»Man fick belöning för att jobba hårt«

I modern tid har det drällt av islänningar i Allsvenskan. Men först ut var en åkeriarbetare från Akranes, som vann SM-guld med Öster och sedan gick vidare för att ösa in mål i Frankrike. Offside fann pionjären i en skraltig kontorsbarack invid Oslofjorden.

På höger sida om den branta, krokiga vägen ner till fjordbyn Drøbak ligger idrottsanläggningen Seiersten insprängd i ett berg. Fotbollsmattan omges av en löparbana och längs ena långsidan breder en tio stolsrader hög läktare ut sig. På andra sidan står en bunt gråfärgade baracker. Teitur Thórdarsons arbetsplats. Under ett av sina senaste tränaruppdrag, MLS-klubben Vancouver Whitecaps, hade han 15 heltidsanställda hjälptränare, en modern träningsanläggning och 20 000 åskådare på matcherna. När han tre år senare tog över Drøbak-Frogn Idrettslag innehöll fjärdedivisionslaget sex spelare och en ideell lagledare.

I den del av barackbunten som är vigd åt föreningens fotbollssektion sitter Teitur Thórdarson vid ett avlångt konferensbord och garvar med två medelålders män i svarta träningsoveraller. En av dem är hjälpredan Morten, som bland annat kör lagets minibuss till bortamatcherna. Den andre är lagledaren Trond Arne.

– Jag kommer att sakna den här trånga hålan, säger Trond Arne ironiskt och knackar en stor högernäve mot väggen tätt bakom sig.

Annons

Om en månad flyttar de in i det nya klubbhuset tvärs över fotbollsplanen. I föreningen ingår tio sporter och administrativ personal, men bara Teitur är heltidsanställd på fotbollssidan, med sportsligt ansvar för A-laget och 90 ungdomslag.

– Hoppas bara att vi får ett eget kontor för fotbollen, svarar Teitur på klanderfri norska.

Ytterligare en brett leende medelålders man klampar in i den temporära klubbstugan. Under armen bär han en julklapp i rött presentpapper. Han river själv upp paketet och placerar en chokladask av märket »Kong Haakon« intill pepparkaksburken som redan står på bordet. Teitur stönar uppgivet.

– För sjutton, Lasse. Jag har varit här i fyra år och aldrig haft en så här stor mage tidigare, säger han och trycker i sig en pralin.

En vitfärgad pojkbandslugg faller ner över 65-åringens solbrända panna. Det är Teiturs första dag på jobbet efter tre semesterveckor vid franska Rivieran. Nu har han samlat sina tre assistenter för ett första planeringsmöte inför nästa säsong. En ny målvakt är på ingång men har ett krav: att klubben fixar en bil åt honom. Målvakten bor i  Sarpsborg, en timme bort.

Teitur ­Thórdarson

FÖDD: 14 januari 1952

KLUBBAR SOM SPELARE: Íthróttabandalag Akraness 1958–1976, Jönköpings Södra 1977, Östers IF 1978–1981, Lens 1981–1983, Cannes 1983–1984, Yverdon-Sport 1984–1985, Östers IF 1985–1986, Skövde AIK 1987

LANDSKAMPER: 41, nio mål

KLUBBAR SOM HUVUDTRÄNARE: Skövde AIK 1987, Brann 1988–1990, Lyn 1991–1992, Grei 1993, Lillestrøm 1994–1995, Flora Tallinn och Estland 1996–1999, Brann 2000–2002, Lyn 2003, Ull/Kisa 2004–2005, Knattspyrnufélag Reykjavíkur 2006–2007, Vancouver Whitecaps 2008–2011, Funnefoss/Vormsund 2013, Drøbak-Frogn 2014–

MERITER: Isländsk mästare 1970, 1974 och 1975, isländsk skyttekung 1974, svensk mästare 1978, 1980 och 1981, estländsk mästare 1997 och 1998, estländsk cupmästare 1998, nordamerikansk USL-mästare 2008

Det är inte ett helt okomplicerat krav, även om klubbens huvudsponsor äger en lokal bilfirma. Relationen mellan bilhandlaren och klubbens styrelse är frostig efter ett administrativt missförstånd nyligen, så kommunens kulturchef har kallats till undsättning. Han känner de flesta i området sedan sina år som lokaljournalist och brukar hjälpa fotbollsledarna med kontakter. Nu har han sytt ihop en leasinglösning på bilproblemet.

