Småklubbens dilemma

Mindre fotbollsklubbar i småstäder över hela världen brottas med samma dilemma. De letar ständigt efter prisvärda värvningar som kan hjälpa laget att klättra i tabellen, samtidigt som de vet sin plats i näringskedjan: hittar de en spelare som faktiskt höjer sig över klubbens medel­nivå riktas mediernas och publikens uppmärksamhet snart mot orten, varpå scouter från konkurrerande föreningar dyker upp – och spelaren försvinner till en större klubb med starkare ekonomiska muskler.

När Falkenbergs klubbchef Patrik Lundgren kikar ut genom den vidöppna dörren till föreningens barrack­liknande kansli kan han konstatera att en hård vind får de gulvita vimplarna att piska mot flagg­stängerna, men att förmiddagens regn har upphört. Solen skiner över gräsplanen. Klubbchef Lundgren vet ändå hur det brukar vara.

– Det blir nog inte mycket publik i dag, säger han och ler så att baksnuset blottas under överläppen.

Annons

Det räcker inte med fint väder och en allsvensk vårmatch mot GIF Sundsvall för att läktarna ska fyllas. Ska publiken strömma till krävs ett västkustderby eller besök av ett topplag.

Klubbens medieansvarige Magnus Wernersson konstaterar:

– Det blir väl runt åtta-, tolvhundra. Lika mycket som vi drar när vi är i Sundsvall, om man ska vara ödmjuk.

Tio matcher in i den allsvenska säsongen har laget samlat ihop elva poäng och ligger precis över kvalstrecket. För en liten förening med seriens minsta spelarbudget och en hundra år gammal friidrotts­arena med drygt 5 000 hårda sitsar är det överraskande bra. Särskilt med tanke på att ingen, inte ens klubbledningen, i fjol trodde att laget skulle spela i årets allsvenska överhuvudtaget.

När laget gick upp från Superettan 2013 förlorade man flera nyckelspelare, som skyttekungen Victor Sköld och talangen Niclas Eliasson, samt sin manager Hasse Eklund. I ett i övrigt profillöst lag blev den orutinerade managern Henrik Larsson Falkenbergs största affischnamn. Eftersom ledningen inte kalkylerat med att han skulle leda laget till en trettondeplats, så stod man inför 2015 med en trupp som var anpassad för Superettan. Förutsättningarna förbättrades knappast av att Larsson lämnade tränarposten för Helsingborg. Som om inte det vore nog skadades lagets två stora anfallshopp, Godsway Donyoh och Zlatan Križanović, under säsongsupptakten.

När Lundgren och Wernersson promenerar från kansliet över löparbanan som omgärdar planen ser de att publikuppslutningen är långt större än väntat.

Tvåtusen personer i gulvita halsdukar flockas på läktarna.

De klappar med när klubbens hymn Laget vid havet knastrar ur högtalarsystemet och jublar rutinartat under presentationen av dagens startelva.

Så, när speakern når nummer 18 i hemmalaget dånar applåderna loss:

»Hakeeeeeeeeeem Arabaaaaaaa!«

Den store britten som panikvärvades från grekiska Panthrakikos bara några veckor före seriestarten är den enskilt största anledningen till såväl lagets överraskande starka vårsäsong som dagens publiktillströmning.

Det tog några matcher, men snart lade Araba beslag på en startplats och har gjort mål i alla sina sex senaste matcher för laget. Han höll på att sänka Malmö FF med sitt 3-2-mål på Falkenbergs IP, han gjorde lagets enda mål borta mot såväl Djurgården som IFK Göteborg, han slog in det vinnande målet i derbyt mot Halmstad …

Hemmaklacken fortsätter att busvissla medan den brittiska hundrakilosbjässen gör några fokuserade upphopp.

Samtidigt som de hoppas att han ska fortsätta prestera i samma takt vet alla vad som gäller.

Spelare som gör alltför stor succé brukar inte bli kvar i klubbar som Falkenberg.

