En svensk EM-historia – EM 2016

När EM startade bodde det en halv miljon människor i Sverige med rötter i något av de övriga 23 deltagande länderna. Vilka hejade de på? Och vad säger det om oss? Offside reste mellan hopp och förtvivlan i syfte att förstå vad några matcher kan betyda för känslan av samhörighet, stolthet och framtidstro.

Tanken var att mitt EM skulle börja i en brun tegelvilla i västra Göteborg. I mitt vardagsrum, i min soffa. Där skulle jag sitta med Donnie, en rumänsk rom i min egen ålder som försörjer sin familj i Rumänien genom att tigga utanför min lokala matbutik. Tillsammans skulle vi titta på öppningsmatchen mellan Frankrike och Rumänien.

Under våren lade jag ibland en tia i hans pappmugg, några gånger sträckte jag fram en tjuga när han satt där på sin dyna. Men det har också hänt att jag cyklat hemåt med matkassar dinglande under mitt styre och insett att jag glömt bort honom. »Satt han där i dag?« har jag funderat när jag packat upp mat hemma i köket. Man glömmer allt oftare bort dem. Trots att de blivit så många.

Vi har försökt kommunicera. Det jag förstått är att han vanligtvis bor med sin fru och sina två barn i ett område i norra Rumänien, att hans fru blev sjuk – något med magen – och att han lämnade sin familj i hopp om att tjäna tillräckligt mycket pengar för att täcka sjukhuskostnaderna. Så han kom till Sverige, till min matbutik. Morgon som kväll satt han där. »Hej«, sade han till alla som gick förbi. »Hej då« när man passerade igen. Så frågade jag honom en gång om han ville komma hem till mig och titta på Rumänien–Frankrike. Jag vet inte om han förstod i vilket syfte, men jag försökte förklara. Kände han någon stolthet när Rumänien spelade? Ville han att de skulle förlora? Vem känner en rumänsk tiggare i Sverige samhörighet med? Hur såg han på framtiden? På Sverige? Han tackade hur som helst ja till min inbjudan.

Annons

Två veckor senare var han borta, bara några dagar före matchen mot Frankrike. En ny rom satt utanför min Icabutik, med en annan dyna under knäna.

 

Därför börjar mitt EM istället vid en bardisk i centrala Göteborg. Det är en ljummen fredagskväll och jag beställer vitlöksmarinerade sniglar och en Kronenbourg 1664. Jag befinner mig på den krog där de flesta fransmän som bor i Göteborg samlas när deras hemland spelar fotboll. Eller rugby. Eller bara när de vill knyta an till sina rötter och umgås med gamla landsmän. Totalt bor 9 500 utlandsfödda fransmän i Sverige och enligt min enda fransk-svenska vän är »hälften av dessa män i 55-årsåldern som förälskade sig i en blondin på 80-talet – troligen en flygvärdinna – vilket ledde till några barn innan skilsmässan var ett faktum«. Det må vara en nidbild av den typiske fransosen i Sverige, men helt tokig är den kanske inte ändå. Till höger och vänster om mig på restaurangen sorlas det med charmant fransk-svensk brytning. Flera av gästerna är grånade herrar utan ring på fingret och med minst ett spanande öga på de kvinnor som kliver in genom dörrarna. Många på krogen verkar känna varandra sedan tidigare. Vid kindpussandet slår de över från svenska till franska. Ett fåtal har klätt upp sig i den blå landslagströjan.

Ça va?

Ça va bien, merci. Et toi, ça va?

– Trés bien! 

– Men heeeej!

Det sista kommer från Ann-Christines mun. Varken hon eller hennes man Sven är från EM:s värdland, men i kväll har de tagit bussen från Hovås för att få fransk stämning. De är solbrända och om tio dagar ska de förbättra sin nyans ytterligare när de reser till sitt hus i bergen ovanför Nice.

– Frankrike har blivit vårt andra hem, säger Ann-Christine. Vi ääälskar Frankrike!

Hon beställer ett glas champagne.

Jag ser mig omkring i lokalen. Förutom Ann-Christine, Sven och de »frånskilda männen« har Marc, en 35-åring som förälskade sig i en göteborgska när han var i Florens med sina polare från Nancy våren 2013 och som sedan dess varit arbetslös, en lärare på Franska skolan i Göteborg, ett gäng utbytesstudenter på Chalmers … Det är en samling människor som kommit till Sverige på grund av kärlek, yrkeskarriär eller utbildning. På TV:n ser de nu hur franska och rumänska EM-spelare kliver ut på planen i Saint-Denis. På den ena sidan: ett land som är ett av Europas fattigaste men som har ett bra försvarsspel. På den andra: en slumrande fotbollsjätte som på senare tid har drabbats av flera terrordåd. Det applåderas på restaurangen.

Jag tänker på Donnie. Jag vet inte ens om han är i Sverige eller i Rumänien. Kanske räknar han mynten han tiggt ihop under dagen, kanske är han med sin fru och sina barn i Rumänien. Eller tittar han på samma bilder som vi? Gör han det påminns han möjligen om vad som hände just utanför Stade de France tidigare i år och i höstas. I området runt Frankrikes nationalarena bodde ett hundratal rumänska romer fram till för ett drygt halvår sedan. Då blev de tvångsvräkta från sina plåtskjul och sina husvagnar. Tiotusentals romer i landet blev hemlösa när stora ghetton städades bort med bulldozrar.

För de cirka två miljoner rumänska romerna i Europa, varav 90 procent enligt FN lever i fattigdom, väntar en annan typ av utmaning än för den rumänska landslagsbacklinje som ska ta sig an Frankrike denna kväll. 60 procent av romerna i Rumänien saknar sjukförsäkring. Återkommande rapporter konstaterar att situationen för romer i Rumänien är »chockerande«. Barn svälter, soptippar blir hem. När desperationen tar över och när Rumäniens regering än en gång försvårar situationen för landets romer har Sverige blivit en räddning för många. Samtidigt: åtta av tio romer i Sverige saknar försörjning i traditionell mening. För många återstår då bara tiggandet. Ett tiggeriförbud vilar runt hörnet. Flera politiker sneglar mot Danmark. Många svenskar tycker att tiggarna förstör stadsmiljöerna.

Nationalsångerna spelas. Många på krogen, även Ann-Christine och Sven, sjunger med i marseljäsens text som uppmanar medborgarna att ta till vapen.

Aux armes, citoyens. Formez vos bataillons. Marchons, marchons!

Annons

Domaren blåser igång matchen. Båda lagen inleder nervöst. Europamästerskapet har börjat.

Förväntningar. Senast Frankrike arrangerade VM, 1998, blev det guld. Förra gången man var EM-värd, 1984, blev det guld. Jämte Tyskland är Les Blues storfavoriter 2016.

Klockan 21.35 den 17 februari i år kastade någon in en handgranat genom fönstret på den turkiska kulturföreningens lokaler i Fittja. Explosionen var våldsam – smällen svepte bort väggar, datorer, bord och stolar. Turligt nog befann sig inga personer i lokalen vid tillfället.

Tidigt misstänkte polisen att dådet var en hämndaktion. Bara fyra dagar tidigare skottskadades den 52-åriga undersköterskan Ghafour Mohammadi efter att han deltagit i en prokurdisk demonstration i Fittja. Mannen, som var ordförande i Partiet för fritt liv i Kurdistan, överlevde efter intensivvård. Båda händelserna inträffade på Krögarvägen i Fittja.

När jag själv tar mig fram på samma gata söndagen den 12 juni hovrar en helikopter på den åsktunga himlen. Mehmet Kayhan, busschaufför till yrket och ordförande i den turkiska kulturföreningen i Fittja, rör om i sitt äppelte med en sked och blickar uppåt.

– Något som hänt, säger han. Något händer ganska ofta här.

Han biter ihop läpparna i en min som antyder att han tycker situationen är jobbig. När jag tog kontakt med honom första gången sade han att han inte ville prata om handgranaten som förstörde föreningens lokaler, eller om Ghafour som fick ett skott i buken och ett i benet. Men en sak upprepar han:

– Båda incidenterna, det var inte vårt folk eller kurdernas folk här i Fittja. Vi är vänner med varandra, vi umgås och hjälper varandra. Det här var folk utifrån. Vi har nattvandring här i Fittja, vi vandrar bredvid varandra, kurder, turkar, svenskar … vi bryr oss inte varifrån man kommer. Vi hade en manifestation tillsammans bara några dagar efter explosionen.

Yilmaz Zengin, landslagsmittfältaren Erkan Zengins pappa, som arbetar med Ungdomens hus några hundra meter bort, nickar instämmande.

– Det var jättetråkigt det som hände, säger han. Men det är infekterade saker för många, man har vänner och familjer som drabbas. Situationen i Turkiet är inte bra, många mår dåligt. Och det påverkar turkar och kurder här i Sverige också. Det är starka känslor.

Vi sitter på altanen utanför kulturföreningen. Ett 20-tal män – inga kvinnor – sörplar i sig te och röker cigaretter. Några har blicken fäst på sina telefonskärmar och granskar den turkiska startelva som snart ska ta sig an Kroatien i öppningsmatchen i grupp C.

