Länge leve den store Romário

Hur blev brasiliansk fotbolls bad boy en av landets mest exemplariska politiker? Offside knackade på hemma hos Romário.

Vaktmästaren öppnar dörren i den höga muren med elstängsel på toppen. Jag går in över garageinfarten där en röd Ferrari står parkerad. Bilägaren hänger framför poolen i shorts, flip-flops och linne och pratar med en polare. För att inte störa går jag till den andra änden av terrassen och blickar ut över den konstgjorda sjön som skapades i slutet av 1950-talet för att ge luftfuktighet åt den nybyggda huvudstaden Brasília. Hans motorbåt ligger ankrad vid bryggan och planterade palmer reser sig längs sjökanten. Den ljusgröna villan med vita knutar är stor nog för ett halvdussin familjer, men det är en enda man som basar över bygget. Han heter Romário de Souza Faria och är ledamot i Brasiliens nationalkongress.

När »O Baixinho«, den kortväxte, pratat klart med sin vän kommer han fram till mig och sträcker fram handen.

– Välkommen, säger Romário och undrar om det går bra att göra intervjun i trädgården.

Annons

Vi går genom köket där hans åttaåriga dotter Ivy äter lunch med sin barnflicka och två av villans vaktmästare. Jag hälsar kort på dem och följer sedan efter Romário ut på andra sidan huset. En stor beachvolleybollplan med importerad vit, finkornig sand breder ut sig framför mina fötter – den använder Romário när han saknar strandlivet i Rio alltför mycket. Bakom sandplanen reser sig fyra meter höga staket som hägnar in hans privata fotbollsplan. Gräset är nyklippt och linjerna nymålade.

– Jag har precis fått i ordning den. I kväll ska vi spela en pelada [en korpfotbollsmatch] här, säger Romário och sätter sig tillrätta i skuggan av två träd.

Jag berättar att när jag flyttade till Brasilien var han nyhetsstoff varje vecka. Hans före detta fru hade stämt honom för att han inte betalade underhåll till deras son, skattemyndigheten begärde retroaktiv skatt för hans tid i Flamengo, hans bostadsrättsförening krävde honom på miljonbelopp för en vattenskada och Fluminensefansen gick till attack för att han inte dök upp på träningarna – på vilket Romário svarade: »Jag är ingen idrottsman. Jag är en anfallare.«

Romário kallades för »Brasiliens bad boy«.

Nu, tio år senare, är han landets good boy. Romário är en av kongressens mest omtyckta parlamentariker och har fått högsta betyg av den oberoende politiska tidskriften Congresso em Focus.

– Vad har hänt? undrar jag.

Romário lutar sig tillbaka i trädgårdsfåtöljen, lägger upp ett garv och svarar på sin läspande favelaportugisiska:

– Vad är det för snack?! säger han. Jag är fortfarande the bad boy. Det kommer jag alltid att vara. Vad som hänt är att jag fått en fantastisk liten flicka, en speciell flicka, som har hjälpt mig att inse hur dum, korkad och arrogant jag har varit. En riktig egoist. Det har bara varit jag, jag och jag. När Ivy föddes ändrades allt. Hon har öppnat mina ögon.

 

Romário de Souza Faria föddes 1966 i Jacarézinho, en av Rios mest tätbefolkade favelor, med 60 000 invånare inklämda på mindre än en halv kvadratkilometer. När han var fyra år lyckades hans farsa skaffa en bättre bostad i Vila da Penha, en av de ruffiga förorterna i Zona Norte. Pappan älskade att spela boll och bildade en kvartersklubb där han såg till att sonen fick lira med de äldre killarna. När Romário blev tonåring insåg pappan att sonen var en talang och tog med honom till Vasco da Gamas farmarklubb Olaria, som genast sände Romário vidare till Vasco för besiktning. Arbetarklubben kontrakterade honom och som 19-åring steg han upp på topp i A-laget tillsammans med Roberto Dinamite, Vascos främsta målskytt genom tiderna.

Romário vann skytteligan i Campeanato Carioca, Rios distriksmästerskap, med ett mål mer än Dinamite, och Rioborna krävde att Telê Santana skulle ta med honom som en joker i truppen till VM i Mexiko 1986. Men Santana ville inte rubba på sitt vägvinnande anfallsspel. Det stora landslagsgenombrottet kom istället vid OS i Seoul 1988. Romário tog A Seleção, De utvalda som det brasilianska landslaget kallas, till final mot Sovjetunionen, där han också gav laget ledningen efter en halvtimme. De brasilianska TV-tittarna var övertygade om att han skulle ge Brasilien en av få guldmedaljer som fotbollslandet fortfarande saknar – ett OS-guld. Men i andra halvlek kvitterade Sovjet på straff och sedan avgjorde de i förlängningen. Romário fick nöja sig med skytteligasegern och att PSV Eindhoven, som hade vunnit Europacupen ett par månader tidigare, hade fått upp ögonen för honom.

