Det står Ibrahimovic på ryggen.
Och det står en 9:a.
Han plockar fram tröjan som ligger slarvigt inkastad på den nedersta hyllan i garderoben hemma i pappa Sefiks lägenhet.
Så då var det inte sant, det han sa i tidningarna. Att han hade gett bort tröjan till en ung supporter.
I själva verket var det alltså pappa som var supportern.
Det var hur som helst ett kort möte i London i december.
Arsenals manager Arsène Wenger visste att Zlatan Ibrahimovic ville ha en tröja med nummer 9 på ryggen, och gav honom en. Han visste också att Zlatan inte var till salu.
Inte ännu.
Därför ställde Arsène Wenger inte så många frågor till Zlatan. Men en sak ville han veta. Han undrade om Zlatan var rädd.
– Nej, jag är inte rädd för någon. Bara för Gud.
Arsène Wenger visste inte riktigt vad han skulle tro om det svaret.
– Haha! Han bara tittade, säger Zlatan. Och han hade så grym blick. Han tittade inte dig i ögonen, han tittade igenom dig. Det var respekt vid första ögonblicket.
Svaret var dock inte helt taget ur luften. För Zlatan Ibrahimovic tror att han tror lite på Gud.
– Mm, lite grann. Fast jag är inte en sån som ber.
I så fall skulle det vara svårt att veta åt vilket håll. Pappa Sefik är muslim och mamma Jurka är katolik. De skildes innan Zlatan föddes den 3 oktober 1981 och bor i dag på var sin sida järnvägen i Malmö. Mamma på Rosengårdq, pappa på Branteviksgatan. Pappa bär pallar på ett bokbinderi, mamma är städerska.
– På en städfirma. Hon känner han som äger den.
»Han var Busen på Sorgenfri på den tiden. Han var helt outstanding. En One Man Show.«
Zlatan Ibrahimovic halvligger på sängen i det gamla pojkrummet som han lämnade för snart ett år sedan. Det var här hemma hos pappa Sefik han växte upp. Jag räknar till tre TV-apparater och två videor i den lilla lägenheten.
– Äh, jag vet inte varför. När jag bodde här så hade vi min också. Fyra TV och tre video. En i varje rum. Bra att ha!
När vi kommer in i lägenheten går Zlatan direkt ut i köket, men kommer snabbt tillbaka igen.
– Jag vet inte om du vill ha något att dricka.
Kaffe skulle vara gott, föreslår jag.
– Ja, det vet jag inte om där finns. Och finns det nåt så vet jag ändå inte hur man lagar det.
Givetvis inte. Killen som inte började äta frukost förrän alldeles nyligen – under förra säsongen gick han direkt till träningen på fastande mage – kan antagligen inte koka en potatis heller. Varje dag äter han på MFF:s restaurang i klubbhuset Kulan vid stadion. Det har klubben ordnat för honom, så han garanterat ska få i sig ett mål lagad mat varje dag.
Flickan bakom disken fnissar och tycker att Zlatan är kräsen när han vägrar acceptera vändstekt ägg till sin pytt.
– Ja, det är jag kanske, garvar han. Men det måste man ju vara. Om man ska ha det bästa.
Han är kobrasnabb i käften. Han kan göra ett lojt intryck och fastnar gärna för idrottsklyschor som att det bara är att jobba vidare och att man inte ska tänka på vare sig landslag eller proffsliv. Men i ögonblick när det gäller glimtar det till – jävligt snabbt – och ut kommer exakt rätt replik på Zlatan Ibrahimovics stötiga Rosengårdssvenska, kryddad med typ tio »typ« i minuten.
Den är numera en av Malmös dominerande dialekter. Medan den gamla tidens MFF-are växte upp på Kirseberg och snackade backaslang, växer den nya tidens MFF-are upp på Rosengård och snackar vad vi här nere kallar för spaggemalmöitiska.
Zlatan Ibrahimovic har dubbla medborgarskap, bosniskt och svenskt. Det är därför Bosniens U21-landslag ringer och rycker i honom stup i kvarten. Men han är född i Sverige och uppvuxen på Rosengård, och han vill spela i det svenska landslaget. Det gjorde därför ont i honom att behöva tacka nej till U21-uppdraget på Malta i slutet av februari. En förkylning och en ömmande vad satte stopp.
– Jag fick lämna återbud. Det var mycket ångest. Men hälsan måste gå före fotbollen.
Det är lite kul och ännu mer lite rörande varje gång han säger en sådan mening.
