Ciao Bella!

Han provtränade med AC Milan som 15-åring, blev allsvensk skyttekung som en av de yngsta spelarna någonsin och fick hela Borås kärlek på köpet. Men på senare år har folk mest kritiserat hans spel och idiotförklarat honom för korkade uttalanden. Till slut tvingades Fredrik Berglund ställa sig frågan: Vad gör man om man inte ens känner sig välkommen hem?

Elfsborgs fystränare Henrik Dagård tittar på pulsmätaren och skriker:

– 80 »Bella«! Öka!!

Fredrik Berglund flåsar och skakar på huvudet. Det bildas rökmoln när luften lämnar munnen och far ut i den nollgradiga, fuktiga kylan. Kroppen skriker. Fystränaren vill ha spelarna på en puls runt 90 i intervallträningen, 80 är inte i närheten. Så Fredrik förlänger stegen och försöker peppa sig med att det bara är fem minuter kvar. Och så nästa tanke: Fem jävla monotona minuter till runt, runt, runt de uppställda jävla konerna. Som om det inte vore nog med jävelskap – uppe på Borås Arenas läktartak står kommunalarbetare och skottar snö så att det yr ner i ansiktet på spelarna. Prognoserna talar om töväder och nyheterna rapporterar redan om plåttak som rasat in lite varstans i Sverige.

Annons

Fredrik passerar Dagård igen:

– Bella! 78!

Inget »öka!« den här gången men det anklagande tonläget går inte att ta miste på. Fredrik biter ihop käkarna. Det är inte kondisen som är dålig – släng ut en boll och han kan springa i evigheter, snabbare än de flesta här i världen – men så fort han får på sig löparskorna är det som att konditionen minskar med 30 procent. Detta är hans 17:e försäsongsträning på seniornivå och aldrig har han mött en mer utmanande vinter: snökaos, 20-gradig kyla, gapiga fystränare… Han gick in i säsongen med ambitionen att söka glädjen igen. Just nu, i snöyran med Dagård som övervakande petimeterplit, har han väldigt svårt att hitta den.

– Bella! 76!

Han är hemma i Borås igen. Tillbaka i Elfsborg igen. Senaste försöket slutade med ett missnöjt intervjusvar i Borås Tidning hösten 2008. Efter ännu en petning sade Fredrik: »Jag har sex mål och tre assist på elva matcher från start, jag vet inte vad mer man kan göra. Men det kanske inte är lika viktigt med mål i fotboll längre.« Uttalandet uppskattades inte av tränare Magnus Haglund. När nästa säsong började valde Fredrik att lånas ut till norska Stabaek där han återigen talade med tidningarna: »Jag tycker man slösar med talang och jag har varit jävligt irriterad. Jag vet att fler tycker som jag. Min personliga åsikt är att Elfsborg borde spela med två forwards.«

I höstas, efter en säsong i Tippeligaen, ville han tillbaka till Elfsborg – för fjärde gången i karriären. Den här gången visste han inte om han var välkommen. I tidningarna kommenterade Magnus Haglund en eventuell återkomst med: »Jag har ingenting att säga om Fredrik Berglund, han spelar för Stabaek nu.«

– Bellaaaa! ropar Dagård med blicken på pulsmätaren.

 

Det finns en Expressenlöpsedel, daterad den 20 april 1997, som pryds av ett foto på Fredrik Berglund, Anders Svensson och Tobias Linderoth. De ligger i gröngräset och flinar mot kameran. Alla har halvlång pagefrilla, alla bär pannband. »Elfsborgs Pannbandsliga – i kväll tänker de slå till igen«, lyder rubriken.

Anders Svensson har blivit landslagskapten med över 100 landskamper på meritlistan, Tobias Linderoth har gjort 76 matcher i blågult. Båda har spelat i Premier League. Men när fotot togs 1997 var det Fredrik Berglund som sågs som den hetaste i trion.

Första gången han var med i TV var han 13 år. Han intervjuades av SVT-sportens Kjell Kjellman under Gothia cup efter att ha gjort 19 mål på fyra matcher och deklarerade rakt in i kameran: »Jag ska bli proffs – som Tomas Brolin!« På den tiden spelade han fortfarande i moderklubben Byttorps IF men redan samma höst, 1993, bytte han till storebror i Borås – IF Elfsborg. Han tog plats i juniorlaget, fastän han var fyra år yngre än många av lagkamraterna. När det var dags för Elitpojkläger slog han sig direkt in i det första pojklandslaget, där han spelade på topp tillsammans med Alexander Östlund.

Utländska klubbar blev snabbt intresserade. Belgiska Anderlecht ville göra en Pär Zetterberg-repris och lyfta över en svensk tonåring, men trots två mål för juniorlaget i en avgörande seriematch valde klubben istället Sunday Olisehs bror – behovet av en mittfältare var större än behovet av en målskytt.

Samma år, 1994, mottog Fredrik Berglund Gunnar Grens stipendium som den mest talangfulla 15-åringen i Sverige. Priset var en provträning med AC Milans A-trupp. Fredrik åkte ner en vecka till Italien med Nisse Liedholm som ciceron. På Milanello värmde Fredrik upp med fotbollstennis tillsammans med Gianluigi Lentini, Paolo Maldini och Alessandro Costacurta. På träningen ställdes han som högerytter mot nyblivna VM-silvermedaljören Maldini. En dag senare åkte Fredrik och Nisse Liedholm till Genua, eftersom elfsborgaren skulle köra ett pass med Sven-Göran Erikssons Sampdoria också. På träningen spelade han i samma lag som Roberto Mancini och hade Attilio Lombardo mot sig på sin kant. Kort därefter for Fredrik till Blackburn, där han gjorde en träning med A-truppen – Alan Shearer, Chris Sutton och resten av gänget hade just börjat den säsong som skulle leda ända till ligatiteln.

