Mamma Emine pekar på det vältummade fotot på bordet och säger:
– Alltid fotboll. Bara fotboll.
Pappa Agim nickar belåtet. Det är sen eftermiddag, solen står lågt över Liverpools Albert Dock. Numera är det gamla hamnområdet stadens flottaste. Restauranger och nattklubbar samsas med hotell och Beatlesmuseet, som alltid har en lång kö ringlande utanför entrén. Från en glaspyramid i hamnbassängens mitt reflekteras solstrålarna till kaféet där Emine Ajdarevic visar kort på sonen.
Där är Astrit i lustig partyhatt, där är Astrit försjunken i tidningens sportsidor, där är Astrit på en sliten träveranda i dalsländska Bengtsfors med en läderkula vid fötterna.
Det har gått tre månader sedan Astrit lämnade pojkrummet i Falkenberg och flyttade till Liverpool. Nu har Agim och Emine flugit över för att se honom spela final i FA Youth Cup, Englands mest prestigefyllda ungdomsturnering.
Agim lägger en arm om sonen:
– När du får ordning på konditionen så kommer du att göra någon match med reserverna, sedan sitta någon match på bänken i A-laget – och »Rafa« byter mycket, det vet du. Det hänger på konditionen. Jag lovar dig: om du inte klarar den på en månad så får klubben ge mig 2 000 pund i månaden, så kommer jag hit och fixar det.
– Ge dig, suckar Astrit.
– Jag blir illa tvungen. Om du inte har bättre kondition om en månad flyttar jag hit.
När Astrit i slutet av 2006 började fundera på England fick familjen Ajdarevic höra att svenska spelare utvecklades bäst i Sverige. Astrit hade inte ens gjort en hel match i Superettan. Och en hel drös svenska talanger har fått återvända hem med svansen mellan benen de senaste tio åren, efter tidiga karriärlyft som de inte var mogna för.
Lärarna på Falkenbergs gymnasium menade att 16-åringen borde satsa på skolan parallellt med fotbollen. Och i Aftonbladet sa Falkenbergs FF:s ordförande Lars-Eric Nilsson: »Jag tycker kanske att det är lite för tidigt. Vi hade hoppats få behålla honom ett par år till.«
– Jag bryr mig inte om vad folk tycker, säger Astrit. Jag fick hoppa in fem gånger i Superettan, fyra av gångerna spelade jag bra men fick ändå inte chansen från start. Vad ska jag göra åt det? Jag kunde bara kämpa vidare. Om folk säger att jag är skit så kan jag inte påverka det ändå. Och om jag är skit, vad fan gör jag här då?
Jag pekar på fotot av tvååringen och säger att det är ett sådant kort som alla kommer att vilja publicera om han blir stjärna. När Henrik Larsson slog igenom i början av 1990-talet kom tidningarna över ett foto av »Henke« som naket barn. Anfallaren blev vansinnig, och bestämde sig för att strypa informationsflödet från nära och kära. Sedan dess har få av de närmaste vännerna talat om Henrik med journalister. Ingen vågar låna ut barndomsbilder. Astrit lyssnar och nickar.
– Jag kan förstå Henke. Men det kommer inte att hända mig. Jag menar – Henke var kanske inte så snygg när han var liten. Men titta på mig, jag ser ju jättebra ut.
Agim skrattar. Finalen i FA Youth Cup blir sonens största match hittills i karriären. Bara två svenskar har tidigare spelat finalen, ingen av dem för det vinnande laget.
Numera avgörs cupen i ett dubbelmöte. Astrit missade den första finalmatchen på Anfield på grund av en avstängning. I semifinalen mot Newcastle råkade han slänga ut armen i en nickduell, och fick rött kort. Han ringde hem och var knäckt, rädd för vad klubben skulle säga. Agim erbjöd sig att komma över direkt, men ljög också och sa att han inte hade råd, men säkert kunde låna pengar av en kompis. »Äh, så farligt är det inte, du ska inte behöva låna«, svarade Astrit.
Agim var nöjd. Han hade gett sonen en chans att visa sig stark – och Astrit tog den.
Agim säger:
– Om det fanns en svensk kommentator här nu skulle han säga: »Det är i de här matcherna stora spelare föds.« Det är lite sant faktiskt. Lyckas man här kan man gå hur långt som helst.
Agim Ajdarevic växte upp i Sokobanja, en småstad i den serbiska delen av dåvarande Jugoslavien. Under hela uppväxten fokuserade han mer på fotbollen än på skolan, och när han 16 år gammal fick en förfrågan från klubben Radnicki i Nis, den stora staden sex mil hemifrån, såg han det som ett kvitto på att han hade valt rätt. Radnicki Nis låg i förstaligan, Agim såg möjligheten att kunna försörja sig på det han älskade att göra.