»Men hälsan måste gå före fotbollen.«
Det låter inrepeterat. Som om han lärt sig att det är så man ska tänka när man är vuxen. Hade Zlatan fått bestämma själv, eller om det varit för några år sedan, hade han åkt ner. Utan att blinka. Det är jag rätt säker på.
– Va! Zlatan! Är det han!?
Min dotter skrek första gången hon hörde mig prata om MFF:s nye anfallare. Hon hade inte glömt busen som gick tre klasser över henne på Sorgenfriskolan.
– Han var på alla! Han knuffade ner Michelle från ett staket!
Det där sista lät inte så farligt i mina öron. Men jag ringer ändå upp Michelle och frågar om hon kommer ihåg Zlatan. Det gör hon. Men inget om något staket. Däremot minns hon ett pingisbord.
– Det stod i ett uppehållsrum där alla kunde vara och spela. Men han sparkade sönder bordet. Och sen fick vi inte vara där mer.
Det verkar vara en god idé att ringa upp Agneta Cederbom, som var studierektor på Sorgenfri på den tiden. Och det är inte så att hon behöver betänketid.
– Nej, jag kan säga dig att under mina 33 år i skolan så är han bland de fem stökigaste jag haft. Han var Busen på Sorgenfri på den tiden. Han var helt outstanding. En One Man Show. Sen var det säkert så att han ibland fick skulden för saker han inte hade gjort – bara för att han var Zlatan.
På skolan var man på den tiden övertygad om att hans liv skulle ta, som Agneta Cederbom diplomatiskt uttrycker det, en helt annan riktning.
– Han var urtypen för de barn som det går illa för. Hade han inte haft fotbollen så hade det gått åt andra hållet. Det är jag säker på.
Men hon understryker att han aldrig var kriminell. Bara stökig.
– Det är väl därför han ligger mig varmt om hjärtat, därför som han är en av de få elever som jag verkligen kommer ihåg. Men han var högljudd och han ville inte underordna sig några regler. Alls! Han var en bråkstake, kort och gott. Och en ganska stor slagskämpe, vill jag minnas.
Utan att tveka utnämner Agneta Cederbom Zlatans pappa Sefik till den förälder som hon umgåtts allra mest med genom åren.
– Han var lätt att få tag på, för han jobbade som vaktmästare bara en liten bit från skolan. Och han kom alltid, vilket man verkligen inte kan säga om alla föräldrar till stökiga elever. Men Zlatans pappa var också rätt lik Zlatan, så det var inte helt lätt. Vi hade våra duster.
Hon beskriver pappan som sträng.
– Fast inte sträng på svenska, utan riktigt rejält sträng. Jag tror det var därför Zlatan hade så svårt att klara skolans regler. Han fick så mycket av det hemma, så när han kom utanför pappans nåbarhet ville han absolut inte ha några regler.
Hon har därför inga problem att förstå att Zlatan gjort sig känd för att hamna i bråk med både domare och motspelare. Tvärtom.
– Det märkliga är egentligen att han över huvud taget drogs till idrottsvärlden, eftersom den innehåller regler. Han vägrade ju befatta sig med skolans. Men han kanske behövde reglerna, trots allt. På något motsägelsefullt vis.
Zlatan förnekar inte den här tiden i skolan. Även om han, som sig bör, levererar en något friserad version.
– Jag vet inte varför, men jag var stökig. Jag gillade att prata. Jag sket i läraren och blev utslängd från klassen. Jag kastade papper och jag provocerade de andra i klassen. Sa dumma grejer så att de blev ledsna och gick hem och sa till sina föräldrar. Men jag sabbade inget. Jo, jag tog kanske sönder ett fönster en gång, det händer ju olyckshändelser ibland.
När han gick i sexan sökte skolledningen efter andra undervisningsformer för Zlatan. Under tiden fick han en elevassistent.
– Det hette officiellt att jag var där för hela klassen, men alla visste att det var för att punktmarkera honom. När det ballade ur för mycket så åkte vi och fiskade, minns Christian Ericsson, som var den som tog hand om Zlatan det året.
Hans bild av den tiden är något mer färgstark än »kasta papper« och »säga dumma grejer«.
– Han hade klassen i ett järngrepp. Alla var rädda för honom. Det var stor skillnad på klassen när han inte var där. Han förlorade ofta koncentrationen och då kunde han inte vara i möblerade rum helt enkelt. Han fick inga utbrott, inte så, men klassen slutade fungera. Och då fick jag ta honom därifrån.
