De ljusa väggarna i Lennart och Lola Johanssons fyrarummare, med takterrass och utsikt över Essingeviken, är täckta av tavlor. I vardagsrummet slutar jag räkna vid tjugo. Det är böljande landskap, trånga Stockholmsgränder och stora skepp. En av tavlorna sticker ut – porträttet på Lennart Johansson. Det är en bra avbildning, den karakteristiska dubbelhakan är där, även om konstnären har hållit tillbaka. De blåmålade ögonen är välfångade och givetvis är han avbildad i kostym, slips och skjorta.
Lennart berättar att han alltid ogillat att bära slips. Han har känt sig instängd. Dessutom har det varit svårt att hitta skjortor som passat kroppshyddan.
Den här dagen är han klädd i en knallgul ylletröja med ett stort AIK-emblem på bröstet. Han stödjer sig på sin käpp och andas tungt. Jag säger att det måste ses som ett tecken på att han haft ett framgångsrikt liv när han kan stå och titta på sitt eget porträtt. Han nickar:
– På mitt kontor på Råsunda har jag en matta med mig själv som motiv. Jag fick den när jag var i Azerbajdzjan.
