Fotboll med en dotter

Som författare har han sålt mer än tio miljoner böcker och legat etta på New York Times bästsäljarlista. Flera gånger. Som fotbollstränare är Fredrik Backman inte lika framgångsrik.

En dag kommer du förstå att det här aldrig handlade om fotboll. Det kunde ha varit vad som helst. Jag ville bara vara där du var, så mycket som möjligt, så länge du lät mig. 

 

När du var fem år hade vi ett bråk i bilen på väg till träningen. Jag vet inte exakt vad det handlade om, du var som sagt fem år så det kan ju ha varit precis exakt vad fasen som helst: att jag hade packat fel sorts majskakor, eller att det blev hörn på majskakan när du hade bitit i den och du hatade hörn, eller att jag inte fattade hur mycket du hatade hörn för jag brydde mig ju aldrig om dina känslor för jag hade säkert typ inte ens brytt mig om du dog! Om jag verkligen hade älskat dig hade jag liksom köpt rätt majskakor från början, de hörnlösa majskakorna, det var den sortens bråk. Hur som helst så slutade det med att vi stannade vid ett rödljus och du sa något och jag sa något tillbaka och du sa något rätt taskigt och jag tappade humöret och fräste: »Om du ska bråka så här mycket med mig varje gång vi ska till träningen behöver jag faktiskt inte lägga så här mycket tid på att vara tränare för laget alls!«

Annons

Du var tyst ett par sekunder. Mötte min blick i backspegeln. Iskall. Sedan sa du: »Du är inte tränare. Du pumpar ju bara bollar.«     

Det sårade mig mer än jag var beredd på, det gjorde det. Jag var tyst hela vägen till träningen, du också. Vi skämtar om det ganska ofta numera men just då märkte vi nog båda två att … jaha … här gick gränsen, tydligen. Du fick klampa mer försiktigt runt min självkänsla efter det. När vi kom hem på kvällen mumlade du: »Du sätter plåster när nån slår sig också.« Det var gaffatejp runt min bröstkorg, det mumlet, höll ihop mig hela nästa dag.

 

Var jag lite lättkränkt där i bilen? Jo, visst. Men jag hade till mitt försvar lagt rätt mycket av min fritid i flera månader på att vara tränare. Eller kanske inte tränare, per definition, men i alla fall hjälptränare. Eller assisterande hjälptränare, åtminstone. Eller jag var i alla fall killen som till sist räckte upp handen på det där första föräldramötet när de sa att de hade några erfarna tränare klara men det skulle vara bra med en extra vuxen. Så jag är en extra vuxen. Visst, om vi ska vara helt och hållet ärliga gick en av tränarna och jag över parkeringen samtidigt efter föräldramötet och han frågade »är det där din kombi?« och jag sa »mmm« och han sa »perfekt!« så allra mest blev jag väl bara han som har haft alla lagets västar och koner och bollar i mitt bagageutrymme i två år. Men det regnar lika mycket på materialförvaltaren som på tränaren de ruggigaste dagarna i oktober, ska du ha klart för dig. Man fryser inte mindre om fötterna för att man inte vet vad man håller på med.

»I början gör vi det här för er skull, i slutet gör ni det för vår skull.«

Det var nämligen tyvärr det jag lärde mig när jag började gå på fotbollsträningar med dig: Jag vet i stort sett ingenting om fotboll. Jag har varit besatt av fotboll i hela mitt liv och ägnat en betydande del av det åt att skrika åt främlingar på tv vad de borde ha gjort istället för vad fan det nu var de precis försökte göra. Men det visade sig när jag kom till en fotbollsplan med din hand i min att din pappa är fullständigt, oåterkalleligt dum i huvudet. Det var ett ganska brutalt uppvaknande för mig för det var en ganska stor del av min identitet fram till dess att jag var en sådan som »fattade« fotboll. Men så träffade jag dina tränare och det var som det gamla skämtet om boxning: »Jag brukade vilja bli boxare tills jag mötte en kille som verkligen ville bli boxare.« När jag tittar på fotboll tittar jag på fotbollen men dina tränare tittar på allt. Efter en av era första träningar förklarade en av dem hur Jürgen Klopp har förklarat spel med hög press och han var så oerhört pedagogisk att det faktiskt var första gången i mitt liv som jag absolut inte fattade vad hög press var. Den andra tränaren tittade på dig och de andra femåringarna och flinade: »Ni fattade allt det där direkt, eller hur?« Ingen av de andra tjejerna svarade, men du lyfte blicken, stirrade honom stint i ögonen och sa: »Du, jag är bara här för att min pappa lovade att vi skulle äta på Max efter träningen.«