Romário de Souza Faria

Född: 29 januari 1966

Klubbar: CR Vasco da Gama 1985–1988, PSV Eindhoven 1988–1993, FC Barcelona 1993–1995, CR Flamengo 1995–1999, Valencia CF 1996–1998 (lån), CR Vasco da Gama 2000–2002, Fluminense FC 2002–2004, Al-Sadd SC 2003 (lån), CR Vasco da Gama 2005–2006, Miami FC 2006, Adelaide United FC 2006–2007, CR Vasco da Gama 2007, America FC 2009

Meriter: Cariocamästare (1987, 1988, 1996, 1999), holländsk ligamästare (1989, 1991, 1992), holländsk cupmästare (1989, 1990), spansk ligamästare (1994), brasiliansk ligamästare (2000), qatarisk ligamästare (2004), VM-guld (1994), Confederations Cup-mästare (1997), Copa América-mästare (1989, 1997)

Annons

Vid den här tiden var det fortfarande ovanligt med brasilianska proffs i Europa, men tränaren Guus Hiddink flög över till Rio för att kontraktera Romário. Vasco fick motsvarande 33 miljoner kronor, den högsta övergångssumma som en europeisk klubb dittills betalat för en brasilianare. Romário tackade för förtroendet genom att under sina fem år i Holland göra 165 mål på 163 matcher. Framgången fick honom att ta sig friheter utöver det vanliga. När han skadade vristen 1990 och inte kunde försvara ligaledningen i slutomgångarna stack han till Rio, där hans skada inte var värre än att han spelade svettiga peladas på stranden. Ajax tog sig förbi och vann den holländska ligan. Romário ryckte på axlarna: »Alla vet väl att PSV inte är kapabelt att spela utan Romário«, sade han.

Även om Romário var jobbig och refererade till sig själv i tredje person, precis som Pelé en gång i tiden, tycker Guus Hiddink fortfarande att Romário är den kanske bästa spelaren han jobbat med. »Inför viktiga matcher, när alla var lite nervösa, kunde han komma bort till mig och säga: ›Lugn tränaren, Romário avgör matchen.‹ Och han gjorde det! Visst, det blev inte alltid så, men i åtta av tio avgörande matcher gjorde han segermålet!«

»Romário flögs in från B­arcelona och gjorde båda målen i matchen som kvalificerade Brasilien för VM 1994.«

Framgångarna i PSV fick den holländska Barcelonatränaren Johan Cruijff att övertyga klubbledningen om att en Romáriovärvning skulle bli en utmärkt investering. Redan första säsongen vann Romário den spanska skytteligan och Barcelona tog ligatiteln.

I landslaget gick det trögare. Den krånglande vristen hindrade Romário från att delta i VM 1990, och inför VM 1994 var förbundskapten Carlos Alberto Parreira tveksam. De två hade rykt ihop sedan Parreira bänkat Romário inför en vänskapsmatch i Brasilien. »Jag flyger inte så här långt för att sitta på bänken«, hade Romário sagt och lämnat förläggningen. Problemet för Parreira var att hans lag inte klarade sig utan sin lynniga forward. Under kvalet till VM 1994 spelade landslaget 0–0 mot Ecuador och förlorade med 2–0 mot Bolivia, den första förlust som A Seleção någonsin hade råkat ut för i ett VM-kval. När det återstod en match var laget tvunget att vinna – annars skulle nationen för första gången missa ett VM. För att göra ont värre var det Uruguay som väntade på Maracanã och veteranreportrarna som mindes Maracanazo 1950 – då Uruguay snuvade Brasilien på VM-guld i den avgörande matchen på Maracanã – gjorde sitt bästa för att skrämma upp spelarna. Parreira visste bara en anfallare som gillade sådana situationer. Romário flögs in från Barcelona och gjorde båda målen i matchen som kvalificerade Brasilien för VM 1994.

På planet till USA gick Bebeto in först och tog fönsterplatsen. När Romário kom ombord gick han fram till Bebeto och sade: »Du, den platsen är min.« Bebeto visste inte vad han skulle göra, det fanns massor av andra lediga platser. För att undvika bråk reste han sig upp och gav fönsterplatsen till Romário.

Den spända stämningen mellan anfallsparet släppte först under åttondelsfinalen mot USA den 4 juli. Trots att Romário haft massvis med chanser stod det fortfarande 0–0 en bra bit in i andra halvlek. Med lite mer än en kvart kvar av matchen såg han ännu en målchans dyka upp, men kunde inte avsluta själv. Istället passade han till Bebeto som gjorde 1–0. Bebeto skrek »Jag älskar dig, Romário!«, och den omaka duon utvecklades till Brasiliens vassaste anfallspar sedan Pelés och Tostãos dagar.

Efter nationens fjärde VM-guld blev hyllningarna av Romário i Brasilien så omfattande att de fick karriären i Europa att framstå som löjlig. »Kroppen var i Barcelona, men hans tankar var i Rio«, menade lagkamraten Stoitjkov. I början av 1995 kunde Romário inte hålla emot längre: han skrev på för Flamengo. Brasiliens största klubb firade hundraårsjubileum och fick den brasilianska bryggerijätten Ambev, som i dag äger Budweiser, att sponsra en del av övergångssumman som Barcelona begärde. En miljon flamenguistas kantade gatorna när Romário presenterades med en parad genom hemstaden.

Efter det blev Romário omtalad för dispyter med tränare, spelare, fans och flickvänner. När han hölls utanför VM-truppen 1998 förklarade förbundsledningen att han var skadad, men alla visste att Zagallo ville undvika att Romários odisciplinerade stil skulle smitta av sig på de andra spelarna.

Trots allt strul fortsatte Romário att ösa in mål. Som 35-åring vann han skytteligan  2001. När jag besökte karnevalen i Rio i februari året efter vrålade tiotusentals människor »ROMÁRIO, ROMÁRIO, ROMÁRIO!« från läktarna. Inte förrän jag tittade på storbildsskärmen förstod jag vad det var som kickat igång de taktfasta körerna på Sambódromo da Marquês de Sapucaí. Förbundskaptenen Luiz »Felipão« Scolari hade anlänt till en av logerna och Riopubliken försökte övertala honom att ta med Romário till VM 2002. Men det blev inte något VM för anfallaren den gången heller.