Snart gjorde han sig känd som en spelare som ogärna sprang på planen och sällan deltog i uppspelsfasen, men som var begåvad med ett exceptionellt målsinne. Han snittade 15-20 fullträffar per säsong.
Men det var svårt för en kosovoalban att göra karriär i den jugoslaviska ligan. Få talade politik i det kommuniststyrda landet, men Agim upplevde att ursprunget spelade mer roll än någon ville erkänna. Vid ett tillfälle var Partizan Belgrad intresserade av honom. Trots flera framgångsrika säsonger sa klubben i slutändan nej. Agim kunde inte vara säker, men han misstänkte att storklubben hade resonerat annorlunda om han hade hetat Goran eller Zoran.
I stället hänvisades Agim till många klubbyten och korta kontrakt. Han klagade inte. Han hade lovat släktingarna i Sokobanja att han skulle klara av att livnära sig på fotbollen – och det lyckades han med.
Efter säsongen 1992 åkte han, Emine och tvåårige Astrit till Sverige på semester för att hälsa på hustruns släktingar i Bengtsfors. Medan de var där bröt oroligheterna på Balkan ut i fullt krig. EU införde visumtvång och FN embargon mot Jugoslavien, alla flygningar ställdes in. Familjen kom inte tillbaka. Släkt, vänner, bostad och arbete försvann på ett ögonblick.
Agim var rådvill i en dryg månad, sedan anmälde han familjen som flyktingar. De placerades på en förläggning i Göteborg och funderade över framtiden. Agim Ajdarevic hade aldrig haft något annat jobb än fotboll, och eftersom Emines bror spelade i division fyra-klubben Croatia kände han folk med kontakter. Kroaten Josip Baric, som genom åren hade tränat flera klubbar i stadens lägre divisioner, försökte hjälpa till genom att ordna provspel med Häcken, Gais och Öis. Där var tränarna tveksamma till att satsa på en spelare som till och med själv erkände att han ogärna sprang. Dessutom ville Agims klubb i Jugoslavien – Spartak Subotica – ha 250 000 D-mark för att släppa anfallaren.
Efter ett halvår förflyttades familjen från Göteborg till flyktingförläggningen Vita Hästen i Falkenberg. Agim gick upp till Falkenbergs FF:s vinterträning på idrotts-platsens grusplan och frågade om han fick vara med.
Klubben behövde en målskytt och anfallaren sa att lönen inte var det viktigaste: »Jag vill ha ett liv, jag vill ha någonstans att bo och kunna försörja min familj.« FFF prutade Spartak Suboticas prislapp till drygt 100 000 kronor, skaffade Ajdarevics en bostad, köpte möbler och tog hand om alla räkningar. Efter bara ett par veckor på flyktingförläggningen flyttade familjen till lägenheten i Falkagård i centrala Falkenberg.
Agim blev FFF:s mest pålitliga målskytt, gjorde 105 mål på 175 matcher och bidrog till att klubben etablerade sig i Söderettan.
Chefsscouten Malcolm Elias mobilsignal bryter tystnaden i receptionen på Liverpool FC:s ungdomsakademi.
– Hey Astrit, det är nog den där vänsterfotade mittfältaren jag behöver i stället för dig.
Astrit Ajdarevic skrattar. Han är van vid Elias torra humor, och översätter på albanska till pappa Agim som sitter bredvid honom i soffan. Ungdomslaget har precis tränat, och Astrit har fått en isbadsbehandling för sina ömmande muskler.
– Är det där du ska ha din tröja sedan? frågar Agim, och pekar på en monter framför dem.
Bredvid blanka pokaler som påminner om ungdomsakademins framgångar ligger landslagströjor skänkta av gamla spelare som fostrats här – Robbie Fowlers från matchen där han gjorde sitt första landslagsmål mot Mexiko på Wembley 1997, Steve McManamans från Colombiamatchen i VM 1998, Michael Owens från matchen mot Tunisien i samma turnering.
Astrit har redan skänkt en tröja till moderklubben Falkenbergs FF. Ännu har den inte fått plats på väggen bredvid Pär Zetterbergs.
– Det kan göra mig förbannad. Vill de inte hänga upp tröjan? säger Agim.
Astrit rycker på axlarna. Han följer fortfarande Superettanresultaten nyfiket, många av kompisarna spelar kvar, men han känner också att det finns människor i klubben som tycker att han har valt fel och riskerar att sumpa sin talang.
– Jag tvekade aldrig när Liverpool ville ha mig. Jag vill göra mig ett namn. Jag vill lyckas, ha ett bra liv och leva på det jag älskar att göra. Förutsättningarna är bättre här. Farsan flyttade själv från familjen när han var 16, varför skulle inte jag göra det då?
Men den engelska fotbollen blev en chock. Astrit jämför matchernas första femton minuter med »att bli jagad av en galen hund«, pauserna vid hörnor, inkast och skador kortas ner till ett minimum.