Annons

 

De Falkenbergsfans som synat Hakeem A­rabas karriär har dessutom lagt märke till ytter­ligare oroväckande tendenser. Trots att han bara är 25 år gammal har han hunnit avverka mer än ett dussin klubbar. Hans meritlista är en röra av skador, bråk och klubbyten. Hakeem Araba tycks alltid ha varit på fel plats vid fel tillfälle.

Man skulle till och med kunna påstå att han föddes på fel ställe. Anledningen till att han överhuvudtaget började spela fotboll var att hans mamma ville hålla honom borta från våldet och droghandeln i stadsdelen Leytonstone i östra London, där familjen Araba hamnade efter flytten från Nigeria i slutet av 80-talet.

– Leytonstone var fruktat när jag var ung, säger Hakeem Araba. Om du inte kände rätt människor, om du inte stod upp för dig själv, kunde du få problem. Du fick inte se för fresh ut, inte ha några snygga klockor eller skor, för det drog folks ögon till dig.

Hakeems klasskamrater bar kniv och sålde marijuana. Och även om Hakeem själv inte tillhörde något gäng betraktades han som en representant för Leytonstone. Det innebar att han riskerade att bli nedslagen och rånad varje gång han lämnade stadsdelen, som de gånger han och brodern Ade åkte till Hackney för att klippa sig.

– Försökte vi gå ut utan en fotboll blev mamma direkt misstänksam och frågade vad vi höll på med.

Själv lämnade mamma Funmilayo sällan lägenheten. Sedan hon skadat ryggen på sitt jobb på ett vårdhem var hon beroende av sin käpp och sina smärtstillande tabletter för att ta sig fram.

När Hakeem frågade om det fanns något sätt för Funmilayo att bli frisk och fick svaret »en operation som kostar 20 000 pund« började han fantisera om hur han skulle kunna hjälpa henne att tjäna ihop de där pengarna.

De två alternativ som låg närmast till hands var att börja sälja droger som klasskamraterna, eller att satsa på fotbollen.

I högstadiet togs han ut i Leytonstone Schools lag. På kvällarna bänkade han sig framför TV-programmet Match of the Day där han studerade Thierry Henry, Andy Cole och Dwight Yorke.

I takt med att han gjorde allt fler mål i skollaget gick det allt sämre i skolbänken. Hakeem skötte visser­ligen sina studier så gott han kunde, men lärarna retade sig så mycket på att han störde sina klasskamrater och sade emot lärarna under lektionerna att Hakeem till slut stängdes av. Egentligen skulle han också ha kastats ut ur skollaget, om det inte hade varit för idrottsläraren som övertygade sina k­ollegor om att Hakeem bara skulle bli ytterligare en ung kille på gatan om de tog fotbollen ifrån honom.

Rörde sig Hakeem i London gjorde han det alltid med en fotbollsbag över axeln, för att visa att han besökte platserna »av rätt anledning«. Samtidigt som han spelade för sitt skollag spelade han på amatörnivå inom det engelska Sunday League-systemet i Crownfield FC. Det var inte lätt att få allt att gå ihop, men laget gjorde sitt bästa för att hjälpa till; hade hans familj inte råd att betala de tre pund i veckan som krävdes för deltagande lade hans tränare ut summan, hade han inte några bra fotbollsskor tog en lagkamrat med sig ett par till honom. Men samtidigt som det gick bättre för Hakeem på planen blev det svårare för honom att hålla sig kvar inom fotbollen – högre serier betydde längre resor, vilket i sin tur betydde att ännu mer pengar behövde läggas på sporten.

– En gång när tiderna var dåliga hände det att jag kände för att ge upp och tänkte: »Jag kanske skulle råna någon, jag kanske skulle sälja droger.« Men mina kompisar stoppade mig snabbt: »Shut up, du är fotbollsspelaren. Du är den av oss som ska lyckas, det är om dig vi ska säga: ›Han är från Leytonstone och tog sig härifrån.‹« De visste att om jag begick ett misstag kunde jag hamna i fängelse eller bli knivhuggen, och då hade allt varit bortkastat. Det tackar jag dem för i dag, för de fick mig att bestämma mig. Jag skulle ta mig och min familj bort därifrån. Jag skulle bli proffs.

