Rekordmatchen

Historien om hur två norrländska damlag från andradivisionen ­lockade 80 000 georgier till en träningsmatch.

Säsongen 1984 var över och det lackade mot jul. Idrottsplatsen Kamvallen utanför Umeå låg öde när lagkaptenen Rakel Bäckström och de andra spelarna i Furunäs/Bullmark kom dit för årets sista lagmöte. De klev in i klubbstugan för att tillsammans med ledarna summera den säsong som slutat med nedflyttning från högsta serien. Rakel, som till vardags jobbade som undersköterska, funderade på framtiden i division två. Det skulle inte bli mindre slitigt där. Och dessutom inga publikmatcher mot ärkerivalen Sunnanå. Rakel mindes lagens möte tre år tidigare, då 700 åskådare hade kommit till Kamvallen. Det var tre gånger så många som bodde i hela byn.

»Okej, tjejer«

Tränaren Jan Bergström tog till orda i klubbstugan. Han förklarade för spelarna att om Furunäs/Bullmark skulle ha någon chans att återupprätta sin heder var laget tvunget att inleda med en stark försäsong. Ett träningsläger kring påsk var inplanerat. Och när Jan Bergström avslöjade destinationen var det fler än Rakel Bäckström som hajade till.

Annons

»Vi ska åka till Georgien!«

Till Georgien? I Sovjetunionen? Bakom järnridån? Jan Bergström fortsatte prata. Han berättade att Furunäs/Bullmark skulle delta i en träningsturnering i Tbilisi, Georgiens största stad. Han lovade fint väder, vasst motstånd och »bra PR« eftersom damfotboll aldrig tidigare spelats i Georgien. 

Rakel Bäckström visste inte vad hon skulle tro. Det första hon gjorde när hon kom hem från mötet var att leta fram sin kartbok. När hon slog igen den en stund senare visste hon att Tbilisi låg vid Svarta havet, 3 500 kilometer hemifrån, längst söderut i ett jätteland hon då och då hörde om på nyheterna men aldrig ens övervägt att besöka. Och så mycket förstod Rakel Bäckström: det skulle inte bli ett vanligt träningsläger.

 

Allt började med Umeåentreprenören Ove Rönnbäck. Som VD för researrangören Sovjetspecialisten hade han stor erfarenhet av resor i öst. Han var också tidig med att ta svenska klubbar dit och hade arrangerat träningsläger i Östeuropa för både Kalmar AIK och IFK Göteborg. Det han lockade med var milt klimat, bra gräsplaner och billiga omkostnader. 

1984 var Ove Rönnbäck med och arrangerade den första damfotbollsmatchen i Sovjet. Några sovjetiska damlag hittade han inte, så istället hörde han sig för i Norrland. Lappländska Vittangi IF och Medelpadsklubben Alnö IF nappade. På Leninstadion i Sotji vann Alnö med 2–1, och till Ove Rönnbäcks förvåning skedde det inför 7 000 åskådare som då och då ropade »heja flickor!« på svenska. Efteråt fick spelarna skriva autografer och hålla presskonferens inför en intresserad statstelevision.

Att man lyckades locka så många människor till en damfotbollsmatch i Sotji, en semesterort med nästan obefintlig fotbollskultur, gav Ove blodad tand. Söder om Sotji låg Sovjetrepubliken Georgien. Där hade Ove varit många gånger tidigare och blivit väl bekant med storklubben Dinamo Tbilisi, som lånat honom träningsanläggningar till andra läger han arrangerat. Dinamo hade orsakat fotbollsfeber i hela Georgien efter sin titel i Cupvinnarcupen 1981. Ove funderade. Om två helt okända svenska damlag kunde dra 7 000 personer i Sotji, hur många skulle då inte komma till Dinamos stadion i det fotbollstokiga Tbilisi?