– Ligger du på planen här springer doktorn in, drar dig i håret och slänger dig utanför sidlinjen så att spelet kan fortsätta. De vill ha fart hela tiden. Jag har inte vant mig ännu. Jag försöker köra som alla andra och då tar jag också slut fortare.
Han har ett par träningspass extra i veckan för att nå ifatt lagkamraterna konditionsmässigt. När han åkte över var han rädd att spelet skulle vara för hårt för honom. Managern Steve Heighway frågade Agim: »Din son är bra, men kan han tackla?« »Absolut, du ser väl att han är stor och stark?« svarade Agim, och försökte hålla masken. Själv hade han aldrig tacklat någon i hela sitt liv – och han hade inte sett sonen göra det heller.
– Nu har jag utvecklats. Från att ha varit en kyckling är jag hårdast i laget, ler Astrit.
Sedan kommer han på att den nyvunna tuffheten gjorde att han fick se lagkamraterna förlora första finalmatchen mot Manchester United från läktaren. Han beskriver det som den största motgången i karriären.
– I FFF visades jag bara ut en gång, efter två gula kort. Direkt utvisning hade jag inte fått sedan jag var tio och spelade mot Stafsinge. Domaren letade i fickan efter korten, men hade glömt dem hemma, så han pekade bara mot omklädningsrummet och sa: »Du, gå ut!« Alla garvade.
Liverpool FC:s akademi utbildar spelare från sju år och uppåt. Här finns tio fotbollsplaner, en inomhushall och en restaurang som serverar spelarna frukost och lunch. Astrits lag har två tränare och ett läkarteam att tillgå vid varje träning.
I receptionen sitter ett inramat intyg signerat Howard Wilkinson, ett godkännande till Liverpool från det engelska fotbollsförbundet. Licensieringen är ett resultat av den granskning engelska fotbollsförbundet gjorde i mitten av 1990-talet. Engelsmännen sneglade över kanalen, lärde sig av de franska akademierna och kopierade dem rakt av. Hösten 1997 antogs en handlingsplan som krävde bättre utbildade ledare, högre träningsdoser och mindre tävlingsinriktat matchande av unga talanger, samt en på det hela taget mer professionell inställning till fotbollsutbildning. På senare år har flera engelska Premier League-klubbar också värvat de mest framgångsrika franska ungdomstränarna.
Men Liverpool FC satsar hemvävt. Den legendariske vänstermittfältaren Steve Heighway styr akademin med järnhand. Han håller sällan i träningar eller matchgenomgångar, men dundrar gärna in efter en halvtimmes spel och berättar hur taktiken ska förändras. När spelarna tränar kan de se managerns dyra BMW komma körande på gångvägarna som leder till fotbollsplanerna. Heighway parkerar vid sidlinjen, går in på planen och korrigerar den arbetande tränaren för att sedan återvända till bilen och köra därifrån.
Ingen vågar protestera, och spelarna vet vem de ska hålla sig väl med för att ha en chans att utvecklas. De vet också att det hårda arbetet och de senaste årens satsningar – som värvningen av Southamptons chefsscout Malcolm Elias, känd för att ha fostrat Theo Walcott – ger resultat. Förra året vann klubben FA Youth Cup – nu står man inför en ny final.
– De är proffs här. De tar hand om dig på alla sätt. Är det något jag behöver säger jag bara till, säger Astrit.
U-laget består mest av spelare värvade från närområdet, men där finns också ett antal irländare och Martin Hansen från Köpenhamn. Den danske målvakten bodde sedan tidigare hemma hos tränaren John Owens. När Astrit kom över var det naturligt att göra plats för ytterligare en nordbo i huset som ligger 20 minuters bilfärd från Liverpools centrum.
John är en äldre, gråhårig herre med snälla ögon, och en av dem som Steve Heighway gång på gång kör över med sina beslut. John har haft årskort på Anfield Road i 44 år, jobbat heltid för klubben i tolv och dessutom coachat engelska ungdomslandslag där han fostrat spelare som Michael Owen, Scott Parker och Joe Cole.
– Han är väldigt snäll och det är bra att bo hemma hos honom och hans fru, säger Astrit. De lagar mat åt en, de tvättar, det är som att vara hemma. Det enda negativa är att de bor mitt ute i bushen – jag ser hästar och åsnor från mitt fönster.
Omställningen är stor. Från att ha bott nära familj och vänner till att bo utomlands, från lilla Falkenberg till stora Liverpool. Även om Astrit fortfarande varken kan tvätta eller laga mat (»jo, jag kan koka ägg«) tycker han att han har utvecklats mycket sedan han flyttade.
– Jag var mer ett litet barn innan. Titta på Zlatan. Det är stor skillnad på hur han var när han spelade i Malmö och på hur han är nu. Man förändras som människa när man inte har tryggheten från familjen, man får djupare tankar om saker. Nu måste jag ta ansvar. Vad ska jag äta? Vad ska jag köpa? När jag var hemma fixade morsan allt.