Förutom fisket var det innebandy, och de två umgicks mycket på tu man hand. Det låter som om de borde fått bra kontakt, men Christian Ericssons bild av Zlatan är att han var svårfångad.
– Man blev inte kompis med honom. Han var en soloartist som inte stannade kvar på skolgården efter skoldagens slut, som många av de andra. Han gick hem istället.
Högstadiet på Stenkulaskolan var ungefär samma cirkus – mycket stök och skolk – men i nian lyckades han få 3,2 i snitt. Det gav honom en plats på samhällsprogrammets ekonomiska inriktning – på Borgarskolan. Det är den gymnasieskola i Malmö som står högst i kurs.
– Jag pluggade ingenting på Stenkula. Jag gick i en så utflippad klass att det räckte att man satt tyst på lektionen så fick man en trea. Så jag kom in. Det behövdes 3,0, säger Zlatan.
Enligt Zlatan lugnade allting ner sig på gymnasiet. Och även om han hoppade av efter två och ett halvt år, för att satsa på fotbollen på heltid, så är det ingen djärv gissning att steget från Stenkula till Borgar var av vital betydelse för var han befinner sig i dag.
– Jo. Det var stor skillnad, det var det. Som att komma från smuts till rent. Men jag kände mig inte bortkommen. Det var helt okej. Och så tränade vi rätt mycket, så jag slapp en hel del lektioner.
Fotboll hade han spelat ända sedan småskoleåldern hemma på mammas gård i Rosengård. Redan på dagis fick han en kompis som hette Tony Flygare. Han bodde på andra sidan gatan.
Tony gillade också att spela fotboll och var ofta med på gården.
– Vi började spela i Balkan ungefär samtidigt. Och när jag började i Malmö FF, jag var väl 13 då, så kom han strax efter. Vi har verkligen följts åt.
När de båda spelade i MFF:s juniorlag var Tony Flygare den bäste av dem. Målskytten som alla pratade om. Visst hade han ett konstigt löpsteg, men han hade målkänsla. En riktig avslutare. Precis vad Malmö FF letade efter. Ingen nämnde Zlatan.
»Det var tomma blickar och ansikten i apati. Några av spelarna hade hängt en handduk över huvudet för att slippa synas.«
Tony Flygare fick göra några inhopp i A-laget innan Zlatan fick chansen. Ironiskt nog tog Tony Flygares karriär en ny vändning i samma match som Zlatan gjorde sin allsvenska debut, borta mot Halmstad den 19 september 1999.
Halmstad ledde med 2-1 när MFF fick en straff i slutminuterna. Ordinarie straffläggare Dejan Pavlovic och Niclas Kindvall var båda skadade. Tredjeläggare Hasse Mattisson hade just bytts ut. De tänkbara alternativen på plan var Olof Persson och Brune Tavell, som båda hade slagit straffar under säsongen. Men ingen av dem såg intresserad ut. Alla stod och tittade på varandra. Det var fyra omgångar kvar av Allsvenskan 1999 och Malmö FF parkerade på kvalplats. Det låg med andra ord en oerhört viktig poäng och väntade i nätet bakom Håkan Svensson.
Då steg Tony Flygare fram. 18 år gammal, kaxigt självsäker och sugen på att bli hjälte. Han tog kort ansats. Från läktarplats såg han ut att ha bråttom – alltför bråttom – och han sköt okoncentrerat rakt på målvakten. Efter den missen blev det inte fler inhopp. Och när Micke Andersson tog över MFF till nästa säsong ville han inte satsa på Tony Flygare, som i dag står utan kontrakt.
Efter slutsignalen i Halmstad småsprang sportchefen Hasse Borg ner till omklädningsrummet. Han förbannade högt att ingen av de äldre spelarna klev fram och tog sitt ansvar. Och exakt 34 dagar senare hade det hänt som inte kunde hända. I bortamatchen mot AIK förlorade Malmö FF med 3-0 och var därmed utsparkade ur Allsvenskan för första gången.
– Det var tomma blickar och ansikten i apati. Några av spelarna hade hängt en handduk över huvudet för att slippa synas. Ingen sa ett ord, det var så tyst att vi inte hade behövt en mikrofon, summerar filmaren Magnus Gertten, som var på plats i omklädningsrummet för att börja upptagningarna till dokumentären Vägen tillbaka – Blådårar 2.
