Förbundskapten utan land

För 20 år sedan flydde Albert Bunjaki från Kosovo till Sverige för att rädda sitt liv. I dag är han tillbaka i sitt hemland för att försöka bygga ett landslag. Men han har inga matchtröjor och inga pengar, och laget får inte ens spela vänskapsmatcher.

När Albert Bunjaki, Kosovos förbundskapten, börjar gråta i den mörkblå Audin som körs av hans lillebror »Duki« vet jag inte vad jag ska göra. Inte Duki heller, han sneglar bara osäkert på sin bror. Jag lägger min hand på Alberts axel. Det blir tyst i bilen.

Det albanska landskapet sveper förbi i gula och grå nyanser. Damm yr omkring i den torra luften. Gamla Coca-colaburkar, tomma vattenflaskor och döda djur skymtar i dikena. Flodbädden, som legat uttorkad de senaste tre kilometerna, når sitt slut. Vägskyltarna berättar att vi snart når Kosovos gräns. Bredvid den gropiga vägen sitter en ensam pojke i trasig t-shirt bakom en kartongbit på vilken han radat upp majskolvar han hoppas kunna sälja till sådana som oss. Vi stannar inte och handlar.

Albert vänder sig om i bilen.

Annons

– Jag tror att mitt liv alltid måste gå riktigt åt helvete innan det löser sig, säger han. Det måste bli så svårt det bara kan bli, så hopplöst att det känns omöjligt, innan det vänder. Det är min lott i livet.

Vi är på väg tillbaka mot Kosovo efter en dagsutflykt till grannlandet Albanien. De tre spelare som Albert har besökt har alla meddelat att de vill spela för Kosovos landslag – men först när allt är löst politiskt och det verkligen finns ett landslag.

Albert torkar ögonen med händernas utsidor. En gammal man och hans åsna lunkar i vägrenen. Duki, som var chaufför åt utländska journalister under kriget men i dag jobbar åt FN i Pristina, kör sin Audi mjukt över de gropiga vägarna. Det är en tryckande tystnad i bilen och i backspegeln ser jag hur Alberts ögon fylls av nya tårar som långsamt rullar ner för kinderna och landar på den mörka kavajens axel. När vi har passerat gränsen och är inne i Kosovo igen bryter Albert tystnaden:

– Vi är ett land som inte är erkänt, vi har inga pengar, ingen infrastruktur, inga matchdräkter. Det är fullt av korruption, vi får inte spela landskamper, det är massor av politiska laddningar. Det är så mycket att man får svindel. Men samtidigt, hela Kosovo är som en oblommad blomma som väntar på att blomma upp.

Duki svänger ut på motorvägen. Himlen öppnar sig och regnet rasar ner. Albert får allvar i blicken.

– Och det är min uppgift, mitt ansvar, att se till så att vårt landslag är så förberett som möjligt när dagen kommer då vi får spela. Gör jag mitt jobb kan jag göra hela Kosovo stolt. Det kommer att betyda så otroligt mycket för folket. Det är så man knappt förstår det.

 

I slutet av 1980-talet insåg människor i Öst- och Centraleuropa att kommunismen inte var framtiden. Regeringar störtades, krav på förändringar och demokratisk ordning ställdes, Berlinmuren rasade.

I den jugoslaviska provinsen Kosovo, som hade levt med visst självstyre sedan 1969, bodde Albert Bunjaki, en kille som levde sin dröm. Han spelade A-lagsfotboll i traditionsrika FC Pristina och hade precis kommit in på läkarlinjen, något som gjorde hans läkarpappa stolt. När Albert läste utländska tidningar var det med blandade känslor. Han visste att förändringarna som var på gång i delar av världen var till det bättre, men också att de förr eller senare skulle nå honom själv och att hans liv då skulle förändras radikalt.

En sommardag i Pristina 1989 lyssnade han på radio när den serbiske ledaren Slobodan Milosevic deklarerade att han ämnade minska Kosovos autonoma status och göra provinsen hundraprocentigt serbisk. Från den dagen ökade trycket mot kosovoalbanerna för varje dag som gick. Serberna trängde sig längre och längre in i landet. Våren 1991 kom beskedet som Albert hade fruktat. Han var 20 år gammal och behövde inte ens öppna brevet för att veta vad det gällde – han skulle infinna sig till den serbiska armén för tjänstgöring. Vilken dag som helst skulle Serbien och Kroatien, som förklarat sig självständigt från Jugoslavien, ligga i öppet krig och Albert visste att han skulle kallas in till de serbiska styrkorna i just Kroatien.

Det sista Albert ville var att kriga. Framför allt inte i en serbisk armé. Och framför allt inte för Slobodan Milosevic. Albert ville bara spela fotboll och läsa till läkare men skickades nu istället till den kroatiska staden Vukovar.

Han stod ut i ett par månader innan han flydde. Via småvägar, genom städer där han riskerade sitt liv om serbiska styrkor såg honom, nådde han till sist föräldrahemmet i Pristina. Han slängde av sig sin serbiska uniform, packade en väska och tog farväl av sina två yngre syskon och sina föräldrar. De grät och bad att han skulle stanna men Albert förklarade att han inte klarade av att förväntas mörda och döda kroater som han inte hade något emot. På ett par veckor i Vukovar hade han redan sett vad ett krig kunde göra med människor.

Albert började vandra, vart han skulle visste han inte. Det enda han visste var att han inte hade mycket tid på sig.

Han sökte sig ut på Kosovos landsbygd, ibland kröp han över åkrar om han misstänkte att serbiska soldater fanns i närheten. Han tog sig över bergen mot Bulgarien och in i skogarna. Väl i Sofia tog han första bästa flyg därifrån. Några timmar senare landade han på Landvetter. Tre poliser stoppade honom innan han ens hann andas svensk sensommarluft. När de frågade vad Albert ville med sitt besök i Sverige svarade han att han skulle till Kiruna – dels för att det var så långt man kunde komma från kriget, dels för att han gillade att åka skidor – och när kriget var över skulle han tillbaka till Kosovo. Polisen satte honom på Sagåsen utanför Göteborg och flyttade honom två dagar senare till en annan flyktingförläggning i Partille. Man sade åt honom att söka »asyl«. Albert visste inte ens vad det begreppet betydde.

Kosovo

Annons

Invånare: 1 805 000

Yta: 10 908 km²

Huvudstad: Pristina

Folkgrupper: Albaner 88 %, serber 7 %, övriga (bosnier, romer, turkar) 5 %

Religion: Islam 90 %, kristendom 8 %

Kosovo i dag: Sedan självständighetsförklaringen 2008 har 71 av FN:s medlemsländer erkänt Kosovo. Bland de länder som vägrar acceptera utbrytningen finns Serbien, Ryssland och Spanien. En majoritet av FN:s medlemsländer måste acceptera Kosovos statsbildning innan ett erkännande kan bli aktuellt. 

Klubbfotboll: Högstaligan grundades 1945 som en jugoslavisk regionalliga och sponsras i dag av den österriskiska banken Raiffeisen. Ligan består av tolv lag och regerande mästare är FC Pristina. Klubben har tolv ligavinster, vilket gör den till Kosovos mest framgångsrika. 

Landslaget: I maj 2008 ansökte man om medlemskap i Fifa. I oktober avslogs ansökan. I Sverige spelar landslagsaktuella Etrit Berisha (Kalmar FF:s målvakt), Anel Raskaj (Halmstads BK), Agon Mehmeti (Malmö FF), Dardan Rexhepi (Malmö FF), Shpetim Hasani (IFK Norrköping) och Ardian Gashi (Helsingborgs IF). Kosovos största vinst kom mot Monaco 2006, 7-1.