16 år gammal debuterade Fredrik för Elfsborg i division ett södra och gjorde mål direkt. Året därpå gick Elfsborg, med Anders Linderoth som tränare, upp i Allsvenskan. »Pannbandsligan« blev snabbt ett begrepp i media – Anders Svensson och Tobias Linderoth var de trixiga mittfältarna och Fredrik Berglund den hypersnabba anfallaren. När Linderoth ersattes av Kalle Björklund – och en bolltrillande spelfilosofi av en avsevärt mer cynisk – följde Tobias med pappa till nya klubbadressen i Norge. För de två pannbandsligisterna som var kvar i Borås blev speltiden mindre. Anders Svensson gnällde i det tysta, Fredrik Berglund gick till styrelsen och sade att om han inte fick spela så tänkte han åka till Italien och hitta en ny klubb. Den svenska tränaren Roger Palmgren, i Serie C-laget Arezzo, hade velat ha ner honom och nu tog Fredrik chansen utan att meddela någon vart han reste. Borås Tidning fick tag på hemmasonen när han satt på lokalbussen från Florens. På reporterns fråga svarade Fredrik lurigt: »Jag kan säga så mycket att det finns mycket berg här i varje fall. Mer får du inte.«

Fredrik stannade tio dagar i Arezzo och återvände sedan hem till Elfsborg och en tränare som var förbannad på spelaren som stuckit iväg mitt under säsongen. När Björklund sparkades och B-A Strömberg tog över vände det för Fredrik. Säsongen 2000 slutade Elfsborg femma i Allsvenskan, klubbens bästa placering sedan 1982, och Fredrik Berglund vann skytteligan på 18 mål. Han var 21 år och Allsvenskans yngsta skyttekung sedan Martin Dahlin tog hem titeln tolv år tidigare. I samma veva utsåg italienska tidningen Guerin Sportivo Fredrik Berglund till en av världens 100 mest lovande U21-spelare.

Annons

När han efter säsongen åkte till sin kompis Pontus Farnerud, då i AS Monaco, för lite avkoppling på franska Rivieran ringde pappa Janne redan efter en dag och sade att Fiorentina ville ha ner sonen till träning samma helg. Fredrik sade ja – under förutsättning att mamma, pappa, brorsan och tjejen Linda fick följa med. Fredrik mötte familjemedlemmarna på Florens flygplats, varpå alla inkvarterades på ett lyxhotell. Samma kväll besökte Janne och Fredrik spelarhotellet där Rui Costa och gänget laddade för match. Den svenska talangen pratade med tränaren Fatih Terim i ett separat rum. När de var klara tog de i hand. Klubben ville ha honom – de skulle bara fixa fram pengar. Men några pengar dök aldrig upp och affären rann ut i sanden.

Det blev flera rykten och resor innan Fredrik Berglund till slut signerade ett kontrakt med en utländsk proffsklubb. Med prislappen 17 miljoner kronor blev han holländska Roda JC:s dyraste värvning genom tiderna. I Aftonbladet berättade anfallaren om känslan: »Jag blir mångmiljonär, det känns riktigt bra.«

Känslan gick snart över. Medan Anders Svensson och Tobias Linderoth styrde det centrala mittfältet under ett lyckat VM i Japan/Sydkorea frös Fredrik Berglund fast på en avbytarbänk i Rotterdam. Han saknade den intuitiva förståelsen med Svensson och Linderoth på planen, och trivseln från Elfsborgs omklädningsrum hade ersatts av utfrysning i Roda.

 

Fredrik Berglund har sällan hållit inne med sina åsikter. Där andra håller tyst om sina proffsdrömmar har Fredrik gärna berättat att han »vill till Italien eller Spanien – dit ska jag definitivt komma någon dag«. Där andra utlandsproffs undviker att tala om pengar, har Fredrik glatt konstaterat att han blivit mångmiljonär – och tillagt att »jag lever i nuet och mår bra när jag får bränna pengar«. I gengäld har han fått sina tasksparkar, som när Aftonbladet listade »Allsvenskans 33 coolaste killar«. Fredrik kom på 26:e plats med motiveringen: »Den vandrande vaselinburken har varit proffs och skyttekung, men framför allt är han coolast i Allsvenskan. Om du frågar honom själv, alltså.«

– Folk i Sverige säger att de gillar när man säger vad man tycker, muttrar Fredrik när han rattar en av sina BMW:s från träningen.

Han tittar på mig och skakar på huvudet.

– I helvete heller att de gör! Här ska allt vara på ett visst sätt, här ska alla vara lika, här ska alla med. Jag känner att jag har bjudit mycket på mig själv men mest fått smällar tillbaka. Därför känner jag mig ganska färdig med intervjuandet. Det är inte säkert att jag gör så många fler i mitt liv.

Jag säger att jag märkt att han bara har mobilen öppen någon timme per vecka, och påpekar att det inte är någon idé att han pratar med mig om han inte kan säga vad han tycker.

– Du, jag kan inte vara någon annan än mig själv, svarar han. Jag har sagt nej till alla intervjuer hittills för att jag inte har känt för det. Men om jag ska göra något så gör jag det ordentligt. Det är bara det att i Sverige får ingen sticka ut. Jag har alltid hatat det. Det är därför jag älskar Zlatan, han säger alltid vad han tycker.

Han vrider huvudet och tittar på mig.

– Jag tror att folk ibland har misstolkat mig eftersom jag alltid har trott på mig själv som fan. Jag tror alltid att jag kommer att lyckas. När jag verkligen ger mig in i något siktar jag mot stjärnorna. Når jag trädtopparna är det bra nog – för mig i varje fall.