Men samtidigt, i mörkret över Råsunda, tändes ett ljus för den himmelsblå framtiden. Hasse Borg hade åkt med till Solna av mindre masochistiska skäl än att bevittna Det Definitiva Nederlaget på smärtsamt nära håll. Just där, den eftermiddagen – när Bengt Madsen till slut kallade ihop spelarna, ställde dem i en ring och bad dem ta i hand på att komma tillbaka till Allsvenskan om ett år – då övertalade Hasse Borg en tjurig Zlatan Ibrahimovic att skriva på ett A-lagskontrakt för MFF. I sista matchen, hemma på Gamla IP den 30 oktober, gjorde Zlatan sitt första allsvenska mål när Malmö avslutade säsongen genom att besegra Frölunda med 2-1.
För så var det. Zlatan ville inte skriva på kontraktet. Han och hans pappa var inte nöjda.
– Nej, inte alls. Det var lite ekonomiska grejer.
Men Hasse Borg lyckades alltså övertala Zlatan.
– Ja, han förklarade alla bitarna. Och så sa han några råd till mig, några viktiga ord, som gjorde att jag skrev på.
Vilka de där viktiga orden var vill han inte säga. Jag ringer upp honom samma dag som jag sitter och skriver det här och frågar en gång till: »Vad var det Hasse Borg sa?« Zlatan bara flinar i luren. Han vill fortfarande inte berätta.
Det är så klart oerhört irriterande för en journalist att inte få veta allt man vill veta. Zlatans nej uttrycker ändå en del. Dels att han är en kille som förmodligen kan det här med integritet. Men framför allt säger det något om vänskapen mellan Hasse Borg och Zlatan Ibrahimovic. Eller ska vi säga far-son-relationen.
»Pappa sa alltid det. Du ska inte lita på någon. Gå din egen väg. Det finns skummisar och bovar överallt.«
När jag kallar Hasse Borg för extrapappa ser Hasse närmast generad ut. Han backar ut stolen bakom skrivbordet på Kulan, böjer sig fram och vräker ner en kraftig prilla General i papperskorgen. Och sätter sig upp igen.
– Äh, jag vet inte. Men jag hoppas han tar till sig det jag säger.
Jag förklarar för honom att Zlatan nämner honom i snitt var tredje minut. Och då ser han plötsligt mer smickrad än generad ut.
– Det gör han? Ja, okej då, han ringer ju ofta. Så fort han är osäker så ringer han och frågar. Och jag ska inte säga att det är jobbigt, jag ställer upp till fullo. För jag har sagt det, att vad det än gäller, så är det bättre att han ringer än att han gör något som kanske är fel. Han har ju gjort att antal grejer som varit galna och då har jag sagt: »Varför ringde du inte?« »Äh, jag vet inte, det gick så fort.« Eller nåt. Säger han då. Men sista tiden har jag märkt att han varit försiktig i överkant. Han har ringt om allt möjligt, till exempel om vilken bil han ska välja. Och det tycker jag är bra.
Hasse Borg kan Zlatans historia och bakgrund. Mycket bättre än jag. Men ändå får jag för mig att han inte förstår vidden av det han kommit att betyda för Zlatan. Det är ju ändå han som först berättar för mig att Zlatan har svårt att lita på folk, och att det kommer från hans uppväxt. Inser han då inte att hans egen roll i sammanhanget är avgörande? Eller så gör han det och har bara den goda smaken att tona ner sin egen betydelse. De flesta idrottsmän är ju bra på att bagatellisera det de själva gjort och hänvisar hellre till kollektivets insats. Som gammal back är han kanske inte van att ta åt sig hela äran.
»Det fanns killar i laget med landslagsmeriter och de ville ge honom råd. Men han ville inte lyssna. Han tyckte han kunde allt redan.«
Hemma i pojkrummet, som också är ett slags museum över Zlatans karriär – pappan är imponerande uppdaterad, här hänger de inglasade fotona från London intill bilderna från landslagslägret i Småland – förstår jag i alla fall att den relation som Zlatan har till Hasse Borg är att betrakta som ett socialt genombrott för 19-åringen.
– När jag gjorde debut i MFF så satt han i styrelsen, säger Zlatan. En dag kom han bara in i omklädningsrummet och började snacka med mig. Jag visste inte vem han var och han hade så konstig dialekt. Han frågade hur gammal jag var, men han frågade på ett annorlunda sätt: »Hur många bast du har?« Nåt sånt.
Så kommer han in på episoden med A-lagskontraktet.
– Jag kan nog säga att jag skrev på det bara på grund av honom. Annars hade jag inte gjort det. Inte då i alla fall.