Astrit Ajdarevic var en talang redan som barn. När pappan tränade med Falkenberg följde Astrit med. Vid sidan av planen övade han finter och skott med egen boll. Vid ett sådant tillfälle frågade FFF:s P6-tränare Anders Ambrosius om inte fyraåringen ville spela med dem i stället. Astrit sa ja, och dominerade från första stund med en känslig vänsterfot, god spelförståelse och välutvecklad teknik.
– När jag var liten sa folk inte »titta, där är han Johan«, utan »titta, där är han Astrit«. Det är inte menat som skryt, jag bara berättar hur det var. Jag stannade ofta kvar för att lära mig nya finter, skjuta frisparkar eller lägga straffar, och jag siktade bara mot kryssen. Jag ville inte göra sådana där lätta skitmål. Fula mål räknas också, det vet jag i dag, men då var det inte så.
När Agim gick till Varbergs Gif 1997 kunde han inte längre köra sonen till träningen, och Astrit började istället i Rinia, en invandrarklubb som Agim precis hade bildat och där möjligheterna att ordna skjuts via släkt och vänner var större. Astrit fortsatte att utvecklas. När Rinias pojklag vann mot Ullared med 20-0, gjorde Astrit 15 av målen.
Som tolvåring återvände han till FFF. Han spelade med 15-åringarna när han var 13, med 18-åringarna när han var 15 och han var given i det Hallandslag som togs ut till Elitpojklägret i Halmstad 2005. Han hade spelförståelsen och tekniken att styra spelet, egenskaper som stod ut från mängden.
Runt Sannarpsfältet trängdes som vanligt talangscouter från hela norra Europa. När Halland mötte Uppland i första matchen dominerade Astrit fullständigt. Han gjorde ett mål och spelade fram till det andra. Halland vann med 2-0.
– Bara på den matchen var han väl given på första landslagssamlingen, säger Anders Jensen, tränare för Hallandslaget.
Han landslagsdebuterade i augusti 2005 i P15-landslagets dubbelmöten med Finland. Telefonen hemma i huset i Falkagård började ringa omedelbart.
Först blev far och son bjudna till Werder Bremen, men återvände hem skeptiska till tyskarnas förutsättningar. Werders klubbledning pratade en del om fotboll, men alltför lite om social trygghet. Astrit och Agim diskuterade också med Manchester United och Pär Zetterberg i Anderlecht, samt med flera av de allsvenska klubbar som alltid söker igenom pojklandslagen i jakt på unga löften.
I november 2005 bjöd Halmstads BK Astrit och Agim till HBK:s Uefacupmatch mot Sampdoria på Ullevi. De såg Fifaagenten Martin Dahlin i sällskap med sin spelare Ola Toivonen några meter bort. »Titta pappa, ska vi gå fram och hälsa?« sa Astrit, och pekade på den före detta landslagsstjärnan. Agim la armen om Astrit och sa: »Lugn, om ett år ringer Dahlin själv till oss och ber att få vara din agent. Då sitter du där med honom i stället.«
Martin Dahlin ringde några månader senare för att erbjuda sina tjänster.
Våren 2006 spelade Astrit bortalandskamp i Kroatien, och efter matchen kom en av Liverpools talangscouter fram och sade att klubben skulle komma att höra av sig. Veckan därpå kom ett brev till Falkenbergs FF, där Liverpool förklarade att de var intresserade av att bjuda över Astrit för provträning. Flera olika scouter hade hållit koll på honom vid skilda tillfällen och oberoende av varandra rekommenderat klubben att gå vidare. Agim diskuterade med FFF-ordföranden Lars-Eric Nilsson och sa efter lite funderande nej till erbjudandet. »Vi låter Astrit spela med Falkenberg i år. Säg åt dem att ringa efter säsongen så får vi se.«
I maj månad debuterade så Astrit för FFF:s A-lag från start, i cupmatchen mot Enköping. Han gjorde ett mål i en match som FFF vann med 4-2, men satt återigen på bänken i nästa ligamatch.
När hösten kom ringde Liverpool hem till Agim. De ville ha över Astrit ensam eftersom de alltid gjorde så, för att se hur spelarna klarade sig på egen hand. »Då skiter vi i det. Skicka en biljett till mig också, annars får det vara«, svarade Agim. Det kom två biljetter.
Efter två besök på Liverpools ungdomsakademi erbjöd engelsmännen kontrakt. Martin Dahlin avrådde. Han tyckte det var bättre att försöka ta plats i Falkenbergs FF:s Superettanlag, sedan hitta en allsvensk klubb och därefter slå sig in i landslaget.
