En liten uppföljning på reportaget Lejonet i Essex.

Text: Johan Orrenius
Foto: Daniel Nilsson

På ett sätt misslyckades jag kapitalt. Mitt mål med reportageresan till Essex var att ta rygg på, eller åtminstone sitta ner med, Glenn Tamplin – ägare av fotbollsklubben Billericay Town FC. När jag flög hem efter tre dagar hade jag fortfarande inte sett röken av honom. Väl hemma fortsatte jag att jaga honom över telefon. Även detta misslyckades jag med. 

Men när jag väl skrev texten märkte jag att det inte gjorde så mycket. Glenn Tamplin blev en motor utan att synas och i facket »Jakten på-reportage« är det inte sällan just jakten som är roligast (visst var Searching for Sugarman som allra härligast INNAN bytet spårats?). 

Första gången jag hörde talas om Billericay Town var under våren 2017. Storyn kändes bekant: liten krisklubb får ny ägare som med en fet plånbok lovar guld och gröna skogar och sätter kurs mot eliten. Men Glenn Tamplin, en nyfrälst larger than life-karaktär som gjort sig en förmögenhet inom stålindustrin, stack ändå ut. 

Han övertalade tre gamla Premier League-spelare (Paul Konchesky, Jermaine Pennant och Jamie O’Hara) att spel i Englands sjunde högsta division kunde vara något för dem.

Han installerade sig själv som manager.

Han sparkade sig själv som manager.

Han återinstallerade sig själv som manager (och klev i våras åt sidan än en gång).

Han höll predikantliknande matchgenomgångar och tvingade spelarna att sjunga R Kellys The World’s Greatest före avspark.

Han renoverade arenan och grävde ner tränarbänken under markytan för att skapa »internationell stämning«.

Han sprejmålade örnar och lejon på omklädningsrummets väggar för att ingjuta mod i spelarna (oklar psykologi, redaktionens anmärkning).

Och så kronan på verket: en 50 meter lång »muralmålning« som visar hur Glenn Tamplin får en uppenbarelse av Gud och sedan räddar Billericay från förfall.

Dagarna jag var där höll allt på att explodera. Lagets tränare hade precis SMS-sparkats under en match mot Chippenham, trots att Billericay toppade serien efter fem förlustfria matcher. Ingen visste vem som skulle leda laget i nästa match, två dagar senare. Det hetaste ryktet var Glenn Tamplin själv. Men när tidningarna fick nys om SMS-historien blev han förbannad och höll sig undan. 

Av de tre prestigevärvningarna fanns bara Jamie O’Hara kvar. En gång i tiden var han ung och het i Tottenham. När han kom till Billericay hade han nyligen medverkat i Celebrity Big Brother (säsong 19) och anlände till klubben efter en hastigt planerad fettsugningsoperation i Turkiet. 

Det var turer fram och tillbaka hela tiden och ständigt nya bud. Den som vill få hela kaoset gör bäst i att läsa reportaget. Jag funderade också mycket på hur supportrarna upplevde alltihop. För rivaliserande fans var förstås Billericay en tacksam måltavla. En ekonomiskt dopad klubb som på många sätt står för motsatsen till det som de flesta supportrar uppskattar med non league football. Billericay var vulgärt, plastigt – och lovligt byte att driva med. Dessutom: Glenn Tamplin framstod inte som den mest tålmodige ägaren. Vad skulle hända med klubben den dag han tröttnade att leka med den?

Billericays anhängare (hemmasnittet låg på drygt tusen pers) verkade splittrade. En del roades av showen, för andra var framgång mindre viktig – det centrala var att få se sitt lag spela, stå på läktaren, sjunga och umgås med kompisarna. En av de mer engagerade supportrarna hette Richard. Han påminde mig om i vilket skick Billericay Town var i innan Glenns entré. För det ska sägas: under hans ägarskap har laget gått upp en division och spelar numera på en arena i mycket gott skick.

– Vi var skit före honom, sade Richard. Vi spelade på en skitplan på en skitarena. Vi hade inga pengar och kunde bara få spelare från lägre divisioner. Kolla på oss nu.

Jag frågade om han inte var rädd att ägaren skulle tröttna och gå vidare till nästa kick i livet.

– Listen mate, sade Richard. Vi vet nog alla innerst inne att han kommer att få nog av Billericay en dag. Men den dagen, den sorgen. Jag försöker bara njuta medan det varar.

Det var en ganska bra sammanfattning.

Några dagar före tidningen skulle skickas till tryck meddelade Glenn Tamplin plötsligt att han hade fått nog. I ett personligt brev på klubbens hemsida skrev han att han tänkte sälja klubben. Jag slutade min text där. Men var det något jag lärt mig om Billericay Town så var det att det som gäller ena dagen inte behöver göra det dagen efter. Så jag lät sista ordet gå till klubbens presstalesman, Nicky Hayes:

– Ring mig i morgon så har det säkert hänt något nytt.

Och mycket riktigt. Efter sitt plötsligt annonserade avhopp ändrade sig Glenn Tamplin igen. Nu är det oklart om han kommer att sälja klubben eller inte. Troligen behåller han åtminstone 51 procent av aktierna, avslöjar han i en intervju med Essex Live. I samma intervju berättar han också om hur han kämpat med både alkohol- och drogmissbruk.

Det allra senaste är att Billericay, med ny manager, har hittat storformen. Inför helgens möte med Gloucester toppar laget National League South och har en reell chans att avancera ytterligare en division. I så fall återstår bara ett steg till League Two. Och just det: Glenn Tamplin är sedan några omgångar tillbaka också lagets assisterande tränare.

Fortsättning följer.