Zlatan växte alltså upp själv med sin pappa Sefik. Det var en uppfostran med vissa käpphästar.
– Ja, man ska vara försiktig. Pappa sa alltid det. Du ska inte lita på någon. Gå din egen väg. Det finns skummisar och bovar överallt.
I mina öron låter det både sorgligt och skrämmande. Att få höra av sin förälder att man inte ska lita på någon. Men för Zlatan verkar pappans evangelium självklart.
– Får jag inte utdelning på det jag kämpar för, så känner jag mig lurad. Jag vill att det ska vara rättvist, helt enkelt.
Agneta Cederbom berättade om alla duster hon hade med pappa Sefik på skolan. Det visar sig ha varit samma sak när Zlatan skulle skriva på för MFF.
– Duktigt misstänksam var han, säger Zlatan. Men han är rädd om mig, rädd att nån ska skada mig, lura mig, utnyttja mig.
Men nu kan Zlatan lita på någon. Vilket då måste vara en ny känsla, en ny upplevelse.
– Ja, jag känner mig avslappnad. För egentligen ligger allting hos Hasse Borg. Typ när jag ska säljas. Det är han som håller i det. Jag har ingen agent. Jag vet inte vem som är intresserad av mig. Han vet allting. Jag vet ingenting. Och det känns lite avslappnat. Men ibland blir man lite sugen och vill veta allting. Det är då jag går till honom för att höra och då säger han, typ, det är ingen brådska, det finns tid, du är fortfarande ung. Han ger mig lite råd. Och hittills har det gått bra. Jag har förtroende för Hasse Borg. Han håller vad han säger. Det känns som jag kan lita på honom.
Det var därför självklart att Hasse Borg och ingen annan skulle följa med Zlatan när han bjöds in av – i tur och ordning – Monaco, Roma och Arsenal i november och december 2000.
– Ja, han ville att jag skulle följa med. Men jag hade ju inte släppt iväg honom själv heller, skrattar Hasse Borg.
Han skrockar belåtet att det var många – mest agenter, som Hasse Borg inte har mycket till övers för – som tyckte att det var vansinnigt att åka iväg till de här klubbarna.
– Men jag säger att det var helt rätt! Han behövde den trippen. För han hade en helt sned uppfattning om vissa saker när det gäller proffslivet. Så åkte vi dit och han fick träffa tränare, han fick prata med deras managers som han tidigare bara sett på TV, han fick gå bredvid storspelare och se dem på riktigt. Och han såg publiken på matcherna – allt runt omkring.
Han slår ihop händerna, ser oerhört nöjd ut – och fortsätter:
– Så när vi kommer hem. Vad säger han då? Jo, så här: »Det är stort det här, jag känner att jag behöver mer tid, jag behöver vara kvar hemma, jag har det bra, jag kan utvecklas mer.«
Nu är Hasse Borg i gasen ordentligt. Han slår ihop händerna en gång till och går närmast upp i falsett med den dialekt som Zlatan tyckte var konstig, och som sannolikt är Närkemål.
– Hela DEN biten hamnade på plats! Pang! Bom! Och det var hela min avsikt. Jag blev bara lite förvånad att han sa de här sakerna redan när vi steg av vid Svågertorp.
Men Zlatan har mycket kvar att lära, säger Hasse Borg mer än en gång under vårt samtal. Det kräver både tid och tålamod att putsa oslipade diamanter, förstår jag. Zlatan lär sig visserligen hela tiden, och det är dessutom helt uppenbart att han vill lära. Plötsligt tycks han älska de regler han hatade som barn.
»Det sprids rykten. Och jag vet ju hur tidningarna slår upp sånt här. Hade det varit en okänd kille från Kirseberg hade det ju inte stått något alls.«
Men han gör tabbar. Ibland kan de vara rätt roliga för en utomstående, men inte riktigt lika kul för klubben. Som när han och en kompis var ute och körde i Zlatans Toyota Celica kring jul.
– Vi hade varit på ett internetkafé och skulle käka på McDonald’s. Ja, så körde vi förbi Industrigatan och såg en bil som skulle ta upp en kund. Ja, som jag såg det i alla fall. Så vi körde upp och stannade och sa: »Hallå, det är polisen det här!«
Han skrattar inte när han berättar. Och han säger att han ångrar det i dag. Jag tror honom.
– Jag har bett om ursäkt också. Så är det inte mer med det.