När jag två år senare skrev ett reportage för Offside om tioårsjubileet av VM 1994 jagade jag Romário i flera veckor. Jag ville få en intervju, eller åtminstone en kommentar till nicken i semifinalen som punkterade en av Sveriges vackraste somrar någonsin. Vid det laget var Romário inne på sin tredje Rioklubb, Fluminense, och hade precis blivit polisanmäld för att ha nitat en supporter som slängt in hönor på planen. Hönsattacken var supportrarnas sätt att häckla honom för att han brydde sig mer om att jaga brudar på stranden än att jaga bollar på plan (höna på portugisiska heter galinha, vilket också är brasiliansk slang för »kvinnotjusare«). Jag gick till Fluminenses anläggning varje dag, men de få gånger Romário överhuvudtaget dök upp till träning gick han bara förbi oss reportrar och vägrade att svara på frågor. Istället blev jag inbjuden till invigningen av hans nya nattklubb i Barra da Tijuca, men även där undvek han medierna. När jag stärkt mig med en sjätte gratiswhisky fick jag mod nog att smita in via baren till den inhägnade vip-avdelningen där Romário satt med sina polare. Jag hann knappt presentera mig innan vakterna kom.

– Han där kom in barvägen, sade en av dem.

– Barvägen? undrade Romário.

– Ja! Han klev över räcket, svarade vakten.

– Kom du barvägen? frågade Romário.

– Det kvittar väl hur jag …

– Kom du barvägen kan vi inte snacka.

– Jamen …

– Nä.

Vakten drog mig över dansgolvet och slängde ut mig på gatan.

Året efter föddes Ivy. Romário har berättat: »De första timmarna efter förlossningen var jag i chock och tänkte: ›Varför händer detta mig? Vad har jag gjort för fel?‹ Sedan gick jag in till min fru och berättade det för henne. ›Vår lilla flicka är lite annorlunda.‹«

 

För att stoppa ryktesspridningen kallade skyttekungen till presskonferens veckan därpå. Han berättade att hans dotter fötts med Downs syndrom och att han var en mycket lycklig pappa. En månad senare, den 25 april 2005, tog han avsked från landslaget. Efter att ha gjort 2–0 mot Guatemala på Maracanã drog han upp matchtröjan och visade sitt vita linne där det stod: »Jag har en liten flicka som har Downs. Hon är en liten prinsessa.« När han blev utbytt i andra halvlek grät han till de stående ovationerna på Maracanã och kastade upp slängkyssar till publiken. Brasiliens största fotbollsbuse hade blivit ödmjuk.

Romário var 39 år, hade gjort 944 mål under sin proffskarriär och blev för första gången målmedveten. Han ville, precis som Pelé, göra sitt tusende mål. Romário skrev på för moderklubben Vasco igen och gjorde 18 ligamål under första säsongen. Pelé blev orolig och uppmanade Romário att lägga skorna på hyllan »med tanke på hans höga ålder« – själv var Pelé 29 år när han gjorde sitt tusende mål. Romário svarade att han tyckte att någon borde trycka in en doja i käften på Pelé och avrundade: »En tyst Pelé är en poet.«

Året efter flyttade Romário till USA, precis som Pelé gjort, för att avsluta sin karriär. Han skrev på för Miami FC och gjorde 22 mål på 29 matcher. En av tankarna med flytten var att hans dotter skulle få tillgång till expertis på Downs syndrom, men när det visade sig att Miami inte hade fler eller bättre experter än Rio valde familjen att flytta hem igen. Romário skrev på för Vasco för fjärde gången i karriären och klubben startade kampanjen Projeto Romário 1 000 Gols. Det saknades bara 16 mål och klubbledningen uppmanade lagkamraterna att alltid försöka slå den sista passningen till Romário. Jag var på en av de komiska matcherna på São Januário och såg hur hela laget ansträngde sig. Många av mina läktargrannar mindes hur en ung och pigg Romário vunnit Cariocamästerskapets skytteliga mer än 20 år tidigare. Nu satte den 41-årige anfallaren inte en fot på egen planhalva under hela matchen. Han höll sig vid motståndarens backar och väntade på bollen.

»Precis som Pelé gjorde han sitt tusende mål på straff, och hundratals reportrar och fotografer rusade in på planen.«

När Vasco ställdes mot rivalen Flamengo på Maracanã gjorde Romário sitt 999:e mål. Det återstod tio minuter av matchen och reportrarna rusade ned från pressläktaren och ställde sig längs planen för att kunna springa fram till Romário när han gjorde det historiska målet. Inramningen var perfekt – ett klassiskt derby på Maracanã, där Pelé också gjort sitt tusende mål. Tre minuter före full tid kom Romário fri och lurade Flamengos målvakt åt fel håll. Den kortväxte sköt, men Bruno sträckte ut benen när han låg i luften och mirakelräddade bollen med ena foten.

Nästa chans kom mot Botafogo, men inte heller då lyckades Romário. När Vasco sedan skulle spela en match i brasilianska cupen var förutsättningarna optimala – de skulle möta division två-laget Gama. Romário bad att få matchen flyttad till Maracanã och familjen bakade en stor tårta med texten »1 000 gol«. Lagkamraterna var så fokuserade på att hjälpa honom att Gama slog ut Vasco ur cupen med 2–0. »Det är inte lönt. Det tusende målet kommer först när Gud vill«, sade Romário till sin fru.

Bäst. Med fem mål förde Romário Brasilien till guld i VM 1994. Han utsågs till turneringens bästa spelare, och tilldelades senare samma år också priset Fifa World Player of the Year.

Två veckor senare, den 20 maj 2007, ställdes Vasco mot Sport från Recife i brasilianska ligan. Vasco ledde med 2–0 i första halvlek, men inget av målen hade gjorts av lagets nummer elva. I andra halvlek vräkte en av Sports backar omkull en Vascospelare och domaren pekade på straffpunkten. Vascofansen, som tålmodigt följt den ångestladdade kampen, skrek »ROMÁRIO, ROMÁRIO, ROMÁRIO!« medan han gick fram mot straffpunkten på São Januário.