Under den första tiden i Sverige delade han en lägenhet med sex andra asylsökande från olika länder i världen. Han vågade inte ringa hem till familjen, det sades att serberna avlyssnade albanernas telefoner och fick de reda på att han hade kontakt med föräldrarna kunde det gå ut över dem.

De 720 kronor som han fick i månaden från svenska staten räckte inte långt, en gång kände han sig tvingad att snatta mat – lite flingor från den gemensamma restaurangen. Besökte de ett kafé kunde han plocka på sig nävar med sockerpåsar eller tandpetare. Ovissheten om han skulle få stanna gjorde att han sällan kunde slappna av. På nätterna låg han i tältsängen och tänkte på sin familj, på dagarna tänkte han mest på hur hungrig han var.

Efter tre månader i Partille förflyttades han till Rastamotellet Rattugglan i Mariestad. »Det här är livet!«, ropade han högt när han fick se rummet med dubbelsängen som var täckt av vita, fräscha lakan. Motellet blev hans hem i några månader. Han älskade boendet, fick tre mål mat om dagen och mådde allt bättre. Han träffade till och med en svensk tjej som hette Anette, och snart flyttade han in i Anettes och hennes sons lägenhet. Albert anmälde sig till SFI (svenska för invandrare) och började spela fotboll för Skövde i division två. Efter tre år i Sverige började han komma in i sitt nya liv, han förstod språket och lärde sig den svenska mentaliteten och kulturen genom lagkamrater och sin nya partner. Men han vågade fortfarande inte ringa hem till familjen.

En dag när han hade svensklektion kom två civilklädda poliser in i klassrummet. De berättade att han skulle utvisas. Albert förklarade att han hade familj i Sverige, att han spelade fotboll och lärde sig svenska. Han sade att om han skickades tillbaka till Jugoslavien skulle han troligen åka i fängelse i 20 år och torteras – eller till och med dödas. Han var ju desertör. Poliserna förklarade att det inte var deras beslut och satte handbojor på Albert. De körde honom till häktet. Innan de stängde dörren meddelade de att flyget till Jugoslavien skulle lyfta 06.00 morgonen därpå.

Albert visste det inte då men Sverige brottades med ett politiskt dilemma – vad skulle man göra med alla dessa flyktingar från Jugoslavien? På bara ett par år i början av 1990-talet hade det kommit 60 000 kosovoalbaner till Sverige. Från Bosnien, Kroatien, Slovenien och Serbien hade det kommit ännu fler. Antalet asylsökande från Jugoslavien 1991 var 27 000. Året efter var det 84 000, det största antalet flyktingar som kommit till Sverige sedan andra världskriget. Trycket på Sverige blev stort och nu hade politikerna bestämt sig för att sätta stopp. De som hade kommit från de farligaste områdena – till exempel Bosnien, där det nu var öppet krig – fick stanna. Kosovoalbanerna skulle däremot tvingas tillbaka eftersom svenska beslutsfattare menade att de inte riskerade sina liv om de återvände.

I mars 1994, i samma veva som Albert fick besked om utvisning, hade 35 000 kosovoalbaner skickats tillbaka till Jugoslavien. Det var fler än övriga länder i Europa hade avvisat tillsammans. »Den bedömning som vi gjorde pekade på att det inte fanns något generellt skyddsbehov«, sade Utlänningsnämndens praxischef Håkan Sandesjö.

Men Albert hade fått berättat för sig att serberna börjat utplåna kosovoalbanerna. Han hade hört att byar brändes, att barn mördades framför föräldrarnas ögon och att kvinnor våldtogs. Männen förväntades kriga för Milosevic och gjorde de inte det avrättades de. FN:s flyktingkommissarie UNHCR reagerade också starkt på Sveriges agerande och fördömde utvisningarna.

Men för svenska politiker hade situationen i Kosovo hamnat i skymundan för de »stora krigen«, som det i Bosnien. I efterhand har rapporter konstaterat att medias bevakning av kriget placerade Kosovos öde i skuggan. Ropen på hjälp stannade någonstans på vägen, de nådde inte fram till västvärlden. Och de människor som lyckades fly till väst mötte få sympatier. Dåvarande invandrarministern Birgit Friggebo (fp) hade sin bild klar: »Det ska inte förnekas att detta är ett problem. Uppenbarligen så finns det en tradition eller någonting annat som gör att kosovoalbaner är mer benägna att snatta och stjäla cyklar och tvätt och vad det är för något, än andra flyktinggrupper.«

Det här var en tid när Expressens chefredaktör Erik Månsson avgick sedan kvällstidningen gjort en löpsedel med rubriken »KÖR UT DEM!«, baserad på majoritetens önskan i tidningens undersökning om den rådande invandringen. Det var en tid när Bert Karlsson och Ian Wachtmeister reste Sverige runt och gjorde tummen upp för sitt främlingsfientliga parti. Det var en tid när Lasermannen sköt vilt omkring sig i Stockholm. 

 

Natten före utvisningen låg Albert på sin madrass i häktet och bestämde sig för att han skulle säga att han skickat sitt pass till Nya Zeeland eftersom han velat emigrera dit. Utan pass ingen utvisning, tänkte Albert. Och det funkade. Han blev kvar i häktet ytterligare några dagar innan han förflyttades till en isoleringscell utan fönster och bord. Där fanns bara en madrass på golvet.

Albert anade att polisen straffade honom för det borttappade passet.

Han satt där inlåst 23 timmar om dygnet. För att hålla hjärnan igång dansade han för sig själv – ibland upp till fem timmar om dagen – till takterna av musik som han hade i sitt huvud. Och han lärde sig att häkta ihop blixtlåset på sin gröna munktröja tagg för tagg med fingrarna, utan att använda den löpare man annars öppnade och stängde tröjan med. Proceduren upprepades fram och tillbaka, ibland i flera timmar.

Efter fyra dagar i isoleringscellen flyttade personalen honom till ett nytt rum. Albert tittade på sängen i rummet och såg att det var en »sån där som man binder fast folk i«. Albert kämpade emot men männen var mycket starkare. När han låg fastbunden berättade de att hans flickvän Anette, som han inte hört något från sedan han hämtades på sin svensklektion, hade försökt ta livet av sig. Det fick Albert att slutligen bryta ihop.

Några dagar senare hämtade tre poliser honom från häktet med beskedet att de skulle »till Stockholm«. Handbojor sattes runt hans handleder och under resan från Skövde sade poliserna inte ett ord till Albert. När de stannade vid en mack för att köpa glass och läsk fick Albert sitta kvar i bilen. Ingen köpte något till kosovo-albanen i baksätet.

Väl framme i Stockholm förde de in honom på Jugoslaviens ambassad. Albert blev skräckslagen. Detta var detsamma som att skicka honom till serberna. Han tänkte »spring, spring för ditt liv« men poliserna släppte aldrig taget och förde in honom till en dam bakom ett skrivbord. Hon frågade efter hans pass. Albert förklarade att det var i Nya Zeeland. Då tog en av poliserna fram Alberts armékort från tiden i den serbiska militären, slängde fram det på bordet och sade: »Men han har detta.«

Albert trodde inte det var sant. Hans serbiska armékort visade att han var desertör – vilket var detsamma som döden om han skickades tillbaka till Serbien. Han skrek att han hade sitt pass, att han bara hade gömt det. Han såg i ögonvrån hur en av poliserna log.