Tidningsrubriken löd: »MFF-stjärnan låtsades vara polis – jagade sexköpare.«
Nu hade Zlatan och hans kompis lite otur. För just den torsken de skulle skoja med – var ingen torsk. Han var pingstvän och tillhör de frivilliga som missionerar längs Malmös horstråk och försöker få bort flickorna från gatan.
I vilket fall blev det lite lokalt rabalder. De supportrar som varit mest kritiska till Zlatans dumheter på planen under säsongen, fick nytt bränsle. Och Hasse Borg fick mer arbete.
– Först blir man ju förbannad. Naturligtvis. Man får telefonsamtal, det sprids rykten. Och jag vet ju hur tidningarna slår upp sånt här. Hade det varit en okänd kille från Kirseberg hade det ju inte stått något alls.
Han påminner om klubbens policy, som alla spelarna skrivit under.
– Vi vill vara Sveriges bästa klubb – både på och utanför planen. Och det är inte lätt att leva upp till när det händer såna grejer.
»Innerst inne vet han att hans piruetter och solonummer retat upp till och med hans egna lagkamrater. Men han kan ändå inte låta bli.«
Mycket av Hasse Borgs ansträngningar med sin extragrabb har handlat om att fila ner kaxigheten och putsa upp ödmjukheten. Att komma från Rosengård och vara 19 år och tro att man kan besegra hela världen – det gör man inte ostraffat. Det började redan med de egna lagkamraterna under förra säsongen.
– Han kom ju upp från U-truppen till A-laget och var rätt stöddig. Normalt när man kommer upp så sitter man i ett hörn och väntar på träningen. Men det gjorde inte han, minns Hasse Mattisson, som var MFF:s lagkapten i fjol.
Zlatan gjorde tvärtom istället, fortsätter Hasse.
– Ja, han kaxade emot alla som varit med ett tag. Och på planen kunde han inte sluta dribbla.
Så i början av fjolårssäsongen var det irriterat i truppen.
– Han ville ju till landslaget och det fanns killar i laget som hade landslagsmeriter och ville ge honom råd. Men han ville inte lyssna. Han tyckte han kunde allt redan. Ja, det tror han ju fortfarande. Men han har utvecklats under det år som gått. Det har han. Och nu har han ju bevisat något också. Nu vet han att det är ett lag, att det inte bara är något individuellt.
Det gick att se den här irritationen i fjol, ända från ståplats, när Zlatan gång på gång bromsade upp anfallen genom att plötsligt börja dribbla stillastående på mittplan. Eller när han ställde sig nere vid hörnflaggan och försökte lägga upp bollen på högerfoten.
– Haha! Den var kul den grejen, men jag misslyckades. Folk trodde bara jag ville hålla den. Ja, jag ville hålla den, men jag ville också lyfta den över honom och springa på andra sidan. Det är svårt att göra sånt i en match, säger Zlatan.
Precis när jag ska föreslå att det väl knappast är något han ska pröva i Allsvenskan, så fortsätter han:
– Men det ska komma mer i Allsvenskan. Det har jag sagt till mig själv också.
Jag kan inte låta bli att le. Innerst inne vet han att hans piruetter och solonummer retat upp till och med hans egna lagkamrater. Men han kan ändå inte låta bli. Han är en artist. Och han kompromissar inte. Medan de andra joggar sig varma på träningen står han i ett hörn och trixar. Det är hans sätt att värma upp. Det är alltså inte konstigt att han betraktas som lat.
Under landslagslägret i Småland i slutet av januari betygsätter en kollega Zlatan så här: »Med boll nio, utan boll tre.« Det är under matchen. På träningen, när man spelar fyra mot fyra, ser det likadant ut. När andra laget anfaller hänger han med huvudet och gör lite tafatta försök att bryta. Medan de andra kämpar för att imponera, ser Zlatan mest ut som om han skulle vilja vara någon annanstans. Bara när han själv får bollen rycker han till och får energi. När det blir paus är han först bort till vattenmuggarna. Och han är en av dem som sitter kvar längst när passet går igång igen.
Före matchen mot Färöarna – Zlatans första A-landskamp – räknar speakern upp spelarna i högtalarna. Hittills har publiken på 2 204 personer applåderat avmätt för landslagsdebutanter som Erik Edman, Christian Wilhelmsson och Stefan Ishizaki.
Så läser speakern upp nummer elva: »Zlataaan… Ibrahimovic«! Och plötsligt ökar applådstyrkan. Det hörs busvisslingar – och delar av publiken ger ifrån sig något som nog bör kallas jubel.