– Vad ska vi ge gossen för bil? frågar Trond Arne.

– Volkswagen är prisvärda, säger Morten och börjar googla fram bilmodeller.

– En Toyota Yaris? föreslår Lasse.

Annons

– Då får vi plocka ut förarsätet så att han kan sitta i baksätet och köra, replikerar Morten. Killen är två meter lång.

Teitur skrattar igen. Jargongen är lättsam, men i hans ögon döljer sig en oro.

På samma sätt som den sommaridylliska byn vid Oslofjordens smalaste parti visar upp en disigare vinterskepnad är detta även årets svårmodigaste period för Teitur och hans kompanjoner. Under tävlingssäsongen flöt det mesta på, men några dagar före jul började problemen rada upp sig. Den två år gamla konstgräsplanen har visat sig oduglig på vintern, trots att den är utrustad med värmeslingor. Nya sponsorer behöver raggas upp. Lagets engelska målvaktstränare ogillar klubbens styrelse och sprider negativ energi. Lagkaptenen vill lägga av. Budgeten är snäv och frågan är om den räcker till ett träningsläger i Turkiet. En ungdomsturnering måste planeras. Dessutom är lagets stjärna »Momo« alltid sen till träningarna och ljuger ihop bortförklaringar.

När jag ser männen framför mig lägga pannorna i djupa veck för alla dessa bekymmer är det lika deppigt som förvånande. Teitur fyller 66 om en månad och skrev nyligen på ett nytt tvåårskontrakt med denna norska fjärdedivisionsklubb, där han är beroende av bilhandlare och kulturchefer för att kunna värva spelare. Med tanke på hans erfarenhet från elitnivå i Frankrike, Sverige, Schweiz, Norge, Estland och Nordamerika är det lätt att fråga sig: Vad gör Teitur Thórdarson egentligen i Drøbak?

 

Redan i tidiga tonåren sökte sig Teitur till andra miljöer än fiskestaden Akranes på västra Island, där han växte upp. I mitten av 60-talet gick gemene isländsk fotbollsknatte inte runt med proffsambitioner, och när en 13-årig Teitur berättade för sin tränare att han ville bli utlandsproffs fick han bara ett ömkande leende tillbaka. Teiturs pappa var en av få som hade fått chansen att flytta från ön för att spela fotboll i en europeisk toppliga. 1954 tackade Thórdur Thórdarson nej till ett kontrakt med Arsenal. Han hade ett jobb att sköta, familjeföretagets lastbilar körde inte sig själva.

Centerduo. Två år efter att Öster sålde Jan »Lill-Damma« Mattsson kom Teitur och fyllde skyttekungens centerskor. När Lill-Damma återvände från Tyskland 1981 utgjorde de en målfarlig anfallsduo under ett halvår. Foto: Bildbyrån

I samma fraktföretag spelade Teitur en roll från den dag han kunde gå. Som det näst äldsta av åtta syskon hjälpte han till med att fylla lastbilarna med gods som skulle transporteras till Reykjavik. 60 kilo tunga vetesäckar för en samlad vikt på 14 ton. Med tiden utvecklade det en fysik och arbetsmoral som senare skulle prägla honom som fotbollsspelare.

Att Teitur var en av öns mest talangfulla och hårdjobbande bollspelare i åldersklassen 1952 rådde det inga tvivel om. Han spelade tidigt i Islands juniorlandslag och debuterade i högstaligan som 16-åring. När han blev vald till moderklubben Akraness bästa spelare fick han chansen att träna med tyska Duisburg. Han fick plats på ett fraktfartyg till Hamburg och hankade sig vidare till Duisburg med hjälp av en tysk ordbok. Även om det tog fyra dygn att korsa Nordsjön fanns det inte på Teiturs karta att stanna hemma.

Några månader senare grusades förhoppningarna om en tidig utlandskarriär när han var ett nekat arbetstillstånd från ett proffskontrakt med West Ham, och det dröjde till 1976 innan han fick chansen igen.

Då var Teitur 24 år och hade tre isländska ligatitlar och 25 A-landskamper i bagaget. Samtidigt jobbade han heltid på familjeföretaget, där han numera både lastade och körde vetesäckarna fram och tillbaka till huvudstaden. Dygnets timmar räckte knappt till för att träna, och dessutom hade han länge hämmats av trånga luftvägar.