Uppvärmning. När Furunäs/Bullmark ­testade planen före avspark var läktarna halvfulla. Bara det kändes mäktigt på en arena som tog 90 000 åskådare. Foto: Lena Wallmark.

Under sina resor i Georgien hade Ove Rönnbäck lärt känna personer som kunde öppna dörrar. Särskilt bra kontakt hade han fått med den tidigare tennisstjärnan Aleksandr Metreveli och Dinamos huvudtränare Nodar Achalkatsi.

– Vi hade sett till att Dinamo fick moderna matchställ från Adidas istället för de tunga och säckiga kläderna de hade innan, säger Ove.

Tjänster gav gentjänster och Dinamo Tbilisi gav svensken tummen upp för att låna ut sin arena. För Ove Rönnbäck väntade nu ett slutligt möte med Giorgi Bakanidze från stadens fotbollskommitté. Han visade sig vara mycket svårflirtad.

– Han bara skakade på huvudet trots att jag gång på gång förklarade att vi hade kommit överens om det här, berättar Ove.

Efter några timmars diskussion fick Bakanidze ett telefonsamtal och var tvungen att lämna rummet. Ove kände sig både svettig och nonchalerad.

– Jag satt och tänkte att jag hade blivit lämnad i sticket. Jag tyckte att det var oförskämt.

I det konservativa Georgien var damfotboll förbjudet. Kvinnorna var tvungna att gå omkring i heltäckande kläder av religiösa skäl och deras främsta uppgift var att ta hand om familjen. Det enda spel kvinnor tilläts att delta i var schack. Därför oroade man sig för att det skulle bli kontroversiellt att ordna en turnering där tjejer sprang omkring i shorts och kortärmat. Ju längre tid georgiern var borta, desto mer orolig blev Ove.   

En halvtimme senare var Bakanidze tillbaka med en betydligt muntrare min. Det var tennisprofilen Aleksandr Metreveli som hade ringt och gått i god för svensken. I Georgien gällde det att känna rätt folk, och det gjorde Ove Rönnbäck. Fotbollspampen Bakanidze blev plötsligt medgörlig och utfärdade ett specialtillstånd för att kringgå damfotbollsförbudet. Därefter blev Ove Rönnbäck bjuden på middag av idrottsministern. Han reste hem med flera flaskor vodka och gåvor av silver.

Annons

 

Sovjetspecialisten var ett dotterbolag till resefirman Björk & Boström. Tillsammans med dem, och med specialtillståndet i fickan, såg Ove till att knyta ihop en träningsturnering mellan tre damlag. Eftersom företaget hade sin bas i Umeå skickade han ut förfrågningar till klubbar som var något sånär lokala. De som nappade var Furunäs/Bullmark, Bureå från Skellefteå och IFK Östersund. Inget av lagen spelade i högsta serien.

För spelarna gällde det nu att samla in pengar. Alla som skulle åka fick stå för kostnaderna själva. Rakel Bäckström och de andra i Furunäs/Bullmark sålde smörgåstårtor och arrangerade julskyltning. Lotterna kostade 100 kronor styck och var svårsålda. För att täcka kostnaderna behövde spelarna sälja tio var.

– Jag lyckades bara sälja tre stycken och fick skjuta till resten själv, säger Rakel Bäckström.

Resan till Georgien gick först med båt till finska Vasa. Därefter väntade buss till Leningrad. Det var långa bussköer vid den minutiösa gränskontrollen mellan Finland och Sovjet. Bland annat fick en av spelarna lämna kvar böcker av den i Sovjet förbjudna författaren Andrej Sacharov.

– Det var då vi för första gången märkte att Sovjet inte var som hemma, berättar Lena Wallmark, anfallare i Furunäs/Bullmark. 

Till sist väntade en flygresa med ett Aeroflotplan från Leningrad. Lagen klev av i vårvärme i Tbilisi. Många av spelarna bytte om till shorts direkt när de kom fram till hotellet. När de sedan gick ut och handlade kom det fram män som tog på svenskarnas lår.