Tack vare sina prestationer i Leytonstones skollag blev Hakeem antagen till ett college med fotbollsinriktning, där unga spelare fick möta professionella lag. De mest lovande spelarna slussades sedan ut till provspel i proffsklubbar runt om i landet. Efter att ha imponerat under sitt första år skickades Hakeem till Peterborough United i League Two, där han spelade med ungdoms- och reservlaget.

Han tycktes vara på väg mot att uppnå sin dröm. För att få A-lagserfarenhet accepterade han ett låneerbjudande från Conferencelaget Boston United. Men innan han tagit en plats i laget skadade han sig och blev borta tills säsongen var slut. Då hade Peter­borough flyttats upp till League One och Hakeem erbjöds inget nytt kontrakt.

Istället fick han börja om i en annan League Two-klubb, Dagenham & Redbridge, som i sin tur lånade ut honom till en klubb längre ner i seriesystemet. Där fick han äntligen chansen att spela A-lagsfotboll.

– Jag var bara en unge och var typ: »Jag har skrivit på ett proffskontrakt, ingen kan röra mig.« Jag gick in i omklädningsrummet som om jag var the big bollocks. Jag förstod inte skillnaden mellan ungdomsfotboll och A-lagsfotboll. Nu handlade det om folks uppehälle, men det fattade inte jag. I min första match spelade jag dåligt och vi förlorade. Managern blev galen, och jag frågade honom: »Varför tar du det så allvarligt?« Han höll mig utanför laget i två veckor efter det. Jag tappade huvudet och svor åt honom: »What the fuck?«

Hakeem bötfälldes, återkallades till Dagenham & Redbridge och lånades ut till grannklubben Redbridge FC. Där lossnade det till slut. Araba gjorde 21 mål på 30 matcher, och vid säsongens slut erbjöd Dagenham & Redbridge honom ett nytt kontrakt.

– Jag kände verkligen: »Wow!« Från att ha betett mig som ett barn i början av säsongen så lärde jag mig att hålla käft och spela bra, och fick ett nytt kontrakt.

Lyckan blev kortvarig. Två veckor efter att kontraktet skrivits på frågade några kompisar om Hakeem ville spela en match vid hans förra skola i Leytonstone. Han visste att proffsspelare inte fick spela fotboll med andra lag, men hängde på ändå. En bit in i matchen blev han tacklad så hårt över benet att han tvingades åka till akuten. Där konstaterade läkaren att han aldrig sett en värre korsbandsskada. Hela det främre korsbandet var sönderslitet. Hakeem visste att samma skada förstört karriären för spelare som Michael Owen och Joe Cole. När läkaren sade att han förmodligen aldrig skulle kunna spela fotboll igen började Hakeem Araba gråta.

Efter operationen tillbringade Araba all sin tid i gymmet, i hopp om att på något sätt komma tillbaka till fotbollen. Han ville inte acceptera läkarens dom, och den tanige 19-åringen växte till ett fysiskt monster. Snart lyfte han 150 kilo i bänkpress, och när han väl fick börja träna utanför gymmet var han så stor att han hade svårt att röra sig.

För att gå ner i vikt började han träna löpning. P­arallellt med rehabiliteringen arbetade han som lärarvikarie och skrev in sig på en utbildning i idrottsvetenskap och ledarskap. Han ville, trots alla motgångar, inte ge upp proffsdrömmen, men tvingades vara realistisk: misslyckades han med fotbollen behövdes en reservplan. Då skulle han bli idrottslärare.

Vid sidan av studierna hoppad­e Hakeem mellan halv­professionella lag i det engelska liga­systemets botten. Men inte ens på låg nivå lyckades han göra bra ifrån sig. Han hade förlorat fot­bollens rytm.

Trots att Araba tyckte det var under hans värdighet började han spela division åtta-fotboll i East Thurrock.

– Jag tänkte att jag lika gärna kunde dö, jag ville inte gå så lågt. Men tränaren sa: »Du behöver spela, inte bänkas i lag som är för bra för dig.«

Annons

I division åtta var nivån så låg att anfallaren kunde börja göra mål igen och få tillbaka en del av sitt självförtroende. Långsamt utvecklades han till en nyckelspelare i laget, och ledde dem till ligaseger. Mot alla odds tycktes Arabas tur ha vänt, och han värvades av Conferencelaget Bromley, där han gjorde 17 mål säsongen 2011–12.

Plötsligt var Araba hett villebråd igen. Scouter från klubbar som Millwall, Portsmouth och Crewe bevakade honom. Hakeem Araba fick ett erbjudande av League Two-klubben Macclesfield, men klubbarna kunde inte komma överens om en övergångssumma. Istället löpte Arabas kontrakt med Bromley ut, och han stod återigen klubblös.

 

En dag fick han en inbjudan att hälsa på en cypriotisk kompis, som flyttat tillbaka till ön efter en tid som fotbollsspelare i London. Hakeem blev tillsagd att ta med sig sin fotbollsutrustning, eftersom vännens morbror var nyutsedd manager för AEK Kouklia i den cypriotiska förstadivisionen. Det kunde vara kul om Hakeem var med och tränade.

En månad efter att han återvänt från solsemestern ringde morbrodern och sade åt honom att packa sina väskor. Araba avfärdade det hela som ett skämt, men en vecka senare dök en flygbiljett och ett kontrakts­förslag upp i brevlådan.

Äntligen skulle Hakeem kunna tjäna så mycket pengar på fotbollen att han kunde skicka hem en del av lönen till sina föräldrar.

Men tillvaron i kuststaden Pafos blev en chock för pojken från Leytonstone. Den 50-gradiga värmen tvingade laget att träna klockan sex på morgnarna. Det hände att matcher ställdes in på grund av skogsbränder. På träningarna hade han svårt att hänga med sina mer vältränade lagkamrater. Han kunde inte språket, kände inte någon – och såg heller inte ut som de flesta andra på ön.

Under uppvärmningen inför en match mot Salamina hörde Araba hur en kille på läktaren skrek »mavro«, svarting, till honom. När Araba sade till honom att vara tyst stämde fler och fler in i pojkens rop. Till slut skrek ett trettiotal supportrar »svarta apa« efter honom. Hakeem Araba såg hur spott­loskorna började hagla och kände hur saliven rann längs hans underarmar. Linjedomaren stod några meter därifrån men låtsades som ingenting.

Dessutom dröjde det ofta flera månader innan han fick sin lön.

Så när Kouklia slutade på nedflyttningsplats, efter en säsong där Araba gjort sju mål, tackade han ja till ett erbjudande från Ermis Aradippou, som slutat fyra föregående säsong.

Sportsligt var det ett steg uppåt, men även där kunde det gå månader utan att han fick någon lön. När han mitt i säsongen värvades av Panthrakikos hoppades han att fotbollslivet skulle vara lättare i Grekland. Men även där drabbades han av brutna löften och uteblivna löneutbetalningar.

Hakeem Araba hade precis börjat fundera på hur han skulle kunna ta sig ur kontraktet och flytta hem när han fick ett samtal från en svensk agent. En liten klubb på den svenska västkusten var tydligen intresserade av att se honom provspela.

»Alla nya spelare ska tas om hand på allra bästa sätt. Det ingår väldigt mycket i mitt jobb. Speciellt då det kommer någon som inte pratar svenska.«

På Håkan Nilssons kontor i Falkenbergs kansli hänger ett inplastat pappersark nedklottrat med ett femtiotal olika namnunderskrifter. Ovanför dem står det: »Tack Håkan för gott kamratskap under alla dina år på Abetong.« Det är först nu, under klubbens andra säsong i Allsvenskan, som sportchefen sedan snart tio år tillbaka kunnat gå över till en heltidstjänst för k­lubben.

