Text: Johan Orrenius

I januari i år fick jag ett mejl från Peter Joelsson. Han presenterade sig som »lagkapten i Grebbestads IF 1985« och berättade att det den säsongen var hans uppgift att hålla koll på en 18-årig Dennis Wise. 

Dennis Wise i siffror:
168 centimeter
3 månader i Grebbestads IF 1985
21 A-landskamper för England
376 matcher för Chelsea FC
68 gula kort i Premier League
100 % aggressivitet

Syftet med Peters mejl var annars att avslöja att Wise i juli, 34 år efter sitt första besök i Grebbestad, skulle återvända till Bohuslän för en down the memory lane-dag med spelare och ledare som var med när det begav sig. Kanske kunde det vara något för Offside att skriva om? föreslog Peter. 

Ja, kanske det, tänkte jag. I mitt huvud såg jag ett kortare reportage framför mig där en reporter agerade fluga på väggen vid återträffen. Inget sensationellt upplägg, men det lät som en trevlig sommarläsning. Kanske med ett matigt tillägg till: »Andra engelska spelare som prövade lyckan i Sverige före det stora genombrottet« (Teddy Sheringham, Peter Crouch, och så vidare).

Tiden gick. Och när vi framåt våren kontaktade Peter och andra Grebbestadsprofiler blev Wisebesöket allt luddigare. Ingen exakt dag var spikad. Ingen verkade heller ha en direktlina till Wise. Klart var att han skulle till Sverige för att se sin son spela Gothia Cup och »möjligen« skulle det då bli en sväng till Grebbestad också. »Möjligen«. Det lät för osäkert. Vi blåste av jobbet. Och internt på redaktionen hade vi lite roligt åt att Peter och hans gamla Grebbestadskompisar verkade ha sålt skinnet innan björnen var skjuten. GP hade till exempel redan skrivit om det planerade finbesöket.

För några dagar sedan kom ett nytt mejl från Peter Joelsson. I mejlet fanns också två sommarbilder från ett soligt Siljevi IP. Och på båda bilderna syntes Dennis Wise. Det hade alltså gått vägen. Den kändaste spelaren som burit GIF:s rödsvarta tröja hade verkligen dykt upp.

– Men ni hade ändå inte haft något för att vara här för Dennis ville absolut inte prata med pressen, säger Peter när jag ringer upp honom.

På ett sätt har Peter fel i det. För under samtalet med honom förstår jag att det egentligen inte var Dennis Wise som var storyn den där sommardagen, utan den äldre herren i solglasögon som också syns på bilderna från Siljevi. Hans namn: Bengt Mattsson.

Bengt Mattsson i siffror:
44 år i Grebbestads IF:s styrelse (1962–2006)
35 år som ordförande (1971–2006)
31 år som lagledare (1975–2006)
13 år som hedersordförande (2006–2019)

Bengt Mattsson somnade in den 27 augusti i år. Han blev 82 år gammal. En av de sista sakerna han fick uppleva på sitt älskade Siljevi IP var återträffen med Dennis Wise.

– Bengt var verkligen Mr Grebbestad, säger Peter. En sann eldsjäl som i många år bar föreningen. Och det var helt Bengts förtjänst att Dennis och hans lika gamla kompis Sean Priddle kom till Grebbestad -85. De lånades ut från Wimbledon där Bengt hade kontakt med [målvakten] Dave Beasant. 

Under månaderna i Sverige bodde Dennis Wise och Sean Priddle i Grebbestads klubbstuga. Deras lön var 90 pund i veckan. 

– Det första Dennis sa när han fick se Bengt i somras var: »Hello Mr Fucking 90 pound!« Men det var ett väldigt kärt återseende. Och jag såg också att det betydde mycket för Bengt. Han hade cancer både här och där och visste att han inte hade lång tid kvar. 

Som åtta år äldre lagkapten var det Peters uppgift att tygla Wise heta humör under höstmatcherna i gamla division tre 1985. Trots sin korta längd satsade den 18-årige engelsmannen stenhårt i duellerna, oavsett hur stor motståndaren var.

– Jag minns första träningen, säger Peter. Vi skulle leka kvadraten som vanligt på uppvärmningen. Dennis bara kastade sig in med dobbarna före. På matcherna lät han hela tiden. »Yes, yes, yes!« ropade han till oss eftersom han ständigt ville ha bollen. Och så var det mycket »fuck you« förstås. Och »fuck«. Och »fucking«. Det var nytt för oss.

Redan efter några matcher hade både Wise och Priddle fått ett rykte bland seriens domare. Peter minns en bortamatch mot Heimer, då domaren redan före avspark försökte tämja de utländska spelarna.

– Domaren sa: »I don’t want to hear fuck, fuck, fuck. OK?« Dennis och Sean nickade. Sedan skrek de »bloody wanker« under matchen istället. Det visste inte domaren vad det betydde.

Enligt Peter trivdes engelsmännen utmärkt i lilla Grebbestad (även om Dennis tyckte att 90 pund i veckan var för snålt). Laget spelade typiskt brittiskt med långbollar och fysiskt spel. De bodde gratis och åt på Gästis varje dag utan att betala. De drack öl och dansade disco på helgerna. Och så hyrde de videofilmer på Shellmacken.

– Men de lämnade aldrig tillbaka filmerna. En som jobbade på Shell fick till slut själv åka till Siljevi och hämta dem.

Efter några månader var Dennis Wise tillbaka i England. Men ordföranden Bengt Mattsson var nöjd med lånen och året efter anslöt en ny engelsman till bohuslänningarna: forwarden Errington Kelly.

Peter Joelsson:

– När Kelly var på väg med båt till Sverige hörde jag hur Bengt förhandlade med honom på telefon. Han visste inte så mycket om honom som spelare och jag hörde att han sa: »We don’t want to buy the pig in the sack!« Men förhandlingen löste sig och under samtalet tog Bengt plötsligt en paus och ropade till mig att jag skulle köra till färjehamnen i Göteborg och hämta Kelly. »Hur vet jag hur han ser ut då?« frågade jag. Då satte Bengt telefonen mot örat igen och frågade Kelly: »Are you black?«

Peter körde till Göteborg och hittade sin nya lagkamrat, som blev Grebbestads bästa målskytt 1986.

I skrivande stund ligger Grebbestad tvåa, på kvalplats, i division två norra Götaland. I hemmamatchen mot Åmål den 7 september hölls en tyst minut till Bengt Mattssons ära. Laget spelade med sorgband och vann med 3–1.

– Det kändes väldigt fint, säger Peter. Bengt älskade föreningen och laget. Sista gången han såg laget på Siljevi var han väldigt dålig. Han kunde inte riktigt gå, men följde matchen från en bil som fick tillåtelse att parkera snett bakom ena målet. Han var otrolig. Och så fick han träffa Dennis en gång till också.