Jag frågar Yilmaz vilket landslag han hejar på: Sverige eller Turkiet. Han skrattar.

– När Turkiet spelar hejar jag på dem. När Sverige spelar hejar jag på dem. Om de möts hejar jag på Erkan. Så är det.

Gemenskap. Cirka 30 000 av de uppskattningsvis 150 000 svenskturkar som bor i Sverige kommer från den lilla staden Kulu, tio mil söder om huvudstaden Ankara. Efter mordet på Olof Palme 1986 döptes stadens stora park till »Olof Palme parki«, en hyllning till statsministern, men också en tack­samhetsgest till Sverige för att vi välkomnade arbetskrafts­invandring från Turkiet på 60 och 70-talet.

Han berättar att han pratade mycket med sin son när han hade erbjudanden från både det turkiska och det svenska landslaget.

– Det var svårt för Erkan, säger Yilmaz. Men jag är mycket stolt över honom, att han valde Sverige. Jag sa att han fick gå efter sitt hjärta. Men jag sa också: »Vi äter Sveriges bröd, vi bor här nu och jag tycker att du ska spela för Sverige om Sverige vill ha dig.« Och så blev det så.

Erkan växte upp här i Fittja, nästan längst söderut på den röda tunnelbanelinjen, precis som Mehmet Kayhan, som kom till Sverige som tolvåring 1975. Då var hyreslägenheterna uppsmällda, miljonprogrammet hyllades och området var modernt, med högre standard än många av de trånga lägenheterna i city. I dag är det på många håll nedgånget och segregerat. Drygt 56 procent av de boende i Botkyrka kommun, där Fittja ingår, är utlandsfödda eller har föräldrar som är det. Ingen annan kommun i landet har en högre andel med utländsk bakgrund. Botkyrka är också den fattigaste av Stockholms läns 26 kommuner.

– När jag gick i skolan här för 40 år sedan var det 95 procent svenskar i min klass, säger Mehmet. Nu är det kanske fem procent. Jag tycker om Fittja, Botkyrka. Det är så grönt här, luften är så frisk och bra. Vi har badplatser. Men du ser hur det ser ut i dag. Politiker har somnat, glömt bort oss i många år. Så ungdomarna här är rastlösa, irriterade. Det är jobbigt för många att komma bort härifrån, vidare från det här. Det är ett långt steg. Vi försöker hitta på saker för ungdomarna här. Yilmaz och de andra på Ungdomens hus, vi här på föreningen. Men det är svårt, vi har inte mycket pengar och allt kostar. Vi betalar 15 000 kronor bara i hyra för lokalen.

Kulturföreningen har varit verksam på samma adress sedan 1973. Den är öppen från tidig morgon till sen kväll, sju dagar i veckan. Många som kommer till kulturföreningens lokal är den »första generationens svenskturkar«, de som kom till Sverige som arbetskraft på 60- och 70-talet. De tittar på turkisk TV, spelar sällskapsspel, dricker ett par koppar te och väntar på att deras söner och döttrar ska komma hem från jobbet. Den andra generationen, för att inte tala om den tredje, är mindre intresserade av att umgås i lokalen.

– Det är både bra och dåligt, säger Mehmet. Det är bra att de bryter sig loss från sina familjer, att de blandar sig med andra människor och så. Men många hade mått bra av att vara här också, här finns stöd och trygghet.

Några killar i 20-årsåldern kommer fram till oss.

– Bjuder ni på något att dricka i dag, eller?

– Vet ni? Jag bjuder på läsk till alla om vi vinner i dag, säger Yilmaz Zengin. Eller faktiskt: jag bjuder på mat en hel månad om vi vinner i dag!

Killarna gör highfive med varandra och jublar.

– Är det sant? Vi måste skriva kontrakt!

Några sekunder senare hjälper jag dem att upprätta ett kontrakt. Yilmaz signerar villkoren. Mehmet blandar sig i:

– Jag bjuder på bensin för tio bilar, tur och retur till Sergels torg efter matchen, om vi vinner i dag!

– Tio bilar! Tur och retur?

Mehmet nickar. Jag skriver ett nytt kontrakt. Killarna jublar igen.

– Vi ska göra kaos på Sergels, säger en av dem och dansar ett par steg.

– Jag har både turkiska och svenska flaggor i bilen, säger Yilmaz och skrattar.

Killarna lunkar tillbaka med stora leenden på läpparna. Jag frågar Mehmet vad han tror att matchen betyder för folket hemma i Turkiet.

Annons

– Det bor nästan 80 miljoner i Turkiet, säger han. Väldigt många kommer att titta i eftermiddag. Man kommer att gå samman och glömma sina bekymmer för ett par timmar. Det är oroligt på många ställen nu. Erdoğan, vad kan man säga … Terrordåden… Det är jobbigt.

Han tittar på Yilmaz som slår ut med händerna i en uppgiven gest. Avsparken närmar sig. Ett 40-tal män och äldre farbröder hänger runt borden i lokalen. En kille trimmar en annan killes frisyr i ett avskilt rum. Två turkiska flaggor är uppnålade bredvid TV:n, varifrån en ivrig turkisk kommentator rabblar lagens startelvor. En ännu större svensk flagga viftar till i den bris som sipprar in genom de gallerförsedda fönstren. En tavla föreställande Mustafa Kemal Atatürk – mannen som moderniserade Turkiet och förde landet i en västlig riktning på 20- och 30-talet – tar plats på en vägg. Om mindre än ett dygn kommer inget att vara kvar. Allt ska bort inför den renovering som måste till efter den inkastade handgranaten. Mehmet visar mig spåren av förödelsen.

– Här hade vi några datorer, ungdomarna kom ofta hit och spelade spel och surfade på internet. Alla förstördes.

Nationalsångerna spelas. Det blir knäpptyst i lokalen. En man placerar försiktigt sin youghurtburk på bordet framför sig, en annan trycker upp en snusprilla under läppen. Andra fingrar på sina böneband. Några mumlar med i texten. När den sista tonen ebbar ut applåderas det upphetsat framför TV:n.

 

De spänningar som råder i Sverige mellan turkar och kurder är inget i jämförelse med hur det är i Turkiet. Under president Recep Tayyip Erdoğans regim har situationen förvärrats dramatiskt på senare år. Kurderna, som utgör närmare en fjärdedel av Turkiets befolkning, blir dagligen utsatta för våld, övergrepp och mord från militära styrkor. Politiker kastas i fängelse utan rättegång eller anledning och landets överträdelser av mänskliga rättigheter är omfattande: våldsamma attacker mot fredliga demonstranter, journalister som fängslas för sin rapportering, beskjutningar av syriska flyktingar. Isis-styrkor och islamistiska grupper har dessutom trängt allt djupare in i landet, och bara under våren 2016 har Turkiet drabbats av flera större attacker. Den 17 februari dödades 28 soldater vid en bombattack mot några bussar i huvudstaden Ankara, den 13 mars dödade en bilbomb drygt 30 personer i samma stad, sex dagar senare dödade en självmordsbombare fyra personer i Istanbul och den 6 juni omkom elva människor där efter en bilbomb.

Även för många av de 8 000 Botkyrkabor med rötter i Turkiet är det påfrestande tider. De har släkt och vänner som lever i områden där det mördas och skjuts dagligen. Dessutom får de leva med vad en man i 25-årsåldern – som inte vill att jag skriver vad han heter – kallar »orättvis skam«. Han säger:

– På grund av Erdoğan och allt som händer i Turkiet och mot kurderna märker jag att folk här hemma tittar på oss som om vi står bakom det. Vi är turkar och man tror att vi är på Erdoğans sida. Men få är det, i alla fall här i Sverige. Vi är många som kommit hit på grund av att våra föräldrar tvingades fly som politiska flyktingar, hur kan vi … En svensk kurd kan titta snett på mig, en annan svensk misstänker att jag stödjer regimen! När jag var liten kunde jag bli kallad blatte av någon svensk kille. Det var ingenting i jämförelse med vad man får höra nuförtiden.

Fittja paradiso. Efter Janne Josefssons, enligt många hårdvinklade, samhällsprogram om ­förorten 1999, konfronterade Erkan Zengins pappa Yilmaz (närmast i bild) TV-journalisten. Mötet utsågs senare av Filip och Fredrik till Sveriges 13:e roligaste TV-ögonblick.

I den 28:e matchminuten tar sig Turkiet fram på Kroatiens vänsterkant. Gökhan Gönüls inlägg blir hårt och precist och vid straffpunkten hoppar en fri Ozan Tufan upp och möter bollen med pannan. Nicken är dålig och Kroatiens målvakt Danijel Subašić kan enkelt rädda bollen. Det går ett besviket vrål bland stolarna i lokalen. Mehmet slår händerna i knäet, några i gänget som blivit lovade fri mat och bensin till Sergels torg vid en vinst flyger upp från sina stolar. En man blir så upprörd att han springer in till killen som rakar en ny kille i rummet bredvid och vrålar något på turkiska. 13 minuter senare volleyskjuter Luka Modrić in 1–0 för Kroatien. En handfull män lämnar lokalen utan att säga ett ord. I halvtid går jag ut på altanen för att få luft. Mehmet ser plågad ut.