– Jag kunde aldrig ana skillnaden mellan Superettan och Allsvenskan, säger Nilsson. Det kräver så mycket mer tid med möten, sponsorer, medier …

I korridoren utanför kontoret släntrar spelare förbi på väg in till en taktikgenomgång i det rum som tjänar som både spelarrum och pressrum och matsal.

Nilsson var själv drivande i värvningen av Hakeem Araba. Genom en agent som tränaren Hasse Eklund kände sedan sin tid i Kalmar fick de tips om en stor, stark anfallare i den grekiska högstaligan som inte fick spela och inte fick ut sin lön.

– Vi tittade på några klipp och bjöd hit honom, säger Nilsson. Han tränade med oss i en vecka och spelade en träningsmatch mot Lyngby. Det var väl inte så att vi gjorde vågen, men vi såg något intressant.

Jag frågar om inte Arabas brokiga meritförteckning avskräckte dem.

– Det är klart att vi funderade: Är han svår att ha att göra med personligen? Men genom en irländsk vän fick vi kontakt med hans tränare i Peterboroughs ungdomsakademi. Han sa bara positiva saker om Hakeem, både som person och fotbollsspelare. Enligt honom hade han råkat ut för det som många unga spelare gör: de hamnar i en klubb som är lite för bra för dem just för stunden, varpå de bänkas och flyttar vidare. Men när vi fick tränarens kvittens, då skrev vi kontrakt om ett plus ett år.

När spelgenomgången i rummet intill är över troppar spelarna ut på rad. Nilsson hälsar försiktigt på dem från sin plats bakom skrivbordet. När Hakeem Araba lufsar förbi i träningsoverall skiner Nilsson upp:

– Mr Araba! You do what you have to do!

Hakeem ler och gapflabbar innan han försvinner ut i riktning mot omklädningsrummen.

 

Några dagar efter Sundsvallsmatchen p­arkerar Hakeem Araba Falkenbergs svarta Skoda Fabia på Stortorget och kravlar ur förarsätet. Den 190 centimeter långe anfallaren, för dagen klädd i keps, jeans och en t-shirt med Rolling Stones ikoniska tunga i paljettryck, är trött efter de senaste veckorna; det hårda matchschemat har börjat ta ut sin rätt. Sundsvallsförsvararna låg på honom hårt under matchen och Hakeem fick knappt några avslut på mål. Han gick mållös av planen och istället gjordes Falkenbergs enda mål av Calle Wede på en drömfrispark, till slutresultatet 1-1.

Hakeem låser bilen och börjar traska iväg över de kullerstensförsedda gatorna. Jag och fotograf Peter Widing hänger på.

När vi passerar biljettautomaten frågar Widing om han inte ska lägga på parkeringspengar.

Hakeem Araba ser frågande ut när han får syn på maskinen. Han försöker läsa de svenska instruktionerna som berättar att det kostar sju kronor i timmen på vardagar.

– Det här har jag aldrig gjort, mumlar Araba.

Jag tänker att någon på Falkenbergs kontor uppen­barligen har tagit hand om parkeringsböterna, utan att säga något till Hakeem. Under de dagar jag tillbringar i Falkenberg är det överlag tydligt att klubben gör så mycket som möjligt för att vara allt det som AEK Kouklia och Panthrakikos inte var. Efter att man fixat en lägenhet till Hakeem inredde Håkans sambo – som är »rätt bra på att få det trivsamt« – med gardiner och mattor medan Håkan agerade flyttkarl. Håkans son, som konverterat till islam, visade Hakeem till stadens moské och en butik som säljer halalkött. Lagkamrater har tagit med honom på utflykter till Göteborg och Köpenhamn, och klubben lånar ut den svarta Skodan när han behöver den.

Sportchefen Håkan Nilsson förklarar att k­lubben anstränger sig för att kompensera för att de inte kan konkurrera lönemässigt med de flesta andra allsvenska klubbar.

– Vi säger här att alla nya spelare ska tas om hand på allra bästa sätt. Och det ingår väldigt mycket i mitt jobb. Speciellt då det kommer någon som inte pratar svenska. Då behövs det någon som är hyfsat bekväm på ett annat språk – och det råkar jag vara.

Hakeem kallar Håkan Nilsson för en »top, top, top guy«, eftersom han varit så välkomnande och pålitlig. Säger Håkan att lönen kommer den 25, så gör den det. Säger Håkan att han ska hämta upp Hakeem en speciell tid är han inte en minut för sen. Säger Håkan att han ska hjälpa till med en registrering till Skatteverket ser han till att göra det.

Faktum är att det inte bara är Håkan som anstränger sig för att få Hakeem Araba att trivas. Hela staden tycks göra sitt för att få honom att stanna. Efter Arabas succéstart började föreståndaren för den lokala Intersportbutiken att sälja en specialtillverkad tröja med ordet »Araba­kadabra« tryckt över bröstet, och startade en kampanj i sociala medier med samma namn. Som ett mer privat uttryck för sin uppskattning skickade han dessutom hem en Stålmannentröja till Araba. Anfallaren tackade genom att blotta gåvan, som han hade under sin matchtröja, efter att ha slagit in 2–0-målet i vårens bortavinst mot Häcken.

I samma veva bjöd Tullbroskolan in honom till klass 9A:s engelsklektion, där han fick berätta om sin bakgrund, posera för selfies med eleverna och bjuda på den krumma dans – en hyllning till sin halta mamma i London – som han gjort till sin målgest.

Medan vi promenerar försöker jag övertala Araba att få följa med hem till hans lägenhet, men han säger att den är för stökig – han har inte hunnit städa. Istället tar han oss till Intersportbutiken för att hälsa på Marcus Winroth, mannen bakom tröjkampanjen. Bland löparskor och badkläder står ett ställ med Falkenbergs gula matchtröjor. Araba bläddrar förstrött bland dem och finner en t-shirt med »Arabakadabra«-trycket. Uppenbarligen den sista som finns kvar.

– Så folk har köpt dem? säger han förundrat. Fucking hell.

Winroth nickar glatt.

– Kan jag skicka hem den till mamma? Kan du ordna det? undrar Araba.

– Absolut!

– Och två matchtröjor till mina brorsöner? Storlek två och fem, med mitt namn och nummer på ryggen?

– Absolut, svarar Winroth igen.

När jag frågar Winroth om Arabas framtid i klubben sammanfattar han det dualistiska förhållande som många Falkenbergsbor tycks ha till sin nya stjärna:

– När han gjorde mål även när vi förlorade tänkte jag ändå: »Fasen, nu bättrar han på sina odds för att gå vidare!« En annan tycker att det vore tråkigt. Hakeem är en »keeper«.

Restaurangen på Falkenbergs Strandbad påminner om ett kryssningsfartyg. Pensionärer vankar runt buffébordet medan havets grå vågor piskar mot Skrea strand utanför panoramafönstren.

Hakeem Araba har valt stället eftersom han hört att det ska vara ett av Falkenbergs trevligaste. Medan han slår sig ner vid ett av borden med en portion skaldjursgryta frågar jag honom om han har funnit sig till rätta i staden.

– Jag som är uppvuxen i London är van vid att alla kulturer mixas: asiater, svarta, vita, muslimer, kristna … På Cypern var det inte så, och i Grekland var jag och en annan kille de enda svarta i stan. Men när jag kom hit såg jag folk av alla ursprung. Jag förstod direkt att folk inte skulle vara så rasistiska här. Det är som i England. Går jag på gatan stirrar inte folk på mig på grund av min hudfärg, de stirrar på mig för att de vet vem jag är.

Har bemötandet påverkat hur du presterat på planen?

