Länge leve den store Romário

Vaktmästaren öppnar dörren i den höga muren med elstängsel på toppen. Jag går in över garageinfarten där en röd Ferrari står parkerad. Bilägaren hänger framför poolen i shorts, flip-flops och linne och pratar med en polare. För att inte störa går jag till den andra änden av terrassen och blickar ut över den konstgjorda sjön som skapades i slutet av 1950-talet för att ge luftfuktighet åt den nybyggda huvudstaden Brasília. Hans motorbåt ligger ankrad vid bryggan och planterade palmer reser sig längs sjökanten. Den ljusgröna villan med vita knutar är stor nog för ett halvdussin familjer, men det är en enda man som basar över bygget. Han heter Romário de Souza Faria och är ledamot i Brasiliens nationalkongress.

När »O Baixinho«, den kortväxte, pratat klart med sin vän kommer han fram till mig och sträcker fram handen.

– Välkommen, säger Romário och undrar om det går bra att göra intervjun i trädgården.

Vi går genom köket där hans åttaåriga dotter Ivy äter lunch med sin barnflicka och två av villans vaktmästare. Jag hälsar kort på dem och följer sedan efter Romário ut på andra sidan huset. En stor beachvolleybollplan med importerad vit, finkornig sand breder ut sig framför mina fötter – den använder Romário när han saknar strandlivet i Rio alltför mycket. Bakom sandplanen reser sig fyra meter höga staket som hägnar in hans privata fotbollsplan. Gräset är nyklippt och linjerna nymålade.