– Det är inte bra det här, säger han. Vi spelar för långsamt. Hela landet, med många arbetslösa, svår ekonomi … alla blir så ledsna. Jag blir ledsen för deras skull. Och människorna här. Det är svårt för dem. De vill så gärna få vara stolta över Turkiet. Det här mästerskapet kan göra skillnad för många turkar. Förlorar vi blir det en tung vecka.

Han sparkar förstrött med skon i marken, träffar en cigarettfimp.

– Och jag ska upp och köra buss tidigt i morgon. 04.00 ringer klockan.

Jag pratar med en annan man. Han berättar att han är en »gammal DJ som spelat mycket på Östermalm«. Med sin utpräglade Stockholmsdialekt sticker han ut på kulturföreningen, det finns ingen brytning överhuvudtaget i hans röst. Han menar att det är på grund av att han har gift sig med en svensk kvinna, att han genom henne fått svenska vänner.

– Du märker att många här inne inte pratar jättebra svenska, va? Det är lite typiskt oss turkar, om man får generalisera en aning. Mina föräldrar var som många andra turkar som kom till Sverige – de tjatade alltid om att de bara skulle bo här några år, sedan skulle de flytta tillbaka. Men så blev det inte för dem, och så blir det inte för många andra heller. Så de bryr sig inte om att lära sig svenska på samma sätt. De umgås på föreningar som dessa, tittar på turkisk TV, läser turkiska tidningar.

När andra halvlek börjar ställer jag mig bredvid en man som bott i Sverige i 27 år. Han är den ende som tagit med sig ett barn, sin sjuåriga son. Just nu är han sjukskriven, berättar han. Vardagen tär på hans humör.

– Jag bor vid Telefonplan. Där finns inte lika många turkar, jag känner mig inte lika hemma där som här. Så jag åker hit så ofta jag kan. Det är svårt att få vänner vid Telefonplan.

Han säger att han inte är särskilt intresserad av fotboll. Men han är ändå alltid här när det är landskamper, svenska som turkiska.

– Det är likadan stämning här när Sverige spelar, säger han. Folk är lika sura, eller lika glada.

Han pekar på sin son.

– Han kan inte turkiska, vi pratar bara svenska hemma. Han bryter inte som jag, det blir lättare för honom i framtiden. Han säger att han hejar på Turkiet för min skull, men jag vet att han hejar på Sverige. Han tror att han gör mig glad om han säger att han hejar på Turkiet.

Jag frågar om han saknar något med Turkiet.

– Ja, mycket faktiskt. Jag tänker på Turkiet varje dag. Jag vill flytta tillbaka. Vi hade haft ett bättre liv där. Mer socialt. Skolorna är också bättre i Turkiet. Ibland frågar jag min son vad han lärt sig i skolan. Han svarar ofta: »Inget.« »Varför?« frågar jag. »Det var mest bråkigt i klassrummet i dag.« Jag vill ge mina barn den bästa framtiden som finns. Men nu kan han inte turkiska, så då blir han en invandrare där. Så vi stannar nog här. Det blir nog bättre.

Strax före klockan fem blåser den svenske domaren Jonas Eriksson i pipan för sista gången denna eftermiddag. Kroatien har besegrat Turkiet med 1–0.

 

När VM i Brasilien avgjordes sommaren 2014 var inte Sverige med. Ändå planerade vi på Offside att göra ett stort reportage om Sverige. »Vadå inte med i VM?« tänkte vi döpa det till. För hur man än vred och vände på det var mästerskapet i Sydamerika en angelägenhet för många av oss – vi hade grannar, arbetskollegor eller lagkamrater som kände starkt för något av de deltagande landslagen. Man kanske var en av de tiotusentals bosnier som flydde kriget på 90-talet som hade hamnat i Sverige, eller en av de många chilenare på 70-talet som sökte skydd från Pinochets regim. Eller en iranier som lämnade Khomeinis brutala styre på 80-talet. De var svenskar som inte nödvändigtvis var så ledsna om inte Sveriges landslag var med.

Men det blev aldrig något reportage. Sedan dess har mycket hänt – i Sverige, i Europa, i världen. Vårt land har växt och blivit ännu mer mångkulturellt. Ja, Sverige har blivit så stort att flera politiker, debattörer och ledarskribenter har börjat tala om ett »trasigt Sverige«, ett Sverige som de inte längre känner igen. Gränserna är mer välbevakade och svårare att ta sig över för den som inte kan visa upp ett svenskt pass. Oavsett vad man tycker om dagens Sverige finns det en fråga som borde vara mer intressant än andra: Hur gör vi det bästa av situationen? Skrika ännu högre, beklaga oss ännu mer? Eller lyssna på dem som är, eller har varit, i centrum av debatten men som ändå sällan fått chansen att uttrycka sig?

En halv miljon människor som bor i Sverige år 2016 har sina rötter i något av de övriga 23 deltagande EM-länderna. Många kom hit som flyktingar, några för att arbeta, andra för kärlekens skull. Många fick också stå ut med stirrande blickar, generaliserande omdömen och orättvisa förutsättningar. Men det har också gått bra för många, faktiskt för de flesta. Vissa har också blivit så »svenska« att de inte vet vilka de ska hålla på om deras gamla land skulle möta deras nya i en fotbollslandskamp. Vad säger det oss? Säger det något positivt om integration eller är det irrelevant att ens fundera i de banorna utifrån människors känslor under ett fotbollsmästerskap?

Generationsskifte. Flera svensk-österrikiska ­föreningar i Sverige har tvingats lägga ner ­verksamheten på senare år då de yngre generationerna visat svalt intresse för sitt ursprung. Österrike är också det enda EM-landet 2016 vars invandring till Sverige minskar.

Jag hör av mig till Lisa Åkesson. Hon är docent i socialantropologi på Göteborgs universitet och har i mer än 25 år forskat om migration. 2008 gav hon tillsammans med Marita Eastmond ut boken Globala familjer – transnationell migration och släktskap. Där utreder Åkesson migranters separationsprocesser från landet man lämnat, men också integrationsprocesser i det land man kommit till. En slutsats är att båda processerna ofta tar flera generationer.

– Det jag har forskat om skiljer sig inte så mycket jämfört med hur det är när någon flyttar hemifrån, säger Lisa Åkesson. Inledningsvis etablerar man nya kontakter, knyter nya band. Man klipper till och med band till sitt förflutna ibland. Men så efter några år kommer det krypande. Man söker upp sitt ursprung igen, hittar en ny identitet som är en blandning av den gamla och den nya.

Hon fortsätter:

– Det jag framför allt vill framhäva är att vi måste upplösa föreställningen om att migration handlar om antingen eller. Tillhörighet, nationell identitet, är inte så endimensionell som många tycks tro. I dagens Sverige är det extremt många som har dubbla, trippla identiteter och den ena måste inte utesluta den andra. I realiteten borde det vara en tillgång att ha en fot i två olika kulturer, men i Sverige – framför allt på senare år – har det ansetts som ett misslyckande.

Du menar att det är ett misslyckande om man inte beter sig hundraprocentigt »svenskt«?

– Ja. Många invandrare känner en press utifrån, från det svenska samhället, att man måste ta ställning. »Vad är du?« »Känner du dig svensk nu?« Det är som om de måste välja. Och det skapar osäkerhet och ibland förvirring. Politiker och debattörer har skruvat upp förväntningarna, både med konkreta politiska åtgärder, men också i tonen.

Vad innebär det här i praktiken för den som invandrar till Sverige?

– Att det finns en föreställning om att man måste lära sig sig så oerhört mycket. Förväntningarna, kraven, är så stora. Många orkar inte med alla, mjuka som hårda, förväntningar och då kan det skapa en känsla av maktlöshet. Man kan ha en jättefin utbildning från sitt hemland, men så krävs det att man börjar om när man kommer till Sverige. Man ger upp och ibland sluter man sig. Eller så känner man sig misslyckad. Resultatet blir en misslyckad integration.

Har det blivit annorlunda med åren?

– Nej, inte egentligen. Det är inga större skillnader jämfört med hur det var på 90-talet. Vilket är sorgligt. Efter alla dessa år, när invandringen har ökat och erfarenheterna borde kunna utnyttjas, är det fortfarande orimliga krav på invandrare. Det finns invandrargrupper som avråder folk i sina hemländer från att komma till oss på grund av alla formella krav.

Vad tror du det kan betyda för människor med bakgrund i ett annat land att sammanstråla för till exempel en fotbollslandskamp? 

– Framför allt är det ju en social grej. Om Sverige står för trygghet och säkerhet känner många att det »roliga« i vardagen, det sociala, är något som hemlandet står för. Man får också en chans att känna stolthet för något man kanske tvingats försvara i många år. Det är helt naturligt och inget som är farligt.

 

Angelika Gawell kliver ut genom porten till Kommendörsgatan 35 på Östermalm i Stockholm. Här har hon jobbat i snart 30 år, lika länge som hon bott i Sverige. Men om bara några veckor slutar hon på den österrikiska ambassaden. Efter att i flera år ha parallelljobbat som Stockholmsguide ska hon till hösten satsa helhjärtat på turister i huvudstaden.