– Jag har inte mått så bra de senaste två åren. När du jobbar hårt för någon och de inte betalar dig på två, tre månader med förklaringen att de inte har några pengar, samtidigt som du ser dem köpa saker och köra dyra bilar, medan du själv inte ens har råd att äta ordentligt – då blir du arg. De brydde sig inte om att jag hade en familj att skicka pengar till varje månad, att jag hade räkningar. Det var fucked up. Men här sköter klubben allting väldigt bra. Det har gjort att jag kunnat fokusera på fotbollen. Det är en bra klubb och en bra stad, och jag har aldrig känt mig så välkommen. Jag menar, jag har blivit omtyckt i klubbar tidigare, men aldrig som jag blivit här. Jag känner mig verkligen hemma här.

Samtidigt har du gått mållös från de senaste matcherna. Vad beror det på?

– Jag tror att jag var en överraskning när jag kom till Allsvenskan. Folk som ser mig tror inte att jag kan spela fotboll. Du vet, när vi spelade mot HBK blev jag fälld. James Keane sprang fram till mig och sa: »Listen mate, du väger 150 kilo, res på dig!« När jag sedan gjorde mål sa jag till honom: »Inte så dåligt för 150 kilo, eller hur?« Men efter mina första matcher har motståndarna börjat sätta två spelare som markerar mig hela tiden, och nu måste jag lära mig hantera det.

Du har hela tiden pratat om familjen som din drivkraft bakom proffsdrömmen: du skickar pengar till dem och vill kunna flytta dem från Leyton­stone. Nu är du proffs och ordinarie i ett lag i en högstaliga. Känner du att du har uppnått d­römmen här i Falkenberg?

– Jag vet inte … Jag hoppas det, börjar Araba.

Han tystnar.

– Finansiellt är det bättre, för jag får pengar och skickar dem till England och kan ta hand om mig själv. Men jag vill bara göra mitt bästa och se vart det tar mig. Jag hoppas att jag utvecklas, om inte som fotbollsspelare så som människa. Jag hoppas att de är stolta över mig.

 

Efter att ha tillbringat några dagar med Hakeem Araba är det lätt att förstå varför han har blivit Falkenbergs nya kelgris. Utöver hans prestationer på planen är han ödmjuk och ställer glatt upp på intervjuer, fotograferingar eller reklamuppdrag för klubben. På träningarna pendlar han mellan att skojbråka med lagkamraterna och att ge allt under övningarna; han tycks ha glidit obemärkt in i spelargruppen på bara några månader.

Samtidigt påminner han om ett skolbarn som varje läsår tvingas flytta och finna sin roll i en ny klass, utan att vilja fästa sig för mycket eftersom han vet att han förmodligen kommer att behöva flytta igen. Hakeem är artig, socialt slipad och tar lagom mycket plats – men är ändå lite svår att komma inpå livet.

Till slut går han motvilligt med på att låta oss besöka hans lägenhet. Den ligger i ett litet trevåningshus mellan järnvägen och Ätran. Postfacket pryds enbart av namnet »Falkenbergs FF«.

Hans ursäkter om att den är för stökig visar sig inte stämma. Tvärtom är tvårummaren ren, städad – och tom. Som om han efter flera månader ännu inte riktigt hunnit flytta in.

En soffa, en TV, ett Xbox. Längs med väggen står ett par oanvända golvlampor och två hoprullade persiska mattor. I fönstren hänger gardinerna som Håkan Nilssons sambo hängt upp. I kökshyllorna står några ensamma storförpackningar med kryddor.

Hakeem pekar på soffbordet, där en lila lapp med ett kort meddelande och ett ritat hjärta ligger. Han berättar att han hittat den i sitt postfack och ber mig översätta.

– »Allt fixar sig«, börjar jag. »Tappa inte hoppet. Jag älskar dig.«

Han skrattar.

– Damn, och hon lämnade inte sitt nummer eller någonting!

Ytterligare ett exempel på stadens kärlek, påpekar jag.

– Alla har varit så otroligt vänliga mot mig här, svarar han. Jag har känt mig väldigt välkommen och vill göra mitt bästa för att hjälpa Falkenberg.

När jag frågar om han trivs i lägenheten ser han sig om i det spartanska rummet.

– Lägenheten är fin. Men jag vill inte samla på mig för mycket saker. Jag vet att jag kan flytta när som helst.