Arbetspass. Via parabolen på taket får Albert insamtliga albanska TV-kanaler, vilket gör att han missar få seriematcher.
Kartläggning. Varje vecka får Albert nya tips på s­pelare med kosovoalbanskt ursprung. »Jag fick ont i huvudet av all information, så nu har jag startat en sida på nätet där man kan informera mig«, säger han.
Familjen Bunjaki. Trots sitt krävande arbete känner Albert att han hinner med familjen. »Jämför man med när jag var assisterande i Kalmar är det här ingenting. I dag hämtar jag Daphne på dagis varje dag.«

Några veckor senare satt Albert på ett plan, på väg tillbaka till Jugoslavien. Till hans förvåning landade planet redan i Bulgarien. Piloten vågade inte flyga in över det krigsdrabbade området och släppte därför av de utvisade i Varga. Därifrån vandrade Albert till den svenska ambassaden i huvudstaden Sofia. Han hade bestämt sig: han skulle tillbaka till sin flickvän och till sitt liv i Sverige. Och den här gången tänkte han inte ge sig. Varje morgon när ambassaden öppnade satt han utanför porten. Varje eftermiddag när de stängde gick han därifrån med ett negativt besked. Efter några veckor började personalen komma ut med kaffe till honom på morgonen. Efter tre månader kom beslutet – han fick uppehållstillstånd i Sverige.

Albert köpte en ny kostym och en bukett blommor. Han satte sig på flyget och åkte hem till sin flickvän och hennes barn och fortsatte att leva det liv som han lärt sig att tycka om. Han började spela fotboll igen, fortsatte med svensklektionerna och sökte en praktiktjänst på Klings glassfabrik i Mariestad. Till sin stora glädje insåg han att arbetskläderna bestod av en vit rock, vilket gjorde att han kunde låtsas att han fortfarande var läkarstuderande.

Åren gick och Albert ordnade upp sitt liv allt mer. Däremot började verkligheten och de senaste årens känslomässiga berg-och-dal-bana komma ikapp honom. Han märkte hur han medvetet stötte bort alla runt omkring sig. Flickvännen Anette höll han mer och mer på avstånd, han berättade aldrig hur han kände. Förhållandet blev allt sämre. Han undvek kontakt med sin familj. Han kände att det gått så lång tid att han inte ville plocka fram alla känslor igen. Han började missköta sig på jobbet, ibland dök han inte ens upp. Han kunde sitta i timmar och stirra in i en vägg. Och hemma i Kosovo var det öppet krig sedan 1996 då KLA, Kosovos frihetsarmé, börjat bruka våld för att stå emot serberna.

Omvärldens blickar hade vänts från Kosovo efter Dayton-avtalet 1995. Avtalet innebar i princip att kriget i Bosnien var över, men sade inget om att situationen för albanerna på Balkan hade förvärrats. Enligt historieskrivningen anses kriget i Kosovo ha brutit ut 1998 men frågar man en kosovoalban säger hon att det började flera år tidigare, att det bara var omvärlden som upptäckte det för sent.

Albert blev allt oroligare för sin familj. Han kunde se på TV hur Pristina var belägrat av Milosevics styrkor och att det brann i byarna där hans vänner bodde. Han fruktade att hans egna föräldrar redan var döda.

Annons

Först när attackerna ökade runt 1998 satte västvärlden in kraftfulla åtgärder. USA:s president Bill Clinton tog initiativet och snart fick han med sig Storbritanniens premiärminister Tony Blair. Med västvärldens två stora som hänförare inledde Nato flygbombningar. FN:s mål var att återinföra full autonomi för Kosovo, att få serberna att dra sig tillbaka samt att få ett snabbt slut på brutaliteten mot det albanska folket. 1998 hade cirka 400 000 kosovoalbaner drivits ut ur Kosovo, och trots att förhandlingar fördes mellan FN och Serbien ökade hela tiden krigets intensitet. Året efter, när kriget nådde sitt slut, hade ytterligare 500 000 kosovoalbaner flytt från Kosovo.

Till slut fick Albert kontakt med sin familj via en vän i Pristina. De berättade att de hade gömt sig i en källare under flera månader. De berättade också att 36 släktingar till familjen Bunjaki hade dödats.

 

Krigsslutet var en lättnad men hemma i Mariestad mådde Albert allt sämre. Han sade upp sig på glassfabriken. Han gjorde slut med sin flickvän som han hade varit tillsammans med i nio år. Han sålde sina möbler. Han gick ner till sjön och tittade ut över den blanka ytan. Varför mådde han så dåligt? Vad skulle han göra resten av sitt liv? Han funderade på att ta livet av sig. Precis då, när självmordstankarna slagit honom, ringde hans vän och frågade om han ville komma över på kvällen och se en film. Albert gick dit och såg »något med Kjell Bergqvist«. I vännens soffa satt också Nike, en svensk blond tjej som han började prata med. Dagen efter fikade de och snart var de ett par.

Albert flyttade till Skövde, in i en lägenhet med Nike. Livet började långsamt falla på plats. Förhållandet var kärleksfullt och för första gången på mycket länge vågade Albert släppa in någon annan i sitt liv. Han berättade om sin bakgrund, om flykten, om kriget. Hon frågade vad han ville göra med sitt liv. Albert hade inget svar. Han ville ju bli läkare men visste att han var tvungen att först läsa in svenska gymnasiebetyg, trots att han hade studerat två år på läkarlinjen i Kosovo. Efter några dagars betänketid kom han på en alternativ plan: han ville bli fotbollstränare.

Strax därefter åkte Albert till Kosovo. Det var tio år sedan senast och han såg hur landet hade förändrats. Hus var sönderbombade, byar tömda på liv. Till och med boskapen på de öppna fälten var borta. Han träffade familjen. Han kände knappt igen dem, tio år av krig och oroligheter hade gjort att de såg betydligt äldre ut än han föreställt sig. Hans lillebror Duki hade fått mustasch och var en ny människa. När Albert lämnade Kosovo 1991 hade Duki varit en pigg och glad tonåring, nu var han märkt av sina upplevelser och berättade bland annat hur han kört in i en by med några journalister och upptäckt en massgrav med 30 avrättade albaner.

Mitt i all denna misär fick Albert sin »uppenbarelse«. Under besöket hemma i Kosovo började folk prata om killen som skaffat sig Uefas B-licens för tränare – en simpel utbildning som Albert tagit lite med vänsterhanden flera år tidigare hemma i Sverige. Ändå ville tidningar och TV-kanaler intervjua honom. Landet var så underutvecklat och imponerades så mycket av västvärlden att små meriter från den världen upphöjdes till otroliga kvalifikationer. Där och då insåg Albert att Kosovo kunde bli möjligheternas land för honom.

Han åkte hem till Sverige och sökte in till den nystartade tränarutbildningen på Örebro universitet. När han antogs började han gråta av glädje. Nike var glad för sin sambos skull men också tydlig: »Ska du göra det här får du göra det utan att ta studielån.«

Till en början pendlade Albert mellan Skövde och Örebro dagligen, 28 mil, men bensinkostnaderna blev för höga. Lösningen blev Örebro SK. Genom utbildningen hade Albert fått ansvaret för klubbens P16-lag. Snart frågade han personalen i klubben om det var okej att övernatta på anläggningen. Tre-fyra dagar i veckan blev domarnas omklädningsrum hans sovrum. Han sov på en skranglig tältsäng och väggarna luktade mögel. Men Albert var lycklig. Äntligen brann han för något igen.

Under samma period tog Albert kontakt med Västergötlands fotbollförbund. Han hoppades att förbundet på något sätt ville engagera sig i Kosovo och i uppbyggnaden av landet. Albert sattes i kontakt med Sisu, en verksamhet som utbildar idrottsledare. Snart hade man ihop med Albert dragit igång projekt i Kosovo. Det var tränarutbildningar och kurser i mental träning, men även en del sponsring. Tröjor fixades till pojklag, bollar ordnades till klubblag. Arbetet ledde till att Albert träffade allt högre uppsatta män inom den kosovoalbanska fotbollen och han började känna sig respekterad nog att föreslå saker för förbundet.