De höga ambitionerna har jag egna minnen av. När jag följde Anders Svenssons väg ut i proffslivet våren 2001 sammanföll det med lagkamraten Berglunds försök att hitta en utländsk proffsklubb. Svensson och hans agent Kent Carlzon jobbade metodiskt, de visade tålamod och få saker läckte ut i media. Fredriks jakt var mer offentlig. Än var det Atalanta och Inter som ville ha honom, än skulle han till Charlton eller Leeds. Han hade sin pappa som agent och anlitade sin bror – som pluggade Medieprogrammet på gymnasiet – för att producera VHS-kassetter med matchbilder som skickades runt till utländska proffsklubbar.

Det var tacksamt att ställa Pannbandsligans gamla medlemmar mot varandra – Svensson hade just slagit igenom i landslaget och gjort bra insatser i VM-kvalet, Fredrik var den regerande skyttekungen som inlett säsongen knackigt och inte längre gjorde mål. Svensson var den vänliga svärmorsdrömmen, Fredrik den gåpåiga entreprenören.

Efter Elfsborg-Hammarby på Ryavallen i mitten av maj pratade jag med Anders Svensson – som återigen hade gjort en strålande match – när mittfältaren plötsligt vände sig till den assisterande tränaren Thomas Ahlström, pekade på en deppig Fredrik Berglund och sade: »Du måste tala med nummer 18 där borta. Han mår inte bra. Jag försöker säga till honom att han måste börja kämpa och smälla på lite även om han är forward, börja vinna några motlägg och få tillbaka självförtroendet den vägen.«

Jag minns också hur Anders Svenssons agent Kent Carlzon gnällde över att Fredrik Berglund envisades med att ha sin pappa som rådgivare istället för att anlita någon av de etablerade: »Jag anser att han skjuter med hagelbössa – kastar ut förfrågningar till alla och envar. Jag föredrar att vara prickskytt, man måste inventera klubbarna och veta vad de söker.«

Fredrik minns det som en turbulent tid:

– Min far var väldigt duktig, han har hållit på med kontraktsförhandlingar som bankman i 30 år och har förhandlat fram väldigt bra avtal för mig i karriären. Men till slut insåg vi att vi behövde någon med bättre kontakter. Jag var frustrerad och testade några olika agenter men var aldrig nöjd med dem. Sedan ringde Martin Dahlin och sade att han skulle börja sin verksamhet. Det kändes bra av två skäl: dels hade han varit en stor anfallare själv och visste hur anfallare tänkte, dels var han oprövad och ville ta sig in i branschen. Han lovade inte guld och gröna skogar, han ville inte ens ha en signatur på ett papper. Jag sade: »Här har du min hand, jag tänker inte blåsa dig.« Den relationen har vi haft hela tiden.

Försäljningen av Fredrik Berglund till Roda blev Martin Dahlins första stora affär. När agenten och spelaren, på flygplatsen i Bryssel, fick beskedet att kontraktsförslaget hade godkänts av alla jurister bjöd Dahlin på champagne. Affären var Elfsborgs största genom tiderna.

Fredrik berättar att summan blev så hög för att han valde att skriva på ett nytt kontrakt med Boråsklubben bara fyra månader tidigare. Jag säger att det förvånar mig. När det talades om »Bella« på den tiden handlade det mest om kaxiga uttalanden och en desperat jakt på ett fett utlandskontrakt. Bilden av den lojala spelaren som först skrev nytt kontrakt med klubben som fostrat honom – och därigenom gav Elfsborgs klubbkassa ett avsevärt större tillskott än Anders Svensson gjorde – har inte kommit fram.

– Nej, precis, nickar han. Och ärligt talat så vill jag inte heller…

Han tystnar och funderar ett tag innan han fortsätter:

– Jo förresten, jag VILL faktiskt ha cred för det. Det är inte mycket jag vill att folk ska klappa mig på axeln för – jag vet själv vad jag har gjort bra. Men just det här ska folk veta. Jag har fått en del skit för att jag är den jag är och har stuckit ut hakan och kryddat till intervjuer ibland. När det inte gick som det var tänkt fick jag så jävla mycket skit från folk till höger och vänster: »Varför lyckades du inte nere i Holland?« Eller som på senare tid: »Varför spelar du inte bättre i Elfsborg, du som har varit ute i Europa?« Jag vill faktiskt ha lite cred för att jag har gett Elfsborg jävligt mycket. Stefan (Andreasson, klubbchef) sade det faktiskt på en avslutningsfest med sponsorerna för två år sedan – att jag i princip gav Elfsborg 17 miljoner kronor. Jag kunde ha gått gratis men ville att klubben skulle ha pengar. Folk glömmer snabbt.

 

Fredrik Berglund tittar ut över den lunchstökiga restaurang vi valt, vägg i vägg med Grand Hotell i centrala Borås. Det visar sig att servitrisen är en gammal kompis, hon försöker locka honom till nästa helgs Bar-SM. En annan servitris hälsar också och en supporter vinkar några bord bort. Resten nöjer sig med att titta.

Som fotbollsspelare kan man alltid byta arbetsplats om man inte kommer överens med klubbledning eller supportrar. Problemet uppstår om man bestämt sig för att vända hem och bo i sin uppväxtstad resten av livet. Fredrik är urboråsare och har alltid räknat med att det är här han och hustrun Linda ska bli gamla. Att vara osäker på sin status stör därför inte bara fotbollslivet utan även framtidsplanerna.

