Jag känner hur t-shirten klibbar fast på ryggen när jag ställer mig i passkön. Huvudet dunkar av uttorkning och en mygga surrar förbi mitt öra. På flyget läste jag att det finns »mer malaria i Sierra Leone än någon annanstans i världen«. Jag rollar in mig med det myggmedel – Mygga – som jag köpt hemma i Sverige. Två sierraleonier, med varsin kulspruta hängande över axlarna, tittar nyfiket på mig.
Kön står stilla. Sorlet är öronbedövande. Stora svarta män i färgglada dräkter är vansinniga för att de inte får gå före i kön. Ännu större män är ännu mer förbannade över ilskan som riktas mot dem. Jag vinglar till. Det är över 40 grader i rummet. Jag tittar upp i det tak som täcker Freetown International Airport. Det är mögligt och har fullt av spindelväv över fläktarna. Svetten rinner längs mina smalben.
– Come, come!
Några meter längre fram i kön vinkar Mohamed Bangura till mig och fotografen Peter Claesson. Med AIK-spelarens hjälp slinker vi förbi i kön. De stora männen i färgglada dräkter ropar något till oss på krio, ett språk som jag inte förstår. Jag anar att de inte säger: »Välkomna till Sierra Leone!« En liten man utan uniform tar passen ur våra händer och försvinner i folkmyllret. Jag frågar Mohamed vad som precis hände:
