Le Dribbleur

I Marseille talar man om honom som »en ängel som kom till staden och äntligen gav invånarna något att vara stolta över«. I Sverige lever Roger Magnusson ett anonymt pensionärsliv och nämns sällan med de största genom tiderna. Offsides Henrik Ystén åkte till Frankrike för att undersöka vad svenskarna missat.

Jag sitter i baksätet i en rostig vit Peugeot och försöker undvika att kräkas. Robert Isnardi är 78 år gammal och tycks tro att han är med i en biljakt i en sämre actionrulle. Han svänger inte när han ska fram genom Marseilles trånga gränder, han attackerar ratten med sträng dubbelfattning och vrider hastigt ett halvt varv åt sidan.

Robert är Olympique de Marseille-supporter sedan evigheter, liksom 65-årige René Simoni i passagerarsätet bredvid. Ingen av dem verkar påverkad av att den lilla bilen vill ställa sig på två hjul i varje kurva.

– Roger Magnusson, c’est le plus grand, skriker René för att överrösta motorljudet. För mig är han störst. Jag har sett två dribblers av den klassen i mitt liv – det är brassen Garrincha och Roger. Efter dem – ingen.

Annons

– Matchen mot Bastia 1972, oh putain, svär Robert.

– Vänsterbacken, Tosi, slutade efter det. När han mött Roger tyckte han att karriären var över, säger René. 

Gubbarna i framsätet försöker överträffa varandras historier om svensken som dominerade på de franska fotbollsplanerna i slutet på 60-talet. De berättar att man på den tiden kunde röra sig fritt på arenan Stade Vélodrome; publiken skyndade till Rogers långsida efter slantsinglingen och i pausvilan bytte de allihop läktare så att de kunde följa högeryttern på nära håll även i andra halvlek. 

– Om han inte spelade hände det att folk vände i entrén och gick hem, säger René.

Robert pekar på en sliten mur vi passerar: 

– Kyrkogården där Andersson ligger begraven.

Robert är gammal nog att ha träffat »Säffle-Gunnar« under hans glansdagar. Svensken – OM:s stora stjärna 1950-1958, som föll ner död och alkoholiserad på väg till Stade Vélodrome 1969 – var fadder för Michelis, den klubb där Robert var teknisk högerytter på 50-talet.

Robert är Marseilles historia destillerad till en liten gubbe. Bredvid mig i baksätet ligger en förstasida från lokaltidningen La Provence från 1990. På framsidan står Robert och gör segertecknet med ena handen och håller en tidning från 1945 i den andra. Vid krigsslutet var Robert 14 år och fotograferades som representant för de ungdomar som kunde lägga kriget bakom sig och börja leva livet. 45 år senare uppmärksammade tidningen händelsen – och Robert – igen.

– På samma förstasida som Churchill, Roosevelt, Stalin, Truman… Inte illa va?

Vi svänger ut på paradstråket Canabiere ner mot Vieux Port, den gamla hamnen. René berättar att gatan var full av folk när OM hade vunnit cupguldet 1969, att president Marcel Leclerc badade i hamnbassängen med kläderna på och att Roger Magnusson den våren för alltid skrev in sig i Marseilles historia med sin specialdragning, där han alltid lyckades få backen stillastående innan han kroppsfintade inåt, petade med höger yttersida och sedan rusade förbi längs sidlinjen.

– Där bodde Roger en gång när han var nere och hälsade på. Vi hämtade honom där, säger Robert. 

– Där har jag varit på film med Roger, kontrar René och pekar på en biograf.

– Men senast bodde han väl här, på New Hotel? frågar Robert.

– Ja, jag hämtade honom. Vi gick och drack kaffe bara vi två.

Annons

– Ooops, en prostituerad! Titta! utropar Robert.  

René vrider på huvudet men är för sent ute. Han svär tyst för sig själv. 

Vi stannar utanför mitt hotell. Jag kliver ur bilen. René lutar sig ut genom fönstret:

– När man går med Roger på stan känns han igen. Han är inte glömd, tro inte det. 

Robert fyller i:

– Jag är ingen doktor, lärare eller advokat. Här sitter en vanlig arbetare. Men det liv jag har levt – oh putain! Inget att ångra, ingenting alls att ångra… Och Roger, han har förgyllt mitt liv – om han bara visste. 

Jag står kvar på trottoaren, förbluffad över hur två män som upplevt det mesta Marseille har att erbjuda, kan säga att Roger Magnusson är bland det största som hänt dem i livet. Själv har jag bara sett mannen – med 14 landskamper och inte en enda allsvensk match på meritlistan – göra några dragningar i ett 15-sekunders matchklipp. I Sverige är han en spelare som aldrig nämns med de stora. 

Men efter de här två gubbarnas timslånga bombardemang om »Rocher«, som de uttalar namnet, börjar jag på allvar förstå något om den anonyme pensionär som jag har letat upp hemma i Sverige. När Roberts bil far iväg som en ilsken geting känner jag en plikt att gräva än djupare i deras »Rocher«. Jag inbillar mig att jag är skyldig Roger det.

Roger Magnusson

Född: 20 mars 1945, Blomster­måla

Klubbar: Åtvidabergs FF 1963-1965, FC Köln 1966-1967, Juventus FC 1967-1968, Olympique de Marseille 1968-1974, Red Star FC 1974-1976, Helsingborgs IF 1976, Vilans Boif 1977-1979

Landskamper: 14 A (3 mål)

Meriter: Franska ligan 1971 och 1972, Franska cupen 1969 och 1972, utsedd till Frankrikes bästa utländska spelare 1969

 

För min egen del började allt 1992 vid ett middagsbord i Lançon, Provence. Jag var på besök hos min svägerska Pascales morbror och moster. På stabbig skolfranska försökte jag prata fotboll med 60-årige Pierrot när han plötsligt pekade på nacken och utropade:

Roger Magnusson! Le Garrincha suédois! 

Jag hade ingen aning om vem Roger Magnusson var. Hans bror Benno – galningen som åkte runt med TV-laget och kunde presentera en lagkamrat som »Ralf Edström, 40 landskamper, fem våldtäkter, ingen fullbordad« – kände jag till. Men inte Roger. 

– Som Chris Waddle, fast bättre, förklarade Pierrot.

Det lät helt osannolikt. Waddle var min favoritspelare alla kategorier. Samtidigt kunde jag inte bortse från glöden i Pierrots ögon eller att den lille farbrodern nu ställde sig upp och, med en osynlig boll vid fötterna, visade hur Roger Magnusson brukade trixa upp lädret på nacken och balansera det där. Sedan förklarade han hur samma Magnusson dribblade sig fram längs högerkanten och slog in bollen i straffområdet där jugoslaven Josip Skoblar alltid, alltid gjorde mål. 

– Skoblar-Magnusson är det bästa samarbete jag någonsin sett på en fotbollsplan, sa han.

Om jag ska peka ut ett ögonblick när jag blev OM-supporter är det detta. Lilla Fridolf-figuren slog knut på sig själv för att övertyga om Magnussons storhet och jag var lycklig över att sitta i ett litet stenhus i en kuperad by omgiven av en ringmur och prata fotboll. När min hustru i dag påpekar hur udda det är att jag – som gjort dygd av att inte stödja något lag för att jag då riskerar att tappa intresset för SPELET – har fastnat för »en korrumperad, obskyr klubb i Frankrike« kan jag inte annat än hålla med. Mitt enda försvar är att jag helt enkelt inte kunde värja mig den där kvällen i Lançon 1992. 

»Publiken ropade: ›Dribble Manu!‹ Så jag tog ner ett inkast på nacken, sprang runt min back och slog inlägget till Skoblar. Han missade, tyvärr. Men alla kommer ihåg det där.«

Därför har jag sedan dess sugit åt mig det mesta om Olympique de Marseille. Jag har jublat över Europacupguld, sörjt korruptionshärvor och njutit när spelare som Didier Drogba, Franck Ribéry och Samir Nasri på senare år blommat ut i den vita tröjan. Roger Magnussons namn har dykt upp med jämna mellanrum men alltid varit en del av det förgångna – mer myt än faktisk fotbollsspelare. Jag har sällan sett honom i tidningar eller i TV-intervjuer, än mindre träffat honom. När jag så i höstas berättade för min pappa att det äntligen var dags sa han:

– Honom minns jag från när han skojade bort Halling på Vallen.

Väl medveten om min pappas fabuleringsförmåga dubbelkollade jag med morbror Björn.

– Ja herregud, det brukar Johnny, snickaren, säga. Halling var mest ute på löparbanan i den matchen. 

Jag visste mer om Stig Halling än om Roger Magnusson. Stig var back i dåtidens Varbergs Bois, hans hustru Inga-Lill arbetade i barnbespisningen när jag gick i låg- och mellanstadiet och jag mindes någon historia om hur Stig en gång efter karriären legat och drömt om fotboll och sparkat rakt in i nattygsbordet med en bruten fot som resultat. 

Jag önskade att jag, de få gånger jag varit hemma hos familjen Halling, hade frågat om Roger Magnusson i stället för att ägna timmar åt att titta på Stigs egenskissade teckningar, där han med streckgubbar och passningsvägar har dokumenterat alla de 1 033 mål Varbergs Bois gjorde under hans tid i klubben.

 

Roger Magnusson stod och väntade utanför Domus i Kristianstad. Det var fredagsrusning in och ut till butiker och när vi gick över Lilla Torg frågade jag om han någonsin spelat i min hemstad Varberg.

Annons

– Jaja. Visst fan har jag det! Vad heter den? Påskbergsvallen?

– Pappa sa att du la upp bollen på nacken i den matchen?

– Kanske, det hände ju lite då och då. 

– Du kickade upp den?

– Nej för fan. Brorsan brukade ju göra det. Men jag tyckte det var för lätt. Jag tog ner inkasten på nacken och sprang runt backen. I Marseille är det ofta den där grejen de pratar om – särskilt en match mot Strasbourg när vi ledde med 6-3 och publiken ropade: »Dribble Manu!« Det var så de började när de inte tyckte det hände något – »Manu, il faut dribbler. Spectacle!« Så jag tog ner ett inkast på nacken, sprang runt min back och slog inlägget till Skoblar. Han missade, tyvärr. Men alla kommer ihåg det där. 

Roger växte upp i småländska Blomstermåla, han frossade i böcker om och av dåtidens stora fotbollsspelare – Gunnar Grens Från Gröna vallen till Wembley och »Nacka« Skoglunds En miljon för en klackspark. Av »Nacka« lärde han sig att fotboll kunde vara en lek även i vuxen ålder, av Gren hur man skulle slipa tekniken genom träning med små bollar. 

– Jag stod i källaren i vårt hus och kickade en tennisboll hela vintrarna. Mamma sa till mig: »Kom upp, det tar för mycket ström.« När jag blev proffs sa jag till henne: »Det kanske var värt elräkningen nu?« 

Roger debuterade för byns A-lag i division fyra när han var 14 år. Tidningarna skrev om »bollfenomenet från Blomstermåla« och 1961 blev Roger, 16 år ung, värvad till Åtvidaberg. Dribblingarna och tekniken gav honom smeknamnet »den nye Nacka«, även om Roger höll till på högeryttern till skillnad från vänsteryttern Skoglund. 

Snart började tunga sportjournalister som »Putte« Kock och Lennart Hyland kräva att Roger skulle testas i landslaget. Hajpen fortsatte när Roger 1963 blev bjuden till Rio de Janeiro för att provträna med Flamengo, där Åtvidabergsföretaget Facits Brasilienchef Gunnar Göransson var president. 

– Jag gjorde fyra timmar om dagen på Facits kontor i Rio, enklare arbete, och så tränade jag på eftermiddagen. Jag blev snabb som fan, det var ett helt annat spel. Man tränade inte kondition utan teknik och snabbhet. Flamengo ville skriva kontrakt men jag sa nej. Det var djävulskt varmt där nere, dessutom var det inte bra betalt så jag förstod att det var bättre att satsa på Europa. 

För något tvivel om att han skulle bli proffs fanns inte, än mindre efter landslagsdebuten 1964 mot Danmark då Sverige vann med 4-1 och Roger gjorde ett mål. Efteråt jämförde Putte Kock honom med andra storheter på högeryttern – Stanley Matthews, Garrincha och Kurt Hamrin: »En superklass där jag nu vill placera ett fjärde namn: Roger Magnusson. Vem är bäst? Mitt svar får bli försiktigt kringgående: Roger kommer i alla fall inte sist i kvartetten.«

»Jag var det som Zlatan är i dag. Mitt namn sålde.«

I sin tredje landskamp – mot Polen i oktober samma år – fick Roger äntligen träffa barndomsidolen. Nacka Skoglund hade precis flyttat tillbaka till Hammarby och gjorde karriärens sista match för svenska landslaget. Journalisterna gick i spinn när de kunde sammanföra det 35-åriga originalet med den 19-årige arvtagaren. Efter matchen bjöd Nacka med Roger och några landslagskompisar till Bacchi Wapen. Roger minns hur Nacka behandlades som en popstjärna, hur folk kom fram bara för att få ta på honom. »Bort med kladdarna för fan«, sa Nacka och beställde champagne till sig och sällskapet. 

– Jag berättade för Nacka att jag hade tagit mig från Blomstermåla till Kalmar som 14-åring för att se Inter på Fredriksskans men att jag misslyckats med att få hans autograf i trängseln. Nacka svarade: »Menar du det, Roger? Du ska få kompensation.« Så tog han av sig Inter-nålen han bar på kavajslaget och räckte över till mig.

– Det var stort för mig, han var ju min barndomsidol. Och Nacka hade nästan tårar i ögonen. Efter det ville han att jag skulle stanna i Stockholm i några dagar. Jag sa att jag var tvungen att åka tillbaka till Åtvid och träna men Nacka sa: »Ring ›Julle‹ och säg att du har ont i kistan.« Fast jag åkte hem i stället.

Nacka försökte också övertala Roger att välja Inter men Åtvidaberg hade redan goda kontakter med Juventus genom de italienare som jobbade på Saab i Linköping. I februari 1965 träffade Roger klubben på Facits kontor i Stockholm. Trots att Italien var på väg att införa importstopp på utländska spelare, och trots att högeryttern skulle rycka in i lumpen 1966, ville italienarna skriva kontrakt så att ingen annan hann före. Vid muck var importstoppet fortfarande inte hävt och Juventus lånade ut Roger till Köln ett år. Där trivdes han inte alls. 

– Efter det ville jag egentligen hem till Åtvidaberg igen men jag insåg ju att jag inte skulle få ut mina pengar då. Så jag stannade ett år i Italien och fick bara spela med Juventus i Europacupen. 

Roger gjorde bra ifrån sig. I kvartsfinalen tvingade tyska Eintracht Braunschweig italienarna till en tredje och avgörande match på neutral plan i Bern. Det var en av få matcher i Europa den kvällen, mötet TV-sändes i många länder och Roger gjorde ett vackert mål som tog Juventus till semifinal.

– Det var en sådan där jävla slalomdribbling. Jag sköt precis innan jag föll, bollen gick i bortre stolpen och in. Det var en jävla tur, egentligen var jag ju ingen målskytt. Hade jag inte gjort det målet så… men Juventus gnuggade händerna och skrev nytt kontrakt med mig direkt. De visste att det inte skulle bli några problem att hyra ut mig efter den matchen. Det var strax efter det som jag hörde talas om att OM ville ha mig. Det enda jag visste om Marseille var att stan var känd som ett rufflarställe och att »Säffle-Gunnar« spelat där. Men jag tänkte att visst, varför inte? 

 

Marseilles gamla hamn badar i sol. Det är 15 grader varmt men folk bär ändå tjocka vinterjackor. Från det vitblåa OM-caféet ser jag ut över båtarna som går till If, ön där Greven av Monte Cristo satt fängslad i Dumas roman, samtidigt som jag bläddrar i den specialutgåva om OM som France Football gett ut den här veckan. Roger Magnusson ägnas en halv sida.

Fiskhandlarna packar ihop lådorna på andra sidan kajen, försäljningen är över för i dag. Jag bläddrar i de tidningar jag packat på mig, läser om helgens match – OM-Lorient, där hemmalaget har chans att sätta press på Lyon i tabelltoppen – och noterar att France Footballs OM-utgåva kallar Roger Magnusson »magikern från Skandinavien«. Det är ett av de epitet han tilldelats här nere. »Dribblingstrollkarlen« är ett annat. Eller kort och gott »Le dribbleur«. Han var en av det sena 60-talets mest eftertraktade spelare och kunde göra nytta i vilket lag som helst. Men det är tekniken, de oväntade dribblingarna och de publikfriande tricksen som folk pratat om i alla år, ända sedan genombrottet i 60-talets Sverige.

– Jag var det som Zlatan är i dag. Mitt namn sålde, som Roger sa när vi träffades.

Journalisterna gjorde ständiga hemma hos-reportage i tidningar som Se, Fib Aktuellt, Lektyr, Bildjournalen. Han gjorde reklam för hårgelé – och pikades av kompisarna eftersom de alltid tyckte han var rufsig i håret. Och när Roger skulle till Juventus försökte en PR-byrå i Stockholm få honom att byta namn till »Facit« Magnusson« i utbyte mot ett fett reklamkontrakt med företaget. Roger tackade nej. 

Allt det där känns väldigt avlägset. När jag åkte ner hit frågade en fotbollsintresserad kompis:

– Magnusson… jag känner igen namnet. Var han bra? Spelade han innermittfält? 

Jag försökte förklara: Högeryttern, dribblern, en av OM:s största genom tiderna. Sedan sa jag: 

– Bennos brorsa. 

Kompisen nickade. Nu sitter jag och skäms över absurditeten i att försöka förklara Roger som bror till någon som gemene man framför allt känner igen från TV-laget. Vad var det som hände? Vart tog den där omslagspojken, den tidens Zlatan, vägen? Jag minns ju från min barndom hur vi svenskar hade alldeles för lätt att övervärdera de våras lyckade insatser utomlands. Det gällde allt från Abbas skivförsäljning och säkra, trygga Volvo till barndomens Sportnyttreferat där Mats Gren kunde »ligga bakom segern« för sitt Grasshopper FC bara han ordnade fram inkastet som fem passningar senare gav ett mål.

Med Roger Magnusson blev det tvärtom. Svenskarna glömde. Fransmännen slutar aldrig att minnas.

När veckotidningen Le Nouvel Observateur inför VM 1998, som en introduktion till fotboll, presenterade tre klassiska dribblingar nämnde man »Le Matthews«, »Le Garrincha« och »Le Magnusson«. Och när Mario Albano, skribent på lokaltidningen La Provence, nu slår sig ner vid mitt bord blir kontrasten till min kompis hemma i Sverige total:

– Jag har svårt att tala om Roger Magnusson utan att få tårar i ögonen, säger Albano.

Han har följt OM på nära håll i över 30 år och säger att en av hans livs lyckligaste arbetsdagar var när han sammanförde Roger Magnusson och Chris Waddle på OM:s träningsanläggning La Commanderie. Hur stor Waddle än var i Marseille, fick han alltid höra att han påminde den äldre generationen om en svensk som hade spelat i klubben 25 år tidigare. På OM:s mest ambitiösa supportersida på nätet – OM4ever.com – är det också Roger, och inte Waddle, som tar plats till höger i »Århundradets startelva«.

– Du förstår, Roger var speciell för oss, säger Albano. Hans blonda hår, hans spelstil… han var som en ängel som kom till staden och äntligen gav invånarna något att vara stolta över. När han kom hit 1968 var jag tio år. Han är min barndom, han får mig att minnas mina föräldrar, Stade Vélodrome på den tiden, känslan av att vara med om något stort. 

Jag påpekar att OM haft många stora spelare, flera av dem världsmästare, efter Roger: Jean-Pierre Papin, Abédi Pelé, Marcel Desailly, Didier Deschamps, Alan Boksic, Rudi Völler… Jag säger att klubben har vunnit både ligan och cupen efter Rogers tid, ja, till och med Europacupen. Albano nickar och säger att det delvis handlade om tajming. Många minns Gunnar Andersson för hans mål på 50-talet men laget vann aldrig någon titel. Därefter åkte klubben ner i division två. OM befann sig i ett djupt, svart hål när Roger kom.

– Eftersom han var svensk fanns det en förväntan – alla kom ihåg Andersson och vad han hade gjort här. Dessutom hade vi haft Gunnar Johansson, han var väldigt omtyckt här nere. Svenskar hade gott rykte och alla längtade efter framgång. Folk pratade redan innan Roger spelat sin första match om att det här kunde bli något stort, att det här kunde vara vändningen.

Debuten skedde mot Bordeaux den 3 september 1968. Roger rörde knappt bollen i inledningen av matchen – och när han väl gjorde det tappade han den direkt. Albano minns hur folk på läktaren skruvade på sig: »Le Garrincha suédois? Aldrig i livet.« Så fick Roger en passning på mittplan och började dribbla. Han tog sig förbi en, två, tre spelare. Sedan rundade han målvakten och la in bollen i öppet mål. Stade Vélodrome exploderade. Därefter spelade Roger fram till ytterligare två mål. »Det hade varit bättre om jag gått på bio i kväll, det gick inte att ta bollen ifrån honom. Han är nog den mest tekniska spelaren jag har mött i den franska ligan«, sa Bordeauxs vänsterback Gérard Papin till de franska tidningarna. 

När Roger drabbades av blindtarmsinflammation bara fyra omgångar in på säsongen rasade OM i tabellen. Efter comebacken började man återigen rada upp segrar. Dessutom vann man cupen våren 1969. Det var klubbens första cupseger på 26 år.

– Roger lyfte laget, minns Albano. Han var skillnaden. Han uppmärksammades överallt. Inte bara i Marseille. Det gjordes till och med en dokumentär om honom i ett stort TV-program – Les coulisses de l’exploit. Han var något som resten av Frankrike ville ha. Så hade vi inte känt på mycket länge. 

 

Jag har sett programmet som Albano talar om. Jag ställde upp datorn på Duvanders konditori i Kristianstad och visade Roger att jag hittat Les coulisses de l’exploit, från den 8 mars 1969, på nätet. På skärmen dribblade Roger, 24 år, bort motståndare på en ojämn gräsplan. Dragningarna visades i slow motion, ackompanjerade av en pretentiös reporterröst: »Franska och utländska tränare som sett den här virtuosen spela är eniga: Magnusson är en av de mest briljanta spelare fotbollen någonsin haft. Han har allt – teknik, vighet, uthållighet, snabbhet, intelligens. I ett ord: klass.« 

Roger log när han såg bilderna:

– Det här gick på bästa sändningstid en lördag. Det gav ett enormt genomslag. Plötsligt visste alla vem jag var.

I Marseille, en stad mer lik Neapel än Paris i sina känslouttryck, betyder första intrycket allt. I Marseille, en miljonstad men också ett fiskeläge fyllt av skrönor, är nyanser sällan något eftersträvansvärt. I Marseille, där hamnen ofta tas som illustration för hur man vänder resten av Frankrike – särskilt Paris – ryggen, vårdar man sina stolta ögonblick ömmare än någon annanstans. 

Roger var som gjord för Marseille.

– Efter debuten sa en kompis: »Jag har aldrig sett en latare människa än du under de första 20 minuterna.« Och det stämde. Jag stod mest på kanten. Men så kom de där slalomdribblingarna och det blev ett jävla jubel. I dag överdrivs ju det där också – många som pratar om det där nere säger ju att jag dribblade av hela motståndarlaget, så var det inte. Fast det var snyggt, det medger jag.

Hemmaplan. Roger har snart bott 30 år i Kristianstad. »Jag var nere i Marseille två gånger förra året. Först när vi firade 35-årsjubileumet av dubbeln. Sedan dog Kula, vänsterbacken, så då åkte jag ner igen på begravning.«

Före debuten träffades Roger och Gunnar »Säffle« Andersson för första gången. Säffle kom fram på uppvärmningen och önskade lycka till och efter matchen tolkade han åt de franska journalisterna som ville veta allt om den nye svensken.

– Han slog sig ner i omklädningsrummet och sa: »Nu kommer du att bli en lycklig man«, minns Roger.Han var sliten, såg ut som 60 fastän han bara var 40. Men han levde upp av det där, han fick ju också hänga på när journalisterna ville ha specialintervjuer dagarna efteråt. 

Säffle hade återvänt till Marseille efter några tunga år i exil. Säsongen 1957/1958 var hans sista för OM. Den bar han sedan öppnade gjorde alkoholmissbruket värre och plånboken tunnare. Efter att 1964 ha försökt bosätta sig i Sverige – som spelande tränare i IFK Arvika – återvände han till Frankrike, men inte till Marseille utan till Paris där han tog jobb hos en vän på ett ölsjapp. 1966 beslutade OM:s president Marcel Leclerc att klubben, som efter ett par år i division två behövde positiva rubriker igen, skulle få ordning på Andersson. Man tog ner den förre skyttekungen till staden, gav honom en lägenhet samt ett jobb på simstadion. IFK Norrköping bjöds ner för vänskapsmatch där entrépengarna skulle gå till svensken. Säffle gjorde avspark och tidningarna skrev »Gunnar départ à zéro« – Gunnar börjar om från noll. I efterhand kan man konstatera att försöket misslyckades. Leclerc fick visserligen den PR han eftersträvat men Säffle skötte inte jobbet, sålde lägenheten och föll än djupare in i missbruket. 

Roger uppmanade honom att flytta hem till Sverige:

– Gunnar svarade: »Du, där hemma pratar de bara om sommarstugor och båtar och så går de och lägger sig klockan tio på kvällen. Det är ju då mitt liv här i Marseille börjar.« Han hade den där humorn, vet du. Han var en för jävla snäll människa. 

Roger minns också hur Gunnar Nilsson, Expressens Pariskorrespondent, berättade hur Säffle under de tyngsta åren knackade på hans dörr en julaftonskväll och ville låna pengar för att ta sig från Paris till Marseille. Nilsson, som led med den nedgångne före detta storspelaren, erbjöd några francs till en tågbiljett. Säffle svarade: »Tror du jag tänker åka tåg? Jag ska flyga.«

– Han hade fortfarande kvar den där stjärnstatusen. Den behöll han ända in i det sista. Det var likadant när jag tog med honom ut för att äta. Efter två glas vin började han prata franska, jag förstod knappt ett ord, men det fanns alltid folk som ville prata om gamla stormatcher.

Den historia som vevades mest var matchen mot Saint-Étienne där motståndarnas stjärna Mekhloufi gjorde tre mål men Säffle fyra. Lokaltidningen Le Méridional satte rubriken »Andersson-Mekhloufi 4-3«.

– Jag trodde det var i början av karriären men det var ju 1957 förstod jag efter ett tag. Då hade det redan börjat gå utför. Gunnar berättade för mig att han egentligen var i en jävla dålig form: »Men jag stannade kvar ett helt år i klubben bara på den matchen, det var ingen som vågade röra mig.«

Den 1 oktober 1969 skulle OM möta Dukla Prag i Cupvinnarcupen. På uppvärmningen kom en man fram till Roger och berättade: »Gunnar est mort.« Svensken hade segnat ner på gatan utanför tidningen La Provence redaktion på väg till matchen. Hjärtat hade gett upp. Bara 41 år gammalt. Ryktet färdades snabbt genom staden och åskådarna var – trots seger med 2-0 – dämpade. La Méridionals stjärnkrönikör Étienne Vivaldi skrev dagen efter om Marseilles dåliga samvete under en rubrik som bad anfallaren om ursäkt: »Pardon Gunnar«.

– Jag hade ju sett på Gunnar hur sliten han var, sa Roger. Han hade legat inne på sjukhus med magsår och så. Samtidigt höll han alltid masken mot mig. Jag hörde hur han bad alla om pengar, men aldrig mig. På något sätt ville han hålla fasaden uppe. Det blev begravning bara tre dagar senare. Mycket folk. När jag stod där kom Säffles hustru fram och frågade om jag var Magnusson. Jag nickade. Hon sa: »Jag hoppas det går bättre för Er i Ert liv än det gjorde för Gunnar.« 

 

Åren som följde fick Roger vad Gunnar aldrig hade haft: riktigt bra medspelare. Leclerc värvade landslagsspelaren Charly Loubet men framför allt tog han tillbaka anfallaren Josip Skoblar som varit utlånad till Hannover.

De följande tre säsongerna skulle Skoblar göra 100 mål och Roger spela fram till merparten av dem. På Stade Vélodrome hyllade man målskytten men älskade framspelaren. Det var Roger som drog folk och president Leclerc visste om det. 

Under en tung period, strax före jul, kom presidenten in i omklädningsrummet före en match och gav order om att publiken skulle underhållas till varje pris: »Den som inte spelar bollen till Magnusson får 5 000 francs i böter.« Roger försökte protestera, om nu vänsterbacken hade bollen så kunde han ju inte söka högeryttern med passning. 

Leclerc lyssnade inte. När matchen blåstes igång gick varje boll på Roger, han orkade inte mer än tio minuter och gjorde en usel match. Efteråt kom Leclerc in i omklädningsrummet, stegade fram till Magnusson och sa: »Bara så du vet: Du har förstört mitt julfirande. Och du ska få en överraskning av mig – titta på transferlistan när du kommer tillbaka från ledigheten och kolla om du står med där!« 

– När jag kommer ner till Marseille frågar unga journalister ofta om historien verkligen stämmer, de tror inte på det. Men det var faktiskt så. Han var egen, Leclerc. Och när jag kom tillbaka efter jul gjorde jag en bra match och så var allt glömt. 

Svenskens förmåga att dra folk bidrog också till att Rogers svenska landslagskarriär blev så blek. Frankrike kvalificerade sig inte för VM 1970, vilket gjorde att ligan löpte långt in i juni. När Svenska fotbollförbundet, via brev från ordförande Tore Brodd, krävde att OM skulle släppa Roger till landslagsspel, svarade president Leclerc att han i så fall ville ha 90 000 kronor i ersättning för sin spelare. Presidenten baserade kravet på en detaljerad kalkyl över hur många åskådare som skulle stanna hemma om Roger inte deltog i de matcher som återstod av ligan. 

»Roger var en artist. Det gör att han lever kvar. Hur stor är han i Sverige?«

I Sverige kritiserades Roger när han sa att han var tvungen att lyssna på sin arbetsgivare i första hand. Brodd skickade arga brev på engelska som Leclerc inte förstod ett ord av. Presidenten skickade ännu argare svar till Sverige – på franska. Även Juventus – som Roger fortfarande stod under kontrakt med – blev indraget. Om nu inte förbundet ville betala så fick den klubb som var mest intresserad av att spelaren skulle visa upp sig i VM stå för kostnaden, ansåg Leclerc. 

Slutresultatet blev att Roger missade VM och att Juventus sålde spelaren till OM på ett villkor: att president Leclerc, som de numera avskydde, inte deltog i förhandlingen. Roger själv fick ta emot mycket skit för att han stannade i Frankrike samtidigt som landslagskompisarna åkte till Mexiko:

– Många där hemma muttrade om att jag var girig. Det var också i samma veva som Feyenoord ville ha mig. De hade precis vunnit Europacupen med Kindvall men jag var inte särskilt sugen på Holland. Du vet, Rotterdam mitt i vintern, det är inte Marseille direkt. Så jag sa att om jag ska gå dit då ska jag ha dubbelt så mycket betalt som jag har nu. Och så då det här med landslaget samtidigt. Jag fick lite glidarstämpel på mig. Samtidigt kände jag att jag inte bara kunde sticka från Marseille. Och när det gäller Feyenoord ångrar jag inget. Det gick sämre för dem sedan – själv fick jag ju vara med om OM:s storhetstid. 

Först vann de ligan 1970/1971, klubbens första ligatitel sedan 1948, sedan tog man dubbeln säsongen 1971/1972. Cupfinalen den våren spelades på Parc des Princes – den första matchen på arenan någonsin. OM vann med 2-1, Roger spelade fram till båda målen. Vid OM:s andra mål dribblade svensken av två spelare men i stället för att slå in bollen när han fick en öppen yta vid kortlinjen vände Roger tillbaka till vänsterbacken Tosi och dribblade av honom igen. När bollen väl slogs in mötte Skoblar med pannan vid första stolpen. 

– Vi hade spelat på Korsika tidigare den säsongen och Tosi hade plockat ner mig helt. Men när vi gick in på Parc des Princes såg jag hur han skakade i hela kroppen. Det fanns ju enorma ytor på den här arenan, det var inte som lilla trånga Furiani på Korsika. Jag visste att det skulle bli en bra kväll. Det är höjdpunkten på min karriär. Det här målet visas fortfarande på fransk TV. När jag kommer ner till Marseille säger folk ofta: »Vi såg målet mot Bastia på TV i förra veckan.«

 

Lördag kväll i Marseille. Farbröderna Robert och René bläddrar bland gamla klipp, foton och böcker. De är väl förberedda för mitt besök. Robert, som i 30 år av sitt liv jobbade som grafiker på La Provence, har till och med tagit med sig gamla clichéer som han använde när spelarnas bild trycktes i tidningen.

– Jag minns en match mot Ajaccio, säger René. Det regnade och efteråt gick alla av planen leriga. Alla utom Roger. Hans tröja var helt vit, han hade inte ramlat en enda gång. Det var i den matchen han fick en boll på kanten och dribblade av fem korsikaner som bara låg runt honom i gräset. Jag har aldrig sett något liknande. 

Vi sitter i Renés vardagsrum. Roger har varit här flera gånger. René lärde känna spelaren genom sin vän Gilbert, taxichauffören som i många år körde Roger fram och tillbaka i staden. Roger hade inte körkort, han kallades »Monsieur Taxi« i stan, och Gilbert hade inget bättre för sig än att hänga utanför OM:s träningsanläggning. Det har han nuförtiden. Han träffade en ny kvinna för ett par år sedan och får knappt gå utanför dörren, enligt René. 

– Hon är rädd att han ska hitta på dumheter. De träffades när han var gift med en annan kvinna, flinar Robert. 

Robert har gjort ett collage från cupfinalen 1969 och pekar på en bild där spelarna jublar på planen efter slutsignalen. Journalister och förbundsfolk flockas kring dem. Där syns Rogers vågiga hår och där syns Robert själv.

– Jag lyckades alltid ta mig in på planen. Jag hade ett leg från jobbet som gjorde att de trodde att jag var journalist. Jag tog mig in på matcherna gratis, åkte tåg runt Frankrike gratis. På något sätt lyckades jag alltid, säger 78-åringen. 

– Dessutom höll du dig alltid framme på alla bilder, flinar René. 

Robert ler och berättar om resan till Turin 1972 när OM skulle möta Juventus. Han lyckades åka gratis till Italien, gick gratis in på arenan och återvände också till Marseille utan att betala en centime. Med sig på resan hade han sin vän Flamini, farbror till den Mathieu som i dag spelar i AC Milan.

– Jag kommer bara ihåg två backar som lyckades ta ner Roger, säger Robert plötsligt. Det var han i Angouleme… vad hette han?

– Solasse! säger René. Det var i cupen. Efteråt sa han: »Vem är Magnusson?« Han blev känd för att han lyckades. Sedan var det Kabyle i Nîmes. Han spelade lite som Solasse. Hårt, tufft. Roger gillade inte det. 

På bordet framför oss ligger ett seriealbum om OM:s historia. Roger är porträtterad med blond kalufs och beskrivs som frälsare. Där ligger också ett exemplar av L’Équipes helgbilaga från december 2006 där Skoblar och Magnusson fotograferats med en buckla i handen, på exakt samma sätt som de fotograferades efter cuptriumfen 1969. Tidningen bjöd dem på resa till Paris, med boende på lyxhotell, för att förverkliga bilden »Den mytiska duon«. 

René säger:

– Vi ser det här laget då och då. Förra året var det 35 år efter dubbeln, då var alla här. Nästa år är det 40 år efter första cuptiteln, då kommer de nog igen.

Han berättar att storhetstiden egentligen tog slut efter dubbeln 1972. Klubben värvade in den maliska storstjärnan Salif Keita från Saint-Étienne och fick därmed tre utlänningar i laget. Eftersom bara två fick spela samtidigt petades Roger. Men samarbetet mellan Skoblar och Keita fungerade inte alls. René minns en match där Skoblar sparkade bort bollen och skrek: »Var är Magnusson?« 

Roger lämnade klubben hösten 1974. Eftersom han förhandlat in en kontraktsklausul om en rimlig övergångssumma, fick han bra villkor när han gick till Red Star i Paris. Men Roger tvingades operera korsbandet i knäet och Red Star trillade ner i division två. Tiden i huvudstaden blev ett misslyckande. Efter två år flyttade Roger hem till Sverige för spel med Helsingborg.

René pekar på ännu ett foto på Magnusson:

– Skoblar gjorde 100 mål här, ändå pratar folk oftare om Magnusson. Skoblar var målskytt, Roger var en artist. Det gör att han lever kvar. Hur stor är han i Sverige?

Jag säger att få i min egen generation ens känner igen namnet och att hans ansikte är helt okänt. 

Robert och René tystnar och tittar på varandra.

– Varför? frågar René.

Jag har inget bra svar. 

 

Är det för att han lämnade Sverige så tidigt som proffs och aldrig spelade i Allsvenskan? Eller är det »osvenskheten«? Den som nuförtiden klistras på Zlatan och »Chippen« – ibland som beröm, oftare som kritik. Eller är det den missade VM-turneringen 1970? Proffsen var mycket längre bort på den tiden, inga ligamatcher visades, någon tidningsreporter kom ner då och då, det var landslaget som gjorde spelarna folkkära. Och strax efter VM 1970 kom ju tonårsidolen Ralf, det framgångsrika 74-laget, Tipsextra gav nya idoler…

Dessutom: någonting med Roger Magnusson tycks ha stört redan från början. Bror Benno minns hur Blomstermålaborna reagerade 1964, efter Rogers succédebut i landslaget. Sänkta blickar. Inga gratulationer. Tystnad. Avundsjuka. 

