Tanken var att mitt EM skulle börja i en brun tegelvilla i västra Göteborg. I mitt vardagsrum, i min soffa. Där skulle jag sitta med Donnie, en rumänsk rom i min egen ålder som försörjer sin familj i Rumänien genom att tigga utanför min lokala matbutik. Tillsammans skulle vi titta på öppningsmatchen mellan Frankrike och Rumänien.
Under våren lade jag ibland en tia i hans pappmugg, några gånger sträckte jag fram en tjuga när han satt där på sin dyna. Men det har också hänt att jag cyklat hemåt med matkassar dinglande under mitt styre och insett att jag glömt bort honom. »Satt han där i dag?« har jag funderat när jag packat upp mat hemma i köket. Man glömmer allt oftare bort dem. Trots att de blivit så många.
Vi har försökt kommunicera. Det jag förstått är att han vanligtvis bor med sin fru och sina två barn i ett område i norra Rumänien, att hans fru blev sjuk – något med magen – och att han lämnade sin familj i hopp om att tjäna tillräckligt mycket pengar för att täcka sjukhuskostnaderna. Så han kom till Sverige, till min matbutik. Morgon som kväll satt han där. »Hej«, sade han till alla som gick förbi. »Hej då« när man passerade igen. Så frågade jag honom en gång om han ville komma hem till mig och titta på Rumänien–Frankrike. Jag vet inte om han förstod i vilket syfte, men jag försökte förklara. Kände han någon stolthet när Rumänien spelade? Ville han att de skulle förlora? Vem känner en rumänsk tiggare i Sverige samhörighet med? Hur såg han på framtiden? På Sverige? Han tackade hur som helst ja till min inbjudan.
Två veckor senare var han borta, bara några dagar före matchen mot Frankrike. En ny rom satt utanför min Icabutik, med en annan dyna under knäna.