Jag respekterar din ärlighet, ska du veta. Det enda jag själv minns om hög press nu flera år senare är att din tränare sa: »Det handlar inte om vad man gör när man har kontroll utan om vad man gör direkt när man förlorar den.« Jag tänkte att det är så det känns att bara försöka vara människa en vanlig onsdag. Det var väl ungefär då jag insåg att fotboll med dig inte skulle handla så speciellt mycket om fotboll för mig.

Sedan gick vi till Max.

 

Ibland har jag varit rädd att du började spela fotboll för min skull. Sedan påminner jag mig själv om att det nog snarare var tvärtom, jag spelade i för många år själv, jag visste för mycket om grusplaner i november i snedregn och snålblåst för att uppmuntra det här. Jag var noga med att tipsa dig om trevliga aktiviteter som utförs i rumstemperatur istället. E-sport. Couronne. Balsamering. Nu när jag tänker efter pratade jag nog faktiskt inte särskilt mycket om fotboll med dig alls och rätt som det var kom du lik förbaskat hem och ville spela fotboll, så i själva verket valde du kanske det här bara för att jävlas med mig? Man kan aldrig veta säkert som förälder. Vi intalar oss alltid att alla era bästa och sämsta val har med oss att göra.

Men du är sju år nu och innerst inne vet jag att jag påverkar dig mindre och mindre. Den här åldern är platsen där vågorna bryts, vi sprattlar över dem mot djupare vatten och jag ser nog fortfarande stranden men vattnet blir kallare och jag känner strömmarna dra, snart släpper du taget om mig och ger dig ut. Jag anmälde mig bara som frivillig på det där föräldramötet för att jag ville få vara med ett litet tag till. Jag räckte upp handen som en drunknande. 

Du vet nog det. Alla aktiviteter vi åker på, allt som är vårt, kommer utvecklas likadant för oss som för alla andra barn och föräldrar: I början gör vi det här för er skull, i slutet gör ni det för vår skull. 

Det är därför jag håller hårdare och hårdare i din hand när vi går den sista biten till träningarna nu, för du kommer inte berätta för mig när det är sista gången.

 

Du är som jag, du gillar träningar mer än matcher. Vi är tjockhuvuden, båda två, men inte vinnarskallar. Alex Morgan sa att »ursäkter är som förluster, alla har dem förutom vinnarna« och hon har säkert rätt, men när jag blev din pappa lärde jag mig helt ärligt att inte ha något emot en ursäkt eller två. José Mourinho sa att »football is about winning«, men den är nog inte det för mig. Inte ens när jag var liten. Jag ville bara vara med. Allt annat i livet var så luddigt och fyllt av sociala koder jag inte begrep men fotbollen berättade exakt vad den förväntade sig av mig. Fotbollsplaner och fotbollsläktare är nästan de enda platserna jag någonsin varit på där jag inte hela tiden känt mig helt och hållet onormal. Jag skrev en gång att »man älskar fotbollen för att den är instinktiv, om den kommer rullande på gatan så sparkar man på den, för att man älskar den av samma anledning som man förälskar sig: För att man inte vet hur man låter bli.« Jag visste inget om vad fotbollen skulle bli tillsammans med dig men det visade sig att den inte förändrats så värst mycket. Den rullar, man kan inte låta bli. Vi hittar på sex nya sätt att bråka varje gång vi kör till och från träningarna. Det är ett enkelt spel, som Gary Lineker sa, tjugotvå personer jagar en boll i nittio minuter och efteråt blir man utskälld av sin dotter. Men däremellan? Ett enda litet ögonblick av något annat.