Annons

– GOOOOOOOOOOOOOOOOL!!!

Precis som Pelé gjorde han sitt tusende mål på straff, och hundratals reportrar och fotografer rusade in på planen. Romário plockade upp bollen i famnen och grät. »Att han där uppe skulle ge mig en sådan här chans vid 41 års ålder hade jag aldrig väntat mig«, sade han hulkande framför kamerorna. Sedan slet han av sig sin matchtröja och gav den till sin mamma som rusat ned på planen. Bollen skänkte han till sin son Romarinho, Lille Romário.

Två matcher och två mål efter sitt tusende mål avslutade han sin rekordlånga karriär. Tidpunkten sammanföll med att Fifa beslutade att Brasilien skulle få arrangera VM 2014. För att visa att fotbollsrepubliken tänkte arrangera något utöver det vanliga bjöd presidenten »Lula« da Silva med sig Romário till Zürich, där den före detta fotbollsbusen sträckte upp en reproduktion av VM-pokalen i luften. Förberedelserna inför VM 2014 kunde börja.

Sedan hände något.

 

Steget från fotbollsstjärna till politiker är inte lika långt i Brasilien som i andra länder. Det är faktiskt en ganska vanlig karriärväg. Fotbollsstjärnorna har redan sina supportrar och kan lätt förvandla dem till väljare i personvalen. När Roberto Dinamite, Romários anfallskollega i Vasco, lämnade klubben 1992 efter 702 mål på 1 100 matcher, blev han invald i Rios kommunfullmäktige. Sedan dess har han valts fem mandatperioder i rad till delstatens lagstiftande församling och i dag är han även Vascos klubbpresident. Romários anfallskollega i landslaget, Bebeto, har också blivit politiker. 2010 röstades han in i delstaten Rio de Janeiros lagstiftande församling och är numera även medlem i organisationskommittén för VM 2014.

Romário är, som alltid, ett strå vassare än sin anfallskollega. Han har tagit sig ända upp till Brasiliens kongress.

När en politiker når kongressen i den modernistiska huvudstaden Brasília har han eller hon inte några större förväntningar på sig. En tredjedel av de 594 parlamentarikerna i kongressen står åtalade för allt ifrån röstköp och pengatvätt till kidnappning, kokainsmuggling och mord.

Ett av de mest uppmärksammade fallen är polischefen Hildebrando Pascoal. På 1990-talet ledde han en inofficiell dödspatrull i delstaten Acre i Amazonas som tog död på ett trettiotal personer. Dödspatrullen tryckte in ögonen på sina offer och avlägsnade armar och ben med hjälp av en motorsåg. Trots att polischefen var under utredning valdes han in i kongressen för högerpartiet Democratas.

Att parlamentariker kan bete sig hur som helst utan att bli straffade har gjort att medborgarna inte tar sin kongress på allvar. Samma år som Romário blev invald kandiderade landets mest kända clown, Tiririca, för en plats i kongressen under mottot: »Värre än vad det är kan det inte bli – rösta på Tiririca!« Trots att hans läs- och skrivkunskaper är ytterst begränsade fick clownen flest röster i hela Brasilien.

Att brasilianare röstar in clowner, fotbollsstjärnor och korrupta mördare i kongressen beror inte på att väljarna är mer korkade än i andra länder. Grundanledningen är densamma som i Italien: den politiska kulturen har gjort att det finns ytterst få hederliga politiker att rösta fram. Eftersom många av de brasilianska väljarna är analfabeter eller »funktionella analfabeter« – de kan skriva sitt namn och läsa en inköpslista, men de kan inte skriva ett brev eller läsa en bok – är det dessutom lätt att köpa röster. En stor del av väljarna tror inte att politiken kan förändra deras liv och säljer hellre sin röst för 150 kronor, så att de åtminstone får ut något av landets politiska klass. Och även om det kan kosta en politiker flera miljoner kronor att få ihop tillräckligt med röster för att komma in i kongressen så lönar det sig. Enligt Fiesp, Brasiliens största näringslivsorganisation, försvinner upp till 225 miljarder kronor i korruption varje år. De pengarna skulle räcka till att skapa 327 000 nya sjukhusplatser, ge vatten och avlopp åt 23 miljoner hushåll eller bygga 227 nya flygplatser.

Att kongressen jublade när Fifa utsåg Brasilien till VM-arrangör är därför inte konstigt. Politikerna visste att de skulle få årtiondets chans  att roffa åt sig pengar. Att Rio de Janeiro två år senare tilldelades OS 2016 gjorde inte saken sämre.

 

I slutet av januari 2012 träffade jag Fifas generalsekreterare Jérôme Valcke på ett cocktailparty på ett av lyxhotellen längs strandpromenaden i Ipanema. Det var då exakt ett år kvar till det datum då Brasilien hade lovat att deras arenor skulle vara klara – och det hade precis gått upp för generalsekreteraren att så inte skulle bli fallet. Renoveringen av Maracanã var mer än ett halvår försenad och hade blivit dubbelt så dyr som planerat. Bygget av den nya arenan i São Paulo, där öppningsmatchen ska spelas, var nästan två år försenat och arbetet med att renovera Beira-Rio i Porto Alegre låg nere sedan ett halvår tillbaka.

Ingen brasilianare var förvånad. Det viktigaste för brasilianska politiker och byggfirmor när de delar upp allmänna medel mellan sig är nämligen att se till att beslutsprocessen och byggstarten blir så försenade som möjligt. På så sätt skapas en stress som gör att bygget till slut inte kan gå igenom ett korrekt upphandlingsförfarande. Byggnadslov och miljölicenser måste klaras av i ett huj och Riksrevisionsverket får inte den tid de behöver för att kolla om fakturorna verkligen stämmer. I lugn och ro kan politikerna och byggföretagen sedan dela upp bytet.