När jag åt lunch med Elfsborgs Stefan Andreasson hösten 2005 – efter att Mathias Svensson utan någon större framgång återvänt från Norwich – berättade klubbchefen varför han trodde att det snart skulle lossna för Svensson: »Om vi tar hit en spelare som egentligen har hjärtat i Malmö FF är det inte säkert att han tycker att det viktigaste i livet är att spela bra i Elfsborg. Mathias ska bo här i stan resten av sitt liv och vill lyckas. Han har fan inte råd att vara dålig.«

Fredrik Berglund har fått känna på vad det kostar att inte leva upp till förväntningarna – mer än en gång. När han kom tillbaka till Elfsborg 2003, på lån från Roda, mindes publiken en målfarlig supertalang men mötte en stukad spelare som gått vilse i fotbollskarriären och inte heller utvecklats som spelare. Elfsborgs spel gjorde ingen glad och Boråsborna muttrade. Fredrik stannade i 13 matcher innan det bar tillbaka till Holland för ny bänknötning.

2004 flyttade Fredrik Berglund till Esbjerg. I debuten, mot ligaledaren Bröndby, gjorde han sin bästa match någonsin. Esbjerg vann med 6-1 och nyförvärvet gjorde två mål och spelade fram till tre. Det var början på en makalös målproduktion. Fredrik hade gjort 25 mål efter 38 spelade matcher och 50 mål efter 96 – båda noteringarna rekord för danska ligan.

Annons

Skojfrisk. Före avspark håller Fredrik låda med en av sina bästa vänner ute på plan, Emir Bajrami. »Jag var al­drig en sådan talang, jag har mer jobbat mig till allting.«
Lojal. 2005 stod valet mellan FC Köpenhamn och Malmö FF. »Det gick inte. Skulle jag sätta kniven i elfsborgssupportrarna för att spela två år där och tjäna några hundratusen mer?«

2006 värvade den danska giganten FC Köpenhamn honom – i konkurrens med Malmö FF, Midt-jylland, Vålerengen och Elfsborg. I FCK mötte Fredrik klubbpresidenten Flemming Østergaard som stod vid avbytarbänken och kramade om honom första gången han blev utbytt på Parken. Efteråt sade en lagkamrat: »Nu är det lugnt – du kommer aldrig att få sparken från den här klubben. De som Flemming kramar sitter säkert.«

Valet av FCK visade sig sportsligt rätt. För första gången någonsin tog klubben sig in i Champions Leagues gruppspel där man ställdes mot Manchester United, Benfica och Celtic. Vid hemmamötet med Benfica kom Østergaard in i omklädningsrummet före match, spatserade runt bland spelarna i sin flotta Armanikostym och stannade framför Fredrik som inte hade gjort mål på ett tag. »Var är dina skor?« frågade chefen. Fredrik räckte fram dem, lagkamraterna stirrade och undrade vad som skulle hända. Østergaard lyfte skorna, kysste dem och sade: »Nu gör du mål i kväll.«

Det blev inget mål, däremot en bra match och 0-0 hemma på Parken.

 

I Borås funderade ett pånyttfött Elfsborg – med en hemflyttad Anders Svensson, ett färskt SM-guld och en ny, flott arena – över nästa steg. Ingen hade missat att Pannbandsligans största talang gjorde bra ifrån sig i Skandinaviens största klubb. Kanske kunde hans färska Champions League-rutin bli den lilla kick som kunde ta även Elfsborg till Champions League-gruppspelet och de stora pengarna?

Klubbledningen bestämde sig för att spänna musklerna – man erbjöd Fredrik Berglund en av Allsvenskans bästa löner och en sign on-bonus på fyra miljoner. Fredrik, som trivdes utmärkt i Köpenhamn, nappade. Men både hans hemstad och hans moderklubb hade förändrats sedan sist.

När Fredrik slog igenom i slutet på 90-talet var Elfsborg ett utpräglat kontringslag där anfallarens snabbhet fungerade ypperligt. Nu kom han till en klubb som var regerande svenska mästare för första gången på 45 år, ett lag som oftast ägde bollen och vars motståndare backade långt ner i eget straffområde. Dessutom spelade Elfsborg på konstgräs, något Fredrik mest känt på under det danska vinteruppehållet.

Fredrik Berglund tog inte ens plats i startelvan.

Samtidigt hade kraven ökat från alla håll, varken supportrar eller sponsorer var nöjda med bara trevligt spel längre. De många småsponsorerna från bygden hade ordnat så att Anders Svensson kunde komma hem, och Svensson hade återgäldat genom att ställa upp till höger och vänster, samtidigt som han lett laget till SM-guld. Nu krävde de samma utdelning på värvningen av Fredrik Berglund – är det något en knalleföretagare ogillar så är det dåligt spenderade pengar. Fredrik fick gliringar från grannar, affärsidkare och barndomsvänner. Och när han väl fick chansen på Borås Arena – och inte lyckades – hörde han burop från de egna supportrarna.

– Taktiskt var det kanske rätt dumt att flytta hem 2007, konstaterar Fredrik i dag. Jag fick fruktansvärda förväntningar på mig. Och någonstans visste jag väl att det mer var ett val med hjärtat, jag visste att jag satte mig i en svår situation.

Jag frågar hur han reagerat på kritiken.

– Med bitterhet. Jag hatade nästan folk. I stan, i klubben. Jag kände inte igen mig själv. Jag är en glad och positiv människa, jag gillar att spexa och tjöta – kanske lite för mycket ibland, men hellre det…

Fredrik knackar i bordet och säger:

– Du vet, jag funderade faktiskt häromdagen på om någon anfallare i årets allsvenska har gjort fler tävlingsmål än jag? Jag och Hasse Berggren tävlade alltid om det där och vi ligger nog rätt lika, men jag kan inte komma på någon annan som kan konkurrera. Jag har gjort runt 50 mål i Elfsborg, 50 i Danmark, 5 i Holland… Jag ligger på runt 110 tävlingsmål hittills i karriären. Och jag har aldrig sagt att jag ska vinna skytteligan, däremot att jag ska försöka ligga på 0,33 mål i snitt. Gör man det som anfallare så har man gjort det bra. Sett över hela min karriär ligger jag en bit över det.

