David Thulin kisar ut över Wieselgrensskolans slitna konstgräsplan i eftermiddagssolen. Blicken följer bollen. Händerna är nedstoppade i shortsfickorna. Det är 23 grader varmt, vindstilla och inte ett moln på himlen över södra Helsingborg. Så möter inte en spelare en passning och Davids röst höjs:
– Killar! Jag vill se lejon på planen! Just nu är det möss. Kom igen nu!
Intensiteten ökar omedelbart, men bara minuten senare är det stillastående igen. David anar att värmen spelar in och ropar ut order om att spelarna ska ta en drickpaus.
Med blanka pannor sjunker de nio spelarna ner på en bänk. Ingen av dem når ner med benen till marken, och de dinglar med sina färgglada fotbollsskor i luften samtidigt som de häller i sig vatten. En av dem är lagets målvakt. David är inte övertygad om hans möjligheter att lyckas på den positionen. Han har spanat in spelarens föräldrar och kunnat konstatera att varken mamman eller pappan är särskilt lång. Det är inget han säger till pojken i dag, det får vänta till hösten när utvärderingssamtalen äger rum. Förhoppningsvis växer han till sig, men gör han inte det och står på sig med sina målvaktsambitioner har David ett problem. För något år sedan hade han möjligen sagt åt sjuåringen att han kanske borde söka sig till en annan klubb om han vill fortsätta som målvakt. Men det kan han inte göra längre. Han vet att han har ögonen på sig.
- Mer:
- Reportage
- Ungdomsfotboll