»På Twitter firade Romário T­eixeiras avgång med att s­kriva: ›En cancer i brasiliansk fotboll är utrotad‹.«

Jérôme Valcke blev, till skillnad från brasilianarna, både förvånad och frustrerad. Han beklagade sig över att inte ens det avtal som Fifa och Brasiliens dåvarande president, Lula, slöt 2007 var undertecknat av kongressen.

– För fem år sedan kom vi överens om allt och nu vill kongressen omförhandla. Det är inte klokt, sa Valcke och smuttade på sin caipirinha.

– Med Lula var det en annan grej. Stötte vi på problem löste han det. Nu är det Dilma som styr. All respekt för henne, men hon är en väldigt ovanlig brasilianare. Hon är inte det minsta intresserad av fotboll. Fattar du!? Världens största fotbollsland ska arrangera VM och presidenten är inte intresserad.

Det hade också gått upp för Fifas generalsekreterare att det är valår i Brasilien 2014. Presidentvalskampanjen börjar i juli, mitt under VM, vilket gör att den sittande regeringen tänker använda VM 2014 som valpropaganda. President Dilma Rousseffs regering vill subventionera biljetter till låginkomsttagare, pensionärer, studenter och indianer, och förbjuda ölförsäljning på arenorna för att visa att de bryr sig om folkhälsan. Jag undrade vad Valcke tyckte om det.

– Ursäkta, men ölen är inget vi förhandlar om, sa han. Öl är en del av VM.

En månad senare orkade generalsekreteraren inte hålla humöret uppe längre. Vid en presskonferens i London sa han att Brasilien behövde »a kick in the ass« för att komma loss med förberedelserna till VM 2014. Hans ordval fick Brasiliens kabinettssekreterare att kalla Jérôme Valcke för »ett jävla as« och Brasiliens idrottsminister att skicka ett brev till Fifa där det stod att Brasilien inte längre vill jobba med deras generalsekreterare.

Kort efter bråket avgick det brasilianska fotbollsförbundets ordförande. Efter 23 år vid makten klarade inte Ricardo Teixeira längre att stå emot korruptionsanklagelserna, som även gällde hans före detta svärfar, den tidigare Fifaordföranden João Havelange. De båda anklagades i en schweizisk domstol för att ha tagit emot mutor till ett värde av 272 miljoner kronor i samband med försäljningar av reklamrättigheter. Teixeira anklagades även för att i samband med en vänskapsmatch mot Portugal ha stoppat 32 miljoner kronor i egen ficka. På Twitter firade Romário Teixeras avgång med att skriva: »En cancer i brasiliansk fotboll är utrotad«, men satte sedan jublet i halsen när han såg vem som skulle ersätta ordföranden.

 

José Maria Marin föddes redan 1932 och är en före detta politiker som under diktaturen var allierad med den i dag internationellt efterlyste kongressledamoten Paulo Maluf. I mitten av 1970-talet tipsade Marin generalerna om att redaktionen på TV Cultura i São Paulo hyste vänsteråsikter, vilket ledde till att redaktionschefen Vladimir Herzog greps och torterades till döds. Fallet väckte stor uppmärksamhet även internationellt, Herzog hade tidigare varit BBC:s man i Brasilien, men det hindrade inte generalerna från att belöna José Maria Marin genom att göra det möjligt för honom att bli São Paulos guvernör 1982.

»Socialist och socialist. Jag är färgad, kommer från en fattig familj och är uppväxt i en favela. Jag är ingen rik, vit medelklasskille.«

När Brasilien blev en demokrati 1990 var det få som kunde tänka sig att rösta på José Maria Marin. Istället inledde han en karriär inom São Paulos fotbollsförbund. Snart klättrade han i hierarkin och blev till slut en av fem vicepresidenter i det brasilianska fotbollsförbundet. I den egenskapen delade han ut medaljer till vinnarna av juniorcupen i São Paulo 2012 – och blev rikskänd när TV-kamerorna avslöjade hur han lät en av guldmedaljerna slinka ned i egen ficka. Målvakten i Corinthians juniorlag blev utan medalj och José Maria Marin hånades som »medaljsnattaren« i medierna. När Romário fick reda på tronskiftet inom CBF twittrade han: »Nu måste vi även utrota aids ur brasiliansk fotboll.«

Den som lidit mest av valet av José Maria Marin är Brasiliens president Dilma Rousseff. Hon ingick i det väpnade motståndet mot diktaturen och greps, torterades och sattes i fängelse. Än i dag är hon så märkt av tortyren att hon ogärna nämner den. Istället är det hennes cellkamrat som har berättat hur militärerna kallade Dilma Rousseff för »kommunistfitta« och torterade henne med elchocker på brösten och i underlivet. Dilmas man greps också och torterades inför en publik bestående av affärsmän som donerade pengar till militären för att se på när »kommunister« plågades. José Maria Marin ingick i denna grupp av män som gav stöd åt de illegala tortyrkamrarna, och har aldrig tagit avstånd från sin medverkan. Istället tillhör han den del av samhället som vridit på skuldfrågan och menat att Dilma och hennes man förtjänade tortyren eftersom de var »terrorister«.

De olika positionerna under diktaturen gör att Brasiliens två viktigaste VM-aktörer – landets president och presidenten för fotbollsförbundet – inte pratar med varandra.

Som om det inte räckte med spänning inför mästerskapet så sparkades förbundskaptenen Mano Menezes bara några dagar före lottningen av den stora generalrepetitionen inför VM: Confederations Cup 2013. Fifas generalsekreterare slet åter sitt hår och undrade vilken förbundskapten som då skulle representera Brasilien vid den TV-sända lottningen. Det hade inte det brasilianska fotbollsförbundet tänkt på; de hade lovat Luiz »Felipão« Scolari att inte presentera honom förrän en månad senare, men fick nu offentliggöra nyheten omedelbart. Lottningen blev den mest kaotiska i mästerskapets historia. Den brasilianske Guide Michelin-kocken Alex Atala, som regeringen utsett att representera värdlandet, blev så nervös att han förväxlade skål A med skål B. Om inte Fifas generalsekreterare i sista sekund upptäckt missen hade Uruguay lottats i fel grupp.