När Roger ombads bidra med en krönika i boken Fotbollsåret 1965 sattes rubriken »Jag måste få spela mitt eget spel«. Roger skrev: »Det är så många som tjatar på en och vill stöpa om mig och jag tycker att jag redan märkt av lite av det där att om någon är olik alla andra här i Sverige så ska man göras om och bli som Svensson är.« Orden kunde lika gärna ha kommit från Anders Limpar, hjälte i Arsenal men petad i VM 1994, eller Pär Zetterberg, bäst i Belgien men petad ur landslaget.

Mellan raderna på tidningssidorna från sent 60-tal och tidigt 70-tal märks också något annat: Roger tjänar mycket pengar. Dels på feta kontrakt, dels på fotbollsskorna Hunga (som fanns i modell »Magnusson« och modell »Skoblar«) som sålde bra i Frankrike. Efter att ha förlängt med två år i OM 1972 uttalade sig Roger i Expressen: »Jag har nu fått så mycket pengar att det helt enkelt inte gick att säga nej till ett nytt kontrakt vid min ålder.« Och när TV-sportens Kjell Andersson besökte Marseille samma år och frågade Roger vad som varit mest positivt med proffslivet svarade spelaren: »Det mest positiva är den ekonomiska tryggheten och att jag varit med om att vinna ligan här och cupen två gånger.« Reportern fortsatte: »Har du en ekonomiskt tryggad framtid tack vare fotbollen?« »Ja, det har jag absolut«, svarade Roger. 

Det kan tyckas löjligt. Det är ju inte direkt så att karln vrålar ut sin rikedom för hela världen. I dessa tider – när Fredrik Ljungberg kan tjäna en och en halv miljon kronor i veckan och Zlatan Ibrahimovic upplevs som pojkspoligt charmig när han drömmer om att köpa en lila Lamborghini Diablo så fort han får råd – framstår Roger Magnussons uttalanden som ett försiktigt tassande. Men det här var mitt i 70-talets vänstervåg, två år innan debatten om Björn Borgs »skatteflykt« till Monaco. Pengar var känsligt och emigrerande soloartister suspekta.

»Jag hade svårt för att bita ihop när det verkligen tog emot. Jag skulle ha jobbat ännu mer. Men det där med att vara ihågkommen… det är inte det viktigaste.«

Några dagar efter triumfen mot Bastia i cupfinalen gick Expressens krönikör Bertil Jansson till attack för att spelaren återigen tackat nej till landslaget – trots att skälet var en blodförgiftning i foten. »Jag tror Roger har komplex för landslaget«, skrev Jansson. Han menade att skadan var simulerad, ett tecken på att spelaren inte var kapabel att infria de förväntningar som fanns på honom. Jansson insinuerade att pengarna var boven i dramat: »Den nu förmögne, franske legionären från Blomstermåla har egentligen aldrig varit någon landskampshjälte.«

Även förbundsledningen tjurade. Birger »Farsan« Sandberg, Svenska fotbollförbundets starke man, menade att återbudet var väntat. »Vi bjöd inte in Roger Magnusson i första hand för att han skulle komma till Wien, utan för att gardera oss mot kritik efter matchen. Nu har han givit det besked vi väntat oss. Vi är varken överraskade eller ledsna.«

Roger Magnusson talade öppet om pengar och anklagades för att inte ställa upp när nationen kallade. Det är två klassiska svenska synder. Det är inte så svenska hjältar skapas.

 

I souvenirshopen på Stade Vélodrome hittar man Roger Magnussons och Josip Skoblars avgjutna fötter sida vid sida på hedersplats, bredvid Europacupmästarna från 1993. Robert guidar mig runt i butiken, visar prylar som spelarna har skänkt och som klubben glasat in. Vi hittar ingenting från Roger. 

I stället traskar vi upp på läktaren. Här i södra kurvan dunkar rapmusiken högt ur högtalarna, bengaler tänds. Lite vid sidan av den högljudda klacken, i det sydvästra hörnet av arenan, har René och Robert följt OM så länge de kan minnas. Den här kvällen ställs laget mot Lorient, en på pappret enkel motståndare. 

OM sparkar igång matchen. Nästan 50 000 åskådare är på plats. Redan i tionde minuten tar hemmalaget ledningen med 1-0 genom Karim Ziani och när Mamadou Niang gör 2-0 i andra halvlek – på en feldömd straff – ler René, Robert och jag bredare än någonsin tidigare under kvällen. 

Sedan rasar det. 2-1 blir 2-2 som blir 2-3. På tolv minuter tappar OM segern. Stade Vélodrome visslar ut sina spelare, René kastar återstoden av baguetten i betonggolvet, Robert upprepar gång på gång att 2-0  är »det sämsta man kan leda med, man måste göra 3-0 annars är det kört«.

– Om jag var president skulle jag sparka tränaren direkt i omklädningsrummet, säger René.  

Robert suckar:

– Det lag vi har i dag… det är inget stort lag, vi har inga stora spelare. Vi kan inte räkna med att de ska vinna ligan. Vi skulle behöva en spelare som Messi. Det hade vi förr. Roger var en sådan.

– Men det här är inte acceptabelt. Rogers lag hade aldrig förlorat på det här sättet. Aldrig! säger René.

– Men även Roger blev väl utbuad någon gång? protesterar jag.

För första gången sedan vi träffades tystnar René och Robert samtidigt. De tittar på varandra och skakar på huvudet. 

– Med Roger minns man bara de bra stunderna, säger Robert. 

 

Tillbaka i Kristianstad. Roger har just flyttat till ny lägenhet. Tidigare bodde han i Näsby, ett invandrartätt område där »jag kunde prata franska med mina nordafrikanska grannar«. Nu bor han närmare centrum i en svensk standardlägenhet. Blå linoleummatta i hallen, bokhylla i björkfaner i vardagsrummet, på hedersplats står en statyett av en fotbollsspelare: 1969 års pris för bästa utländska spelare i franska ligan.

– Allt är klart utom gardinerna. Min dotter ska hjälpa mig, ler Roger. 

