När Albert Bunjaki, Kosovos förbundskapten, börjar gråta i den mörkblå Audin som körs av hans lillebror »Duki« vet jag inte vad jag ska göra. Inte Duki heller, han sneglar bara osäkert på sin bror. Jag lägger min hand på Alberts axel. Det blir tyst i bilen.
Det albanska landskapet sveper förbi i gula och grå nyanser. Damm yr omkring i den torra luften. Gamla Coca-colaburkar, tomma vattenflaskor och döda djur skymtar i dikena. Flodbädden, som legat uttorkad de senaste tre kilometerna, når sitt slut. Vägskyltarna berättar att vi snart når Kosovos gräns. Bredvid den gropiga vägen sitter en ensam pojke i trasig t-shirt bakom en kartongbit på vilken han radat upp majskolvar han hoppas kunna sälja till sådana som oss. Vi stannar inte och handlar.
Albert vänder sig om i bilen.
– Jag tror att mitt liv alltid måste gå riktigt åt helvete innan det löser sig, säger han. Det måste bli så svårt det bara kan bli, så hopplöst att det känns omöjligt, innan det vänder. Det är min lott i livet.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara medlem för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden eller 99 kr första kvartalet!
Har du redan ett konto? Logga in här.
