådraget denna lördag i Aten sker runt Olympiastadion. När AEK:s supportrar anländer till arenan möts de av en kravallutrustad ordningsmakt. Tolv polisbussar med gallerförsedda fönster står parkerade utanför insläppet. De flesta supportrar är svartklädda och flera av dem har dragit upp sina halsdukar för ansiktet så att bara ögonen syns. Några bär rånarluvor. Med jämna mellanrum hörs höga smällar, knallskott och bangers som går av. När hemmalagets spelarbuss parkerar utanför stadion välkomnas den av en stor grupp fans. De applåderar och vrålar, men framför allt skriker de nidramsor om Olympiakos. Jakob Johansson har blicken riktad ner i asfalten när han kliver av bussen och fortsätter in mot omklädningsrummet.

Krävande. När AEK-bussen anländer till Olympiastadion rusar en supporter fram och konfronterar en av spelarna. I matchen före derbyt, då AEK föll mot Atromitos, kastade fansen in mynt och andra föremål på planen.
Hetta. Trots att AEK för två år sedan spelade i tredjedivisionen hade klubben den säsongen det tredje högsta publiksnittet i hela Grekland. Samma säsong fick man fler nya medlemmar än mästarna Olympiakos.
Politiska. Många AEK-supportrar står långt till vänster och påminner gärna om att klubben bildades av flyktingar. Till en hemma­match tidigare under årets säsong bjöds syriska flyktingar in och en banderoll med texten »We are all refugees« syntes på läktaren.
Halvfullt. Olympiastadions publikkapacitet är mer än dubbelt så stor som Olympiakos arena och mer än fyra gånger så stor som Panathinaikos. Eftersom inga bortafans får gå på derbyn i Aten förblir också några sektioner tomma.

En halvtimme före avspark har Original 21, AEK:s beryktade supportergruppering, fyllt hela sin läktarkurva bakom planens ena kortsida. De första bengalerna har redan börjat brinna och nedanför klacken syns en 30 meter lång banderoll med texten »ORIGINAL TERRORISM«. Jimmy Durmaz och de andra Olympiakosspelarna värmer upp kring mittlinjen, så långt ifrån läktarna som möjligt. När den annars gastande och jobbigt övertända speakern kort senare meddelar gästernas startelva låter det som om han läser upp namnen på elva personer som just omkommit i en tragisk olycka. Jakob Johansson slänger en blick upp mot bengalhavet och rökbomberna i supporterkurvan. Jimmy Durmaz gör korstecken. Matchen börjar.

Spelkvaliteten i den första halvleken är svag. AEK lyckas inte etablera något eget spel och Jakob Johansson får mest ägna sig åt att jaga motståndare. Olympiakos är bättre utan att vara bra. Tidigt i den andra halvleken förändras matchbilden efter att Olympiakos back Alberto Botía fått rött kort. Med en man mer tar AEK över spelet och en kvart före full tid kommer den stora möjligheten när gästernas Luka Milivojević täcker ett avslut med armarna i eget straffområde. Domaren dömer straff till AEK och delar ut ett gult kort till Milivojević, hans andra i matchen. Serben häcklas intensivt av publiken när han lufsar ut mot spelartunneln.

AEK:s argentinare Diego Buonanotte tar hand om straffen. När TV-kamerorna zoomar in hans ansikte syns det hur nervös han är. Han skjuter i stolpen, men på returen störtar lagkamraten Ronald Vargas fram, och trots en halvträff lyckas han få bollen i mål via målvakten. Olympiastadion exploderar. Gustavo Poyet springer runt med händerna över huvudet och flera journalister på pressläktaren jublar ogenerat. Sedan uppstår ett bråk mellan tränarbänkarna. Spelare och ledare från båda lagen är där och knuffas, två äldre män i kostym drar och sliter i varandra. Jakob Johansson tittar förundrat på några meter därifrån. Det dröjer över fem minuter innan domaren lyckas få igång spelet igen.