Fifas nykomponerade slogan för VM 2014, »All in one rhythm«, framstod som ett skämt.

 

Det som retat flest brasilianare under upptakten till VM 2014 är att regeringen lovade att inga skattemedel skulle användas för att bygga de nya arenorna – näringslivet skulle stå för investeringarna. I dag står det klart att alla arenorna byggts och renoverats med skattemedel. Hittills har offentliga medel motsvarande 80 miljarder kronor använts för att bygga nio och renovera tre arenor, samt anlägga vägar och infrastruktur runtomkring dessa. Det är mer pengar än vad de tre senaste världsmästerskapen kostat tillsammans.

Den kongressledamot som mest konsekvent protesterat mot denna pengaflykt har inte varit en påläst vänsterpolitiker eller en ettrig miljöpartist, inte heller någon av kongressens mest konservativa krafter eller någon av kongressens få kvinnor. Den man som stått upp mot korruptionen kring VM 2014 är landets fotbollsbuse nummer ett.

När Romário valdes in i kongressen 2010 trodde brasilianarna att han skulle göra som de flesta andra ledamöter: dyka upp i kongressen en gång i veckan, plocka ut ersättningen på 97 000 kronor i månaden och ägna resten av tiden åt att mjölka staten på skattemedel. Men Romário chockade nationen. Han blev en av landets mest exemplariska parlamentariker.

Politiker som blir invalda i kongressen får offentliga medel till att anställa en stab på upp till 25 personer. Det är en rättighet som gör Brasiliens parlament till världens näst dyraste, endast USA:s kongress lägger mer pengar på sina ledamöter. När Romário fick möjligheten anställde han en stab bestående av blonda kvinnor som följde honom vart han än gick i kongressens korridorer. En av dem som anställdes var 28-åriga Janaína. Hon har en juristutbildning i bagaget och råkar också vara min frus systerdotter. När jag fick veta att hon anställts utbrast jag: »Jippie! Nu kan jag äntligen få min Romáriointervju.« När Janaína lagt upp något på Facebook har jag gillat det och när hon varit på besök hemma hos oss har jag varit extra trevlig. Jag slutade till och med att kritisera hennes morsa för att hon låter min fru ta allt ansvar när det gäller att ta hand om deras gamla mamma.

När Romário bjöd med Janaína till OS i London 2012, där han var expertkommentator på ESPN, och gav henne pengar för att ta tåget till Paris och köpa kläder, tänkte jag: »Nu är det dags att dra nytta av familjebanden.« I över ett halvår tjatade jag om att få boka en intervju. En månad före Confederations Cup gav det resultat. Det är därför jag nu sitter här, i trädgården utanför ett av Brasílias lyxigaste hus, framför en Romário i vitt linne som just sparkat av sig sina flip-flops för att klia den högra vristen med vänster stortå.

Jag frågar återigen om han kan förklara hur han förvandlades från fotbollsbuse till en av landets mest seriösa parlamentariker.

Romário lägger upp ett nytt asgarv:

– Konkurrensen är inte så stor.

Sedan blir han allvarlig och tittar på sin dotter, som klarat av lunchen och nu leker tio meter bort i trädgården.

– Allt beror på henne, säger han och pekar. Ivy fick mig att inse att jag behövdes på ett annat sätt. När hon föddes kom jag i kontakt med massvis av andra föräldrar som hade barn med Downs syndrom. Alla var på mig: »Du som har en röst i samhället, kan inte du hjälpa oss att lyfta den här frågan? Samhället har ju så många fördomar, men de lyssnar på dig.« Jag tänkte ett tag och sa för mig själv: »Varför inte? Jag hade ju tänkt bli politiker tidigare. Varför inte testa nu? Jag har ju faktiskt möjligheten att göra något bra.«

Romário hörde sig för med olika partier och bestämde sig för att ställa upp för Partido Socialista Brasileiro. Jag undrar om han ser sig som socialist.

– Socialist och socialist. Jag är färgad, kommer från en fattig familj och är uppväxt i en favela. Jag är ingen rik, vit medelklasskille. Jag vet hur det är att vara fattig. Vad jag kämpar för är jämlikhet. På det sättet är jag socialist.

146 000 Riobor röstade in Romário i kongressen, lika många människor som Maracanã rymde innan den byggdes om. Nu sitter han sedan tre år tillbaka på en av delstaten Rio de Janeiros 46 platser i kongressen. Utöver att hans närvarostatistik är i topp är han en av få parlamentariker som åstadkommit något som förbättrar livet för landets befolkning. Efter bara sex månader fick han igenom en lag som garanterar föräldrapenning för dem som har barn med Downs syndrom. När den nya lagen presenterades i presidentpalatset valde Dilma Rousseff, världens näst mäktigaste kvinna enligt det amerikanska affärsmagasinet Forbes, att närvara. Romário hade med sig Ivy till ceremonin och när lagen var undertecknad lyfte han upp dottern i famnen och pussade henne på kinden. Hans ögon tårades och TV-bilderna rörde hela landet. Den egoistiska fotbollshjälten hade blivit en politiker som ställt sig på de svagas sida i samhället.

– Den lagen är en av mina största segrar någonsin, säger han.

Jag undrar vad fotbollsspelaren och politikern Romário har gemensamt. Han tänker en kort stund.