Teitur bestämde sig för att operera näsan i Reykjavik. Kirurgen var fotbollsintresserad och visste att patienten tillhörde Islands toppskikt, så han undrade varför Teitur inte satsade mer på fotbollen. »Jag har ett tufft jobb«, försökte Teitur. »Hade du flyttat till en svensk division två-klubb om du fick chansen?« frågade läkaren, som brukade sommarjobba på Jönköpings lasarett. »Utan att blinka«, svarade Teitur.

Läkaren lovade att kolla läget med Jönköpings Södra och för Teitur blev samtalet en morot. Han började ställa väckarklockan på fem för att hinna med en joggingrunda före jobbet. Därför var han i fysisk toppform när Jönköpings Södra ringde efter sommaren och ville att han skulle provspela. Med samma beslutsamhet som han klev på fartyget till Tyskland åkte han till Sverige och spelade till sig ett kontraktserbjudande. Han hade lovat sin fru Disa Dora, som nyligen fött parets andra barn, att överlägga med henne innan han band upp sig. Men när J-Södra lade ett avtal på bordet kritade han på direkt. Han vågade inte vänta.

 

Vintern 1977 lämnade den unga familjen Thórdarson hemstaden Akranes, där Teitur och Disa Dora träffades som 6-åringar, gifte sig som 19-åringar och blev föräldrar i tidiga 20-årsåldern. Det nya Jönköpingslivet gick ut på att Disa Dora tog hand om barnen medan Teitur spelade fotboll på kvällarna och jobbade som snickare på dagtid. Av J-Södra fick han några kronor i månadslön och en leasad bil.

Efter tio mål på 21 matcher i division två tvingades Teitur operera ledbandet i augusti. Han hoppade runt på kryckor med benet i gips när en envis smålänning ringde. Teitur fruktade att hans karriär skulle bromsas av skadan men fick nu veta att en allsvensk toppklubb ville köpa honom.

Östers dåvarande sportchef Tommy Svensson minns att klubben fick tilltalande rekommendationer om Jönköpings lojala islänning.

– Vi var ute efter hans beslutsamhet och arbetsvilja, säger han. Pappa var förtjust i Teiturs orädda spelstil och gjorde allt för att värva honom.

Tommys far Stig hade med ett envist och idérikt ordförandeskap förvandlat kvartersklubben Östers IF till en årlig titelutmanare. Hans visionära metoder att professionalisera verksamheten gjorde Öster till en föregångare i svensk fotboll: de var först med att skriva spelarkontrakt och först med att träna på dagtid. Klubbhövdingen Stig Svensson finkammade dessutom närområdets småklubbar på utvecklingsbara spelare som passade in i Östermodellen. Den grundade sig på tuffa krav och en väloljad kamratanda, menar Tommy Svensson.

– Genom att sätta ihop en stark men ödmjuk grupp som kände samhörighet och trivdes tillsammans skapade pappa en tydlig Österidentitet, berättar han.

Tudelad. Samma engelskinspirerade filosofi som Teitur stred mot i Östers kamp mot Malmö – med samma spelidé förde Lars Lagerbäck hans hemland till sitt första mästerskap 2015. Teitur hade svensken som mentor när han utbildade sig till tränare på 80-talet men inspirerades mer av Arsène Wengers offensiva idéer. Foto: Vegard Wivestad Grøtt/Bildbyrån

I ett lag byggt på lokal talang blev Teitur Thórdarson Östers första utländska spelare, och han klev rakt in i en ideologisk rivalitet med Malmö FF. Medan den dominanta Skåneklubben tillämpade Bob Houghtons brittiska 4-4-2-modell med zonförsvar präglades Öster av brasilianska och tyska influenser. Bollen skulle förflyttas tålmodigt längs med gräset och motståndarna skulle pressas högt upp i planen. I Växjö gällde 4-3-3, offensiva ytterbackar, bollinnehav, libero och markeringsförsvar.

Öster hade inte besegrat Malmö på fem säsonger och inte heller hamnat före rivalen i tabellen under lika lång tid. Men 1978 vann Öster, med en kompromisslös isländsk ångvält längst fram, båda mötena mot MFF och säkrade seriesegern med tre omgångar kvar. Teitur blev inte bara Allsvenskans första islänning och den första importen som vann SM-guld, utan också Östers främsta målskytt.

– Han var den enskilt viktigaste anledningen till att vi lyckades rå på Malmö, menar Tommy Svensson.