När hans gamla kursare från Örebro, Tony Gustavsson, anställdes som tränare i Degerfors, utnämnde han Albert till assisterande. Sedan blev Albert assisterande till Nanne Bergstrand i Kalmar FF. Han pendlade 66 mil om dagen – Skövde-Kalmar, Kalmar-Skövde. I ett och ett halvt år samma sträcka, sex dagar i veckan.

Den 17 februari 2008 förklarade Kosovo sig självständigt från Serbien. För Kosovos fotbollsförbund innebar det att man började leta efter en ny förbundskapten. Sommaren 2009 skrev Albert på ett fyraårskontrakt.

 

– Allaaaaaaaaaaaahuuuuuuu aaaakbar…

Den rena rösten från minaretens högtalare överröstar den livliga trafiken på Pristinas gator. Det är dags för morgonbön. Var man än befinner sig i muslimska Pristina ser man en minaret sticka upp mot himlen. Och var man än befinner sig ser man FN-soldater som strosar omkring. I dag, drygt tio år efter krigets slut, finns det 5 000 soldater kvar i Kosovo.

Där jag står i solen, några kvarter från paradgatan Bill Clinton Boulevard, ser jag också en stor skylt hänga på en fasad: »HOUSE OF SPORTS«. I det nedgångna huset sitter Kosovos samtliga 22 idrottsförbund. Albert kommer gående. Som vanligt pratar han i mobilen. Duki, som står bredvid mig och sparkar på Audins ena däck, suckar:

– Alltid en telefon i örat. Alltid fotbollssnack. Vi ser knappt röken av honom när han är här. Han jobbar dygnet runt. Det är lite synd, vi kan aldrig umgås som en familj. Det är bara fotboll, fotboll, fotboll. Han tänker inte på annat.

Albert avslutar samtalet och jag frågar om han inte ska be. Han skrattar som svar.

– Det var målvaktstränaren, säger han och pekar mot sin mobil. Vi måste lösa frågan med målvakter, det är kris. Det och mittbackar har vi lite av. Du vet, när jag hade min kopia av Halmstadlägret i somras, när jag samlade Kosovos mest lovande 15-åringar i några dagar, då var det inte en enda av målvakterna som hade hört talas om »målvaktstränare«. Tror fan att vi inte har några målvakter. Vi får fundera på vad vi kan göra, kanske ska vi starta en målvaktsskola här. Vad tror du om det?

– Det låter som…

– Jaha, då ska vi träffa presidenten, avbryter han och kliver in i byggnaden. Han är stor, en av de största i Kosovos fotbollshistoria. Jag idoliserade honom så mycket när jag var liten att jag lärde mig bokstäverna och siffrorna på registreringsskylten till hans bil. Jaja, nu får vi se om han har några nyheter från Fifa.

Vi går uppför de smutsiga trapporna och Albert berättar om Fadil Vokrri, fotbollsförbundets president. Stjärna i Partizan Belgrad i slutet av 80-talet, landslagsman för Jugoslavien, ofta kallad »Balkans Maradona« då man ansåg att han var lika liten och knubbig – och minst lika teknisk och irrationell. Vi går in i ett rökfyllt rum, bara några kvadratmeter stort, och där sitter han och pratar franska i en telefon, med en Marlboro Light dinglande mellan fingrarna. På väggen hänger ett uppförstorat fotografi av Uefabossen Michel Platini och honom själv. En sekreterare säger att det är just Platinis rådgivare Fadil talar med.

Jag sjunker ner i en skinnfåtölj. I väntan på att Fadil ska bli klar med sitt samtal drar Albert igång kallpratet.

– Tydligen är det 15 länder till som är på väg att godkänna oss i FN. Då kommer vi väl upp i 85 länder eller något? Gör vi det saknas det bara ytterligare drygt 15, sedan måste FN:s säkerhetsråd erkänna Kosovo. Och du vet vad det innebär, va?

– Jajemen, säger jag. Då får ni…

– Då blir vi ett riktigt landslag! Erkända av Fifa och Uefa! Då blir det VM-kvalet nästa. November 2011, då är det lottning.

Jag nickar och tittar på Albert. Han får något drömskt i blicken.

– Jag ska nog åka till Brasilien snart och se hur de har det där. Så jag är förberedd. Jo… det ska jag försöka göra någon gång.

Han tittar på sin klocka.

– Jag lovar, vi kommer att få Serbien i vår grupp. Tänk dig, vilken match! Wow! Eller nä, det kommer inte att gå. Fifa kommer aldrig att godkänna en match mellan Kosovo och Serbien. Det är högrisk så att det skriker om det.

Fadil lägger på luren, drar handen genom sitt gråa hår, lutar sig tillbaka i sin skinnstol och tänder ännu en cigarett.

– Välkomna till Kosovo! Välkomna till vårt förbund!

Jag frågar hur samtalet med Uefa gick. Fadil sträcker ut sina händer.

– Aaah, samma som vanligt. Precis som med Fifa är deras motto att fotboll och politik inte hör ihop, att det inte ska blandas. Och det är ju det vi trycker på hela tiden. Situationen med Serbien ska inte hindra oss från att spela internationella matcher. Men varje gång vi pratar med dem säger de att det »är politiskt känsligt«.

Albert och presidenten ler. Fadil fortsätter:

– När du tittar på vilka länder som erkänt oss i EU, så är det de starka länderna – Tyskland, Frankrike, England. 22 av 27 länder har sagt att de är på vår sida. I världen är det 71 totalt som har erkänt oss. Ryssarna är på Serbiens sida, och det är väl vårt stora problem. Ryssland är en tung nation med mycket makt i Säkerhetsrådet. Så diskrimineringen av Kosovo fortsätter. Det är väldigt svårt för oss att arbeta i den här miljön. Hade det inte varit för glöden hos människorna i Kosovo så hade vi gett upp för länge sedan.

Privilegierad. Som svensk med­borgare får Albert resa vart han vill i v­ärlden. För de flesta kosovoalbaner är det a­nnorlunda – endast Makedonien och Albanien är tillåtna länder om man inte har särskilt visum.
»Bossen«. Fadil Vokrri, ordförande i Kosovos fotbolls­förbund (under tavla­n i kavaj), äter kött och dricker öl före en ligamatch.
Utfrysta. Albert träffar två bekymrade k­osovoalbaner som är proffs i Albanien. P­roblemet är att de har en serbisk tränare som vägrar spela dem. Albert, som tror på båda i landslaget, försöker peppa dem.

Med cigaretten mellan fingrarna berättar Fadil Vokrri att FC Pristina var ett riktigt bra lag i högstaligan i forna Jugoslavien, en klubb som fostrade många landslagsspelare. Men när serberna ockuperade Kosovo var det omöjligt att fortsätta konkurrera. 1991 drog Pristina sig ur den jugoslaviska högstaligan eftersom det blev för farligt att spela matcher.

– Serberna tog alla våra arenor, säger presidenten. Så vi flyttade ut på landet, spelade på åkrar, på små lerpölar. Ligan fortsatte att existera trots våra begränsade möjligheter. Så mycket älskar vi vår fotboll i Kosovo.

Han rökhostar innan han fortsätter.

– 1998, när serberna började döda civila och i princip försökte utplåna Kosovo, lades ligan ner. Det gick inte, trots att det gjordes försök att hålla ligan igång. När kriget var över fortsatte vi direkt. Vi ordnade kommittéer och styrelse, omorganiserade strukturen i ligan, utbildade domare – vi gjorde allt för att uppfylla Uefas krav.