»Fy fan vad jag har bråkat med vissa av de äldre spelarna om det. De trodde att de kunde köra med mig men jag satte mig i respekt. Det är inte alla som köper det.«
Agim frågade Falkenbergs tränare om sonen skulle få spela mer den här säsongen. FFF kunde inte ge några garantier, och erbjöd dessutom en minimal löneförhöjning om Astrit förlängde sitt kontrakt. För Agim stod valet mellan att låta sonen spela ut det kontrakt han hade och gå gratis till Liverpool sommaren 2007, eller att jobba för en omedelbar transfer.
Han vände sig till ordförande Lars-Eric Nilsson och sa: »Det här är min klubb och jag vill att den ska få pengar. Men jag gör det inte för din skull. Nu ordnar vi pengar till FFF.«
Eftersom Astrit var 16 kunde Liverpool bara erbjuda det standardkontrakt på 100 pund i veckan som alla juniorspelare lyder under. Pappa Agim förhandlade om den lön som väntade den dag Astrit fyllde 17, och ställde hårda krav. Han sa omedelbart nej till ett generöst bud från Liverpool, trots att både Astrit och Martin Dahlin var nöjda. Klubben sa att de skulle fundera en vecka och Agim blev mer nervös för varje dag som gick. Sju dagar senare mailade Malcolm Elias och sa att det var klart.
Falkenbergs prislapp hamnade på cirka tio miljoner kronor, det blev den största affären i föreningens historia.
Alla utom skolan var nöjda; Astrit ville studera på distans men lärarna sa nej. Pappa Agim tyckte det var lika bra: »Plugga kan du göra när som helst. Vill man lyckas i livet och bli en stor fotbollsspelare så räcker det inte med att satsa när man är 18, 19, 20 år, man måste flytta när man är ung. Du har fotboll som jobb nu, precis som jag hade.«
Den 18 januari gick flyttlasset.
»Jag har aldrig sparat något. Jag kör barnen till och från träning, köper de nyaste skorna och kläderna och stöttar dem. Det har gjort att de älskar fotboll.«
Agim sneglar på sonen:
– Astrit säger att han inte tvekade på att flytta hit, men det gjorde han. Han funderade på att stanna ytterligare ett halvår i FFF och gå till Liverpool den här sommaren. Jag sa till honom: »Jag tror inte du spelar i Falkenbergs förstaelva i år. Tackar du nej till Liverpool och säger att du vill satsa på FFF så låter tränaren ändå inte dig spela«.
Agim hade själv haft FFF:s Stig Kristensson som tränare och kände på vibbarna att klubben ville ta ner sonen på jorden. I en match som FFF ledde med 3-0 bytte man in Astrit först två minuter från slutet.
– Då vill man ju bara jävlas. Därför sa jag: »Gå till Liverpool, börja på nytt och spela med folk som inte har en massa åsikter om dig.« Jag är glad att Astrit kom hit. Om han hade stannat i Sverige är jag rädd att man hade förstört hans karriär.
Astrit nickar. I flera år har det talats om den nya invandrargenerationens genombrott i svensk fotboll, och ungdomslandslagen innehåller många namn med internationell klang. På yppersta elitnivå har lite hänt.
– Det är mycket snack i Sverige, du vet, säger Astrit. Ta landslagen. Vårt 90-landslag är bättre än både 89:orna och 88:orna, men ingen av våra spelare får gå upp och spela med dem, bara för att det ska vara så. Kolla Wayne Rooney som debuterade när han var 17. Vem har debuterat som 17-åring i svenska landslaget?
– Det finns en avundsjuka i Sverige som inte är bra, säger Agim. Jag var den första utlänningen i FFF som lyckades, man gillade mig, tidningarna skrev gott om mig och jag var alltid på topp. Men efter mig kom det många som fick skit. Ta Darko Mavrak. FFF kommer inte få en bättre spelare, men han fick knappt chansen och kostade 20 000 kronor i månaden. Man kan bli bra i Sverige, men när man blir det jobbar alla för att sänka en.
Barnen – Alfred, nio år, Adelina, elva, och Beni, tolv – spelar för FFF. Agim går på samtliga hemmamatcher och säger att han står i evig tacksamhetsskuld till klubben som en gång i tiden hjälpte honom in i Sverige.
Ändå känner han sig inte alltid välkommen på Falkenbergs IP. Agim säger att det handlar om personkemi. Han älskar klubben men inte alla som jobbar i den.
– Man ska vara på ett speciellt sätt för att accepteras i svensk fotboll. Mellanbarnet Beni är en sådan som alla svenskar gillar. Han jobbar hårt, sliter på planen och anpassar sig. Det är inte säkert att det är så bra. Astrit var inte sådan.
– Jag tjafsade mycket, säger Astrit. När jag kom upp i seniorlaget gjorde jag som alla andra unga – bar bollar, koner och fyllde på vatten – men det kan man inte göra för all framtid. Till slut var jag tvungen att säga ifrån. Fy fan vad jag har bråkat med vissa av de äldre spelarna om det. De trodde att de kunde köra med mig men jag satte mig i respekt. Det är inte alla som köper det.