Den bilden delar Karl-Gunnar Björklund, mittfältare i Östers guldlag. Han minns särskilt en händelse som symboliserar Teiturs betydelse i fejden med MFF. I bortamatchen på Malmö stadion spelade hemmaförsvaret hårt mot Österanfallaren, de skavde honom konstant i hälarna. Till slut fick han nog och satte en armbåge i ansiktet på Malmöikonen Roy Andersson, som fick sy några stygn under ögat. När domaren blåste av för halvtid jagade en handfull förbannade hemmaspelare in Teitur i spelartunneln och gav sig på honom.

– De fick nog mest ont själva, säger Björklund. Han stod upp i alla lägen. Vi var ett spelande lag men behövde en sådan oöm tuffing. Han offrade nästan allt för att göra mål.

Med sin målmedvetenhet gick Teitur dessutom i bräschen internt och extranötte anfallsdetaljer med tränaren Lars »Laban« Arnesson efter lagträningarna.

När anfallaren lämnade Öster efter fyra säsonger tog han med sig tre SM-guldmedaljer. Han lämnade kvar flera isländska landslagskamrater som han hade hjälpt att ta till Sverige. Den isländska brygga som senare blev en allsvensk självklarhet, med namn som Arnór Gudjohnsen, Ragnar Sigurdsson och Gunnar Heidar Thorvaldsson, öppnades tack vare Teitur Thórdarsons framgångar i Östertröjan.

 

En timme in i ledarmötet vibrerar Teiturs Iphone på bordet. Ett SMS lyser upp skärmen och skymmer den brinnande fotbollen som utgör mobilens bakgrundsbild. Han vecklar metodiskt ut sina blåsvarta läsglasögon och placerar dem över näsan. Messet är långt, men redan efter någon sekund inser Teitur vartåt det barkar.

– Aj, aj, aj. Dåliga nyheter med keepern, grabbar.

Tränaren högläser för sina tre kumpaner. Målvaktens flickvän väntar parets första barn i april och fruktar att fotbollen stjäl för mycket av pojkvännens tid. Även om han får en leasingbil ska han köra totalt två timmar, sex dagar i veckan.

Annons

– Helvete också, säger Morten och dunkar huvudet lätt i väggen.

Teitur stryker varsamt handflatan över sitt vitgråa hår.

– Han hade passat så bra, säger han. Alltså, det är inga problem för oss att acceptera att han är med på tre av fem träningar plus match. Men han vill själv kunna vara här helhjärtat.

– Kan det vara att han vill ha mer betalt? frågar sig Trond Arne cyniskt medan Teitur går in på sitt kontor och ringer målvakten från Sarpsborg.

Jag passar på att fråga Trond Arne hur Teitur hanterar den här typen av situationer.

– Hans medmänsklighet är underbar, men vad som betyder mest för föreningen är den professionalitet han sprider, säger Trond Arne. När han kom hit låg klubben med knäckt rygg, både ekonomiskt och sportsligt. Allt sköttes dåligt. Han byggde upp klubben från grunden med ytterst små resurser, sten för sten. Med sin kunskap, tydlighet, erfarenhet och noggrannhet är han ovärderlig för oss.

När lagledaren sedan börjar prata om Teiturs idé om att bygga laget på unga spelare från kringområdet är det svårt att undgå att tänka på Stig Svenssons Östermodell.

Teitur återvänder från sitt kontor.

– Inget leende? säger Trond Arne.

– Vi ska höras i morgon, han måste prata mer med tjejen. Han vill verkligen komma hit.

 

Dagen därpå. Idrottsanläggningen Seiersten ligger öde. Drøbaks spelare är lediga, och om de hade varit här hade de ändå inte kunnat träna: konstgräsplanen är täckt av isfläckar på grund av de svajiga värmeslingorna i marken.

Teitur står vid planen och ser ut att vänta på våren. Det är en ny dag, med nya utmaningar – däribland ett möte med den omotiverade målvaktstränaren Scott.

Teitur berättar att en av hans första åtgärder när han kom till klubben var att införa en röd tråd mellan A-laget och akademin. Spelarna lär sig i tidig ålder vad som krävs av varje roll i den offensiva 4-3-3-formation som Teitur vill spela med.

Han beskriver sin tränarstil som »krävande«.

– Jag ställer väldigt stora krav, säger han. Det kan inte finnas många klubbar på den här nivån som jobbar så bra som vi gör, med ett så tufft träningsupplägg. Vi måste vrida och vända på varenda krona och ska vara bäst på det som är gratis. Träning, kondition, fysik – det kostar inget.