Han skakar på huvudet.

– Men så är det den där gamla klyschan: Man ska inte leva på gamla meriter. Nej, det ska man inte. Men man ska fan vara respekterad för dem.

 

Försäsongen 2010 spelar Elfsborg tio träningsmatcher. James Keene gör sju mål, Fredrik Berglund bara ett. Dessutom har tränare Haglund två andra forwards-alternativ: U21-landslagsmannen Denni Avdic och fjolårets stora nyförvärv, Amadou Jawo. Med tanke på att Haglund bara ställer upp med en ensam anfallare framför ett femmannamittfält – där Jawo och Avdic visserligen också kan placeras – är Fredrik Berglund osäker på vad tränaren tänker göra med honom.

– De matcher jag spelat har jag känt mig stark men det är hård konkurrens, och det ska det väl vara, säger han och vaggar dottern Celine i famnen.

Vi har tagit oss hem till familjen Berglunds villa i Frufällan, några kilometer utanför Borås. Fredrik förställer rösten och vänder sig mot dottern:

– Vad heter hon du gillar på datorn när vi spelar musik? Vad heter hon?

Inget svar. Han försöker igen:

– Hon heter Lady…

Celine tittar bara på nappen i pappas hand.

– Du kan ju. Lady…

Till slut ger Celine upp:

– Ga-gaaaa!

Så får hon äntligen tillbaka nappen.

Celine fyller två år i juli och just nu är pappa den största favoriten på jorden.

– Det finns en brygga som hör till oss där nere, berättar Fredrik. Om jag skulle köpa båt skulle jag faktiskt kunna ta den härifrån, in i Viskan och sedan lägga till strax bakom tennishallen vid arenan. Då kan jag ta båten till träningen!

Fredrik och hustrun Linda köpte huset, vackert beläget på ett berg ovanför Öresjö, när de fortfarande bodde i Danmark. Jag frågar vad han minns bäst från livet på andra sidan sundet och tiden i FCK.

– Många tror att det är Old Trafford, när vi mötte United i Champions League, säger Fredrik. Men jag måste säga att den häftigaste bortamatchen var mot Celtic. Fy fan! 70 000 helt galna skottar som sjöng från första sekunden till 93:e minuten. Jag hörde inte ens Champions League-låten innan, den är ju go så den VILL man ju höra. Alla sjöng – inte en käft var tyst.

Tar man in stämningen i ett sådant läge?

– Man är bara människa och det var första gången i de där sammanhangen för de flesta av oss. Alla ska spela så jävla hårda och tuffa och säga »det var väl ingenting«, men det är skitsnack. Jag erkänner att jag tyckte att det var jävligt stort. Visst hade jag fokus på matchen men jag tog in allt runt omkring. Jag passade på att njuta.

– Det var min bästa tid som fotbollsspelare. Hela Danmarkstiden var skön, särskilt med tanke på hur tungt det varit i Roda. Jag kom ner dit, trodde jag hade erövrat världen, trodde jag var kung, trodde jag kunde allt. Det fick man tillbaka i form av en jävla snyting. Jävlar vad tufft det var.

Huslig. Fredrik trivs när han får vara hemma med Celine. »Jag gillar att laga mat men Ishizaki är bättre på det. Jag funderar på att anmäla honom till TV-programmet Vad blir det för mat?«
Nöjd. Efter sex år utomlands är Fredrik tillbaka på hemmaplan – utan ånger. »Folk säger att jag valde fel när jag flyttade till Roda men det är inte säkert. Jag kanske behövde den tiden för att bli en bättre människa, för att lära mig att tänka annorlunda.«

Han stryker luggen från pannan och ler:

– Linda är fyra år äldre än jag, så hon var mer erfaren. Om inte hon hade varit med kunde det ha gått hur som helst. Jag var så nedtryckt i skorna, hade jag inte haft någon att komma hem till, en trygghet… Fan, man tänkte ju inte så då men nu när jag ser tillbaka på det – utan henne är jag nästan hundra på att jag inte hade spelat fotboll i dag, det hade blivit förknippat med så mycket tråkigt.

Känns det som att hon har offrat mycket?

– Enormt. Utan Linda hade jag aldrig lyckats. Det är många som säger så om sina tjejer men jag menar det verkligen. Det är bara att erkänna: Jag hade aldrig klarat det, för så stark är jag inte som människa. Linda har stöttat mig så mycket att hälften vore nog. Det var därför jag kände att det var dags att flytta hem hit till Borås. Det var dags att betala tillbaka lite.

 

Storstadsklubbarna skyller ofta svajiga resultat på att »pressen« är så hård i just deras klubb. Det må så vara, men snacket och surret är definitivt mer omfattande i en stad som Borås. Alla känner alla, historier går i cirklar och har ofta blivit bättre när de går ut på ett andra varv. Det ryggdunkas i medgång och skvallras elakt bakom samma rygg i motgång.