Jag frågar Astrit om han har hemlängtan.
– Lite. Jag kan sakna familjen och vännerna ibland.
– Inte flickvännerna då? säger Agim.
– Det finns nya här.
– Engelska tjejer är väl inte snygga?
– Du har ingen aning, mannen.
Astrit är den andra svensken i Liverpool FC. Den första är fortfarande väl ihågkommen. Vid en av vårens Champions League-matcher passerade Glenn Hysén, på plats för att TV-kommentera, ett par meter ifrån Astrit. Astrit sträckte fram handen för att hälsa, men den före detta landslagsbacken märkte inte gesten utan gick bara förbi. »Kul att jag finns« tänkte Astrit.
– Han borde väl ha koll på att jag är här? Fast jag vet inte, det är som tre olika klubbar det här – vi på akademin, sedan reserverna och så A-laget. Vi tränar på olika ställen.
Steget till A-laget är stort. Klubben är nöjd om några enstaka spelare per årskull avancerar till Rafael Benitez lag. De flesta av juniorerna kommer att spela för andra, mindre glamourösa, klubbar i framtiden.
Jag frågar Astrit om han inte är rädd för att bli en av dem som aldrig kommer vidare.
– Det handlar inte om att lyckas eller misslyckas. Det handlar om erfarenhet. Det finns många som har kommit hem och ändå blivit bra spelare. Ta Johan Elmander som gick till Feyenoord, drog tillbaka till Sverige och gör succé nu. Man misslyckas aldrig. Man får bara nya erfarenheter. Du har inget att förlora. Du kommer få motgångar, du kommer få medgångar, du kommer få mycket beröm och mycket skit. Jag är förberedd.
I Albert Dock betraktar Agim och Emine personalen som skyndar ut och in ur restaurangerna. Utemöbler ska in, skyltar bytas ut, nya bordsdukar fram – kvällens anstormning förbereds. På långt avstånd kan man höra hur diskoteken testar sina högtalaranläggningar.
Emine berättar att släktingar runtom i världen nu har satt barnen i hårdträning för att de också ska bli fotbollsproffs. De brukar ringa och fråga Agim hur han har lyckats, och Agim svarar: »Jag har aldrig sparat något. Jag kör barnen till och från träning, köper de nyaste skorna och kläderna och stöttar dem. Det har gjort att de älskar fotboll.«
Agim berättar att yngsta sonen Alfred blev ledsen när han fick reda på att föräldrarna skulle åka över till Liverpool.
– Men inte för att han inte fick följa med. Han sa bara: »Vem ska då köra mig till träningen?«
Enligt pappan är nioåringen den största talangen i familjen. I pauserna på FFF:s Superettanmatcher springer Alfred ibland in på planen och jonglerar utan att bry sig om att det sitter hundratals åskådare på läktarna som häpnar över vad han kan göra med bollen.
– Tänk om några år när barnen spelar i stora klubbar allihop. Då kan vi flyga från Liverpool till Barcelona, från Barcelona till Milano, säger Agim till hustrun.
– Du bara drömmer.
– Men du vet hur det är med mina drömmar. De brukar slå in.
Agims egen karriär kunde med lite flyt ha sett annorlunda ut. Han fick aldrig chansen att spela i de största jugoslaviska klubbarna, och att få lämna landet för en utländsk klubb var inte att tänka på för kosovoalbanen. När kriget sedan bröt ut använde han fotbollen till att skaffa sig ett tryggare liv i Sverige i stället för att flänga Europa runt i hopp om ett bättre kontrakt.
I mitten på 1990-talet hade han förfrågningar från portugisiska klubbar. Det var en sista chans att spela på högsta nivå, en sista chans att tjäna stora pengar. Agim sa nej. Sedan 1992 hade han kämpat för svenskt medborgarskap, så att barnen i framtiden skulle kunna resa fritt utan att belastas av familjens jugoslaviska förflutna. En flytt till Portugal skulle göra alla ansträngningar förgäves.
Familjen Ajdarevic blev svenska medborgare 1997, samma år han valde att varva ner i Varbergs Gif. Division fyra var en stor omställning för Agim som var van vid spel på elitnivå. På de första träningarna landade lagkamraternas passningar tio meter ifrån honom, med uppmaningen »spring då.« Han trodde varken ögon eller öron.
Efter en knapp vecka sa han till tränaren Christer Johansson att det aldrig skulle fungera. »Om jag spelar här kommer jag ju slå någon på käften snart.« Johansson lugnade ner anfallaren och bad honom ge det en chans. Vid nästa träning höll Agim tal inför laget: »Bara så ni vet: där ute på planen kommer jag att hata er allihop. I omklädningsrummet efteråt får vi försöka glömma det.«
Med anfallarens hjälp avancerade Varbergs Gif till trean, och satsade sedan hårt för att avancera till division två säsongen 2000.