– Österrikare älskar Sverige, säger hon när vi tar oss framåt på soldränkta gator. Man tycker det är så lugnt här, fridfullt. Den gröna naturen, sjöarna … Och man tycker också att svenskar är vänliga, hjälpsamma.

Hon menar att Österrike och Sverige påminner mycket om varandra.

– Österrike tittade mycket på det svenska folkhemmet, de socialistiska värderingarna, och byggde landet på liknande sätt. Olof Palme var populär på 80-talet, det minns jag väl. Jag saknar inte så mycket från Österrike, men vintrarna kan jag längta efter. Människor lever upp i Österrike under de månaderna, här går folk i ide.

När jag berättar för Angelika Gawell att Österrike är det enda EM-landet vars invandring till Sverige minskar, tittar hon förvånat på mig.

– Det var verkligen intressant! Ja, men människor har det bra i Österrike. Man har kanske ingen anledning att flytta.

Samtidigt indikerade presidentvalet i Österrike i slutet av maj att Angelikas hemland inte är så harmoniskt som hon antyder. Aldrig tidigare i Europa har det varit så nära att en högerpopulistisk och främlingsfientlig kandidat, Norbert Hofer från partiet FPÖ, blivit vald till president. Ett fåtal poströster i Hofers motståndares, Alexander Van der Bellen – tidigare partiledare för De gröna men i valet en oberoende kandidat, favör avgjorde till sist. Angelika tror att många österrikare känt sig hotade av den stora flyktingvåg som strömmat genom Europa sedan situationen i Syrien förvärrades dramatiskt och där Österrike, med tanke på sitt geografiska läge mitt i Europa, blivit mer påverkat än många andra länder.

Efter en kort tunnelbaneresa kliver vi av i Gamla stan. Strax ska Angelika hålla i en takvandring, därefter ska hon skynda till en sportbar i Liljeholmen för andra halvlek mellan Österrike och Ungern. Ett 30-tal svenskösterrikare väntas komma dit, berättar hon.

– Du kommer att märka att det är en hög medelålder.

Angelika sitter i styrelsen för Svensk-österrikiska föreningen, som i Stockholm har cirka 500 medlemmar. På senare år har föreningen haft en tydlig målsättning: att få in yngre medlemmar.

– Många österrikare kom som arbetskraft till Sverige på 60-talet, man tjänade betydligt bättre här än i hemlandet. Och några kom vid andra världskrigets slut. Så vi är inne på tredje, fjärde generationen nu och de yngre har knappt någon koppling till Österrike längre. De vill inte sitta och prata med gamla pensionärer. Man tappar sin anknytning med åren.

– Du själv, då? frågar jag.

– Jag är både svensk och österrikisk. Men jag har blivit mer patriotisk gällande Österrike med åren. Mitt fotbollsintresse är ett bra exempel, när jag kom till Sverige brydde jag mig inte alls lika mycket som jag gör i dag. I dag är jag nervös när vi spelar. Jag kan vara det när Sverige spelar också, men inte på samma sätt.

 

Angelika har rätt: samlingen på sportbaren i Liljeholmen är ålderstigen. Som om en pensionärsförening av misstag hamnat på en sportbar. De följer inledningen av Österrike och Ungern halvlojt, man pratar om pelargonier och kolonilotter, applåderar anfall och skär i hamburgare. En äldre kvinna beskriver dressingen som »spännande«. Jag tar plats bredvid Manfred Wunder, en pensionerad man i skinnväst och skägg som kom till Sverige 1972. Det här är första gången som han träffar delar av den svensk-österrikiska föreningen. Han vet inte varför, men han tyckte att det kanske kunde bli kul att titta på Österrike tillsammans med tidigare landsmän. Men den han pratar med mest under kvällen är sin granne Gunnar, som han lurat med till sportbaren.

Manfred berättar att han är en gammal utförsåkare som tävlade för Österrikes landslag som ungdom. När en knäskada satte stopp för skidkarriären bestämde han sig för att följa efter sin bror, som några år tidigare plötsligt meddelade familjen att han skulle cykla till Sverige och söka jobb. I lyriska brev till de efterlämnade förklarade brodern att det kryllade av jobb för en hantverkare i Sverige. Så Manfred anslöt och i många år jobbade han med att sätta upp affischer i Stockholms tunnelbanesystem. Han har levt två tredjedelar av sitt liv i Sverige, så hur känner han sig: svensk eller österrikisk?

– Både och, säger han. Jag känner mig svensk när jag är stolt över det svenska, och likadant med Österrike. Det är praktiskt som fan! Som när min gamla hemstad Hüttenberg gav högerpopulisten 68 procent i presidentvalet, då är jag inte österrikare. Då är jag glad att jag är svensk.

I den 62:a matchminuten gör Ungern 1–0. Manfred greppar sitt glas.

– Jag räknar på tyska, skriver på svenska och drömmer på österrikiska. Men nu ser det ut som om jag får hålla på Sverige i EM.

Några minuter senare gör Ungern 2–0.

 

Det har gått sex år sedan jag senast satt i Albert Bunjakis soffa i hans radhus utanför Skövde. Då, hösten 2010, var jag här för att bekanta mig med Kosovos förbundskapten inför den resa vi skulle göra tillsammans till hans hemland. Jag minns den stora Europakartan som var söndernålad. I flera år hade Albert markerat ut var i Europa Kosovofödda spelare befann sig. Kriget på Balkan, samma krig som gjorde att han tvingades lämna sin familj en sommardag 1991 för att söka asyl i Sverige, innebar att det fanns kosovoalbaner utspridda över hela världen, elitfotbollsspelare som en dag skulle kunna bli aktuella för hans landslag. Men det var inte bara en enorm kartläggning som upptog Alberts dagar som förbundskapten: Kosovos fotbollsförbund hade inga kläder, inga matchbollar, ingen nationalarena, inga pengar. Och framför allt: de var inte erkända av Fifa eller Uefa. Kosovo fick inte spela officiella landskamper. Han sade då:

– Att vara förbundskapten för Kosovo är som att lägga ett pussel utan att man vet hur det ska se ut.

Jag minns att jag, efter alla dagar vi tillbringade tillsammans i Kosovo, tänkte att han i det närmaste var besatt av ett landslag som inte fanns. Hans bror Duki, som stannat kvar i Kosovo under alla år, sade själv att han var bekymrad över Albert – det enda han kunde tänka på och prata om var Kosovos landslag.

Den här onsdagskvällen, då Albanien ska ta sig an Frankrike i grupp A:s andra omgång, är kartan på väggen ersatt med en taktiktavla. En skål med jordgubbar står på soffbordet.

– Den 5 september, klockan 20.45, är det dags, säger Albert och ler stort. Då spelar vi vår första VM-kvalmatch genom tiderna! Vi har redan scoutat Finland, vi har sett dem fem gånger.

Förbundskaptenen. Albert Bunjaki konstaterar att fyra av sex lag i kvalgrupp I till VM i Ryssland 2018, samma grupp som Kosovo lottades in i, deltar i EM: Kroatien, Turkiet, Island och Ukraina. Finland är undantaget. Kosovos historiska tävlingsdebut sker i Åbo den 5 september.

Den 13 maj i år kom det historiska beslutet: Fifa och Uefa erkände Kosovo. Veckorna fram till Finlandsmatchen blir hektiska. Inte nog med att Albert måste få ihop ett lag och en fungerande trupp – hela förbundet måste professionaliseras i allt från logistik till mediehantering och värdegrunder. Det är nu hans åtta år av hårt arbete ska ge resultat. Förutsättningarna är dock ännu inte helt klara. Albert inväntar fortfarande definitivt besked från Fifa och Uefa huruvida en spelare som representerat ett annat landslag på seniornivå nu ska få byta landslag. Det är en fråga av avgörande betydelse för Kosovos möjligheter att hävda sig i VM-kvalet. Endast i EM:s grupp A finns 17 spelare som teoretiskt skulle kunna bli aktuella för spel i Kosovo framöver.

– De har sagt till mig att det ska lösa sig, säger Albert. Men det handlar också om politik. Schweiz, som nästan har tio spelare i EM-truppen med kosovoalbanskt förflutet, röstade till exempel nej när Fifas medlemsländer avgjorde om vi skulle bli erkända. På ett sätt kan jag förstå dem: halva deras trupp försvinner om spelare vill lämna dem för oss. Deras ungdomslag är fyllda av kosovoalbaner. Det blir inte lätt för dem. Lag förstörs, generationer försvinner.

Vi ser på TV:n hur de albanska spelarna stiger ut på planen i Frankrike.

– I Albaniens startelva är sju spelare Kosovofödda. Det är infekterat där nere, oroligt. Ojojoj … Men vad ska vi göra? Vill man spela för Kosovo ska man få det. Vill man inte, ja, då ska vi inte bli sura.

Albert tittar på mig:

– Jag har sagt samma sak till många journalister i Kosovo och i världen de senaste veckorna: Kosovo är det enda landet i världen som kan möjliggöra att två bröder får spela i samma landslag igen.