– Ingen av oss kan hålla tyst. Ser jag något jag inte gillar så säger jag ifrån. Jag har inga som helst problem med att kalla parlamentarikerna som snor skattemedel för tjuvar. För det är vad de är! Titta bara på arenorna som byggdes till VM. Ta den nya nationalarenan här i Brasília. Den blev dyrast av dem alla. Och den ligger i en stad där det bästa laget spelar i tredjedivisionen.

– Om vi hade lagt en tiondel av de pengarna på sjukvård hade det funnits plats att ta emot alla patienterna i Brasília. Eller tänk dig om pengarna gått till utbildning. Då hade skolorna kunnat erbjuda skolmat, ha luftkonditionering och ge lärarna ordentligt betalt. Jag säger som jag sagt tidigare: VM 2014 är det största rånet i Brasiliens historia.

– Men när Brasilien tilldelades VM, säger jag, så stod du, regeringen och fotbollsförbundet på samma sida. Nu är du mästerskapets värsta kritiker. Varför?

– Jag såg vad de höll på med. Allt handlar om att sno åt sig så mycket pengar som möjligt. Flera gånger har mina kollegor i kongressen försökt få med mig i deras korruptionssystem, men jag vill inte hålla på med sånt. Jag vill att Brasilien ska arrangera det vackraste mästerskapet någonsin. Det är därför jag vägrade att skriva under den lag som Fifa ville införa under VM. Vad Fifa vill är att inrätta en stat i staten under VM. Det vill inte jag.

– Det finns så många som vill vår fotboll illa, fortsätter Romário. Titta bara på vårt fotbollsförbunds nya president. Han är en riktig tjuv, inga brott är för stora eller små för honom. Inte nog med att han snattade en medalj från Corinthians, han har till och med tjuvkopplat elen från sin granne. Det värsta är att han ingick i gänget som torterade Dilmas man under diktaturen. Fattar du?! Ska Dilma dela ut medaljer bredvid honom? Aldrig!

– Och varför är det så svårt att hitta en hederlig president till fotbollsförbundet? undrar jag.

Romário ler och lutar sig tillbaka i den flätade stolen.

– Det är enkelt. De tillåter inte några hederliga människor att vara med. Ska du göra karriär inom fotbollsförbundet måste du vara korrupt. Så enkelt är det. Ricardo Teixeira var en riktig råtta som snodde pengar, men han såg i alla fall till att landslaget vann. Men denne José Maria Marin – han skiter fullständigt i landslaget. Var är det vi ligger på rankningen nu? 18:e plats! 18:e!!! Det är ju sjukt. Brasilien ska alltid vara bland de fyra främsta.

Samtalet glider över mot fotbollen och jag passar på att ställa frågan som jag inte lyckades ställa för nio år sedan när jag skrev reportaget om VM 1994.

– Hahaha. Jag är ledsen för den där nicken som tog oss till final. Men det var inte som så många tror: att jag hoppade högre än era långa backar. Jag bara stod helt rätt placerad när inlägget kom från Jorginho. Bollen sjönk ned precis där jag var. Om era backar hade gått på bollen där så hade den kanske nått dem i brösthöjd. För mig kom den i helt rätt höjd, skrattar anfallaren som inte mäter mer än 168 centimeter.

– Tillsammans med målen mot Uruguay, som kvalificerade oss till VM 1994, och straffläggningsmålet mot Italien i VM-finalen, som gick stolpe in, är det mitt livs viktigaste mål.

 

Ivy kommer springande över gräsmattan och sätter sig i pappas knä. Hon får en kindpuss och han får en tillbaka. Det syns att Romário efter alla år hittat hem. Han har även fått bättre kontakt med sina fem andra barn. Den nu 19-årige Romarinho, som han under många år inte betalade underhåll till, har flyttat med honom till Brasília och spelar med Brasiliense FC, huvudstadens största klubb. Under finalen i delstatsmästerskapet Candangão 2013 slog han en målgivande passning och gjorde ett av målen som gav Brasiliense titeln.

– Det var som om hela mitt liv passerade revy, säger Romário. För första gången förstod jag hur det måste ha känts för mina föräldrar när jag gjorde mål. Det var en fantastisk känsla. Jag plockade upp Ivy i famnen och krossade mitt champagneglas mot golvet. Ungefär så brukade min morsa fira mina mål. Hon slängde alltid en ölflaska mot TV:n.

När Romário gick ned på planen efter matchen fick han inte fram ett ord. »Han bara grät och grät«, har Romarinho berättat efteråt.

»Jag plockade upp Ivy i famnen och krossade mitt champagneglas mot golvet. Ungefär så brukade min morsa fira mina mål.«

De utlovade 40 minuterna med Romário är över och min tyska kollega från nyhetsmagasinet Die Zeit, som delat intervjutid med mig, undrar om vi får stanna kvar och se eftermiddagens korpmatch på Romários fotbollsplan.

– Visst, inga problem!

Kollegan tittar på honom igen och undrar, med bedjande hundögon, om laget är fullt eller om det behövs fler spelare. Romário tvekar inte en sekund.

– Visst, inga problem! Du får gärna spela. Fråga vaktmästaren efter ett par shorts!

Romário har just gett Marian Blasberg hans lyckligaste dag på jobbet. Min kollega studsar över gräsmattan på jakt efter vaktmästaren och kommer tillbaka i ett par vita shorts och ett rött linne.

– Du måste filma mig. Du måste filma, säger han till mig och kollar oroligt på tennisskornas blankslitna sulor.

En efter en ramlar spelarna i Romários korplag in och sätter sig på terrassen. En av dem har spelat professionell fotboll. De andra är i 40-årsåldern och spelar för att det är kul. Motståndarlaget kommer prick klockan fyra och är lika uppspelta som tysken. Det är första gången de ska möta Amigos do Romário, Romários vänner. När villaägaren kommer ned till planen skakar han hand med alla i motståndarlaget och ställer upp på en lagbild. Sedan går han till sitt lag och ger varje medspelare en manlig box på axeln. Han presenterar Die Zeits korrespondent som dagens förstärkning och värmer upp.