I en match mot Smålandsstenar fick Agim en armbåge i bröstet, och drabbades av svåra smärtor. Han fullföljde matchen utan att bli kvitt värken. I bilen på väg hem mot Falkenberg vädjade lagkamraten Ali Ademi om att de skulle åka till sjukhuset. Agim vägrade. Två mil hemifrån domnade ena armen bort. Agim vände sig till Ali och sa: »Fan, nu fick jag cancer.«
Lagkamraten körde i ilfart till akuten, där man konstaterade att Agim hade drabbats av en hjärtinfarkt. Han var bara 35 år. Läkarens förklaring löd: dåliga gener i kombination med ett paket cigaretter om dagen de senaste 15 åren. Sedan den dagen har han inte rökt. Numera har han en defibrillator inopererad tio centimeter ovanför hjärtat. Om hjärtat slutar slå stöter defibrillatorn till, och drar igång det igen.
– Jag fortsatte spela något år efter det, läkarna sa att det inte var någon fara, men det kändes inte riktigt som tidigare. Det var dags att sluta. Nu spelar barnen så mycket att jag inte skulle ha tid att spela själv.
Han berättar om tillställningen hemma i bostadsområdet Falkagård, två dagar innan Astrit flyttade till Liverpool. Fritidsledaren Günter Söderhäll-Kollberg hade ordnat fest i fritidslokalen – Falkagårds ungdomar var där för att ta adjö och kommunalrådet Mari-Louise Wernersson höll tal. Hon sa att Astrit var en riktig falkenbergare, att hon var stolt över honom och såg honom som stadens son.
Agim tittar ut över vattnet i den lilla hamnen.
– Du vet, det är ju det som jag har kämpat för. Jag är kosovoalban i hjärtat, men mina barn har växt upp i Falkenberg och jag har slitit för att de ska vara en lika stor del av Sverige som alla deras kompisar. När kommunkvinnan sa så där… jag var stolt. Det var det bästa ögonblicket i mitt liv.
En kutryggig gammal man i grå gabardinbyxor släpar långsamt fötterna över asfalten utanför Old Traffords mäktiga huvudentré:
– Only three pounds you know – too fun to miss! Only three pounds you know – too fun to miss!
Han understryker orden genom att trycka hårt på gastutorna han säljer. Ljudet skär i öronen på alla som skyndar förbi.
Agim betraktar spektaklet genom bussens tonade fönsterruta. Folkmassan på väg in till FA Youth Cup-finalen ser ut som ett gigantiskt barnkalas som gått överstyr: barn fäktas med avlånga ballonger som en energisponsor öser ut, och försöker fly de föräldrar som vill skapa ordning och reda.
Bussen, som kört släktingar och vänner till Liverpoolspelarna från akademin till Manchester, köar sig fram längs Sir Matt Busby’s Way, tar sig runt hela arenan och släpper av sällskapet vid entré B2. De leds upp till Europa Suite, ett vip-rum där det bjuds te, smörgåsar och öppen bar. På väggarna sitter minnen från Manchester Uniteds Europaspel – Champions League-matcher mot Galatasaray, PSV Eindhoven och Bayern München. Där finns bilder på David Beckham, Ryan Giggs och Paul Scholes, spelare som för 15 år sedan själva vann finalen i FA Youth Cup mot Crystal Palace med 3-2.
Agim slår sig ner vid ett runt bord och bläddrar i matchprogrammet. Han kontrollerar om sonen är med i startelvan och ler när han ser namnet. Det är första matchen sedan avstängningen och Astrit går rakt in – ett tecken på hur mycket tränarna tror på honom. Sedan debuten mot Reading i slutet på januari har de egentligen aldrig tvivlat.
Agim säger att han ändå är lite besviken över att managern alltid placerar sonen så långt tillbaka i planen. I Falkenbergs FF var Astrit en offensiv mittfältare som gärna sköt från distans, här ska han gå djupt ner och hämta boll, och sedan fördela den vidare. Han kommer sällan till målchans.
»I andra halvlek spelar Liverpool stabilare. Samtidigt börjar Astrit tröttna. Vid ett tillfälle tappar han bollen på mittplan, varpå United får en farlig kontring.«
Sällskapet tar plats på läktaren. Agims blick spejar oroligt över de elva gulklädda Liverpoolspelarna som tågar in på planen.
– Är han sist eller? Var är han?
Ett stort leende sprider sig i ansiktet när han efter en halvsekunds tvekan pekar på den fjärde killen i ledet.
– Jo, jo där är han ju för fan. Jag såg honom inte.
Agim vinkar med båda armarna över huvudet för att pocka på sonens uppmärksamhet. I havet av tiotusentals andra åskådare är gesten meningslös.