Han tänker givetvis på bröderna Xhaka: storebror Granit och lillebror Taulant. Några dagar tidigare, när Schweiz ställdes mot Albanien, möttes bröderna i varsin landslagströja. Albert Bunjaki vill inte avslöja om han haft någon kontakt med Granit, Taulant eller någon annan spelare som kan bli hans. Han flinar mest när jag ställer frågan om han tror att brorsorna kommer att möta Finland den 5 september.

– Jag måste spela på nationalism nu, på stolthet och släktband. Jag vill inte sätta press på någon spelare, men jag måste försöka förklara vad det kommer att betyda för Kosovo och Kosovos folk om spelare vänder hem till oss. Vi är Europas fattigaste och vi har gått igenom helvetet. Många av oss dog [36 släktingar till familjen Bunjaki mördades under Balkankrigen], många av oss fick ett bättre liv i nya länder. Men vi får aldrig glömma varifrån vi kommer.

Grovjobbare. Sex dagar i veckan, ibland sju, arbetar de polska gästarbetarna från morgon till kväll. Under de kallaste vintermånaderna, när varken tak kan bytas eller altaner byggas, reser de flesta hem till Polen och sina familjer för några månaders semester.

Vi tittar på matchen. Albanien förvånar och lyckas till och med pressa Frankrike inledningsvis. Albert spelar in matchen, han har spelat in samtliga matcher under EM. Inget ska lämnas åt slumpen när hans hemland går in i en ny era.

– Du ser, Albanien spelar med hjärta, det gör inte Frankrike på samma sätt. Deras trupp är inte i närheten av Frankrikes, men när man gått igenom saker som många albaner eller kosovoalbaner gjort, betyder det nog några procent mer när man representerar sitt land. Det måste vi utnyttja till hösten.

Frankrike återfår kontrollen över matchen mot slutet av halvleken. Albert häller upp nytt tevatten i en mugg och pratar om trötthet bland de albanska spelarna. Mitt i ett resonemang avbryter han sig själv.

– Jag måste berätta en sak. Den 19 september förra året är mitt livs bästa och värsta dag. Jag och Nike hade planerat ett dop för vår dotter Daphne. Vi skulle hålla det litet. Men i hemlighet hade Nike planerat ett bröllop, vi skulle gifta oss. Fattar du? Hon hade ordnat med ringar, fixat fin mat och gjort sig så vacker … Så när jag stod där i kyrkan och de kom in, Daphne och Nike bredvid varandra, förstod jag. Jag blev chockad, jag fattade ingenting. Tårarna rann. Det var så fint.

– Men du sa också att det var den värsta dagen?

– Ja. Mina föräldrar var inte där. Min mor och far fick inte komma. De fick inte vara med när deras son gifte sig, när deras barnbarn döptes.

– Varför inte?

– De fick inget visum. Nike försökte hjälpa dem, hon ringde Migrationsverket flera gånger och frågade varför de inte fick komma in i Sverige. Alla från Kosovo måste bli godkända när de reser in i ett europeiskt land, fråga mig inte varför. Mina föräldrar har aldrig gjort något ont, och inte ens när de eller Nike försökte förklara att det var för ett bröllop ville Migrationsverket lyssna.

Albert skakar på huvudet.

– Jag har bott i Sverige i 25 år och ofta fått frågan: »Känner du dig svensk eller albansk?« Jag har alltid svarat att jag känner mig svensk, fast med ett kosovoalbanskt ursprung. Men nu, jag vet inte … För första gången på 25 år känner jag mig arg på Sverige. Fan vad orättvist! I Sveriges ögon är jag inte tillräckligt svensk för att få ha mina föräldrar närvarande på mitt bröllop.

Albert blir tyst. Jag ser hur det glänser till i hans ögon, de fylls av tårar.

– Ta mer jordgubbar nu, säger han.

Strax innan Frankrikes Antoine Griezmann sätter 1–0 för Frankrike i den 90:e matchminuten ringer han till Tord Grip, sin assisterande förbundskapten.

– Hej, Tord. Vad säger du om Xhaka? Ja, Granit. Okej?

 

I ett ödsligt industriområde i utkanterna av en av Sveriges största städer vajar en polsk flagga från gaveln till en verkstad. Ett tiotal nyduschade polacker i shorts, linnen och badtofflor kedjeröker utanför entrén. Det är torsdagskväll och om 30 minuter börjar Tyskland–Polen.

Totalt bor 15 polska gästarbetare här. Inget annat av de övriga EM-länderna har lika många utlandsfödda personer i Sverige 2016 som Polen. De nästan 90 000 polackerna är dubbelt så många som tvåan på listan – Tyskland. Många är gästarbetare som inte planerar att bo kvar i Sverige, andra började som gästarbetare och fastnade sedan här. För kärleken, för lönerna, för arbetstillfällena.

Någon öppnar en ny ölburk. En annan klagar på solsveda i pannan efter en hel arbetsdag på ett tak. De är alla byggare och hantverkare. De fixar murar, altaner, kök, badrum, allt möjligt. De är från 20 år till 60 år. Nästan alla kommer från samma område i Polen, omgivningarna runt staden Chelm, bara någon mil från den ukrainska gränsen. Ett par av dem har kommit till Sverige regelbundet i över tio års tid för att jobba sex, ibland sju, dagar i veckan i nio månader. Någon gör sin första Sverigesväng.

De berättar att lönen i Sverige är cirka fyra gånger bättre än hemma i Polen. Här kan de tjäna 100 kronor i timmen. De säger att Chelm påverkats mycket av inbördeskriget och oroligheterna i Ukraina. Ukrainare har tagit sig över gränsen och erbjudit hantverkartjänster för tio kronor i timmen. Fruktodlingarna som deras familjer kämpat med har plundrats på skörd.

Mannen de jobbar för är en svensk 60-åring. Han är snäll, säger polackerna. De får bo på verkstadens övervåning för en billig peng och de får jobba för hans firma så mycket de önskar. Det finns alltid jobb. De får låna pengar av honom om någon hemma i Polen blir sjuk och måste söka läkarvård. Själv säger den svenske chefen att han har använt polacker som arbetskraft i mer än 25 år. Inledningsvis för att det var betydligt billigare, på senare år, efter direktiv från EU om olika arbetslagar och hårdare krav om kollektivavtal, handlar det mer om arbetsvillighet. Polacker, menar han, är pålitligare och flitigare än svenska hantverkare. De klagar aldrig om det krävs övertidsarbete.

– Jag har en sju månader gammal son i Polen, säger en man i prydlig mustasch på knackig engelska. Erik heter han. Jag har inte träffat honom på sex månader. Måste jobba mycket här så vi kan bygga hus hemma.

– Jag har jobbat här i tio år, säger en annan man med stora bicepsmuskler och bättre engelska. Jag kommer alltid i mars och åker oftast hem i oktober.

Han har två barn hemma i Chelm, berättar han. Kontakten med familjen har blivit enklare med åren, med Skype och Facebook kan de se varandra dagligen.

– Jag tror att det här blir mitt sista år, säger en tredje man klädd i badrock. Min rygg värker efter 40 år som snickare. Jag har sparat ihop en pension här i Sverige.

Vi går in i fastigheten. På nedre våningen: ett par toaletter, tre sovrum, ett TV-rum och ett kök. En 20-litersgryta står och puttrar på spisen. Grönsakssoppa. Det är smutsigt i rummen. Toaletterna har inte städats på flera månader och det finns inget toalettpapper. Däremot melittafilter. En trappa upp finns ytterligare en tjock-TV, ett par trasiga soffor och nötta furumöbler. Byggarbetskläder hänger och torkar på krokar. Fler sovrum. Några sover i egna rum, andra delar. En handfull tomma ölburkar står uppradade som prydnad.

På tjock-TV:n ser vi hur polska landslagets stora stjärna Robert Lewandowski testar ett skott. En tysk blockerar avslutet.

– Fy helvete, gubbar! ropar en av arbetarna på svenska.

Jag frågar om han kan svenska.

No, that’s it. »Fy helvete, gubbar!«

Hans vänner skrattar.

Jag sjunker ner i soffan och får en kall öl. Bredvid mig sitter en 25-årig kille i linne och bonnabränna. Han är utbildad snickare och åkte till Sverige för första gången för två månader sedan. Han trivs här, säger han. Allt är vackrare, alla är gladare. Framför allt är det bättre betalt, mer pengar över varje månad. Ibland åker han in till stan på lördagarna, går till en nattklubb och försöker träffa någon svensk tjej. Men språket är svårt. Han kan inte vara så rolig som han vet att han är. Det är det han tänker mest på nu, att han vill träffa en svensk tjej och flytta till Sverige på riktigt. Hans föräldrar uppmuntrar honom, de säger att hans liv blir bättre om han kan stanna i Sverige.

Han frågar mig om jag vet hur man gör för att bli svensk medborgare. Jag inser att jag inte har en aning.

En timme senare, strax före elva på kvällen, står vi utanför entrén igen. Några tar en sista cigg innan sängen väntar, andra öppnar en ny öl. Polen fick 0–0 mot de regerande världsmästarna. Några vattendroppar faller från himlen. En i gänget undrar om det kommer att gå att mura i morgon.