Annons

 

I förra veckan skadade du ryggen på en studsmatta och kunde inte träna alls, så vi åkte bara dit för att lämna alla västarna och bollarna och jag tänkte vända hemåt igen när du sa: »Ska vi inte stanna och hjälpa till?« Så vi gjorde det. Jag lärde dig använda den elektriska bollpumpen och när en av dina lagkamrater slog sig satte jag plåster och du satt bredvid och berättade uppmuntrande historier för henne om alla gånger jag varit klumpig och råkat skada dig av misstag. En gång på en träning glömde jag till exempel ta av mig klockan, och du hade tyvärr växt precis till min handled då, så när du kom springande i full fart bakom mig för att skrämmas och jag vände mig lite för hastigt sprang du med pannan stenhårt rakt in i klockan och knockades och föll raklång på gräset så att hela idrottsplatsen trodde att jag slagit ner dig. Årets pappa kände man sig ju inte som just då, gjorde man ju inte. 

Ibland önskar jag kanske att du glömde en del av mina sämsta stunder, eller åtminstone att du slutade återberätta exakt alla detaljer för exakt alla vi träffar. Men du är bra på att minnas ögonblick. Det är en bra egenskap om man älskar idrott, för det är allt idrotten är. Livet också.

 

Efter den där träningen i förra veckan skrev jag de första raderna i den här texten. Jag visste inte vad jag skulle ha orden till just då, men så påminde en av de andra tränarna mig om när du fick honom att garva senast. Han har en dotter som är tretton år och en fantastisk fotbollsspelare, du och han var och tittade på en av hennes träningar och du frågade: »Varför springer de så mycket?« Han förklarade att de måste löpträna för att orka spela matcherna och att när du blir lika gammal som de är kommer du också få löpträna jättemycket. Du tittade på honom, helt lugnt, och svarade: »När jag är sådär gammal kommer jag nog ha slutat med fotboll då, för det där är ingenting för mig.« Ibland pratar du som en fabriksdirektör i en gammal pilsnerfilm men jag fattade ju vad du menade. Fotboll handlar inte alltid om fotboll för dig heller, vi gillar bara att vara där den är. I går berättade din mamma för mig att du sagt till henne att det är roligt när hon kommer till träningarna och »tittar på mig och pappa«, som om det är oss hon kommer för, inte bara dig. Jag var tvungen att sätta mig ner en lång stund för att orka resa mig igen med allt det innanför revbenen.

 

Jag sov på golvet bredvid din säng inatt, vi höll i varsin tass av din gosedjurshund. Du fick den på en baseballmatch i Toronto, jag tror inte att du minns ett enda dugg av matchen mer än hunden och nu när jag tänker efter vet jag fasen inte om jag gör det heller. Du blev så glad för det där gosedjuret, sådär glad genom hela kroppen som du kan bli, elektriskt lycklig. Någon klok människa sammanfattade en gång baseball med orden: »It’s a game of failure.« Till och med världens absolut bästa slagmän missar bollen sju gånger av tio, de misslyckas så ofta att de nästan blir överraskade när de för en gångs skull inte gör det. Det är så jag ser på hela mitt föräldraskap. 

Den där dagen i bilen när du var fem år och vi bråkade om majskakor var den där hösten då jag gick igenom en utmattningsdepression. Det är ett svårt ord, inte att säga men att förklara. Under hela mitt liv har jag fått höra att min hjärna inte riktigt funkar som den borde. Ibland är det bra, jag har ganska livlig fantasi och det har gett mig ett konstigt jobb vilket är tur eftersom jag inte klarade av några okonstiga jobb. Men ibland är det dåligt, eftersom hjärnan är så bra på att få mig att tro på saker som inte är sanna att den kan få mig att tro på saker som är farliga. 

