Förbundskapten utan land

För 20 år sedan flydde Albert Bunjaki från Kosovo till Sverige för att rädda sitt liv. I dag är han tillbaka i sitt hemland för att försöka bygga ett landslag. Men han har inga matchtröjor och inga pengar, och laget får inte ens spela vänskapsmatcher.

När Albert Bunjaki, Kosovos förbundskapten, börjar gråta i den mörkblå Audin som körs av hans lillebror »Duki« vet jag inte vad jag ska göra. Inte Duki heller, han sneglar bara osäkert på sin bror. Jag lägger min hand på Alberts axel. Det blir tyst i bilen.

Det albanska landskapet sveper förbi i gula och grå nyanser. Damm yr omkring i den torra luften. Gamla Coca-colaburkar, tomma vattenflaskor och döda djur skymtar i dikena. Flodbädden, som legat uttorkad de senaste tre kilometerna, når sitt slut. Vägskyltarna berättar att vi snart når Kosovos gräns. Bredvid den gropiga vägen sitter en ensam pojke i trasig t-shirt bakom en kartongbit på vilken han radat upp majskolvar han hoppas kunna sälja till sådana som oss. Vi stannar inte och handlar.

Annons

Albert vänder sig om i bilen.

– Jag tror att mitt liv alltid måste gå riktigt åt helvete innan det löser sig, säger han. Det måste bli så svårt det bara kan bli, så hopplöst att det känns omöjligt, innan det vänder. Det är min lott i livet.

Vi är på väg tillbaka mot Kosovo efter en dagsutflykt till grannlandet Albanien. De tre spelare som Albert har besökt har alla meddelat att de vill spela för Kosovos landslag – men först när allt är löst politiskt och det verkligen finns ett landslag.

Albert torkar ögonen med händernas utsidor. En gammal man och hans åsna lunkar i vägrenen. Duki, som var chaufför åt utländska journalister under kriget men i dag jobbar åt FN i Pristina, kör sin Audi mjukt över de gropiga vägarna. Det är en tryckande tystnad i bilen och i backspegeln ser jag hur Alberts ögon fylls av nya tårar som långsamt rullar ner för kinderna och landar på den mörka kavajens axel. När vi har passerat gränsen och är inne i Kosovo igen bryter Albert tystnaden:

– Vi är ett land som inte är erkänt, vi har inga pengar, ingen infrastruktur, inga matchdräkter. Det är fullt av korruption, vi får inte spela landskamper, det är massor av politiska laddningar. Det är så mycket att man får svindel. Men samtidigt, hela Kosovo är som en oblommad blomma som väntar på att blomma upp.

Logga in eller skapa ett konto för att läsa vidare

Kom igång med din gratis provperiod!

0 kr första två månaderna. Därefter 35 kr / månad. Avsluta när du vill. Pengarna dras varannan månad.

  • Magasinet i din brevlåda
  • Alla utgåvor som PDF
  • Allt webbinnehåll
  • Avsluta när du vill
Kom igång nu!

Fakturaprenumerant?

Klicka här för att aktivera ditt konto

Har du redan konto?

Glömt lösenord?