Nervöst. Kroatiens gruppspelsmatch mot Tjeckien blir en rysare – på och utanför planen. Strax före slutsignalen kastar några kroatiska supportrar in bengaliska eldar på planen, en »protest« mot det kroatiska fotbollsförbundet som man anser är korrupt. Strax därefter kvitterar Tjeckien.

»Så integrerades Balkanflyktingarna.«

Svenska Dagbladets rubrik var bara en av många på samma tema sommaren 2015. 20 år hade gått sedan massakern i Srebrenica, det värsta folkmordet i Europa sedan andra världskriget, då 8 000 bosniska muslimer på elva dagar systematiskt mördades av bosnienserbiska styrkor. Svenska medier uppmärksammade årsdagen och hänvisade till ny forskning som slog fast att en stor andel av de drygt 100 000 flyktingar som kom från Balkan på 90-talet hade nått hög sysselsättningsgrad i Sverige, nästan lika hög som inrikesfödda. De som kom från forna Jugoslavien till Sverige som barn och ungdomar hade till och med högre utbildning än jämngamla svenskfödda. Kroater nämndes ofta som de mest »lyckade« invandrarna.

Den enkla förklaringen var att de redan var en etablerad invandrargrupp i det svenska samhället sedan den stora arbetskraftsinvandringsvågen på 60-talet. Kroatiens utbildningssystem påminde också om Sveriges och bostadsmöjligheterna var på de flesta håll bättre jämfört med i dag. Och som Mats Hammarstedt, professor i nationalekonomi, sade i Svenska Dagbladets artikel: »Dessutom diskriminerades de mindre på arbetsmarknaden, eftersom arbetsgivare har sett andra jugoslaver lyckas tidigare.«

Frågan är om svenskkroater känner sig mer »svenska« än andra invandrargrupper år 2016? En fredagseftermiddag tar jag mig till en klubbstuga på Hisingen i Göteborg. Klockan är strax efter två och ett femtiotal personer har samlats vid KF Velebits högkvarter. Ett gäng äldre herrar i kroatiska landslagströjor spelar boccia. Några yngre killar och tjejer sitter i solen och dricker öl. Tre barn klädda i svenska och kroatiska färger spelar fotboll på den intilliggande fotbollsplanen. Tommy tänder grillen: 50 kilo fläskkarré har inhandlats för eftermiddagens och kvällens tillställning: först Sverige–Italien, sedan Kroatien–Tjeckien. 200 svenskkroater beräknas komma.

När KF Velebit grundades på Hisingen av unga kroater i början av 60-talet valde man sitt namn efter hemlandets största bergskedja, som en blinkning till stabilitet och styrka. Med åren har föreningen vuxit i storlek och totalt har man i dag cirka 1 200 medlemmar och ett tjugotal sektioner – allt från seniorfotboll till folkdans och bowling.

Under 90-talet spelade föreningen en viktig roll för de flyktingar som tvingades lämna Balkan på grund av kriget. Som nyanländ, ofta helt utan tillhörigheter eller kontakter i Göteborg, hjälpte kroater som bott i Sverige i tio, tjugo eller trettio år sina landsmän med praktikaliteter, språk och råd. Men man hjälpte även dem som inte hade möjligheten att fly. I flera år på 90-talet samlade man in förnödenheter och varje vecka rullade två lastbilar ner till Kroatiens gräns för ett överlämnande till de behövande.

Hemmasnickrat. 1992 placerade någon en sprängladdning i föreningen Velebits lokaler på Hisingen. Stora delar av klubbstugan förstördes. Sex år senare stod en helt ny byggnad på samma plats, ännu finare och större. Knappt en krona gick till externa byggfirmor – medlemmarna gjorde allt jobb själva.

Från högtalarna i Velebits klubbstuga dånar kroatisk musik, varvat med svenska sommarhits. När jag hälsar på Mladen Vuk sjunger Per Gessle om juni, juli och augusti i bakgrunden.

Mladen Vuk är en ny bekantskap för gänget som umgås i Velebits imponerande lokaler (här finns en fullstor inomhusfotbollsplan, inomhusbocciabana, pingisrum, TV-rum, restaurang, bar, en bar till, festlokal …). Som kroatisk, katolsk präst har han sedan tio månader tillbaka varit stationerad i Göteborg och i dag är en god dag för honom att försöka komma i kontakt med fler potentiella kyrkobesökare.

– Jag arbetade tidigare i Kanada, i en liknande roll, säger han. Vad som är tydligt är att svenska kroater blivit väldigt svenska jämfört med kanadensiska kroater. Jag märker knappt skillnad på svenskar och svenskkroater.

Han sänker det sista av sin öl.

– Jag har hållit i ett par begravningar i min kyrka här i Göteborg. Det är alltid samma mat, ni kallar det »smörgåstårta«, va? Ingen typisk kroatisk mat här inte … Ibland vill man till och med ha svenska psalmer, inte kroatiska.

Han blir serverad en ny öl.

– Jag märker också att många här i Göteborg anammat det som jag tycker är det mest svenska: punktligheten. I Kroatien kan jag lova dig att ingen kommer i tid, här är alla fem minuter tidiga till ett möte. Det man kanske märker är att många har förlorat den Balkantypiska spontaniteten. Här ska allt planeras, inget kan ske på uppstuds. Men jag börjar vänja mig.

Allt fler människor väller in för att titta på matcherna. På väg bort till grillen för att hämta en bit karré fastnar jag med Velebits ordförande, Robert Mikulić. Hans pappa var en av dem som kom till Sverige på 60-talet, Robert föddes några år senare.

– Pappa kom på en måndag, på onsdagen hade han fått jobb, säger han. Det var andra tider då, likadant på 90-talet. De som kommer från Syrien i dag har helt andra förutsättningar. Många från Kroatien ser till och med svenska ut, inte ens den fördelen har de som kommer i dag.

Robert berättar stolt om Velebit. Han poängterar att det är en social klubb som är öppen för alla. Jag säger att jag blir avundsjuk på deras gemenskap och stora sällskap. Jag är van vid mer låsta former. Man umgås med sin lilla klick: en familj som bjuder hem en på middag en fredagskväll, en kollega som kommer över på en söndagsfika. Allt givetvis bestämt och planerat i god tid före den aktuella träffen. Jag säger till Robert att många av de svenskturkar och svenskkroater jag träffat under EM verkar ha mer avslappnade sällskapsnormer. Och naturliga mötesplatser i och med sina föreningar och klubbstugor. Där träffas de för att grilla, för att spela kort, se på fotboll eller bara för att sitta och prata.

Robert nickar förstående.

– Jag vet inte, säger han. Men kanske handlar det om att vi trots allt är en minoritet med annat ursprung. Då finns det nog ett större behov av att umgås, av att dela med sig av erfarenheter och nyheter från hemlandet. Och givetvis ska vi inte glömma att många av oss med invandrarbakgrund har gått igenom svåra saker, saker som få svenskar varit i närheten av. Sådana erfarenheter skapar också andra behov. Närhet och någon som lyssnar. Umgänge och samhörighet.

Sex timmar senare lämnar jag Velebits lokaler. Sverige har förlorat med 1–0 mot Italien och Kroatien tappade 2–0 mot Tjeckien till 2–2.

 

En vecka senare har Sverige åkt ut ur EM, Island har sensationellt nått åttondelsfinal och nästan 35 miljoner britter har gått och röstat. 17 410 724 av dessa, 51, 9 procent, såg till att Storbritannien tog ett historiskt beslut om att lämna EU. Stora delar av Europa är chockade, men också undrande: Vad kommer det här att innebära för oss? Aftonbladet trycker löpsedeln »Så blir du en vinnare på Brexit« och tipsar om nya shoppingmöjligheter. Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski är mer oroad. »Det börjar med Brexit men ingen vet var det slutar«, skriver han i en ödesmättad ledare.

Det enda vi vet säkert är att de vanligaste förklaringarna till Storbritanniens valresultat – missnöje, trötthet och misstänksamhet – är samma ingredienser som högerpopulister runt om i Europa redan utnyttjat på vägen mot ett allt större politiskt inflytande. Men på senare tid har även vanligtvis mer sansade politiker närmat sig en retorik som tidigare ansågs extrem.

I efterdyningarna av Brexit antyder Slovakien, Ungern, Polen och Nederländerna att de är beredda att gå en liknande väg som britterna om inte EU släpper efter på flyktingkrav och ökar medlemmarnas självbestämmanderätt. Från England rapporteras om ett dussintal rasistiska angrepp mot polska gästarbetare. Hakkors sprejas på fasader i London.

Det fotbollsmästerskap som föranleddes av oroliga diskussioner och spekulationer om terrordåd i Frankrike har, efter tolv dagars gruppspel och 69 gjorda mål, blivit en turnering som spelas vidare i ett nytt Europa med ett Storbritannien som befinner sig i ett kaotiskt tillstånd. Och mitt i allt detta ska Englands landslag möta Island i EM:s sista åttondelsfinal.