Det är märkligt. Få i hallen lär ju ha sett Zlatan spela. Öster och Malmö möttes visserligen i Superettan – men det var bara ett enda möte på Värendsvallen. Det ger inga bestående minnen, och dessutom doftar hela tillställningen sponsorafton.
Matchen slutar 0-0 och Zlatan har varit bäst på plan. Han får mest applåder, och mest beröm av Tommy Söderberg: »Han har väldigt mycket fötter för att vara så stor. Han är så stor i att utmana i man mot man; fintar och rycker otroligt bra. Hans skott har precision, speed och kraft. Han har en utsida av foten som liknar handbollsspelarens backhandpass. Han har en hockeyspelares handleder när det gäller känsla. En fascinerande teknik överhuvudtaget.«
I det nya systemet spelar Sverige 4-2-3-1. Systemet tycks modellerat efter Kennet Andersson, en spelare som är van att stå med ryggen mot målet, som kan ta ner bollen, täcka den och fördela bakåt till de tre mittfältare som kommer rättvända.
Denna kväll, den 31 januari, visar Zlatan att det är en roll som skulle passa honom utmärkt.
Jag frågar honom om hans landslagsambitioner när vi sitter i pojkrummet. Men såna frågor är dödsdömda. De faller som blöta gråstenar i golvet innan de når sin adressat. Det är då Zlatan och i stort sett alla andra svenska fotbollsspelare bläddrar i floskelblocket och försäkrar att det inte är något man har tid att gå och tänka på. Det gäller ju bara att jobba på. Och i första hand gäller det klubblaget. Allt annat kommer som en bonus.
Det är extra märkligt att även Zlatan håller på med sånt snack. Han med sin omspunna kaxighet. I vintras gjorde han en intervju i Aftonbladet. Rubriken var »Superettans superdiva« och på stockholmstidningars vis, när det handlar om MFF-spelare, så försummade man inte att räkna upp samtliga övertramp under säsongen – den påstådda spottloskan mot Sylvias Mikael Cupan och stämplingen i ryggen på Ljungskiles Henrik Larsson var de mest uppmärksammade. Man låter till och med Peter Antoine komma till tals, och citerar att han kallat Zlatans hårda stil för »en skam för fotbollen«.
Artikeln avslutades med att intervjuaren undrade: »Och om du blir kvar i MFF?« Zlatan svarade snabbt och förnekade sig inte: »Då hoppas jag att folk glömmer bort mig till säsongsstarten, så jag kan komma till Allsvenskan och slå ner som en blixt.«
»Han är cool, Muhammad Ali. Han var stöddig, men han snackade inte bara, han visade också att han var världens bäste boxare.«
Detta blev högoktanig tändvätska för åtskilliga spelare i de allsvenska motståndarlagen. När det blev helt klart att MFF var tillbaka i fotbollssocieteten, efter 4-2-vinsten borta mot Brage, lär till exempel Ulrik Jansson i arvfienden Helsingborgs IF ha gnuggat händerna och sagt ungefär: »Det ska bli skönt att trycka till honom ordentligt, han som är så kaxig. Låt han komma hit bara, så ska vi sätta dit honom.«
Det är priset man får betala för att man inte sitter som en tyst mus på innersta bänken i omklädningsrummet och för att man besitter briljant teknik. Då får man fiender. Men också fans. Glöm inte jublet i Växjö.
Därför är det egentligen självklart. Jag borde inte ens ha ställt frågan. Men jag undrar vem hans förebild är och räknar lugnt med att få höra i tur och ordning Ronaldo, Romário och Denilson.
Men jag har fel.
– Jag gillar Muhammad Ali. Min pappa gillar också honom som fan. Det är pappas favorit. Han är cool, Muhammad Ali. Kaxig. Han var stöddig, men han snackade inte bara, han visade också att han var världens bäste boxare. Han visste vem han var. Han stod för det han sa. Typ när han sa: »Jag knockar han i fjärde ronden.« Innan matchen gick så trodde folk han var dum i huvudet. Men han knockade honom i fjärde ronden. Det var coolt.
Det är svårt att inte tycka om en 19-åring från Rosengård, som har en mamma som är städerska och en pappa som kånkar lastpallar. Och som har Muhammad Ali som idol. I’m The Greatest. Way to go, Zlatan. Samma attityd, samma bländande teknik. Ali var en större taktiker, men Zlatan är ju bara 19 år. Och han har något annat unikt. Han ser bilder.