– Men det är ju mer än tio år sedan, säger jag.

Fadil rycker på axlarna.

– De senaste 20 åren, med krig och elände, har gjort att vi är långt efter. Infrastrukturen i landet är minimal. Arenorna håller inte modern standard. Dessutom har inga klubbar i Kosovo fått ersättning för en enda spelare som lämnat landet på 20 år. Inte en enda euro. Du kan tänka dig vad det drabbat oss. Så det har vi kämpat hårt för, att det ska ändras. Och i somras, under VM, fick vi det officiellt – från och med nu ingår vi i Uefas transfersystem, nu är klubbarna juridiskt skyldiga att ersätta oss om de hämtar spelare från vår liga. De pengarna behövs, det vill jag lova. Regeln var en stor seger för oss, ett steg i rätt riktning.

Fadil lutar sig fram över skrivbordet.

– Vi vet vilka krav Fifa och Uefa har och vi lever efter dem. Vi vet också att de säger att FN måste erkänna oss för att de ska kunna godkänna oss. »Bara ett oberoende och självständigt land som är internationellt erkänt kan godkännas av Fifa.« Men vi får inte ens spela en vänskapslandskamp!

– Vad händer om ni gör det då? frågar jag.

– Det vill vi inte undersöka, kanske förstör vi allt jobb vi lagt ner då.

Fadils fingrar leker med en ny cigarett, som om han funderar på om han ska tända den. 

– När man är ett land som Kosovo, som upplevt så mycket på så kort tid, då blir sammanhållningen och gemenskapen ännu viktigare. Och den kan bäst symboliseras och få sitt uttryck i idrotten. Man går ihop och stödjer något, man är ett folk som tror på en sak, även om det bara är i 90 minuter. En fotbollsmatch, en enda landskamp, kan få hela Kosovo att tro på framtiden. Vi behöver det, det är det vi försöker säga när vi träffar Fifa och Uefa.

Albert tar en klunk på sin juice, nickar och säger:

– Handbollsklubbar i Kosovo har fått tillstånd att spela internationella cupmatcher, men vi får inte göra likadant i fotbollen. Varför? För att det handlar om politik.

Fadil fortsätter:

– När vi hade möte med Sepp Blatter senast var Serbiens ordförande inbjuden till mötet. Det var ett steg i rätt riktning av Fifa. Men Serbien kom inte till mötet. Det var en markering.

Jag frågar vad han tror om framtiden och om det är realistiskt att vara med i kvalet till VM 2014.

– Ja, det är bara en tidsfråga. Steg ett är FN och att fler medlemsländer erkänner oss. Sedan måste Fifa göra det. Och det händer snart. Idrottsmännen i Serbien har inget emot att spela mot oss, det är bara politik. Händer det inget snart tvingas vi gå till idrottsdomstolen i Lausanne. Men jag vill inte hamna där, det blir en sista utväg.

– Varför valde ni på förbundet att satsa på Albert som förbundskapten, frågar jag.

Albert flyger upp ur sin fåtölj.

– Nä, det här vill inte jag höra, säger han och går ut från rummet.

In kommer istället Eroll Salihi, generalsekreteraren. Han ser snäll ut, med mjuka lena drag och alldeles för stor kostym. På vägen ut har Albert berättat vad jag frågat.

– Jaså, ni vill veta varför vi valde Albert? säger Eroll Salihi.

Jag nickar.

– Två anledningar: för det första för hans entusiasm för Kosovo och fotboll. Han verkligen brinner för att bygga upp ett landslag, han är nästan besatt av det. Den andra anledningen var hans rutin, hans karriär i Sverige. Han hade fina utbildningar och jobbade sig snabbt uppåt. Det tyder på hunger.

– Att han inte bor i Kosovo, är inte det en nackdel?

Eroll Salihi ler.

– Du, jag vet att Albert ser varenda match på DVD i Sverige. Men det är klart, hade han bott här hade det gått lite smidigare. Samtidigt, många av dem som är aktuella för vårt landslag spelar ute i Europa, och då är det lättare för honom att ta sig runt och träffa alla än om han bodde här. Det blir billigare också. Pengar är vårt största problem. Efter att vi inte får spela landskamper förstås.

– Var får ni pengar ifrån? frågar jag.

Eroll skrattar.

– Ja, var får vi pengar ifrån? Snälla människor, folk som skänker oss pengar. Vi har ett TV-avtal och har fått ut 300 000 euro än så länge. När vi gör vår första landskamp kommer det ytterligare någon miljon.

Fadil avbryter:

– Vi försöker föra en dialog med Sveriges fotbollsförbund, Albert har skapat kontakten. När er nationalarena rivs, vad heter den?

– Råsunda.

– När den rivs har vi frågat om inte vi kan få stolarna på läktarna. Hade vi fått dem kunde vi placera ut dem på våra finaste arenor och så hade vi fått sittplats. Det hade varit underbart.

Det ringer i Fadils telefon.

– Nu ringer Fifa, skojar jag.

Han tittar allvarligt på mig, fimpar sin cigarett och lyfter luren. Albert och jag går ut i väntrummet.

– Titta, där är damernas nya förbundskapten, säger Albert och pekar på en kortklippt kvinna i 40-årsåldern. 

Jag tittar och tänker att hon ser ut som en mörkare variant av Pia Sundhage.

– Första ligamatchen i damligan nästa helg – det är historiskt att damer spelar fotboll här, säger Albert. Ännu ett bevis på att det händer saker.

Han slänger på sig sin kavaj men hinner bara trä igenom en av armarna innan det ringer i mobiltelefonen på nytt. Jag säger att hans chefer därinne sagt att han är en besatt man. Jag frågar om det kan stämma. Albert nickar:

– Absolut!

Luren trycks mot örat:

– Albert.

Hoppfulla. Med Europas lägsta medelålder och med en ekonomi som bara kan bli bättre är Kosovo ett land som andas optimism, något som märks på nybyggandet i huvudstaden Pristina.
Bron över floden Ibar. Till vänster, den a­lbanska sidan. Till höger, den serbiska. Efter matchen mellan Turkiet och Serbien i ­basket-VM, som Serbien förlorade, firade a­lbanerna vid bron i syfte att provocera. Serberna tog illa vid sig och tumult uppstod. Fem personer fick föras till s­jukhus, varav en FN-soldat.

Egentligen är det från Alberts, Nikes och dottern Daphnes rosa radhus i utkanten av Skövde som han utför det mesta av sitt arbete som förbundskapten. I Kosovo är han cirka en vecka i månaden, resten av jobbet sköts framför allt från ett litet rum i bostaden. En stor plasma-TV tar upp en vägg. En garderob med pärmar, DVD-skivor, tidningsklipp och anteckningar tar upp en annan. På en tredje hänger en stor Europa-karta över en svart skinnsoffa. På kartan sitter det små, små nålar med lappar på. På varje lapp kan man läsa en spelares namn, klubbadress och ålder.

Målet var att kartlägga samtliga spelare i Europa som har släkt från Kosovo. Redan efter några månader lade Albert ner projektet. Än var det någon farbror från Tyskland som ringde och sade att det fanns en lovande 16-årig yttermittfältare i Duisburg, än var det någon man från Schweiz som rapporterade om en hårdför mittback i en alpby… Albert insåg att det skulle vara omöjligt att följa upp tipsen. Kriget har gjort att det finns söner till kosovoalbaner i hela världen. Och varje gång som Albert återvänder till Pristina och kommer hem till sina föräldrar ligger det en bunt med DVD-skivor på »nya talanger« som han »måste kolla på«. Alberts pappa kan knappt gå på stan utan att det kommer fram någon som vill prata in sin son, kusin eller vän i Alberts landslag. En plats i landslaget kan bli biljetten bort från fattigdomen i Kosovo.