 

John Taylor lägger armbågarna på sina knän, lutar sig framåt i soffan i en lägenhet i centrala Malmö. Han andas nervöst.

Super Wayne … Kom igen nu!

Wayne Rooney står vid straffpunkten på Allianz Riviera i Nice. England har chansen att göra 1–0 efter bara fyra minuters spel. Lagkaptenen tar sats, närmar sig bollen och …

Jaa … eees!

Johns svengelska utrop följs av en highfive med sonen Eric. Det är förresten i Erics soffa och i Erics lägenhet vi befinner oss. Far och son Taylor har varsin öl i handen. John lutar sig tillbaka.

– Nu gjorde vi nog mål för tidigt, säger han.

Eric flinar åt sin pappas typiska pessimism.

– Det är väl svenskt? säger John och tittar på mig. Att alltid tro det värsta.

Knappt en minut senare vinner Kári Árnason en nickduell i Englands straffområde och skarvar vidare bollen till Ragnar Sigurðsson. Mittbacken vräker sig fram. 1–1.

– Nämen what the fuck, säger John uppgivet. Jag sa ju det!

Han tar en klunk av sin öl.

– Den här ångesten har man levt med i 50 år. Fy fan, så pinsamt. Det här, Brexit för några dagar sedan … Fucking hell.

John kom till Sverige hösten 1991, förälskad i en kvinna. Förhållandet sprack, men John stannade kvar. Han jobbade som lokalvårdare, på flyktingboenden, som tidningsbud. Efter några år fick han äntligen arbeta med det han var utbildad till – landskapsingenjör. I dag är han som trädgårdsmästare ansvarig för Slottsträdgården i Malmö och dessutom något av en TV-kändis. I många år har han varit en pondusstark personlighet i SVT:s program Gröna rum och Trädgårdstider. Men i Malmö är han minst lika känd för sitt MFF-engagemang. Därför sitter han med komplexa känslor framför TV:n den här måndagskvällen. Å ena sidan vill han att England vinner, å andra sidan vill han att Islands mittback Kári Árnason, MFF-spelaren, gör bra ifrån sig. Han har redan planerat att flexa ut från arbetet dagen efter för att kolla på MFF:s A-lag när de tränar. Kanske hinner han också ta tag i sitt medborgarskap. Brexitbeskedet gjorde att han bestämde sig: han ska ansöka om svenskt medborgarskap.

– Jag skäms för mitt England, så är det. Outbildade människor har blivit lurade av populistiska politiker och debattörer. Nu eskalerar det i England, indier och polacker får höra att de är pack, att de tar engelsmännens jobb. Det är en stor skam alltihop.

Eric lyssnar på sin pappa och säger:

– Många som röstade leave är de som kommer att drabbas hårdast. Många på den engelska landsbygden har överlevet på grund av EU-bidrag och …

Han pausar mitt i meningen. Island går till anfall. Det blir mål igen. John och Eric tittar med tomma blickar på varandra.

Fucking klantjävlar, säger John.

Eric skakar på huvudet.

– Jag tror vi gör ett mål till före halvtid, säger John. Vi har det i oss. Det är ändå Island vi möter.

Det blir inget mål före halvtid. Island leder med 2–1. Jag frågar om John har funderat på hur Sverige har utvecklats sedan han flyttade hit 1991, i jämförelse med hans uppväxts England.

– Jag tror att det hände något här när Sverige gick med i EU, säger han. Medan England fokuserade på att hitta en ny identitet efter Thatcheråren tog Sverige ett kliv till att bli mer internationellt. Detta sammanföll med krigen på Balkan, vilket gjorde att Sverige per automatik blev mångkulturellt på kort tid. Sverige blev mer nyfiket på omvärlden.

Han skruvar ner volymen med fjärrkontrollen.

– Det här med Brexit alltså … Jag tycker ju att det är för jävligt. Men en sak som jag tycker att man ibland glömmer bort är faktiskt hur mycket många politiker har svikit landet. Välfärdssystemet har urholkats, landsbygden ignorerats. Jag vägrar tro att allt handlar om främlingsfientlighet. Det här valresultatet var ett kvitto på att ansvariga politiker inte klarat av det. Jag vet ju själv hur det är när jag är i England, många har det väldigt tufft.

– Ja, men så är det här i Malmö också, säger Eric, som pluggar statsvetenskap på Lunds universitet. Sydsvenskan har ju sin artikelserie nu om fattigdomen i Malmö, var tredje eller något sådant ska tydligen leva i fattigdom. Det är ju sjukt!

Eric säger att han gärna bor i Malmö när han pluggat klart. John tänker aldrig flytta härifrån.

– Jag tror ändå att det är en speciell stad, säger Eric. Den är inte så stor, man kan cykla överallt, vilket gör att man är en del av alla stadsdelar på ett sätt som man kanske inte är i Stockholm. Jag är i Rosengård på tio minuter. Jag spelar en del streetbasket. Man drar bara till planen och spelar med dem som är där. Man snackar engelska och vi känner inte varandra. Det är folk från hela världen. Det gillar jag, det känns coolt.

Eric berättar att han känner sig mer svensk sedan han flyttade hemifrån för ett par år sedan. Under uppväxten pratade han och John alltid engelska hemma, och inte sällan pratade de om England. Sedan flytten har han tappat lite av den engelska kopplingen. Det är mest när Englands landslag spelar som han blir påmind om sin bakgrund, säger han. Då kommer känslorna tillbaka.

Andra halvlek börjar. Far och son lutar sig framåt i soffan.

Efter en ängslig inledning av engelsmännen säger John med ett skratt:

– Tänk om vi förlorar! Mot Island! Man blir ödmjuk. Vardagen blir lättare.

I den 67:e minuten slår England bort en hörna.

– Det är strange, säger John. Vi ska vara bra på hörnor i England. Ändå är vi kassa. Fucking shit!

England försöker samla sig för en kvitteringsjakt, men paniken lyser redan i spelarnas ögon. Kári Árnason och de andra isländska backarna har inga större problem att försvara sig mot de illa genomtänkta attackerna. John svär i soffan. Hans utrop blir kortare och argare i takt med att tiden rinner iväg.

I den 72:a minuten:

Fuck! What the fuck!

I den 73:e minuten:

Look … look … look … look … Fuck!

I den 79:e minuten:

– Ja, det är kul för Island att få något att vara lite glada för. Vi har snott deras torsk.

I den 84:e minuten:

– Titta! Kári har tandskydd! Det tycker jag är bra. Man ska vara rädd om sina tänder.

I den 88:e minuten, när Islands Arnór Traustason byts in:

– Nej, nej, nej! Inte en IFK Norrköpingspelare också!

I den 93:e minuten:

– Kári är kung!

När domaren blåser för full tid och England har förlorat:

– Skandal. Absolut skandal. Vilken jävla vecka vi haft.

 

Carmen Ceder öppnar dörren till sin villa i Askim i västra Göteborg. Hon visar mig runt i huset, leder mig ut i köket och pekar på den smörgåsbuffé som hon dukat upp:

– Nu äter du! Skynda dig, snart börjar uppsnacket.

Carmen tittar på klockan. En knapp timme kvar till avsparken i semifinalen mellan Tyskland och Frankrike.

– Usch, säger hon. Du förstår, samtidigt som matchen spelas inleder min dotter i USA sin första kemoterapi. Hur ska jag orka med både Die Mannschaft och det? Det här är ju inte klokt.

Hennes utvandrade dotter har drabbats av bröstcancer och för bara några dagar sedan återvände Carmen från ett besök i Boston, där dottern nu är sjukskriven från sin anställning på Harvarduniversitetet.

– Hon har fått mitt fotbollsintresse, vi satt och tittade på Copa América när jag var där. Och hon kollade på alla Sveriges matcher i EM!

Carmen växte upp i Ruhrområdet i västra Tyskland, mitt under andra världskriget. Fotbollen blev en distraktion från de grymheter som hon såg och hörde om, och tidigt föll hon för Borussia Dortmund. När hon var 13 år gammal spelade Dortmund cupfinal mot Kaiserslautern. Carmen följde nervöst matchutvecklingen framför en radio i föräldrahemmet. När Kaiserslautern avgjorde sent i matchen blev hon så arg att hon slog sönder radion.

Några år senare flyttade hon till USA. Universitetsplatserna i Tyskland var få och efter kriget låg hemlandet i spillror. Carmen började läsa kvällskurser i matematik på MIT-universitetet, och senare på Harvard i Boston. Där träffade hon en svensk kemist vid namn Olof Ceder. De blev kära och 1959 flyttade paret till Stockholm.

– Strax innan det var dags att resa till Sverige läste jag en artikel i Time Magazine om Ingmar Bergman, säger Carmen. Reportern skrev en mening som fastnade i mig: »When I talk to him I get the feeling that there is nobody inside him.« »Herregud!« tänkte jag. Var det så man var i Sverige? Tomma i själen? Jag var inte säker på om jag ville åka, men det blev så ändå. Och det är jag glad för i dag.

Efter fem år i Stockholm och fyra år som anställd på Riksmuseet flyttade paret Ceder till Göteborg. Carmen studerade vidare på Chalmers, där hon sedan kom att arbeta i 30 år på den tyska institutionen, framför allt som ansvarig för tyskt fackspråk.