»… på träningarna kunde jag inte vara din pappa, för där måste jag vara alla tjejernas tränare.«

Jag hade varit väldigt stressad väldigt länge den där hösten och när min hjärna är stressad säger den åt mig att jag inte kan andas. Det är lögn, förstås, men min hjärna kan vara så övertygande att mina lungor tror på den. Det kallas »panikångest«, den får mig att ligga på golvet i hallen mitt i natten och tro att jag inte får luft. Så livlig fantasi har jag. De första gångerna jag hade panikångest var jag i din ålder, jag minns att skolsköterskan trodde att jag hade astma men jag var egentligen bara ganska ledsen, nästan hela tiden, utan att kunna förklara varför. Jag är fortfarande det ibland, det är ingens fel, det betyder inte att jag inte också är lycklig. Jag är otroligt lycklig. Jag är bara ömtålig. Ibland fantiserar min hjärna ihop ett svart hål och tar med mig ner i det och då kan det ta en stund innan jag kan fantisera ihop rep att ta mig upp med. Det kan bli otäckt och ensamt ett tag, när det bara är jag och mina sämsta idéer där nere, så när jag var liten och inte hade ord för allt det här hittade jag två saker som hjälpte: böcker och sport. De var samma sorts verklighetsflykt för mig och eftersom jag verkligen, verkligen inte gillade verkligheten när jag var barn blev jag besatt av båda. 

Jag berättar bara det här för dig nu för att fram till att du och jag satt i bilen och bråkade om majskakor trodde jag nog att det var allt fotbollen alltid skulle vara för mig: ett sätt att glömma nuet. Men när du och jag gick på träningarna den där första hösten blev det tvärtom, fotbollen tog mig tillbaka upp ur hålet. Jag hade inget val, för man kan inte vara koncentrerad till mindre än hundra procent när man har ansvar för att sätta plåster på två dussin bindgalna femåringar. Det var en anledning att hela tiden hålla mig i ljuset, för i mörkret ser man ingenting och då kan man inte pumpa bollar. Jag hade inte ens tid att tänka på hur stressad jag var i bilen på vägen dit för du slutade ju aldrig bråka med mig om de där förbannade majskakorna. Jag älskar dig för det. Jag älskar dig så mycket.

 

Jag är ledsen för allt jag inte kommer begripa med dig. Jag är ledsen för alla gånger jag kommer vara en dålig pappa. It’s a game of failure. Min enda förhoppning är att jag åtminstone gett dig tid, att du hunnit se mig försöka. Jag säger ju alltid till dig före varje träning att det gör inget om du misslyckas så länge du har gjort ditt bästa, för det är allt jag hoppas att du ska säga till mig när du är vuxen och ser tillbaka på allt det här. Alla timmar i bilen, alla hamburgare på Max och alla varmkorvar på bensinmackar, allt godis som din mamma inte vet att vi åt mitt i veckan, alla bråk och alla gånger vi blev sams. Den där gången du skrek »jag har världens sämsta pappa!« framför hela laget för att jag inte såg när du slog dig (jag var upptagen med att lista ut hur den nya elektriska bollpumpen jag hade köpt fungerade) och det där ögonblicket precis innan du skulle somna den kvällen när vi höll i varsin tass på gosedjurshunden och du viskade: »Okej då. Du är inte sämst.« Och jag viskade tillbaka: »Darth Vader har barn. Jag måste väl ligga lite över honom ändå?« Men då sov du redan. Jag gick till badrummet och tvättade västarna och hängde dem på tork till nästa träning. Packade ner majskakor i väskan. Den svenska idrottsrörelsen pratar mycket om att målet med idrott inte bara ska vara att fostra spelare utan att även fostra barn. Jag var inte riktigt beredd på hur mycket den även skulle fostra föräldrar. 