Albert vet att det har förekommit korruption inom landslaget tidigare, spelare har kommit med på grund av inflytelserika släktingar eller för att någon slängt upp en bunt pengar på ett bord. För att inte komma i närheten av liknande situationer pratade Albert på sin första presskonferens om vilka intentioner han hade och vilka krav han ställde: Rent spel, fair play och inga tjänster och gentjänster. De som skulle spela i hans landslag skulle vara bland de elva bästa kosovo-albanerna i världen. Sedan dess har han fått mordhot och aggressiva mejl. När jag frågar honom om det skakar han bara på axlarna.

Han uppskattar att det finns cirka 300 professionella fotbollsspelare i Europa med kosovoalbanskt ursprung. Mest kända är West Hams Valon Behrani och Galatasarays Lorik Cana, båda i dag stjärnor i Schweiz, respektive Albaniens landslag. I Albaniens starkaste startelva är sex av spelarna kosovoalbaner.

Albert tror att ett framtida landslag skulle vara slagkraftigt nog att störa flera av de europeiska motståndarna. Fick han tillgång till de bästa skulle laget vara »sämre än Serbien och Kroatien men i klass med Albanien och kanske till och med Bosnien«. Framför allt skulle de erbjuda tuffa matcher på hemmaplan – att spela i Kosovo, under de spartanska förutsättningar landet har att erbjuda, skulle vara en mardröm även för de bästa landslagen.

Albert har kontinuerlig kontakt med samtliga aktuella spelare och har diskret frågat om de vill spela för Kosovo den dagen det tillåts. Spelarna är positiva men vill inte gå ut i media och meddela sina beslut. Det är en delikat fråga som Albert är noggrann med att inte diskutera alltför offentligt. Säger en spelare att han vill spela för Kosovo i framtiden kan det innebära problem – man fjärmar sig från andra landslagsmöjligheter samtidigt som man bestämmer sig för något som inte finns än. Eftersom Kosovo inte existerar som ett erkänt land gäller dock inte Fifas regel om att en spelare som gjort en A-landskamp inte kan byta landslag. Vill till exempel Emir Bajrami, vars föräldrar kommer från en by strax utanför Pristina, spela för Kosovo den dagen landet blir erkänt kommer det inte att spela någon roll att han har varit uttagen i Sveriges A-landslag.

För Albert är regeln både en möjlighet och en komplikation. Å ena sidan finns det potentiella landslagsspelare lite överallt – i Sverige är förutom Bajrami bland andra Labinot Harbuzi och Agon Mehmeti intressanta, i Schweiz ett par andra, precis som i Tyskland, Holland och i Italien. Å andra sidan kan inte Albert övertala någon när det inte finns något att visa upp. Dessutom; eftersom landslaget inte är erkänt kan Albert inte kräva att klubbarna släpper spelarna för en landslagssamling. Istället får han försöka övertala respektive klubblagstränare att det är viktigt att han får spela ihop ett landslag.

En person har varit tydligare än andra i sitt ställningstagande – landslagets kapten Anel Raskaj. Halmstads BK-spelaren gick i somras ut och sade att han bestämt sig – även om han skulle få chansen i Sveriges A-landslag i framtiden väljer han hellre Kosovo. Han tackade även nej till vidare möjligheter att spela i Sveriges U21-landslag. Albert kan inte bestämma sig för vad han tycker om Raskajs beslut. Han är tacksam för att åtminstone en kille bestämt sig men också orolig för att han vet att spelaren inte kommer att få den internationella erfarenheten som han behöver för att utvecklas för framtiden. Albert säger det gång på gång:

– Att vara förbundskapten för Kosovo är som att lägga ett pussel utan att man vet hur det ska se ut.

 

Klockan är 15.50 och Albert tittar nervöst på sitt armbandsur:

– Jag får ringa och säga att de skjuter på matchen några minuter.

Jag tittar förvånat på honom. Han skrattar.

– Jag skojar bara. Hade jag velat hade jag kunnat, så är det här i Kosovo. Man säger åt mig att jag kan ringa om jag är försenad till flyget någon gång, då kan de hålla det för mig. Men det skulle jag aldrig göra. Det är jag för svensk för.

Vi rullar in i Mitrovica, den nordliga staden som Albert kallar »Kosovos fulaste«. Om tio minuter sparkar ligamatchen mellan Trepca 89 och Hysi igång – två mittenlag i Raiffeisen Superliga, Kosovos högstaliga.

Jag frågar varför det är så tidig avspark, det är trots allt mitt i veckan.

– Det finns inte elljus i Kosovo, svarar han.

Vi kommer fram till en bro som leder över Ibars brunfärgade vatten. På andra sidan floden står tre armé-jeepar parkerade. Sex soldater håller vakt, tungt beväpnade. En serbisk flagga hänger ut från en balkong.

– Jag har aldrig varit på andra sidan, säger Albert.

Mitrovica är Kosovos näst största stad. Det är också Kosovs mest politiskt laddade. Floden Ibar delar av den i syd och nord. I den södra delen bor albanerna, i den norra serberna. Den serbiska delen är som en egen liten provins. Man pratar serbiska, har serbiska skolor, serbiska registreringsskyltar. De som bor här vägrade lämna sina hem efter krigets slut. Priset de fick betala var upprepade hämndaktioner från kosovoalbanerna.

– För några år sedan kunde inte en serb gå över bron utan att bli mördad omedelbart, säger Albert. Och likadant för en alban som gick över på andra sidan.

Jag tittar på bron. Den är inte mer än 50 meter lång.

– I dag är det bättre. Men det är inte säkert, det finns fortfarande många som inte kan glömma kriget. För några år sedan kastade serberna ner en ung pojke i floden så att han drunknade. Albanerna hämnades med att mörda fem-sex serber dagen efter. Det ligger och bubblar hela tiden.

Vi lämnar bron bakom oss och studsar in på en smal grusad gata med grönsakshandlare, mobiltelefonsäljare och lösspringande hundar. Det luktar sopor. Albert pekar ut genom fönstret.

– Kolla! Kosovos landslagströja.

Ovanför ett tidningsställ vid ett plåtskjul hänger en solblekt blå tröja med gula ränder och dinglar bredvid en Barcelonatröja med »Messi« tryckt på ryggen. Landslagströjan har taffligt pirattillverkade Adidasränder.

Albert skrattar och säger:

– Vi har ingen landslagströja, vi vet inte ens hur den ska se ut. Färgerna blir så klart blått och gult, men det andra… Det är folket som har hittat på. Man säljer den lite här och där. Det får funka tills vidare.

Albert tittar på sin klocka igen. Fem minuter till avspark.

– Jag klarar inte av att vara här mer än fyra-fem dagar i följd, säger han. Stannar jag längre blir jag påverkad av alla runt omkring mig. Någon som vill ha in den och den i landslaget, någon som vill göra si och så med U21-landslaget. Mentaliteten är påfrestande efter ett tag, det är så mycket viljor, så ostrukturerade tankar. Jag får mer arbetsro hemifrån Skövde.

– Kallar du Sverige »hem«?

– Ja, jag gör faktiskt det. Jag känner mig hemma i Sverige i dag. Som en svensk.

Prick klockan 16.00 står vi utanför portarna till Stadiumi Riza Lushta. Jag frågar Albert vad entrén för en match i högstaligan går på.

– Två euro, svarar han.

– Inte farligt, säger jag.