Vi tar plats i TV-rummet. Hennes 43-årige son Christopher ansluter. På ovanvåningen befinner sig Olof, eller »Svensken«, som Carmen kallar sin man. När Tysklands avstängde mittback Mats Hummels intervjuas före avspark skiner Carmen upp.

– Titta, säger hon. Mats! Han är fin han. Men spärrad i dag.

– Avstängd, mamma. Det heter avstängd.

– Jaja.

Carmens rastlöshet får henne snart att lämna rummet igen. Det slamrar från köket. Christopher berättar att de allt oftare pratar tyska hemma, så var det inte när han växte upp på 70-talet. Han säger också att han med åren känner sig allt mer tysk.

– Jag mobbades ganska mycket som ung, säger han. Alla andra i vårt villaområde var typiska svenskar med svenska bakgrunder. När vi var i Tyskland köpte mina föräldrar alltid kläder till mig. Tyskt mode var inte precis detsamma som det svenska.

Det var jobbiga år för Christopher, inte förrän under gymnasietiden blev det bättre. Och det skulle dröja nästan ytterligare tio år innan han vågade omfamna sitt tyska ursprung.

– När jag hade studerat klart på universitetet var jag 28, 29 år och min mormor blev sjuk. Så jag tillbringade mycket tid i Tyskland en period då. Något hände i mig, det kom fram i mig. Under min uppväxt var det som om jag försökte vara svensk hela tiden, jag ansträngde mig för att passa in.

Han skruvar upp volymen på TV:n och ropar efter sin mamma:

– Nu är det nationalsångerna!

Carmen skyndar in och sjunker ner i en fåtölj. I sitt knä har hon ett papper med statistik om målskyttar och franska spelare som Tyskland måste se upp med. Framför allt är hon nervös för Griezmann och Payet. När den tyska nationalsången hörs mumlar hon och Christopher med. Under marseljäsen tar Carmen i desto mer. Jag frågar vad det är som pågår.

– Den är vackrare, säger hon.

– Du vill bara vara trotsig, säger Christopher.

– Nej, men jag är född utan patriotism i mig och det beror på min uppväxt. Mina föräldrar var utpräglade antinazister. Vi hade aldrig en tysk flagga i vårt hem.

– Har du skämts för ditt ursprung under åren? frågar jag.

– Ja, det är något vi alla får leva med. Jag har vänner här i Sverige som säger: »Men efter alla dessa år är du väl svensk?« Så är det på många sätt, om Sverige möter Tyskland i en landskamp brukar jag säga att jag inte kan förlora. Men det mitt hemland gjorde mot världen är något som alltid kommer att leva kvar i mig. Det är en skamkänsla. Även om varken jag eller min familj hade kunnat göra något annorlunda.

Kvällsfika. Strax före elva på kvällen den 7 juli tvingas Carmen, Christopher och katten Ida konstatera att deras Tyskland är på väg att förlora mot Frankrike för första gången i ett mästerskap på 58 år.

Tyskarna inleder starkast. Frankrike mäktar inte med motståndarnas höga press och beter sig stressat.

– Vi måste passa oss för Payet, säger Carmen.

Ytterligare någon minut går.

– Titta på Frankrike, säger hon. Så många svarta spelare. Det är fint att se. Men jag är stolt över Tyskland också. Många saker har varit bra på senare år.

– Du menar VM-guldet 2014? säger jag.

– Nej, nej. I landet Tyskland. Invandringspolitiken har varit bra, politiska reformer har fungerat. Landet har tagit emot jättemånga turkar och de är en naturlig del av landet i dag, och på sistone när syrier och afghaner tvingats fly har vi haft en plan för dem som kommit. De stora företagen har erbjudit lärlingsjobb och på bagerier står det en syrier bakom kassan, på bensinmacken finns det en afghan.

Christopher nickar.

– Nyligen rapporterades det att arbetslösheten i Tyskland är den lägsta på 25 år. Den är nere på cirka fyra procent nu.

Carmen berättar att flera av hennes jämnåriga bekanta, både de som är födda i Sverige och de med tysk bakgrund, emellanåt uttalar sig kritiskt om flyktingar.

– Ibland hör jag kommentarer i stil med: »De där flyktingarna sitter bara på kaféer hela dagarna och lyfter bidrag.« Då blir jag arg. Tror de på allvar att de bara vill sitta och dricka kaffe? Om de sitter där är det för att de inte har något annat att göra. Inget jobb, inga vänner. När jag kom till Sverige 1959 blev jag anställd efter en vecka. Det var lätt för mig.

I den 45:e minuten blåser domaren för fransk straff. Antoine Griezmann lägger bollen till rätta.

– Där är han, Griezmann! Jag sa ju det.

Bollen rasslar till i nätet bakom Manuel Neuer.

– Det är nog dags att byta ut Neuer, säger Carmen. Han håller inte längre. Det sa jag redan innan EM började.

När Griezmann gjort 2–0 i den andra halvleken drar Carmen upp sin 16-åriga katt Ida i knäet. Telefonen ringer. Det är hennes dotter i USA. Carmen får höra att dottern tittar på matchen på ett sjukhus i Boston. Än så länge har kemoterapin gått bra. Hon avslutar samtalet och stryker Ida över ryggen.

– Ja, det är ju bara en fotbollsmatch trots allt, säger hon.

20 minuter senare häller hon upp konjak i några glas. Tyskland är utslagna, Frankrike i EM-final.

– Nu ska vi skåla för Frankrike, säger hon och höjer sitt glas.

 

Tre dagar senare kliver jag in på samma franska restaurang vid Domkyrkan i Göteborg där jag såg EM-premiären mellan Frankrike och Rumänien. Det har gått en månad sedan jag satt här sist. 50 EM-matcher har spelats, 108 mål har gjorts. I kväll ska Frankrike eller Portugal sätta det sista. Sedan är turneringen slut och det är dags för Europa att återgå till vardagen igen. Terrorskräck. Brexitkaos. Flyktingilska. En misstänksam kontinent i en orolig tid.

Före finalen har jag läst flera texter som menar att en hemmavinst i kväll kan innebära ett mer enat Frankrike, att landslagets framgångar är ett bevis på vad som kan hända om ett land bejakar olikheter och arbetar tillsammans. Men jag vet inte jag. Det talades om exakt samma förhoppningar efter Frankrikes VM-guld 1998, då den politiskt medvetne backen Lilian Thuram sjöng marseljäsen för allt vad han var värd sedan den främlingsfientliga högerpopulisten Jean-Marie Le Pen ifrågasatt de svarta spelarnas franskhet. Det var ett vackert fotbollsögonblick, men spelade det någon roll? Le Pens parti Front National har bara vuxit sig ännu starkare sedan dess. Hans yngsta dotter Marine Le Pen kan nästa år väljas till landets president.

Jag beställer en Kronenbourg. Portugals startelva radar upp sig bredvid Frankrikes i Stade de Frances spelartunnel. Personalen på krogen skruvar upp volymen på TV:n.

Segervisst. Inför finalen är Frankrike favoriter. Inget lag har gjort fler mål än värdnationen (13). När Portugals Cristiano Ronaldo tvingas lämna planen efter 22 minuter minskar inte optimismen.

Hur många olika TV-apparater har jag inte suttit framför de senaste veckorna? De polska gästarbetarnas var tjock och omodern, Albert Bunjakis var bred och hade perfekt bild, som det anstår en förbundskapten, och TV:n i svenskturkarnas kulturförening i Fittja hängde på en vägg som snart skulle renoveras efter förödelsen som den inkastade handgranaten orsakade i lokalerna. Under mitt besök där pratade Mehmet Kayhan och Yilmaz Zengin om våldet i sitt gamla hemland och bad för ett slut på dödandet. Bara någon vecka senare smällde det på Atatürkflygplatsen i Istanbul. Tre självmordsattacker dödade över 40 människor och skadade runt 240. Sett i det ljuset blir Turkiets klena EM-insats inte lika upprörande.

Även Sveriges landslag floppade i EM. Men runt om i hela landet har medborgare ändå fått jubla över mål, skrällar och avancemang. De har deppat också. Stockholmaren Manfred Wunders Österrike vann inte en enda match, Malmöbon John Taylors England hånades efter förlusten mot Island, göteborgaren Robert Mikulićs Kroatien inledde lovande men föll sedan tungt mot Portugal i åttondelen.

De 3 583 Portugalfödda personer som enligt Statistiska centralbyrån bor i Sverige har däremot hoppet kvar. Deras lag har sakta men säkert växt in i turneringen och är nu bara en sista kraftansträngning från bucklan.

Samma förutsättningar gäller för de franska gäster som nu sjunger med i marseljäsen på krogen i Göteborg. När nationalsången är klar applåderar de lika ivrigt som spelarna de tittar på. En kvinna i blå peruk och med trikoloren målad i ansiktet har tagit med sig en fransk flagga som hon ställer på bordet framför sig. Hon tar ett djupt andetag när domaren Mark Clattenburg blåser för avspark.