Framför allt pratar boråsarna om sina anfallare. När Elfsborg spelade i Allsvenskan 1997 stod anfallsparet Christer Mattiasson och Moses Nsubuga för målen. Klubbchef Stefan Andreasson älskar än i dag att berätta »Moseshistorier«. Som den när spelaren hävdade att han inte kunde spela inomhusfotboll: »Det är för litet. Jag är så snabb och springer så mycket så jag vet inte var jag hamnar. Rätt som det är kan jag vara uppe på läktaren, man vet inte. Det räcker inte till vet du.« Eller när Moses tankade på Shell ett helt år utan att betala, eftersom han trodde att bensinen ingick med sponsorbilen. Eller när RFSL informerade om sin verksamhet – i ett försök att motverka homofobin inom fotbollen – inför en match på Ryavallen och Moses kallades till mikrofonen för att berätta om sin åsikt i frågan: »Låt mig säga så här: Det bor en bög i oss alla.«

Allt detta återgett av Stefan Andreasson – mer än tio gånger genom åren. Och om det inte är Moses Nsubuga elfsborgarna pratar om så är det Lars-Gunnar Carlstrand, känd för sitt brutala spel på plan och fullt ös utanför. Carlstrand fick en egen hemsida på nätet – »L-G Attack« – till sin ära och visade god laganda genom att förmedla kontakt med en kille som drev »Deris«, Den enskildes rätt i samhället – en förening som ägnade sig åt att smuggla in öl och vin i Sverige. Genom medlemskap kunde spelarna beställa valfri ranson var tredje månad. Polisen kallade flera elfsborgare till förhör, bland annat Fredrik Berglund.

Några år senare fick Elfsborg fram Joakim Sjöhage som lockade fram skratt när han en dag låg på massören Olle Anderssons bänk och TV:n, som visade motorsport, var på i bakgrunden. Kommentatorn rapporterade banans varvrekord när Sjöhage lyfte huvudet och frågade: »Varför säger han bara vad barnrekordet är och struntar i seniorrekordet?«

Fredrik Berglund (som i en intervju sade sig bara ha läst en enda bok i livet – Batman) är en del av traditionen. Man bjuder på sig själv och får en hel del skit tillbaka. Man är lika snabb på fotbollsplanen som i repliken. Man gör sina mål och älskas för att man tar livet med en klackspark.

Fram tills den dag fotbollen inte går så bra längre.

När Fredrik Berglund »talade ut« i Borås Tidning hösten 2008 blev det ännu jobbigare att gå till jobbet. Han var ständigt irriterad, han visste att folk pratade skit om honom och gnällde över hans insatser. Ändå stretade han på. Han hade trots allt lovat Linda att de nu var hemma för gott.

Med sex timmar kvar tills transferfönstret stängde inför säsongen 2009 ringde agent Dahlin och sade att Stabaek ville låna Fredrik. Anfallaren sade först nej men Linda övertalade honom: »Vi gör det. Vi flyttar, så kommer vi bort från allt det här.«

 

Fredrik lägger in en snus under läppen och säger:

– Det var skönt att komma ifrån all press som fanns här i Borås. Och jag hade en bra tid där. Jag fick spela med Daniel Nannskog. Vi är lite samma skrot och korn som människor och trivdes bra ihop.

Hur kändes det i höstas när du visste att du skulle tillbaka? Är du inte rädd att hamna i samma situation igen?

– Jag funderade mycket på det: »Hur fan ska det gå när jag kommer tillbaka?« Det var Linda som var den förnuftiga. Igen. Vi var på semester, på kryssning i Karibien, och satte oss ner för att prata om hur jag skulle hantera det den här gången. Jag har alltid gillat rampljuset och stuckit ut hakan, så jag tänkte att vi börjar där. Det är slut med det nu. Jag gjorde en liten lista i huvudet på hur jag ska vara: »Jobba med mig själv, må bra, slå ur underläge, hålla käft…« Och så ska jag skita i vad folk i föreningen och på stan säger. Linda sade till mig: »Det kommer krävas som fan av dig« men vi strukturerade upp en plan där på båten.

Och hur har det gått?

– Bra. Hittills. Förr knöt jag näven i fickan när jag var förbannad, tills det kokade i mig. Nu tar jag konflikterna när de kommer – oavsett om det är Haglund eller någon annan. Jag kör bara, det viktiga är att jag är glad.

Funderade du på relationen till Magnus Haglund?

– Ja, jag står fortfarande för vad jag sade där och då. Jag hade gjort flest mål men var ändå petad. Samtidigt kunde jag ju ha tagit det med Magnus direkt och inte i tidningen. Journalisten fångade mig direkt efter träningen, jag visste att jag var petad igen och då kan vad som helst hända. Jag satte Magnus på pottan lite grann.

Blev det känsligt mellan er?

– Det är klart att det blev. Det blev ju känsligt när jag var i Norge också och gick ut och sade att Elfsborg skulle göra fler mål med 4-4-2 – det anser jag än i dag men jag behövde ju inte ha sagt det i tidningen. Innan den här säsongen tog jag och Magnus ett jävla snack, det kunde ha gått hur som helst. Det var många hårda ord som utbyttes där – vi körde en rejäl omgång.

– Många kan vara konflikträdda och snacka runt problemen. Eller snacka skit om personen till andra. Man hör ofta folk som går och viskar om att någon är si eller så. Men säg det till honom då! Vad tror du händer? Att helvetet brakar löst? Ja, det tror man, men oftast är det tvärtom. Är det en bra person du snackar med kan ni ha en jävla diskussion även om han är din chef. Jag har haft några sådana diskussioner i mitt liv och efteråt har allt bara blivit bättre. Kasta hellre lite fula ord till varandra. Konflikter går inte att undvika. Stora människor är de som tar tag i dem.

Visste du ens om du var välkommen tillbaka till Elfsborg?

– Jag kände mig väl inte så välkommen av alla. Men spelarna älskar mig… eller älskar, där försvann väl ödmjukheten lite.

Han garvar och tar ny sats:

– Alltså, jag trodde att jag skulle klara det eftersom spelarna gillar mig. Jag har alltid satt stor press på mig själv tidigare, nu har jag mer gått in med inställningen att jag ska vara glad och trivas på jobbet – så får det gå som det går. Jag kommer aldrig att slicka röv för att få spela fotboll.