– Tänk då såhär: Kolla på arenan!

Jag sneglar in och ser en missfärgad och ojämn betongklump utan stolar, utan tak. Gräsmattan ser ut som en potatisåker.

– Standarden är inte okej, säger han. Det är som att gå på en arena i Östeuropa för 50 år sedan. Dessutom: genomsnittslönen i Kosovo är 250 euro. Då är två euro rätt mycket för en fotbollsmatch.

Vi tränger oss förbi kön. En vakt med k-pist får syn på Albert och vinkar in honom genom portarna.

– Vi ska ha två arenor av internationell klass i Kosovo, det måste vi om Fifa och Uefa ska godkänna oss, säger Albert medan vi går mot den lilla läktaren. En ska vara i Pristina. Vi kommer utan problem kunna få in 30 000-40 000 på läktarna. Det kommer att bli helt galet.

Jag frågar om det finns en toalett någonstans.

Albert pekar mot en buske.

– Där! Det finns inga toaletter här.

Matchen startar tio sekunder efter att Albert tagit sin plats på läktaren. Han ler lite osäkert åt faktumet men hinner inte kommentera det innan matchen avbryts direkt efter avspark. Ett tjugotal raketer har slängts in på planen. Kraftfulla smällare exploderar runt de flyende spelarnas fötter. En stark krutdoft flyter upp mot våra platser.

– Alltid, alltid blir det så här. Jag har sagt till förbundet att vi måste förbjuda det. Det funkar inte när det blir landskamper. Tänk dig 40 000 som kastar in sånt här när vi spelar VM-kval. Vi kommer att bli avstängda på livstid.   

Bredvid Albert sitter Trepcas ordförande och äter nötter. Han verkar gilla raketerna. Jag ser mig omkring och gissar att det har kommit cirka 2 000 åskådare till dagens match. Inte en enda kvinna syns till.

När raketerna har slocknat blåser domaren igång matchen på nytt. Alberts blick följer bortalagets ena mittback samt lagkamraten på det centrala mittfältet extra noga. Kanske kan båda bli aktuella för den träningsmatch som förbundet har ordnat mot schweiziska Neuchâtel Xamax i oktober. Om landslaget har råd att åka till Schweiz.

– I somras, säger Albert med blicken på planen, när vi hade träningsläger på Öland, då fixade jag allt själv. Campingen som vi bodde på ordnade jag genom min albanska kompis som driver den, tröjor lånade jag från Västergötlands fotbollförbund, bollar från Kalmar FF… Maten fixade jag. Det är inte optimalt att en förbundskapten ordnar allt runt omkring. Men… annars blir det inget gjort.

– Finns det något stöd från politikerna i Kosovo?

Albert skrattar.

– Vi har haft fem idrottsministrar på lika många år. Jag hinner precis bekanta mig med en, då kommer det en ny. Men ekonomiskt stöd? Nej, det existerar inte.

– Hur får ni pengar till Schweizlägret då?

– Jag vet faktiskt inte. Helt ärligt, jag vet inte.

Vi följer spelet. Det är hårt, fysiskt. Efterslängarna är vanligare än väggspelen.

– Kolla bolltempot, suckar Albert. När en boll går ut till hörna eller inkast tar det en minut innan spelet är igång igen. Det blir ingen rytm.

Några minuter senare flyger en boll över muren som omger planen. En man i jeansjacka och smutsiga jeans, med en cigg i mungipan och rakad skalle, skjuter in en ny boll på planen. Jag frågar vem han är. Albert ler.

– Matchdelegat kan man väl säga.

Bollen flyger snett och bortalagets tränare, som vill att hans spelare ska göra ett snabbt inkast, visar sitt missnöje mot matchdelegatens sneda spark genom att ropa surt åt honom. Då slänger delegaten sin cigg i marken och höjer näven i luften i en hotande gest. Albert suckar:

– Balkanmentalitet, vet du. Man agerar, sedan tänker man. Inte som i Sverige precis. Men man måste ju ha bollar, det är väl A och O?

Hemmafansen börjar skrika mot bortalagets tränare. Någon kastar in en smällare som landar två meter från tränarens fötter.

Jag frågar Albert vad de skriker.

– Det kan jag inte säga, det är så grovt att jag skäms.

Jag tittar på Trepcas ordförande. Han sitter lugnt tillbakalutad och knaprar på sina nötter.

Minuten senare blir bortalagets anfallare skadad och tvingas utgå. När han är på väg mot spelartunneln, som enbart har ett galler som tak, förflyttar sig samtliga hemmafans mot kanten, så att de bara är två meter från spelaren. Ett unisont harklande hörs och precis när spelaren är under dem, släpper de iväg sina spottloskor. Många träffar anfallaren i ansiktet.

Jag tittar på ordföranden igen. Den här gången ler han.

Hårt. Sällan slutar en match i Raiffeisen Superliga utan ett rött kort.
Tittarvänligt. Full fart framåt, individuella p­restationer, tekniska spelare, hårda närkamper och 22 vinnarskallar – kosovoalbansk fotboll.
Kontrollant. Arrangemanget runt matcherna är obefintligt. Men i linje med Uefas bestämmelser har man matchdelegat. Dock har man inte dubbla uppsättningar av likadana bollar.
Publikfest. Trots arenornas dåliga standard är en hemmamatch veckans höjdpunkt, å­tminstone för stadens män. Några lag kan ha 20 000 på en hemmamatch, andra 1 000.
På gränsen. Inkastade föremål är snarare regel än undantag. Nyligen träffades en s­pelare av en sten i ögat och förlorade synen. Förbundet säger att de snart ska ta itu med problemet.

Det har gått 45 minuter och det står 0-0. Albert reser sig upp och sträcker på benen.

– Du ser hur det ser ut här, säger han. Om vi bara tänker på fotbollen så är det okej. Ligan är ojämn, vissa spelare är fantastiska individuellt, de kan göra saker med bollen som ingen i Sverige klarar av. Men kollektivt är det sämre, man spelar inte som ett lag. Det är få kombinationer, få genomtänkta lösningar. Man går på inställning och individuella prestationer, och hoppas på det bästa. Jag märker på spelarna att de saknar taktisk skolning. Mitt jobb blir att kombinera deras vilja och individuella skicklighet med klassiskt svenskt kollektivtänkande, att alla jobbar för varandra.

Albert tittar ut över planen. Några fans står och kissar på staketet som är uppställt mellan dem och gräset.

– Ibland vaknar jag om nätterna och känner att »nä, det här måste jag fixa«. För mig är det tydligt vad som måste hända inom förbundet, inom landet, för att Kosovos landslag ska nå sin potential.

– Vad är det då? frågar jag.

– Titta här bara! Det finns ingen matchtavla, ingen klocka, ingen speaker, ingen underhållning i halvtid, ingen kiosk där man kan köpa en kaffe. Man har olika bollar under en match, bollkallarna kan vara tre år gamla… Det blir inte proffsigt.

– Jag har hållit i kurser för domarna, hållit i tränarutbildningar, dragit igång våra juniorlandslag, letat målvaktstränare, anställt fystränare till landslaget, funderat över vem som ska vara kock när vi spelar landskamper, kontaktat hotell och sett om det går att få någon rabatt…

– Känner du att du har kosovoalbanernas stöd, att du är populär?

– Jag vet inte, man gillar inte att jag inte bor i Kosovo. Men jag brukar säga att Klinsmann kunde vara förbundskapten för Tyskland, ett land med 40 gånger så många människor som Kosovo, och ändå bo i USA under tiden. Sedan tycker man inte att jag är tillräckligt garanterande. De vill att jag säger att vi ska vinna VM 2014. Så är det här – allt eller inget. Men jag vill smyga, slå ur underläge.

