Bästa stunden är någon timme efter matchen. Vi har besegrat Helsingborgs IF med 2–0, presskonferensen är över. Jag har pratat med spelarna, kort om matchen bara, och de har duschat och åkt hem. Sex omgångar återstår av Allsvenskan. Just nu ligger vi fyra, i fjol kom vi sexa. Och detta efter några år av sportslig ökenvandring. Det är en sådan jäkla befrielse, att inte instinktivt behöva fundera på hur det går för lagen på den undre halvan, att inte behöva tänka på att ta strösegrar här och där.
Samtidigt vet jag, om någon, hur skört det är. Som Rikard Norling sade till mig i våras: »Du är alltid blott fem matcher från att få sparken.«
Klockan närmar sig nio på söndagskvällen när jag slår mig ner i tränarrummet på Guldfågeln Arena. På det runda bordet står använda kaffekoppar, A4-papper med de officiella matchsiffrorna ligger huller om buller, men den största platsen tas upp av pizzakartonger med halvätna bitar. Det är bara jag och analytikern »Tobbe« Eriksson kvar. Han har i tysthet redan börjat med det jag också måste göra: se om matchen mot HIF.
Jag tar fram min Ipad och går in i Spiideo, systemet som matchen filmas i. Ögonen svider, som vanligt har matchdagen varit lång och ännu återstår tre, fyra timmars jobb. Jag tittar fokuserat på matchen vi nyss har spelat. Lyckades vi med matchplanen? Och om inte, varför? Allt leder tillbaka till vårt spel, vår modell, våra principer, det vi dagligen tränar på. Ibland upptäcker jag något nytt och till skillnad från när jag ser matchen i realtid har jag kopplat bort känslorna, jag vet ju hur allt slutar och då blir analysen mer sansad.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.