Det märks att min kollega, som bor på samma gata som jag i Rio, är nervös. När han får sin första passning blir jag orolig för att han ska göra bort sig, men han drar en gubbe och passar säkert vidare till en medspelare. Nästa gång han får bollen driver han den på vänsterkanten och agerar precis som Vascospelarna gjorde – sista passet till nummer 11, som gör mål. I andra halvlek leder Romários vänner komfortabelt med 7–4 och det börjar skymma. Myggorna sveper in från sjön, gräset blir fuktigt och Marian Blasbergs tennisskor fungerar allt sämre. Ivy kommer ned och hänger med mig vid staketet. Jag visar en bild på min dotter, som är jämngammal med henne, och Ivy springer iväg och hämtar en boll.

– Vill du spela med mig? frågar hon.

Det känns nästan för bra. Ända sedan jag flyttade till Brasilien för mer än ett decennium sedan har jag jagat en intervju med svenskdödaren. Nu står jag i hans villaträdgård och kickar boll med hans dotter.

 

Tre dagar senare rättar Romário till slipsen när han går upp i kongressens talarstol. Han tittar kort på talmannen innan han vänder blicken mot kongressledamöterna som strött ut sig i bänkraderna.

– Bästa parlamentariker, för bara en kort tid sedan var spelarförsäljningar och TV-rättigheter de främsta sätten att göra pengar på vår fotboll. Det har ändrats. Nu är det supportrarnas plånböcker våra affärsmän är ute efter. Det finns inte några ståplatser längre. De har rensats bort. Våra mest hängivna fans, som lever för att se helgens match, har inte råd att gå på fotboll. Jag vill upplysa er om ett fenomen som gör mig ledsen: eliten håller på att ta över vår fotboll.

Romário tar årets första toppmatch i den brasilianska ligan – Santos mot Flamengo – som exempel. Den köptes upp av affärsmannen Wagner Abrahão och placerades 110 mil bort från Santos hemmaarena, på den nya VM-arenan Mané Garrincha i Brasília. Affärsmannen visste att huvudstaden svämmar över av pengar, men att dess befolkning sällan får tillfälle att se några stormatcher. Trots att den billigaste biljetten kostade 490 kronor och den dyraste 1 200 kronor sålde de 77 400 biljetterna slut på nolltid. När Wagner Abrahão betalat fotbollsförbundet tre miljoner kronor för matchrättigheterna hade han gjort en vinst på 14 miljoner kronor.

– Och dessa arenor är byggda av allmänna medel. Av våra pengar, fräser Romário.

De flesta i kongressen tillhör familjer som styrt brasiliansk politik i generationer och tilltalar varandra »Ers höghet«. De är klädda i konservativa kostymer och röstar bara för regeringens förslag om de ser någon egen vinning med det. Romário, som aldrig har anklagats för att ta emot mutor, är klädd i kongressens snyggaste svid och argumenterar på sin läspande favelaportugisiska. Det är som om Zlatan skulle gå upp i talarstolen i svenska riksdagen och läxa upp regeringen på rosengårdsskånska.

Romário bläddrar igenom sina papper och ställer in siktet på det brasilianska fotbollsförbundet. Han kräver att CBF ska börja redogöra för sina inkomster och utgifter offentligt. Han kritiserar också CBF:s president och vicepresident – den senare greps i slutet av 2012 för skattebrott.

– CBF styr vårt främsta sportsliga arv och väljer ut spelarna som ställer upp framför vår flagga. De sjunger nationalsången och klär sig i vår nations mest framträdande färger, grönt och gult. Men är vi säkra på att fotbollsförbundet verkligen sköter sitt uppdrag? Nej, nej! Det är vi inte. Det brasilianska fotbollsförbundet borde döpas om till Brasilianska kommittén för falska fakturor, säger Romário och lockar fram skratt bland parlamentarikerna.

– Herr talman, kan du tänka dig att vår president, Dilma Rousseff, ska synas ihop med dessa figurer när hon tar emot världens landslag under VM. Du tror inte att det kommer att bli pinsamt för henne och skada bilden av Brasilien?

BAKGRUND

Med fem VM-titlar och ett obrutet pärlband av stor­stjärnor som dribblat sig fram genom decennierna är Brasilien fot­bollens självklara supermakt. Inför nästa års VM i landet har Henrik Brandão Jönsson, Offside­s korrespondent i Rio de Janeiro sedan tio år tillbaka, färdats nationen runt för att komma de främsta fotbollsprofilerna nära.

Resultatet har blivit boken som beskriver Brasiliens utveckling – från att Charles Miller steg i land i Santos med landets första läderkula för hundra år sedan, fram till hajpen kring dagens guldklimp Neymar.

Gräset är alltid grönare i Brasilien går på djupet med såväl den brasilianska fotbollen som det brasilianska samhällets framväxt. Genom att besöka Garrinchas hemby, vandra i fotspåren av demokratikämpen Sócrates och möta människor som Mário Zagallo, den osannolikt skrockfulle världsmästartränaren, beskriver Henrik Brandão Jönsson vidden av den fotbollskärlek som flödar i landet. Med resor till Amazona­s regnskog och till de stora arenorna under sommarens Con­federations Cup berättar författaren hur det brasilianska f­olket till slut fick nog och valde att protestera mot den korrumperade makten.

Här bjuder vi på ett smakprov ur boken: en träff med m­annen som har blivit en av VM-organisationens största kritike­r. Mannen som grusade Sveriges drömmar om VM-guld 1994 har växt upp och överraskande trätt fram som f­olkets försvarare nummer ett.