– Ibland händer det på planen att jag gör något som jag inte tänkt själv. Plötsligt gör jag bort två gubbar utan att det var meningen. Om jag sitter och funderar: »Hur gör jag?« så kan jag inte förklara. Det bara kommer på matchen. Jag får bilder i huvudet. Det är såna stillbilder, allting står stilla, och där hittar jag lösningar. Typ mina dribblingar och det. När allting går så snabbt. Men så bara ibland – stannar det till. Så hittar jag luckorna. Varför kan jag inte förklara.
Han berättar det efter MFF:s träningsmatch mot Lilla Stadslaget i januari, där han spelade i 60 minuter och levererade en perfekt passning på 20 meter till Peter Ijeh, som bara hade att rulla bollen i mål.
– Då kom det en sån bild, där jag inte såg motståndarna, bara mina egna spelare. Och så hittade jag lösningen. Det går jävligt snabbt.
»Ska vi höja med 10 millar och chansa på att Hasse Borgs prislapp på Zlatan är 50 miljoner? Vilket i så fall skulle göra honom dubbelt så dyr som till exempel Johan Elmander.«
Det är sådana delikatesser som kan få Hasse Borg att glömma de extra telefonsamtalen när Zlatan gjort något han inte borde göra. Det är då han brister ut i superlativer.
– Han har en alldeles speciell nivå när det gäller att vara en lovande fotbollsspelare. Jag har aldrig sett något liknande och skulle inte tveka att sätta in honom i fotbollslandslaget. Ju bättre omgivning han får desto bättre blir han. Han har unika egenskaper, en storlek, en styrka, spelintelligens, en teknik utöver det vanliga – och killen är bara 19 år.
Den stora diskussionen bland MFF:s supportrar just nu är naturligtvis hur länge de får behålla sin guldklimp. Att han ska bli proffs tvivlar ingen på. Inte Hasse Borg heller.
– Ja, men varför inte vänta? Varför ha så bråttom? Han behöver allsvensk erfarenhet. Han skulle kunna gå nu – och kanske klara av det fotbollsmässigt – men 80 procent av tiden sitter du ensam i en lägenhet och har inget att göra. Och om du blir skadad, vad händer då? Den sociala situationen är helt annorlunda.
Men Hasse Borg kan inte hålla kvar Zlatan om han får det rätta budet före sommaren. Även om han har gett honom rådet att stanna ett år i Allsvenskan.
– Är det så att han blommar upp första halvåret, gör en jättesäsong fram till pausen, kommer med i landslaget – ja, då skulle jag aldrig med gott samvete kunna råda honom att vänta ett halvår till. Slå till nu! Då kan jag råda honom att ta ett bud om det är rätt.
Och vad som är rätt – det vet Hasse Borg. Han har prislappen i huvudet.
– Jag är stenklar på var det ska ligga. Men det får ju inte du höra! Och du är inte så dum att du frågar ens.
En kvalificerad gissning ligger någonstans runt 40 miljoner. Som en jämförelse påpekar jag för Hasse Borg att Rosenborg sålde John Carew som 20-åring till Valencia för 90 miljoner.
– Jag vet. Och det är allmänt känt att i Sverige kan man göra de bästa affärerna. Här kan man få spelarna billigt. Norge är förbi oss med hästlängder. Och jag ser ingen förklaring på det förutom att vi är för blåögda och att vi helt enkelt inte inser värdet på spelarna.
Men det gör alltså han. Okej. Ska vi höja med 10 millar och chansa på att Hasse Borgs prislapp på Zlatan är 50 miljoner? Vilket i så fall skulle göra honom dubbelt så dyr som till exempel Johan Elmander.
Tillbaka i pojkrummet är det alltså inget som bekymrar Zlatan just nu. Hasse Borg vet ju allt. Och han ingenting. Och det tycks passa honom bra. Istället pratar han gärna om den allsvenska våren. Han har ju fått ny tröja. Bytt nummer 27 mot – nummer 9. Jag blir nyfiken på vad det betyder för honom.
– Ja, det betyder att jag har nummer 9 nu. Inte 27 längre. 2 plus 7 är 9! Men framför allt betyder det väl mer ansvar. Och nummer 9 brukar ju vara målskytten i laget.
En roll som naturligtvis passar honom perfekt. Det är mål han vill göra. Det är bollen han vill ha.
Han böjer sig fram och plockar upp Arsenaltröjan igen. Inne i garderoben står några gamla fotbollsskor som också tillhör museet. Lite slarvigt viker Zlatan ihop den rödvita tröjan och lägger den intill.
För vem vet, den kanske kommer till användning någon gång.