– Det var lite obehagligt, säger IFK Östersunds Carola Ulander. Vi litade inte heller helt på våra vakter, som ibland såg sin chans att flirta.

Fullsatt. Enligt de georgiska match­arrangörerna hade man ­kunnat fylla Dinamostadion »två gånger om«. Foto: Lena Wallmark.

För befolkningen i Sovjet hade maten, vinet och det Medelhavsliknande klimatet gjort Georgien till ett populärt resmål. Stora delar av Tbilisi var annars ganska nedgångna. Det fanns inte särskilt mycket att handla och ibland såg spelarna levande råttor i butikerna. Trots att lagen bodde på ett av stadens bättre hotell var hissen trasig och i rummen syntes kackerlackor. Det största problemet var dock bristen på vatten i affärerna. Att dricka kranvattnet var uteslutet.

– Vi fick koka vattnet och ta med oss det till träningarna, säger Carola Ulander. Vi drack även avslagen Pepsi och något slags gräsdryck. 

Ryktet om träningsturneringen spred sig snabbt i sovjetiska massmedier och intresset var stort. Träningarna filmades av utsända journalister. 

– Vi kunde inte gå ut och handla utan att folk kom fram och ville ha autografer, berättar Lena Wallmark, som av journalisterna fick epitetet »damfotbollens Platini« tack vare sina klackar och finter.

Finalen i träningsturneringen var tänkt som en förmatch till Dinamo Tbilisis möte med armélaget SKA Rostov på annandag påsk. Men när väl den dagen kom var intresset för damerna så stort att arrangören beslöt att ge dem en egen matchdag. Spelarna och ledarna satt på vipläktaren under den ryska ligamatchen. Rakel, Carola, Lena och de andra spelarna blev presenterade med namn och fick vinka till de 75 000 åskådarna. Vid det laget hade det redan sålts omkring 40 000 biljetter till damfinalen mellan IFK Östersund och Furunäs/Bullmark dagen därpå.

Efter den ryska matchen kunde svensklagen inte röra sig fritt utan sällskap av polis. Och nästa dag eskorterades spelarbussarna till arenan med hjälp av en poliskonvoj. I tidningar och TV undrade man om kvinnorna skulle orka spela på en lika stor plan som herrarna i 90 minuter.

– Eftersom ingen i Sovjet visste något om damfotboll spelade det ingen roll att våra lag var från division två, säger Lena Wallmark. Det var exotiskt för dem att se oss spela, och vi drog mycket folk.

 

På eftermiddagen den 9 april 1985 var det dags. Furunäs/Bullmarks lagkapten Rakel Bäckström ledde ut sitt lag på Dinamostadions gräsmatta. Ljudet från de 80 000 åskådarna slog lock för hennes öron. Eftersom IFK Östersund i vanliga fall också spelade i röda tröjor var Rakel och hennes lagkamrater iförda Dinamo Tbilisis vita bortaställ. Det enda som påminde om en vanlig match var Furunäs/Bullmarks inmarschsång, som Rakel och de andra sjöng trots den höga ljudkulissen.

Oh, when the saints! Oh, when the saints! Oh, when the saints go marching in …

Den georgiske domaren Velodi Miminosjvili, som ett halvår senare skulle döma bort Malmö FF i en Uefacupmatch mot ungerska Videoton, blåste igång den historiska matchen. TV-kameror var riggade för att spela in ett sammandrag av matchen som skulle sändas senare på kvällen. Furunäs/Bullmark tog kommandot och satte 1–0 genom Lisa Hallén. Före paus kom också 2–0, sedan IFK Östersunds Maj Eriksson gjort självmål. Publiken tycktes uppskatta spelet och i andra halvlek fick Rakel Bäckström drömträff efter en hörna. Volleyskottet i krysset var otagbart och höjde stämningen på stadion ytterligare. Avslutet som hemma på Kamvallen på sin höjd hade framkallat ett »herrejävlar« från de närmast sörjande försatte i Tbilisi tusentals jublande människor i extas.

