Småklubbens dilemma

Mindre fotbollsklubbar i småstäder över hela världen brottas med samma dilemma. De letar ständigt efter prisvärda värvningar som kan hjälpa laget att klättra i tabellen, samtidigt som de vet sin plats i näringskedjan: hittar de en spelare som faktiskt höjer sig över klubbens medel­nivå riktas mediernas och publikens uppmärksamhet snart mot orten, varpå scouter från konkurrerande föreningar dyker upp – och spelaren försvinner till en större klubb med starkare ekonomiska muskler.

När Falkenbergs klubbchef Patrik Lundgren kikar ut genom den vidöppna dörren till föreningens barrack­liknande kansli kan han konstatera att en hård vind får de gulvita vimplarna att piska mot flagg­stängerna, men att förmiddagens regn har upphört. Solen skiner över gräsplanen. Klubbchef Lundgren vet ändå hur det brukar vara.

– Det blir nog inte mycket publik i dag, säger han och ler så att baksnuset blottas under överläppen.

Det räcker inte med fint väder och en allsvensk vårmatch mot GIF Sundsvall för att läktarna ska fyllas. Ska publiken strömma till krävs ett västkustderby eller besök av ett topplag.

Klubbens medieansvarige Magnus Wernersson konstaterar:

– Det blir väl runt åtta-, tolvhundra. Lika mycket som vi drar när vi är i Sundsvall, om man ska vara ödmjuk.

Tio matcher in i den allsvenska säsongen har laget samlat ihop elva poäng och ligger precis över kvalstrecket. För en liten förening med seriens minsta spelarbudget och en hundra år gammal friidrotts­arena med drygt 5 000 hårda sitsar är det överraskande bra. Särskilt med tanke på att ingen, inte ens klubbledningen, i fjol trodde att laget skulle spela i årets allsvenska överhuvudtaget.