En man kommer fram och skakar Alberts hand. Han vill att förbundskaptenen ska komma och kolla när hans son spelar fotboll. Albert ler artigt, nickar och vänder sig återigen mot mig:

– Alltså, jag måste jobba både kortsiktigt och långsiktigt. Långsiktigt måste jag bygga upp strukturen kring landslaget, med allt vad det innebär. Utbildningar, attityd, regler, spelsystem, taktisk skolning – allt. Sedan måste det till en demokratisering av förbundet, vi måste få bort fusk och hela den attityden. Kortsiktigt handlar det om att få med mig folket på resan. Jag säger hela tiden till media att vi måste arbeta som om vi kommer med till VM-kvalet.

– Hur orkar du med allt?

– Som jag sa, det är den där första landskampen som jag har i huvudet. Det handlar om att måla upp bilder, så att man orkar mentalt. Den visualiserar jag när det är som jobbigast.

– Hur ser den matchen ut i ditt huvud?

Albert skiner upp.

– Jag kan den i detalj. Jag vet vilken musik jag ska spela i omklädningsrummet innan vi går ut. Jag vet vad jag ska säga till mina spelare, vad jag ska ha för kostym på mig. Mer än så vill jag inte säga. Men vi ska spela attraktiv fotboll med ett bra organiserat försvarsspel över hela banan, och spelarna ska veta vad som förväntas av dem. Du får se.

Det hinner gå 22 minuter innan spelarna kommer ut på planen igen efter halvtidsvilan. Det är sju minuter för mycket. Albert skakar på huvudet.

– Puh… Jag får försöka ordna ett möte med domarna, det håller ju inte.

Domaren blåser igång andra halvlek. Återigen regnar raketer och smällare in på planen. Domaren avbryter matchen och spelarna får gå runt och kasta ut brinnande facklor och rykande raketer innan spelet återupptas.

Jag säger till Albert att lagen hade fått det tufft i Allsvenskan.

Han grimaserar.

– Lagen ja, men inte spelarna. Sätt några av de här killarna på en svensk fin gräsmatta, ge dem förutsättningarna att kunna ladda inför en match i lugn och ro. Skola dem taktiskt. Då tror jag att ganska många kunnat ta en plats. Du vet, när jag samlade de bästa inhemska spelarna i somras på lägret på Öland frågade jag om de hade haft individuella samtal med sina tränare någon gång. De tittade bara på mig och trodde inte jag var klok. Bara där tror jag att jag kan utveckla spelarna.

I den 75:e matchminuten gör hemmalaget 1-0 efter en frispark. Ordföranden slänger sina nötter rakt upp i luften och jublar. Fansen fyrar av nya raketer och klättrar upp på staketet. Målskytten springer okontrollerat över planen och hoppar mot himlen. Efter honom kommer lagkamraterna, avbytarna och två bollkallar. Målskytten hamnar underst i en hög. Det är bara omgång tre men de firar som om målet säkrade ligaguldet.

– Det är så härligt att se, den här glädjen, skrattar Albert. Vi kosovoalbaner har det i blodet, viljan att vinna. Det kommer att bli vår styrka i landslaget. Viljan att göra Kosovo stolt, viljan att visa världen vad vi kan prestera om vi får chansen. Det är inte klokt, men jag sover tre-fyra timmar per dygn när jag är i Kosovo, jag får sån energi av mitt jobb.

Ordföranden klappar om Albert, uppenbart nöjd.

– Vet du, i Kosovo är medelåldern 26 år, säger Albert. Kosovo har världens kanske yngsta medelålder. Det är ett land för framtiden. Vi ska bara mogna lite till innan vi blommar upp.

Matchen blåses av efter sex minuters tilläggstid. Det blir inga fler mål. När vi går mot bilen utanför arenan har solen gått ner bakom bergen som vetter mot Serbien.

Selectore. Intresset för Albert och landslaget är stort, bland annat finns det två dagstidningar som enbart handlar om fotboll.
Föräldrahemmet. När Albert är och jobbar i Kosovo sover han alltid i pojkrummet som han och lillebor Duki delade när de växte upp.

På väg uppför trapporna, när vi nått den fjärde och näst högsta våningen, pekar Duki på en dörr.

– De var serber, de varnade oss när serberna kom för att hämta vår familj under kriget. De var goda serber. Utan dem…

Han drar fingret över halsen.

Lysrören i trappen knastrar till. En mygga surrar i den stjärnklara och friska kvällen. Vi kliver in i dörren bredvid »serbernas«, in i lägenheten där Albert och Duki växte upp. En doft av pizza slår emot oss och föräldrarna tar emot i hallen. Pappa Shemsi är kort men har samma drag som sina söner. Mamma Binaze är längre. Hon har förklädet runt midjan.

Vi sätter oss i sofforna och Shemsi hämtar några kalla Peja-öl. Han säger att det är första gången som han kan minnas att Albert äter en middag hemma. Sonen har alltid så mycket med jobbet att han inte kommer hem förrän mitt i natten när han är på besök i Kosovo.

– Vi har bott här sedan 1986, säger Shemsi. Bortsett från de 30 månaderna som vi gömde oss i källaren. Det är okej.

Jag nickar och ser mig omkring. Lägenheten är fin. Om än liten.

Jag frågar om de är stolta över sin son. Binazes ögon glänser till och hon vänder sig om med ryggen mot rummet. Shemsi tar en klunk öl, nickar och tittar på sin son.

– Mycket. Väldigt mycket.

Albert märker att hans föräldrar blir rörda och verkar nervös av situationen. Så han börjar prata fotboll, han lägger ut texten om en fystränare han har en del problem med och Duki tittar på mig och himlar med ögonen, »fotbollssnack igen«. Jag frågar Albert om han någonsin har ångrat att han lämnade Kosovo den där sommardagen 1991. Han funderar några sekunder.

– Nej, det kan jag inte göra, säger han bestämt. Även om det innebar att jag inte fick träffa min familj på tio år så… jag kunde inte leva med tanken på att mörda för serberna. Allt som har hänt mig, flykten från kriget, utvisningen från Sverige, mina släktingar som mördades, mitt land som försvann – allt har gjort mig stark. Utan allt detta hade jag inte träffat Nike, fått min dotter, bott i Skövde i mitt hus. Jag hade inte varit så lycklig som jag är i dag. Och jag hade aldrig fått chansen att bli förbundskapten för Kosovo. Jag är det största man kan vara i Kosovo efter att vara president. Jag! Selectore! Det är fan inte klokt.

Binaze serverar pizzorna och Albert fortsätter:

– Däremot mår jag dåligt över att jag inte har mer tid med familjen när jag är här. Jag vet att de är ledsna på grund av det. Men kanske måste jag offra det. Jag vet inte. De tio år som har gått sedan jag återvände till Kosovo för första gången efter kriget har varit helt otroliga. Jag har sett hur landet rest sig, hur vi håller på att få ett landslag. Men framför allt har jag lärt känna Kosovo igen. Och mina föräldrar. Nu vet jag varför de gråter.

Albert vänder sig mot sina föräldrar och översätter vad han precis sagt. Pappa Shemis nickar. Mamma Binaze ser rörd ut. Albert tar en klunk öl.

– Jag tror att mitt liv har bestått av två avgörande händelser, säger han. Två gånger som mitt liv har vänt. Den första gången var när jag lämnade Kosovo. Den andra gången var när jag träffade Nike. Det har varit min värsta och bästa dag. Det står 1-1. Den dagen när vi får vår första landskamp, då kommer jag leda med 2-1. Och då är det full tid. Då ska jag njuta.