– Men jag har fått kämpa mycket med motivationen det sista. Jag är trött på vinterträning – jag har gjort A-lagsvinterträning sedan jag var 16 år. Det är inte många som kommer upp så tidigt. Nannskog sade alltid det till mig: »Titta på mig, jag är 36 och håller fortfarande på.« Men han var ju 24 när han började satsa på fotboll, när jag var 24 hade jag spelat på elitnivå i åtta år!

Han tittar ut genom fönstret. Det är en knapp vecka kvar till premiären och snön ligger i väldiga högar på uppfarten.

– Men jag kan ju inte springa runt och vara tjurig jämt. Min fru förtjänar inte det. Och min dotter gör det absolut inte.

 

När jag träffar Magnus Haglund på den allsvenska upptaktsträffen för klubbar och journalister säger han att både Keene och Bella sett bra ut under försäsongen. Han medger också att Keene i dagsläget är nummer ett:

– Han är rivigare och en bättre inläggsspelare medan Fredrik är bättre på att länka spel och hitta kombinationer med lagkamraterna. Och så är han fortfarande en bra djupledsspelare.

Hur har det funkat i gruppen?

– Fredrik är fantastisk där. En energigivare. Social, höjer stämningen. Och sedan han kom tillbaka är han mer harmonisk, gladare. Jag upplever att han njuter av fotboll igen. Han är i ett annat läge nu, slår lite mer ur underläge.

Tvivlade du på att ta honom tillbaka?

– Det var onödiga uttalanden innan utlåningen till Stabaek och de väckte en viss irritation där och då, inget snack om det. Fredrik kände en stor press när han kom tillbaka från Danmark 2007. Och så lyckades han inte. Det gjorde i sin tur att han fick begränsad speltid. Det var en jobbig tid för honom. Jag hade på känn att det skulle bli annorlunda den här gången. Jag anade att tiden borta i Norge skulle ge en viss eftertanke. Och direkt när vi startade upp säsongen tog jag och Fredrik ett snack. Jag gjorde klart läget. Det har fungerat väldigt bra. Jag tror på det goda samtalet och detta är ytterligare ett bevis på att det fungerar.

Det låter som han har mognat – vid 31 års ålder.

Haglund ler:

– Ja, när fan blir gammal blir han religiös.

 

Med fyra dagar kvar till seriepremiär undersöks samtliga spelare av läkare Carl-Axel Ekman i ett kyffe vägg i vägg med omklädningsrummet på Borås Arena.

– Vad fan gör du här? säger Stefan Ishizaki när han kommer in.

Fredrik Berglund, som redan tagit av sig tröjan, bara flinar. Ishizaki går fram till listan på väggen:

– Det är min tid nu, sedan Johans – du ska ju hit först om en halvtimme!

– Jo, men var ingen här när jag kom så… Man får vara på tårna, vet du.

– Visst Bella, vi andra har ju inga liv så smit du före bara, ler Johan Karlsson. Du har väl bråttom, du ska väl hem och fika eller något.

Fredrik tar en plastmugg, går in på toaletten och frågar:

– Hur mycket behöver du? Räcker en halv mugg?

– Jadå, säger läkare Ekman.

Det börjar skvala inifrån toaletten och Fredrik höjer rösten för att höras ut:

– Du vet, när vi mötte Valencia med Stabaek i Europa League blev Nannskog och jag uttagna till dopningstest tillsammans med deras portugisiska högerback (Miguel) och Joaquín. Vi satt i ett rum, vi fyra. Danne och jag beställde in öl och frågade de andra om de ville ha. Men de skakade på huvudet, skulle vara så där duktiga. Vi drack väl en, två och tre öl och till slut sa de: »Äh, skit samma, vi vill också ha.« Det slutade med att de satt och drack och rökte där inne. Vi fick ordning på dem, kan man säga.

Fredrik hoppar upp på massagebänken och läser börskurser på mobiltelefonen samtidigt som Carl-Axel Ekman mäter blodvärdet. Autoliv – Vårgårdaföretaget som vuxit till en global jätte – har gått upp 0,74 procent och Fredrik jublar.

– Bra blodvärde – 160, säger läkaren.

– Är det sant? Det måste vara bäst i laget, va?

– Tur det inte var huvudet vi undersökte, muttrar Ekman.

– Mobaeck var bättre. Han hade 167, säger sjukgymnasten Janne Andblad.

– Ärligt? Då är jag tvåa ändå. Det är ju grymt. Vilken form jag är i!

– Det märks inte ute på fysträningen direkt, flinar Johan Karlsson.

– Det är de där jävla löparskorna. Jag har minuspsyke när jag får på mig dem.

När vi lämnar arenan säger Fredrik att han faktiskt känner sig starkare och mer komplett än någonsin. Han lärde sig ett annat spel i Norge. Stabaek spelade mycket med olika kombinationer, skarvar, överhopp. Anfallarna samarbetade för att ta sig igenom täta försvar. Elfsborg vill göra samma sak.

Fullträff. Vid målet mot Halmstads BK visar Fredrik prov på sin snabbhet. »När jag var yngre sade folk: ›Du måste bli bättre på huvudet.‹ Men jag kommer inte ens att bli en medel­måtta på huvudet hur mycket jag än tränar och då är det bättre att lägga tiden på att bli exceptionell på något annat.«
Hemma. Efter guld med Elfsborg har Fredri­k bara en sak kvar i karriären: »Min bror är skytte­kung i division ett för Norrby. Vi ska spela ihop någon gång. Vi får se om det blir Norrby eller Byttorp.«

– Man måste träna mycket på det för att det ska sitta, och jag ligger väl lite före de andra där i och med att jag spelat i klubbar med sådant spel. Men det blir bättre och bättre här. Martin Ericsson är bra på sådana instick. Jawo kommer mer och mer. Keene också. Han är mer irrationell och överallt men han försöker att hålla på sig mer nu. Det är viktigt att man inte bara springer för sig själv, det ser bra ut för publiken om man springer från sida till sida men det är viktigare att man springer rätt. Tar man hjälp av medspelarna blir det lättare.