Med bara åtta utespelare är Olympiakos aldrig riktigt nära att få till en kvittering, och när mästarnas första förlust för säsongen är ett faktum är det som om hemmasupportrarna inte kan bestämma sig för vad som är viktigast: att fira segern eller att håna Olympiakos. När en besviken Jimmy Durmaz efter slutsignalen småhaltar över löparbanorna på väg mot omklädningsrummet möts han av busvisslingar och utsträckta långfingrar. Den svenske landslagsmittfältaren svarar genom att demonstrativt kyssa Olympiakos klubbmärke på sin tröja. Han blir inte mer populär efter det.

 

– Ditt jävla rövhål! Kom hit!

Det är ingen vidare stämning i den mixade zonen efter matchen. Olympiakos har inte tagit förlusten bra. Laget som alltid sägs gynnas av domarna har den här kvällen drabbats av två utvisningar och dessutom fått en straff emot sig. Argast är Olympiakos presschef, en bastant man med skäggstubb och vild blick. När han kommer ut från omklädningsrummet börjar han tjafsa med en av AEK-reportrarna på andra sidan staketet. Reportern käftar tillbaka, varpå presschefen kastar sig över staketet och vevar med armarna. Fler personer hoppar in i bråket, svordomarna haglar och det är svårt att begripa exakt vad som händer. Olympiakos före detta stjärna Christian Karembeu, numera »strategisk rådgivare« i klubben, kommer ut i finkostym för att ta sig en titt på slagsmålet men försvinner snabbt in i omklädningsrummet igen.

Jag står en bit ifrån tumultet med Giannis Chorianopoulos, redaktör på tidningen Sportday.

– Jag hatar dessa kvällar, säger han och skakar på huvudet. Bara en massa anklagelser och vuxna män som inte kan bete sig.

Till slut lyckas en grupp ordningsvakter lugna ner situationen någorlunda och när Jakob Johansson kommer ut till den mixade zonen går det att tala i normal samtalston. Mittfältaren blev utbytt 20 minuter från slutet. Det var inte en av hans bättre matcher i Grekland, men det tänker ingen AEK-supporter på nu när värsta fienden just har besegrats för första gången på fem år.

– Man kan lugnt säga att det firades i omklädningsrummet, säger Jakob. Det var tydligt att det här inte var en vanlig trepoängare.

Tabellmässigt har ingenting förändrats. AEK är fortfarande tvåa och kommer trots derbyvinsten inte att hinna ikapp Olympiakos.

– Spelar inte så stor roll, säger Jakob. Att vi lyckades vinna i kväll betydde mycket för många känslomässigt. Klubben har väntat länge på en sådan här kväll. Det var en markering: AEK är tillbaka på riktigt.

Svenskmöte. Två mittfältare i två grekiska toppklubbar. Men medan Jimmy Durmaz är given i EM-truppen tänker Jakob Johansson inte ens tanken. »Många svenska mittfältare går bra nu, jag fokuserar på klubblaget och sedan får vi se.«

Jakob lämnar Olympiastadion för att köra hem till sin sambo och deras fem månader gamla dotter. En timme efter att han har försvunnit har fortfarande ingen spelare från Olympiakos visat sig i den mixade zonen.

– Så gör de ofta de få gånger de förlorar, säger reportern Giannis Chorianopoulos och ler.

Han berättar att hans tidning på senare tid har försökt anta »en mer humanistisk hållning« i sina fotbollsartiklar.

– Det är svårt, säger han. Vi greker är galna i fotboll och passionen är ofta extrem. Men i och med landets ekonomiska kris försöker vi åtminstone göra vad vi kan för att ge lite perspektiv.

Just när han har sagt det kommer den koleriska presschefen ut igen, den här gången med Olympiakos massör i släptåg. Båda ser ilskna ut. Ett nytt gräl bryter ut med några av journalisterna och snart måste ordningsvakterna ingripa ännu en gång.

Klockan närmar sig midnatt.

Giannis suckar.

– Vi har 28 procents arbetslöshet här. Många människor lever i fattigdom. Ändå står vi fortfarande här och bråkar om det var straff eller inte.