De flesta har ett eller två fotbolls-VM som definierar barndomen. I mitt fall: 1994 och 1998. Redan då fångades jag av Brasiliens sambafotboll med Romário och Bebeto som konstnärliga ledare. Jag kände dragningskraften från Argentinas färgstarka och härligt galna profiler. Diego Maradona som psykotiskt vrålade in i en TV-kamera efter en stänkare i ett grekiskt kryss. Claudio Caniggia med sitt långa hår och sin näsa för mål. Ortega. Simeone. Redondo. Och för guds skull: Batistuta! Dessa poetiska namn charmade mig, och i spelarnas ansikten såg jag något annat än i de ansikten jag var van vid att se. En eld i ögonen. Ett övertygat flin. Allvar och bus, självförtroende, sårbarhet, hat och lycka. Jag såg kontraster.
Det är inte konstigt att jag drömde mig dit redan då, till kontinenten där kontrasterna är skarpare än någon annanstans. Jag föreställde mig att varje sydamerikan bekymmersfritt kunde dansa, grilla stek, slå en bakåtvolt och sjunga. Inte sjunga som vi gör, utan lite mer som om deras överlevnad hänger på det, med »argentinsk passion« i rösten. Jag fantiserade om ett land där luften är het och fuktig och där fotbollen saknar hämningar. Där det något slitna uttrycket »på liv och död« faktiskt stämmer.
Hösten 2013 uppfyllde jag min barndomsdröm och reste till Argentina. Jag minns tydligt den kalla augustikvällen och radion som knastrade i taxin från flygplatsen till Buenos Aires.