Fredrik gäspar. Han ursäktar sig med att han var uppe tidigt – dottern vaknade vid sex i vanlig ordning. Han beskriver det som bästa stunden på dagen – när han och dottern härjar runt i ett tyst hus.

– Det har också gjort att jag tränat bättre. Vissa av killarna är knappt vakna när vi springer ut på planen, sådan kunde jag också vara förr. Nu har jag varit uppe i flera timmar och lekt när det är dags att gå ut och prestera.

 

När truppen åker till Gefle för säsongspremiär ligger Fredrik Berglund hemma sjuk – smittad av Celine. Men nästa omgång är han redo för Elfsborgs hemmapremiär mot Halmstads BK.

Mauro Scoccos Sarah ljuder ur Borås Arenas högtalarsystem. Fredrik lunkar runt i tjock täckjacka vid sidlinjen och applåderar spelarna som ska starta – James Keene är återigen Haglunds förstaval. Fredrik gör tummen upp till Mathias Svensson, numera sportchef, som står och iakttar reklamskyltarna. Fredrik låtsasbrottas med materialaren som samlar in bollar. Fredrik skojar med ordningsvakten som med bister uppsyn bevakar de tämligen tomma läktarna.

– Gör du mål springer du fram hit till mig! ropar han åt Emir Bajrami inne på planen.

Det blir inga mål för Bajrami men elfsborgarna får ändå jubla. Johan Larsson, som spelar sin andra allsvenska match i karriären, gör både 1-0 och 2-0 i en första halvlek där Elfsborg har 65 procent av bollinnehavet. Andra halvlek fortsätter i samma spår. James Keene gör två mål innan tränare Haglund byter ut engelsmannen mot Fredrik Berglund.

I den 87:e minuten spelar Denni Avdic in i mitten, Amadou Jawo direktskarvar till Anders Svensson som 30 meter från mål chippar bollen över HBK:s mittförsvar. Det är en väl avvägd djupledspassning och Fredrik Berglund såg den komma långt innan den slogs. Han är före backarna, löper diagonalt med bollbanan, tajmar in sig och drar till på volley – otagbart i målvakten Robin Malmkvists vänstra hörn. 5-0. Det är ett svårt mål, ett av de mer avancerade i Fredrik Berglunds hela karriär. Borås Arena jublar och ställer sig upp för att applådera showen. Fredrik springer ut mot långsidan med händerna kupade bakom öronen, stannar framför klacken och sträcker armarna utåt sidorna. 15 spelade minuter, det 117:e målet i karriären. Han nickar belåtet mot publiken – snittet över 0,33 lär hålla ett tag till.

I omklädningsrummet efteråt intervjuas Fredrik av Radio Sjuhärad. Naken, med deodoranten i högsta hugg, försöker han svara på frågor från reportern:

– Passning Anders Svensson fram och så ett tillslag från dig – en repris från de gamla goda tiderna, kan vi säga så?

– Ja, det håller jag med om. Vi hoppas det kan bli fler, ler Fredrik.

– Och väldigt snyggt!

– Ja, det får jag säga. Det var ett av de snyggaste jag har gjort. Om inte det snyggaste.

På bänken närmast dörren intervjuas Johan Larsson av GT:s Clas-Göran Niklasson, reportern som för 13 år sedan var en av dem som skrev flitigast om Pannbandsligan. Fredrik skrattar:

– Larsson! Det blir upp tidigt i morgon för att åka in till stan och läsa löpsedlarna.

– Absolut, svarar 20-åringen.

– Ja, Bella vet hur det där är. Har du sparat dina? frågar Niklasson.

– Allihop. De ligger där hemma i säkert förvar.

En reporter undrar om Fredrik också ska läsa löpsedlarna nästa dag.

– Dottern är sjuk. Linda också. Jag kommer att vara hemma och ta hand om dem. Du vet, jag behöver inte läsa tidningarna längre.

Jag frågar hur det är med glädjen. Han skrattar och ser sig omkring i omklädningsrummet där lagkamraterna flamsar runt. 6-0 är Elfsborgs största allsvenska seger på 45 år. Den tunga försäsongen är över. Fredrik säger:

– Jag har alltid satt upp slutmål, grejer som ligger långt upp och långt fram. Och så delmål på vägen. Nu är det inte så blodigt längre. Jag har uppnått delmålen och tänker inte sparka vattenflaskor i väggen för att jag sitter på bänken. Jag vet att jag kommer att få mina chanser, jag vet att jag alltid kommer att göra mina mål. Nu ska jag bara gå in och kämpa för att uppnå det sista, stora målet, det som skulle kröna karriären – SM-guldet. Vinner jag det kan jag sluta med flaggan i topp. Jag har vunnit danska ligan, allsvenska skytteligan, spelat i landslaget, varit proffs utomlands… Och det finns ingen annan i Elfsborgs A-trupp som har spelat i Champions League, inte ens Anders med 110 landskamper. Det är SM-guldet jag saknar.

Han ler:

– Vinner jag det kan jag säga att jag har haft en väldigt bra karriär. Vinner jag det ska jag fan använda guldmedaljen varje dag som smycke när jag går ut på stan här hemma i Borås.

Fredrik Berglund

Född: 21 mars 1979

Längd: 181 cm

Vikt: 82 kg

Karriär: Byttorps IF 1986-1992, IF Elfsborg 1993-2001, Roda JC 2001-2004, IF Elfsborg 2003 (lån), Esbjerg FB 2004-2006, FC Köpenhamn 2006-2007, IF Elfsborg 2007 , Stabaek 2009 (lån)

Landskamper: 12 A (2 mål), 27 U21 (6 mål)