Utanför fönstret har regnet äntligen upphört men decembermörkret är kompakt. Jag frågar varför han aldrig flyttat ner till varma Marseille. Klubben har tjatat på honom att ta ett pojklag mot bra betalning. När Roger protesterat och sagt att han inte har någon tränarutbildning, har de bara fnyst och sagt att det inte är därför de vill ha dit honom. 

– Jag tycker att det som har varit har varit, säger Roger. Säffle gick ju där och pratade om gamla tider och jag sa det till mig själv: »Aldrig att jag ska gå där och fråga ›kommer ni ihåg mig?‹« Man brukar säga att ett år i OM är som två år i en annan klubb, så intensivt är det. Jag fick sex år. Det är jag väldigt stolt över. 

Hemkomsten till Sverige blev tuff. Med knäoperationen försvann snabbheten och efter sex matcher i HIF valde han att bryta kontraktet. Roger flyttade till Kristianstad för att spela med division tre-klubben Vilans Boif och studera på Komvux och Lärarhögskolan. 

Efter att ha gått ut skolan i början på 80-talet jobbade han som fritidspedagog. De senaste åren har han varit receptionist på ett vandrarhem. Han har sina två äldsta barn här, en son som bor i Vinslöv och en dotter i centrala stan. Han har dessutom en yngre dotter som nyss flyttat till Göteborg.

»Monsieur taxi«. Roger fick smeknamnet eftersom han, som aldrig haft körkort, ofta skjutsades runt i Marseille av vännen och taxichauffören Gilbert. Hemma i Kristianstad åker Roger buss.

Han följer dagens fotboll noga. Han gladdes åt Kalmars SM-guld, sörjde att Åtvidaberg inte gick upp i Allsvenskan och saknar spelare som vågar göra något extra på planen. 

– Du ser sällan riktiga tekniker i dag. Zetterberg var en. Limpar hade också något eget. Nu har vi Zlatan förstås, men de andra… de har inte det lilla extra. Den som liknar mig mest i spelstilen är »Chippen« men han springer ju lika mycket hemåt – sådant sysslade inte jag med. Absolut inte. Vet du vem jag gillade? Hasse Blomqvist. Fy fan, vad bra han var. Sven-Agne Larsson, som tränat Åtvid, ringde mig en dag för många år sedan, det var innan Blomqvist slagit igenom, och sa: »Roger, nu har jag sett din kopia.« Han spelade precis som jag. Samma riktningsförändringar. Det var tragiskt att han inte fick en bättre karriär. 

– Du spelade också med små marginaler och blev mycket tacklad. Varför lyckades du?

– Det var en annan tid, ett annat spel. Sedan gled jag nog undan bra. Dessutom hade jag en tränare som trodde på mig. Mario Zatelli i OM gjorde min karriär. Han sa alltid: »Fortsätt dribbla!« Jag behövde det. Du vet, en dribbler som inte dribblar är helt körd. Jag hade aldrig haft den här karriären om jag spelat i till exempel Bordeaux eller Lyon. I Marseille är de lite udda, de gillar den här bohemstilen, du måste göra något extra för att lyckas där. 

Jag frågar honom om han inte ångrar sin frispråkighet och alla uteblivna landskamper. Med några matcher till i landslaget, med spel i Allsvenskan och lite försiktigare uttalanden om de kontrakt han signerade, skulle han ha varit en mer levande del av den svenska fotbollshistorien. 

– Det är klart det hade varit kul att spela VM. Men samtidigt: Det hängde ju ihop med det andra, vi tog cupen, vann ligan. Det enda jag ångrar är kanske att jag inte bet ihop mer i vissa lägen, jag hade svårt för det. Allt gick så lätt så tidigt att jag hade svårt för att bita ihop när det verkligen tog emot. Jag skulle ha jobbat ännu mer, tränat ännu hårdare. Men det där med att vara ihågkommen… det är inte det viktigaste. 

Jag berättar att det ändå finns de som minns. Häromdagen ringde jag Stig Halling, mannen som en gång mötte honom på min egen hemmaplan, Påskbergsvallen i Varberg. Halling sa att folk inte lät honom glömma. Han gjorde 390 matcher för Varbergs Bois men det är bara en enda som Varbergsborna minns. Han fick sitt livs enda varning där också. När tränaren skällde på honom för att han inte plockade ner Roger, skrek Halling »håll käften!« varpå domaren tog upp det gula kortet. 

Roger skrattar:

– Jo, folk kommer faktiskt ihåg mig från när jag spelade i både Åtvid och Vilan. I Halland, Småland och runt här i Skåne… De kommer nog ihåg det mer än att jag spelat i Marseille. Det var ju ett jävla fokus på mig då. Åt helvete för mycket egentligen. 

– Ville du bort från det?

– Jo, så var det nog.

– Man ser ju aldrig dig i media. Du har hållit dig väldigt anonym, inte minst i jämförelse med din brorsa.

– Jag och Benno är som dag och natt på den punkten. Jag har fått mycket förfrågningar: sitta med i TV, folk har velat släpa med mig ner till Marseille för att göra dokumentärer… jag har sagt nej till allt sådant. Jag trivs inte med det. 

Han tystnar ett ögonblick. Sedan säger han:

– Du vet, när jag kom hit och skulle börja på Komvux, sätta mig i skolbänken, var jag 32 år gammal. Jag var bortskämd efter alla år i Marseille, hade ingen utbildning, jag bodde ensam på hotell här när familjen var kvar i Helsingborg. Det var inte kul. Jag var jävligt nervös. Samtidigt fattade jag ju att jag var tvungen att ha någonting att göra, jag var tvungen att skaffa mig ett jobb. Ta en sådan som Nacka, han ville inte jobba. Inte Säffle heller. Men jag tänkte: jag får fan i mig kämpa mig igenom det här. Du vet, du kan inte slå dig till ro och leva på att du en gång var bra i fotboll.

Jag säger att det ändå verkar som att han kunde bita ihop när det verkligen gällde. 

Roger ler.

– Jo. Och jag märkte ju att jag inte var så annorlunda. Alla jag pluggade med var i samma situation, de skulle också börja om sina liv på något sätt. 

– Men saknar du inte värmen i Marseille? Att folk känner igen dig? Att minnas det gamla?

– Jag tycker det är kul att vara nere en vecka eller två. Sedan blir det för mycket. Bara gamla minnen, bara samma historier. Det är faktiskt skönt att ha det på avstånd. 

Roger pekar över axeln, mot mörkret och den ödsliga gårdsplanen utanför.

– Här är det lugn och ro. Jag får vara i fred. Det är bra nu.