Alert. Teiturs rumskamrat i Öster, Thomas Nyman, har vittnat om att islänningen sov med öppna ögon. »Flera har sagt det genom åren«, berättar Teitur. »Min fru vande sig snabbt, men Thomas blev vettskrämd. Han vaknade mitt i natten och trodde att jag var död.« Foto: Bildbyrån

Jag påpekar att en mindre klubb som är på väg att professionaliseras, med ett lag som spelar 4-3-3 och en tränare som lanserat en lokalförankrad talangmodell, påminner rätt mycket om det Öster han kom till i slutet av 1970-talet. Teitur ler.

– Det var i Öster som min fotbollsfilosofi föddes, säger han. Jag blev begeistrad av det vi gjorde där. Samtidigt som de ställde hårda krav satte de ett högt pris på mänskliga kvaliteter. Det räckte inte att dribbla av tre man – man måste ha rätt inställning också. Man fick belöning för att jobba hårt, vilket passade min isländska attityd.

Belönad blev han också i form av det intresse som väcktes för honom utomlands. Sommaren 1981 hörde ett flertal engelska och franska proffsklubbar av sig. Medan vi vandrar bort från konstgräsplanen, in mot Teiturs kontor där mötet med målvaktstränaren väntar, berättar han om den gången han gick i taket, efter att Öster tackat nej till ett bud för att klubben erbjudit för lite pengar.

– Jag klampade direkt in på Stig Svenssons kontor, minns han. Vi hade en vansinnig verbal fajt, jag gick ut därifrån skitsur.

På träningen nästa dag kom Stig fram till Teitur med ett leende och klappade om honom, lika munter som vanligt.

– Det var som om inget hade hänt, säger Teitur. Jag tänkte: »Vad i helvete, vi hade ju ett vilt bråk på ditt kontor i går.« Den attityden gillade jag. Det var högt i tak och samtidigt familjärt.

Till slut blev en flytt ändå av. Han valde bort engelska Bristol City för fransmännens attraktivare kulturliv, och i Lens tryckte han in 19 mål under sin debutsäsong. Det innebar en fjärdeplats i skytteligan. Genom tränaren Gérard Houllier, som senare blev fransk förbundskapten, utvidgades Teiturs defensiva organisationsfunderingar, men det var när han flyttade till Cannes två år senare som tränartankarna växte fram. Under en tuff skadeperiod fick han hoppa in som akademitränare och jobba nära klubbens assisterande tränare, Arsène Wenger.

– Det var en uppenbarelse för mig, säger Teitur. Framför allt inspirerades jag av hans träningsupplägg. Vi gjorde nästan inga övningar utan boll, allt skedde i spelformer.

Efter korta avstamp i schweiziska Yverdon-Sport, Öster och Skövde AIK i division två blev det otacksamma tränarjobbet i Brann – en storklubb med en historia att sparka tränare till höger och vänster – Teiturs första ordentliga huvudtränaruppdrag. Folk kallade honom galen, klubben var i en ekonomisk kris och han skulle sannolikt få sparken inom ett halvår. Men under loppet av tre säsonger lyfte han Bergenklubben från bottenstrid till toppkonkurrent.

30

Antalet gula kort som Teiturs brorson Stefan Thórdarson drog på sig under tre säsonger i IFK Norrköping på 2000-talet. Men precis som sin farbror i Öster ett par decennier tidigare blev Stefan älskad av publiken för sin offervilja och höga arbetsmoral. Samma egenskaper gav honom också rubriker hemma i Akranes efter karriären. När Stefan körde en av familjeåkeriets lastbilar längs Islands västra kust upptäckte han en grupp strandade grindvalar. Den tidigare anfallaren tog på sig ett par vadarbyxor och fick med hjälp av en kamrat loss valarna så att de kunde ta sig ut till havs igen.

På ett ännu extremare sätt tog han sedan estländsk fotboll ur sina ruiner under andra halvan av 90-talet. Det spelades ingen fotboll i landet under Sovjettiden, som avslutats fyra år tidigare. Estland låg i bottenskiktet på Fifas världsrankning. Teitur reste runt till skolor för att leta efter talangfulla spelare, och de bästa samlade han i landets enda fotbollsklubb, Flora Tallinn, som även utgjorde Estlands landslag. Mindre än fyra år senare, 1999, rankades landet som 68:a i världen och var två segrar från EM-playoff.