En ljum vårvind sveper över Old Trafford. 24 347 personer har letat sig upp på läktarna och speakern försitter inte en chans att berätta att arenan denna finalkväll är mer »Theatre of Dreams« än någonsin tidigare. Mamma Emine plockar fram digitalkameran för att föreviga när spelarna tar plats kring mittcirkeln för en tyst minut för den avlidne Alan Ball, hjälte från 1966 års engelska världsmästarlag.
– Titta, han är längst av alla, säger Agim till hustrun.
När domaren blåser igång får Uniteds vänsterback omdelbart bollen och avancerar framåt. Astrit fullföljer pressen och försöker bryta. Bollen tar på smalbenet och går ut till inkast.
– Bra Astrit, mumlar Agim och knyter näven.
Agims högra ben stampar oavbrutet mot Old Traffords läktarbetong. Han ser United starta anfall på anfall. Liverpool pressas tillbaka och snabbe Unitedanfallaren Febian Brandy hotar ständigt backlinjen. Astrit försöker lugna ner och ta kontroll över spelet. Han vinner motlägg, delar ut efterslängar och använder armbågarna i närkamperna. Agim njuter av att se sonen ta för sig. Den vita lögnen om sonens tacklingskapacitet är snart inte en lögn längre.
– Skruva in den jäveln direkt i mål nu, säger Agim när han ser Astrit lunka ut mot högerkanten för att slå en hörna.
Sonen siktar mot bortre krysset, målvakten fumlar och ser för ett ögonblick ut att tappa in bollen men vinner till slut kontroll över sina händer.
– Oj, oj, oj! Jag sa ju att han skulle försöka! skriker Agim på läktaren.
Ett par minuter senare klackar Astrit fram bollen till lagkamraten Jimmy Ryan på högerkanten. Ryan dribblar, tittar upp och slår ett inlägg mot straffpunkten där Astrit försöker med en cykelspark som går snett och rinner ut över linjen i närheten av hörnflaggan.
– Men det är bra, Astrit. Du måste försöka, viskar pappa för sig själv.
I andra halvlek spelar Liverpool stabilare. Samtidigt börjar Astrit tröttna. Vid ett tillfälle tappar han bollen på mittplan, varpå United får en farlig kontring.
– Akta, akta, akta rygg! ropar pappa ut över Old Trafford, som om Astrit skulle höra.
Han fräser och slår högerhanden mot sitt ena lår:
– Astrit för helvete! Vad gör du?
Så i 55:e minuten avlossar Liverpools Robbie Threlfall efter en hörna ett vänsterskott som går rakt i nät. Agim skriker: »Äntligen!« 1-0 räcker för en förlängning. Liverpool har hämtat ifatt Uniteds försprång, och spelarna backar några meter i planen för att invänta kontringar. Astrit hamnar på mellanhand i de snabba omställningarna, han får jaga mer boll än tidigare och konditionen tryter.
Klockan tickar upp till 80:e matchminuten innan svensken haltar ut med krampkänning. Han är inte den enda. När förlängningen tar vid linkar flera spelare omkring på Old Traffords gräs. Ingen klarar av att attackera. Straffläggning får avgöra.
– Penaltys will be taken at Stretford End, skriker speakern och hela Unitedklacken på Stretford End stämmer in i jublet.
Spelarna samlas i ring inne på plan och Astrit går runt till alla i laget för att peppa dem. Klapp på kinden, några uppmuntrande ord i örat. Agim ser sin son ställa sig vid sidlinjen, lägga armarna om sina lagkamrater och rikta blicken mot straffpunkten.
United missar första. Liverpool sätter sin. Därefter sätter båda lagen samtliga straffar fram till sista omgången. Unitedspelaren Sam Hewson går mot straffpunkten för att lägga den straff som måste förvaltas. Agim säger:
– Engelsmän brukar missa viktiga straffar. Nu är det dags.
Hewson skjuter över. Astrit studsar upp med armarna i luften. Liverpoolklacken stämmer upp i You’ll never walk alone.
Klockan är halv elva på kvällen. Astrit söker med blicken upp mot läktarna. Agim vinkar energiskt med armarna i luften, men sonen kan inte få syn på honom i folkmassan och Agim börjar hoppa för att synas ännu mer. Till slut ser Astrit honom. Han studsar över reklamskyltarna, plöjer sig genom folkmassan och upp på läktaren.
Agim tar tag om sonens nacke, kysser honom på kinden och viskar på albanska i sonens öra: »Jag är så jävla stolt.«
Astrit omfamnar mamma Emine, sträcker sedan armarna i luften och tar några trappsteg ner mot planen, där lagkamraterna skrålar ikapp med högtalarna i We are the Champions. Plötsligt stannar han, ropar på pappan och kastar sin matchtröja till honom.
Agim viker sakta ihop den svettiga tröjan. Han följer sonen med blicken när han springer ut på planen igen. Agim säger:
– Han kom hit och vann något stort direkt. En bra början för Astrit. En mycket bra början.