– Jag har aldrig fått på en bättre träff varken förr eller senare, säger Rakel. Det var det största ögonblicket i min karriär.

Nyfikna. Kvinnor fick se matchen, men den stora majoriteten av publiken var män. Även när de svenska spelarna gick på stan kände de sig uttittade. Foto: Lena Wallmark.

När domaren blåste av matchen hade Furunäs/Bullmark vunnit en klar seger. Reportrarna bad om kommentarer från spelarna, som trots språkförbistring och hysterisk stämning gjorde sitt bästa för att berätta vad de jobbade med hemma i Sverige. Någon försökte tappert förklara vad en hemsamarit gjorde, någon annan försökte ge en bild av livet som brevbärare i Norrland.    

Även domaren Velodi Miminosjvili intervjuades. Till sovjetisk TV sade han att han såg sin insats som en engångsföreteelse. 

»I fortsättningen tror jag att enbart kvinnor ska döma damfotbollsmatcher. Vi män kan fatta tycke för någon av spelarna och då kan det bli svårt att vara helt objektiv.«

I samma TV-kanal gav kommentatorn och skådespelaren Kote Macharadze sitt omdöme: 

»Jag är inte helt övertygad om att damfotboll verkligen behövs i Sovjet. Men den här matchen var utan tvekan ett stort steg framåt för damfotbollen i Georgien.«

Intäkterna från matchen uppgick till två miljoner kronor, men varken lagen eller spelarna fick se några pengar. De skulle istället gå till »världsfreden« och »ungdomsverksamheter«, fick man höra. Spelarna fick heller inte följa med till den bankett som förbundsfolk och högt uppsatta georgiska politiker ordnade efter finalen. Men när de återvände till sina hotellrum hade någon åtminstone skickat upp ett par champagneflaskor dit. 

Dagen efter finalen var det stopp i avloppet på Östersundspelaren Carola Ulanders hotellrum. En städerska åtgärdade problemet och fick ett par fotbollsshorts som tack. Städerskan blev så glad att hon bjöd Carola och flera lagkamrater på pizza. Efter middagen besökte de gemensamt en fotograf för att föreviga det oväntade mötet. När det var klart satte sig spelarna på en trappa i närheten av hotellet och åt glass. De blev genast igenkända. 

– När vi började skriva autografer förstod folk runtomkring vilka vi var, säger Carola Ulander.

Snart var folkmassan så tät att det inte gick att ta sig därifrån. Spelarna skrev autograf på autograf innan polisen till slut kom till undsättning. 

– De bildade en gång rakt igenom folkmassan, säger Carola. Sedan fick vi åka därifrån i polisbil.

Annons

 

Mer än trettio år senare minns Carola Ulander känslan av att gå från superkändis i Georgien till vardagen som säljare i en sportbutik. Efter uppståndelsen i Tbilisi kändes det nästan skönt att komma hem och bli anonym igen. Matchhjälten Rakel Bäckström ser på Georgienäventyret som »ett minne för livet« och glömmer aldrig reaktionerna efter volleymålet i finalen. Och Jan Bergström, tränaren i Furunäs/Bullmark, frågar sig ibland om resan verkligen har hänt. Det var ju så otroligt alltsammans. Kanske han bara drömde? 

Men i sådana lägen behöver Jan Bergström bara ta fram ett gammalt exemplar av Guinness rekordbok. Där stod mötet på Dinamostadion 1985 noterat som den damfotbollsmatch som lockat flest åskådare, ända till 1999 då VM-finalen mellan USA och Kina slog rekordet.

Mindre glad blir Jan Bergström när han påminns om resten av säsongen 1985. Furunäs/Bullmark lyckades inte nå en uppflyttningsplats i serien och i slutet av året lade föreningen ner damlaget. Skälet: man ville satsa på herrarna istället.