Framgången gjorde klubbar i europeiska toppligor uppmärksammade på Teiturs tränarnamn.

– Jag var lite sugen på att ta något större jobb men var mitt uppe i ett intressant projekt att bygga upp Estlands fotboll, och det ville jag inte överge.

En ännu mer långväga utmaning lockade honom till Vancouver 2008. Klubben ville starta en akademi med rekryteringslag – en europeisk modell som stack ut i den nordamerikanska fotbollskulturen. Teitur skapade en stabil struktur, vann den nordamerikanska andradivisionen, uppskattades av fansen och fick chansen att träna Vancouver Whitecaps i klubbens MLS-debut. När han presenterades fick han en videohälsning från sin gamla Cannesmentor Arsène Wenger. Men efter bara en seger på de tolv inledande matcherna tröt klubbledningens tålamod och Teitur skrev på för en purfärsk klubb i det indiska seriesystemet. Lite väl purfärsk, skulle det visa sig. När projektet föll igenom på grund av bristande säkerhetsrutiner på klubbens arena flyttade Teitur och Disa Dora hem till Oslo, där han hade tränat toppklubbarna Lillestrøm och Lyn i två perioder.

När det sjunkande Drøbak-Frogn-skeppet en halvtimme hemifrån behövde en ny anförare passade det bra.

 

Teiturs morgonmöte med målvaktstränaren Scott drar ut på tiden. Jag ser mig omkring i den trånga klubbstugan. Längst bort på det långsmala konferensbordet ligger en hög medlemstidningar. Jag bläddrar i den färskaste och hittar en intervju med Teitur. Under rubriken »Byggmesteren fortsetter byggingen av DFI fotballen« berättar han om sina idéer för att utveckla Drøbak-Frogn de kommande två åren. Genomgående nämns uttrycken »hårt arbete«, »krav« och »utveckling«.

Hårt arbete har uppenbarligen tagit honom till oväntade platser i världen, men frågan är om han ändå inte hade kunnat jobba ännu hårdare för att maxa sin tränarkarriär? Med de erfarenheter och mentorer han har i bagaget borde han ha tränat i större ligor.

Lagspelare. När Teitur lämnade Island bad han ­Jönköpings Södra att skicka 15 fotbollar till hans moderklubb Akraness. »Klubbens ekonomiska och materiella förutsättningar var begränsade, så ett gäng hela fotbollar kunde göra stor skillnad«, poängterar Teitur. Foto: Vegard Wivestad Grøtt/Bildbyrån

Dörren till Teiturs kontor flyger plötsligt upp. Det är glada miner och rensad luft. Scott blir kvar, han gör ett bra jobb med att utveckla lagets målvakter och lovar att sprida gladare energi framöver. På vägen ut vänder han sig mot mig.

– Teitur får mig att vilja stanna. Jag tror att flera spelare känner samma sak. Han vill ta den här lilla klubben någonstans, det är sjukt inspirerande.

Jag frågar Teitur vad det är som driver honom att leda en fjärdedivisionsklubb på rätt köl.

– Jag har aldrig sett konstiga utmaningar som problem, säger han. Jag ser det som något man kan göra något med. Att driva fram utveckling har jag alltid varit nyfiken på.

Han säger att även om han har flackat runt bland främmande klubbar och länder har han alltid haft med sig en fast punkt: frun Disa Dora. Hon gav upp en karriär inom ekonomi för att följa Teitur.

– Hon är som jag: törstar efter nya upplevelser. När vi flyttade från Island visste hon att jag var beredd att offra mycket för att lyckas med fotbollen. Det var förstås tufft att resa med två små barn, men ingen av oss har ångrat det. Vi har lärt oss nya språk och nya kulturer.

Teitur reser sig ur kontorsstolen, släcker barackens fyra taklampor och aktiverar larmet. Nu ska han köra hem sin elbil till södra Oslo.

Trots sitt nya tvåårsavtal med Drøbak-Frogn utesluter han inte ett nytt äventyr.

– Om det dyker upp något spännande är både jag och Disa Dora sugna på att ge oss iväg igen. Jag hade länge en dröm om att träna ett lag i Allsvenskan. Det hade varit fint att avsluta karriären i Sverige.

På vägen ut plingar det till i hans mobil. Målvakten från Sarpsborg tackar nej. Teitur suckar.

– Bara att inleda en ny målvaktsjakt.