Vi är fem tränare i laget nu, i våras bjöd jag hem dem på middag och vi drack öl och garvade mycket och dagen efter påpekade din mamma att fyra nya kompisar är fler nya kompisar än hon sett mig skaffa totalt under de tretton år vi varit tillsammans. Jag medgav att jo, vi är väl kompisar nu, inte bara tränare. »Jag vet inte hur det hände«, erkände jag. Din mamma himlade med ögonen och svarade: »Ärligt, Fredrik? Jag vet precis hur det hände: De är med sina ungar hela tiden, de är pappor först, de är en massa andra saker också men de är pappor först. Du vet nog inte ens vad de jobbar med och de skiter i vad du jobbar med. De känner dig bara genom din dotter. Det är nog den första identitet du någonsin varit bekväm med.«

»Jag vet inte vad vi kommer vara osams om men något blir det väl.«

 

Medan vi åt middag berättade en av de andra tränarna en historia om när hans äldsta dotter var liten och han tränade hennes lag, och de skulle möta ett lag från en förening vars seniorlag han hatat hela sitt liv, så han ansträngde sig givetvis som en ansvarsfull pappa extra mycket veckorna före matchen för att inte alls visa det för henne. Det var bara som vilken match som helst, intalade han sig. Tills den började och hans dotter gjorde mål. Hon gjorde massor av mål i varje match och firade aldrig särskilt överdrivet, men nu vände hon sig om, slet sig fri från sina lagkamrater och rusade rakt ut till sidlinjen och kastade sig i famnen på sin pappa. Han stod där och ville be henne om ursäkt och aldrig släppa taget om henne samtidigt. Det är så jävla svårt att vara en bra förälder. Vi tror alltid att vi döljer dem så bra men ni vet ju redan allt om alla våra drömmar för er, ni lever hela era barndomar med våra förväntningar och rädslor i era ryggsäckar. 

En av de andra tränarnas tonårsdotter spelade en match nyligen där föräldrarna i motståndarlaget började skrika och gapa och bete sig väldigt illa. Jag frågade dottern efteråt om det påverkade henne. Hon svarade: »Nej, det där är jag van vid, det stänger jag bara av. Det enda som stör mig är om pappa skriker.«

Hennes pappa stod bredvid med händerna så djupt nerkörda i fickorna att de var i strumporna. Han skriker inte på matcherna längre men han har permanenta bitmärken i underläppen. Vi gör vårt absolut bästa, vi hoppas att ni ser att vi verkligen, verkligen försöker. Det är allt.

 

När du var fem år bråkade vi på nästan varenda träning om att du inte gillade att jag uppmuntrade de andra tjejerna mer än dig. Jag försökte förklara att på träningarna kunde jag inte vara din pappa, för där måste jag vara alla tjejernas tränare. Häromveckan bråkade vi om något liknande och jag var på väg in i exakt samma monolog igen när du himlade med ögonen värre än din mamma och sa: »Jag vet, jag veeet, när vi är här är alla barn dina barn.« Jag ville genast påpeka att det var faktiskt inte alls så jag hade uttryckt mig, för det är inte så enkelt för en vuxen man som försörjer sig på ord att erkänna att dina redan är bättre än mina, men du hade rätt. Att vara tränare är att se alla ungar som sina ungar, inte att låtsas som att man inte har en egen. 

Men jag vill bara påpeka nu direkt att jag verkligen, verkligen inte orkar bråka med alla tjugo om majskakor. Jag bråkar bara så med dig.

 

Det är fredag kväll i oktober när jag skriver klart det här, imorgon bitti är det träning igen, snålblåst och snedregn och Max-hamburgare eller bensinmackskorv efteråt. Jag vet inte vad vi kommer vara osams om men något blir det väl. Du har teaterlektion precis före fotbollen och det är alltid förvirrande för oss båda för när jag gapar »sluta vara så dramatisk!« när du ramlar på den ena aktiviteten så är det ju exakt det du förväntas göra på den andra. Du kommer gorma »jag gör mitt bästa!« åt mig och jag kommer fräsa »jag också!!!« tillbaka. Jag hoppas att jag inte är sämre än Darth Vader och jag hoppas att du vet att det här aldrig handlade om fotboll för mig. Det kunde ha varit vad som helst. Jag ville bara vara där du var, så mycket som möjligt.

Så länge du lät mig.


Copyright © Fredrik Backman 2020.
Published by agreement with Salomonsson Agency.